Trädkramare



Jag tar det från början..

Jag jobbade som frivillig assistent och stödperson inom cancerföreningen på Åland under några års tid i mitt liv. Ett erbjudande om att åka med till ett helt underbart rehabiliteringsläger i Kyyrönkaita nära St. Mickel under en veckas tid , tackade jag genast ja.

 

      Vykort från lägret. Fotot går att klicka större


Under tre års tid, en vecka i början av augusti var jag med där på lägret. Det här var under min andra sommar. Jag fungerade som assistent på olika sätt, jag ledde vattengymnastik, stavpromenader i naturen, gav taktilmassage; ja, jag hoppade helt enkelt in där jag behövdes och kunde göra nytta. Ibland sjöng jag för resenärerna och det hände att alla sjöng med så hela bussen blev som en enda stor bussradiokör. Vi hade kul tillsammans, badade bastu, grillade korv, stekte plättar ute i en stor muurikka, dansade så gott som alla kvällar..ja, vi såg till att livet var bra.

Jag hade redan tidigare gått en kurs i att vara reseledare i buss och för bussresenärer. Då på eget initiativ med ett helt annat mål i sikte, ett mål som det inte blev något av men jag fick hur som helst lärdom om hur man jobbar som reseledare. Det krävs en hel del för det jobbet som man kanske inte tänker på.

Det är inte bara att ställa sig upp och "hålla låda", det finns även ett annat ansvar som man axlar. Vid eventuella sjukdomsfall bland resenärerna ska  man helst klara av att vara den första hjälpen i väntan på ambulans etc; om en olycka med bussen sker och alla blir instängda så får man lära sig hur man slår sönder ett tjockt starkt fönster med verktyg som finns tillgängligt  i alla bussar. Man blir lite grann som en flygvärdinna i en buss på hjul... 



På rehabiliteringslägret fanns många patienter, så när vi gjorde våra utflykter till olika ställen i omgivningarna så behövdes två bussar. Jag fick "ta hand om" den ena. De som var på lägret hade två olika val en av dagarna; att antingen åka till Nyslott eller så till Retretti, ett konstmuseum. På min lott föll  att åka med bussen som gick till Retretti. 

Bussarna skulle senare sammanstråla med varandra på Punkaharju-åsens högsta punkt. 



Just efter att vi hade startat vår utflykt så märkte jag att en av deltagarna i bussen var arg på mig vilket jag inte förstod alls just då. Vi kände ju inte varandra utan hade  bara presenterat oss för varandra. Jag var förundrad och när vi senare steg av vid Retretti  och jag gick för att hämta de bokade biljetterna till konstmuseet så råkade jag gå förbi henne och fick höra hur hon spydde galla högt och ljudligt över min oduglighet som reseledare inför många andra. Hon såg inte mig just då. Hon var för upprörd för det. 


Jag gick raka vägen fram till henne och sade att om du har något att säga om mig så ska du säga det direkt till mig och inte till andra. Att vad handlar det här om, vad har jag gjort för fel? 

Det var något om biljetterna som jag borde ha ordnat redan innan resan. Nu låg inte det ansvaret på mig så jag kunde lugnt berätta hur landet låg till. Hon såg lite skuldmedveten ut men jag ansåg att saken var utarrangerad, vilket också påstods från hennes håll inför alla andra. Det jag inte förstod varför det blev en så stor affär av något som reddes ut på ett par minuter; med en fingerknäppning ungefär. Biljetterna var bokade men olika missförstånd gjorde att de inte hittades på en gång.


Nå, nog om det men jag konstaterade att hon  hade varit arg på mig redan innan detta med biljetterna. Varför? snurrade det på i mitt huvud, men det var inte läge att reda ut något just då...

Efter Retretti-besöket drog bussen vidare till det avtalade stället i väntan på följande buss. Vi gick alla ut och rörde på oss på detta vidunderligt vackra ställe. Punkaharjuåsen är oerhört vacker med djupa branta sluttningar med  höga stora träd , mest tallar, på vardera sidan längs vägen. Alla rörde på sig tillsammans i olika sällskap när jag i ögonvrån såg att kvinnan som hade visat ilska mot mig , drog sig undan från oss andra. Jag såg så mycket i hela hennes gestalt. Sorg, smärta, hela ledsen-registret stod skrivet över hela henne, energierna var mörka och tunga 





Jag gick efter, närmade mig sakta och bestämde mig för att nu tänker jag inte gå undan förrän jag vet vad det är som ligger över henne som ett svart dok. Jag kände ju att hon höll på att gå sönder. Hon var inte bra för någon, inte för sig själv och inte inför de andra, detta måste redas ut..




När hon såg att jag kom vände hon sig om i sluttningen och såg på mig med ögon som blixtrade av ilska. Jag gick närmare, hon skrek åt mig att lämna henne i fred. Nej, jag tänker inte göra det , svarade jag, innan jag vet vad det handlar om, innan jag vet varför du mår så dåligt. 

Det slutade med att hon med hårda nävar slog mot ett bamsestort träd och lät tårarna spruta rakt ut. Hon slog och slog, hon grät, hon skrek. Sen gick liksom luften ur henne. Hon kramade om trädet med båda armar och grät uppgivet. Tårarna vätte barken. Trädet var grovt så hon nådde inte helt runt det. Jag gick dit och kramade trädet från mitt håll tills våra händer möttes. Hon tog emot mina händer efter en viss tvekan


Sen berättade hon om cancern som hon hade; om någon som hade ringt henne under bussresan till Retretti och berättat att en av hennes goda vänner just hade dött i samma sjukdom. Vi stod där länge och hittade till varandra i tystnaden när vi kramade ett träd emellan oss i en brant sluttning längs Punkaharjuåsen. Jag grät jag också. Stämningen var förtätad, varm. Jag förstod



Jag blev bollplanket som hon kunde visa sin frustration och sin ilska inför, sin fullständiga nakenhet, sin sorg och sin smärta. Hon gav mig ett alldeles speciellt förtroende. 

Vi blev goda vänner från den stunden och var det i flera års tid efter det...

Allt det här kom till mig när jag renskrev min svärmors dagbok då familjen Eklund stannade till för en kaffepaus på Punkaharjuåsen år 1959


I minnet så stod jag där och kramade en grov tall på en underbart vacker plats, tillsammans med någon som blev en god vän med mig efter den kramen. En vän nu i kärt minne bevarad. 

Vi människor har så lätt att döma andra.

Men man vet aldrig vad som rör sig inom en annan människa och hennes ilska och utbrott. Ibland är det bra att vara någon annans bollplank även om man inte förstår varför man är det. Ibland får man veta orsaken, ibland inte..Ibland behöver man själv ha ett bollplank, någon som man intuitivt litar på får ta allt det där som bara måste ut för att man inte ska spricka. 

Det finns ett väl-kramat träd på Punkaharjuåsen...om ingen har sågat ner det förstås.

Ha en fin torsdag alla! 💗

Alla blommor i inlägget har jag fotat under den senaste veckan här i Funchal.


                                                Karin Eklund, Funchal, Madeira

Kommentarer

Znogge sa…
Ledsamhet, sorg och ilska kan ta sig många uttryck. Det är nog inte helt ovanligt att ta ut känslorna på någon annan. Fint att det blev så bra som det blev.

Kram
En så fin berättelse, om det du säger i att vi vet inte vad som finns inom andra. Glad du fick vara där för henne både då och senare. Kram
Vilken fin berättelse och upplevelse för er båda. Tänk så bra det blev ändå, att du kunde finnas där för henne både i den stunden och senare.

Kram
Znogge,

det är långt ifrån ovanligt, helt rätt. Vi får alla vara med om det och vi är säkert sådana var och en av oss, att någon "oskyldig" får ta smällar som den inte förtjänar.
Kram
Anna i Portugal,

tack, så är det. I dagens egoistiska samhälle så ser man sällan hur andra har det eller mår. Jag är glad för det, mycket glad.
Kram
Anita, de fyra blomsterhaven,

tack! Det blev bra men det var jobbigt både för henne och också för mig innan jag förstod vad det handlade om. Vi blev goda vänner med betoning på goda. Tacksam är jag för det.

Kram
Gunnel sa…
Jag blev berörd av ditt inlägg. När vi inte mår bra behöver vi verkligen ett bollplank. Kram
Gunnel,

tack! 💗Det är då vi verkligen behöver ha det...
Kram
Annika sa…
Karin, så fint du skriver idag. Vilken talande berättelse. Du var den som fick gifter ur henne, du var tuff, du fortsatte trots att hon var så arg och ledsen. Du gav inte upp. NOG förstår jag att ni blev vänner sen, du hade tagit dig igenom muren till henne. Kram och tack för tänkvärt inlägg.
❤️
Ibland behöver man en kram❣️
Så fin berättelse direkt ur livet kram åsa
Annika,

tack! 💗
Det är så här livet är många gånger. Inte enbart solsken..
Jag ville ju förstå och jag såg ju att det inte var bra. Att vara stödperson och att inte visa att man är det är motsägelsefullt. Det är tufft många gånger att vara mitt i stridens hetta, men det mesta går att reda ut.
Tack och kram till dig Annika!
nalta norrland,

jag tror att man inte kan få för mycket av den varan och när man mår dåligt så är kramen, förståelsen, en bra hjälp på vägen.💗
Tack Åsa!
Kram
LillaSyster sa…
Vackert och tragiskt på samma gång. Du har verkligen fingertoppskänsla då det gäller att bemöta okända människor. Det är ju inte första gången du hjälpt en medmänniska i nöd. Önskar dig en fin kväll. Blombilderna är helt underbara=) Kram
Stefan sa…
Så fantastiskt vackra blommor. Vi har gjort en hel del resor med buss i både Sverige och Europa. Det slår aldrig fel - det finns alltid någon som har gett sig f*n på att klaga på det mesta. Ger mig tusan på att de har ett tråkigt liv och att de måste ge uttryck för det i tid och otid.
LillaSyster,

ja, det är ju det, både ock! Tack snälla du! Önskar dig detsamma! KRAM
Stefan,

Blommorna är oerhört vackra.
Du har rätt, det finns människor som är gnällspikar utan orsak men i det här fallet var det inget vanligt gnäll förstås.
BP sa…
Så bra skrivet och illustrerat med de vackra blommorna:-)
Susjos sa…
Puh, vilken berättelse! Fantastisk , ledsamt och fint på samma gång. Imponerande att du inte gav dig, och så fint att ni blev vänner efter detta!
Fotona på blommorna är bedårande!
Kram till dig!
Channal sa…
Kära Karin! Tack för att du delar en så stark och berörande berättelse. Det påminner om hur viktigt det är att se bakom människors yttre reaktioner… där finns ofta något djupt mänskligt och smärtsamt. Vilken fin påminnelse om empati, mod och närvaro.

KRAMAR till DIG! Anna
Susjos,

TACK! alla känslor på en och samma gång ungefär...hela spektrumet. Vi blev goda vänner med betoning på goda. Och hon var en helt underbar person men även sådana måste få ut sånt som gör ont på något sätt.
Kram till dig, hoppas att ni njuter fullt ut där ni är. Jag vinkar från terrassen!
Anna 💗!

TACK!
Så är det, vi är som öppna böcker ibland..och alla har vi våra sorger och våra glädjeämnen. Vi är människor.
KRAMAR till dig med Anna!
💗
Märtha sa…
Nån gång miss i nassen, för knappt 10 timmar sedan gjorde jag en maratonläsning och kommenterade, bland annat här. Men, men... Här krånglar nätet mycket ibland, aningen mindre däremellan. Ibland är det borta precis så mycket att något blir ogjort. Men allt är sagt i tidigare kommentarer, så... Retretti har varit en "ruin" i många år nu, synd på en massa pengar som "sprängts ner" där. Johanna Oras har nu sin plats där bredvid, men sin konst och annat smått och trevligt. Cyklat tandem på den traditionella vägen på åsen, ätit i fin miljö i cykelbyxor på hotellet där...
Märtha,

här krånglar datorn istället, så det jämnar ut sig. Ja, jag läste att Retretti gick i konkurs men att ett nytt Retretti finns i Nyslott men under andra former. Synd på det gamla Retretti, verkligen. Cyklat tandem...jisses så härligt det låter..i cykelbyxor t. om. 😊

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Fader vår-trädet

Öronbedövande