Flyglinjen...

 Jag hade planer på att sända iväg ett pappersflyg till grannterrassen där de nepalesiska barnen bor men det blev inte alls så som jag hade tänkt mig det.

Plötsligt så stod Lill-Ronaldo där och höll handen för ett öga och kråmade sig lite ojande...Jag var inte sen att lägga handen för mitt ena öga jag också för att smälta in i hans lek men det var ju ingen lek, det var allvar fick jag veta sekunden efteråt.  Det finns glöd i små nepaleser också. Han såg ut som "att människa ser du inte att min kanin har tappat ett öga?" Och då såg jag .Tja, det var bara att säga det jag redan hade tänkt att jag skulle skriva på flygplansvingarna. 

"Du vet väl att det här är Kanin-sjukhuset? Hur mår R:s kanin då?" Nu rättar jag namnet på Vanessa som inte alls heter Vanessa.. Det fick jag veta när alla tre barnen från Nepal/Funchal skrev in sina kaniner här på sjukhuset. Ja, vi har en liggare här barnen och jag. Ordning och reda ska det vara. Samtidigt tog de reda på när U. och jag har födelsedagar och vilken veckodag vi är födda på.

Ja, inte lilla V. då, han skrev inte in någon patient, han hade ju ingen kanin, men jag lovade att det här sjukhuset skulle se till att han också skulle få en kanin.  Haha, sade U. nu är kanin-fabriken igång, när han gick förbi. "Det här är ett sjukhus med BB-avdelning fick han veta..." Vi såg nog uppstudsiga ut vi andra fyra. 

Det var på lördagseftermiddagen som kaninerna blev inskrivna här på "sjukhuset"

   Ja, ni ser ju att det var högst nödvändigt att kaninerna skulle få hjälp...

  

Jag berättade noggrant för barnen om allt vad som skulle hända med deras djur. Lill-Ronaldo tyckte att det nog skulle räcka med en ögonoperation för hans kanin men är jag sjukhuschef, operationsläkare, ögonläkare, baderska osv., så då bestämmer jag, berättade jag i min tur. Han såg lite orolig ut L- R. Sen när han kom på att det var jag som hade tillverkat kaninerna så blev det annat ljud i källan. Då kände han sig trygg och kallade mig artist. Han kan smickra in sig den där killen. 😉

 Lilla V som är en fyraåring blev så förtjust i musen på bordet. Sen blev han förstås förskräckt när det ramlade vitt pulver ur den. 

På söndagen kom R och Lill-Ronaldo hit för att hälsa på sina vänner som hängde på tork. Ögonen blev stora på dem. Men det där ju bara skinn fick jag veta...sen såg de inälvorna som låg i varsitt durkslag på tork i solen. R. såg nöjd ut. Ögonen låg i en ask på bordet. 

Lill-Ronaldo hävdade att han är en Champion. Står det sju på skjortan med de portugisiska färgerna så är det säkert så men jag predikade lite grann för den där Champion-killen att hans kanin inte är en fotboll , bara så han vet det. Jag tror inte alls att budskapet gick hem. Han gjorde bara en sån där typisk Ronaldo-grej och kastade sig raklång framför fötterna på mig och spektaklade sig som om han hade ont i ett lår. Haha..Så där gör inte Champions kommenterade jag. Då steg han upp. 

De hade varsin teckning med sig åt mig och ville veta på vilken sida av vår dubbelsäng jag låg och sov. Nu har de bestämt åt mig var jag ska hänga teckningarna men jag ska fixa till dem lite lite...Aha, sade U. när han hörde vad vi pratade om barnen och jag. Glas och ram då? Nej, så ska det inte bli..

De gick för övrigt fullständig husesyn. De var överallt och ingenstans. Roligt fick jag när de gick in på toaletten och kom ut och var jätteglada för att vi hade åtta  toapappers-rullar i ställningen. De lär sig räkna på portugisiska och på engelska just nu.. Ni har det finare här än Mr B. fick jag veta..

Vem Mister B är har jag ingen aning om

Vi pratar engelska och portugisiska tillsammans barnen och jag. Jag försöker prata enbart portugisiska med dem men då blir de lite buskablyga och tysta. De förstår, men att prata är svårt och det ska gudarna veta att jag vet. Vi är i samma båt vi tre. No mesmo barco/in the same boat. 

Vi är överens om att vi ska hjälpa varandra även om Lill-Ronaldo vill att jag ska lära mig nepalesiska. Vår lilla riktiga portugis-Diana är envis som synden och pratar bara engelska. "Hello LR" ropar den lilla treåringen när hon vill ha kontakt med Lill- Ronaldo.." I love you " ropade hon igår och fick till svar " é finito agora". Ungar, jag blir så glad av dem..men D. gav inte upp, hon mässade på. En snart nioåring är inte så intresserad av treåriga tjejer men jag är säker på att han får lov att ge upp det där med finito om han vill det eller inte. Tjejer kan vara envisa som bara den...

I måndags på eftermiddagen tog jag tag i kaninerna igen och sydde dem klara. Energi fick jag av de allra godaste fikon och körsbär som har vuxit här på Madeira. Är man läkare ( lekare) så är man, då förtjänar man en bra lön för mödan och arbetet. V:s kanin är nästan klar här på fotot. Naturligtvis så var det livat på den andra terrassen...de såg ju vad jag höll på med. Lill-Ronaldo ville förstås se sin kanin men jag viftade bara med skinnet åt honom. Vi utmanar varandra lite grann den där lilla killen och jag...han tycker att han ska ha förtur framom de andra två. Ja, så blir det ju inte alls då . Han får vänta till sist. Champions måste veta sin plats.

Kaninskinnen låg i varsin liten korg och väntade på att få sina suturer sydda.. Jisses så smutsiga de var innan tvätten. Lortgrisar kunde de ha hetat, de där kaninerna

                                Våra kossor fick lite omväxling på bordet för en gångs skull....

   

Konstiga varelser de där, tycks de se ut som att tänka...  Lill-Ronaldos kanin har grönt band, V:s blått och vitt och det röda hör hemma på R:s kanin.

Eller hade kan jag säga nu...det är bara R:s kanin som har det röda bandet kvar men det används som en flygledare av något slag för kaninen flyger vitt och brett i det röda bandet runt huvudet på henne, innan den plockas ner.

Egentligen gillar hon hundar fick jag veta 😏 Nå, jag har ju gjort sådana också men inte blir det någon hund nu i alla fall. 

                                 Sen skuttade kaninerna upp på räcket i väntan på barnen. Vi vill hem! 

    De fick vänta ganska länge men det gick ingen som helst nöd på dem. De hade mycket att titta på...

    Nu är de på sin rätta plats igen på den andra terrassen. 

    Förhoppningsvis så behöver de inte komma till sjukhuset på länge.

    Lilla D:s kanin mår bra fick jag veta. 

                              Lekare Karin Eklund, Kaninsjukhuset i Funchal, på Madeira