Trädkramare

Jag tar det från början..

Jag jobbade som frivillig assistent och stödperson inom cancerföreningen på Åland under några års tid i mitt liv. Ett erbjudande om att åka med till ett helt underbart rehabiliteringsläger i Kyyrönkaita nära St. Mickel under en veckas tid , tackade jag genast ja.

 

      Vykort från lägret. Fotot går att klicka större

Under tre års tid, en vecka i början av augusti var jag med där på lägret. Det här var under min andra sommar. Jag fungerade som assistent på olika sätt, jag ledde vattengymnastik, stavpromenader i naturen, gav taktilmassage; ja, jag hoppade helt enkelt in där jag behövdes och kunde göra nytta. Ibland sjöng jag för resenärerna och det hände att alla sjöng med så hela bussen blev som en enda stor bussradiokör. Vi hade kul tillsammans, badade bastu, grillade korv, stekte plättar ute i en stor muurikka, dansade så gott som alla kvällar..ja, vi såg till att livet var bra.

Jag hade redan tidigare gått en kurs i att vara reseledare i buss och för bussresenärer. Då på eget initiativ med ett helt annat mål i sikte, ett mål som det inte blev något av men jag fick hur som helst lärdom om hur man jobbar som reseledare. Det krävs en hel del för det jobbet som man kanske inte tänker på.

Det är inte bara att ställa sig upp och "hålla låda", det finns även ett annat ansvar som man axlar. Vid eventuella sjukdomsfall bland resenärerna ska  man helst klara av att vara den första hjälpen i väntan på ambulans etc; om en olycka med bussen sker och alla blir instängda så får man lära sig hur man slår sönder ett tjockt starkt fönster med verktyg som finns tillgängligt  i alla bussar. Man blir lite grann som en flygvärdinna i en buss på hjul... 

På rehabiliteringslägret fanns många patienter, så när vi gjorde våra utflykter till olika ställen i omgivningarna så behövdes två bussar. Jag fick "ta hand om" den ena. De som var på lägret hade två olika val en av dagarna; att antingen åka till Nyslott eller så till Retretti, ett konstmuseum. På min lott föll  att åka med bussen som gick till Retretti. 

Bussarna skulle senare sammanstråla med varandra på Punkaharju-åsens högsta punkt. 

Just efter att vi hade startat vår utflykt så märkte jag att en av deltagarna i bussen var arg på mig vilket jag inte förstod alls just då. Vi kände ju inte varandra utan hade  bara presenterat oss för varandra. Jag var förundrad och när vi senare steg av vid Retretti  och jag gick för att hämta de bokade biljetterna till konstmuseet så råkade jag gå förbi henne och fick höra hur hon spydde galla högt och ljudligt över min oduglighet som reseledare inför många andra. Hon såg inte mig just då. Hon var för upprörd för det. 

Jag gick raka vägen fram till henne och sade att om du har något att säga om mig så ska du säga det direkt till mig och inte till andra. Att vad handlar det här om, vad har jag gjort för fel? 

Det var något om biljetterna som jag borde ha ordnat redan innan resan. Nu låg inte det ansvaret på mig så jag kunde lugnt berätta hur landet låg till. Hon såg lite skuldmedveten ut men jag ansåg att saken var utarrangerad, vilket också påstods från hennes håll inför alla andra. Det jag inte förstod varför det blev en så stor affär av något som reddes ut på ett par minuter; med en fingerknäppning ungefär. Biljetterna var bokade men olika missförstånd gjorde att de inte hittades på en gång.

Nå, nog om det men jag konstaterade att hon  hade varit arg på mig redan innan detta med biljetterna. Varför? snurrade det på i mitt huvud, men det var inte läge att reda ut något just då...

Efter Retretti-besöket drog bussen vidare till det avtalade stället i väntan på följande buss. Vi gick alla ut och rörde på oss på detta vidunderligt vackra ställe. Punkaharjuåsen är oerhört vacker med djupa branta sluttningar med  höga stora träd , mest tallar, på vardera sidan längs vägen. Alla rörde på sig tillsammans i olika sällskap när jag i ögonvrån såg att kvinnan som hade visat ilska mot mig , drog sig undan från oss andra. Jag såg så mycket i hela hennes gestalt. Sorg, smärta, hela ledsen-registret stod skrivet över hela henne, energierna var mörka och tunga 

Jag gick efter, närmade mig sakta och bestämde mig för att nu tänker jag inte gå undan förrän jag vet vad det är som ligger över henne som ett svart dok. Jag kände ju att hon höll på att gå sönder. Hon var inte bra för någon, inte för sig själv och inte inför de andra, detta måste redas ut..

När hon såg att jag kom vände hon sig om i sluttningen och såg på mig med ögon som blixtrade av ilska. Jag gick närmare, hon skrek åt mig att lämna henne i fred. Nej, jag tänker inte göra det , svarade jag, innan jag vet vad det handlar om, innan jag vet varför du mår så dåligt. 

Det slutade med att hon med hårda nävar slog mot ett bamsestort träd och lät tårarna spruta rakt ut. Hon slog och slog, hon grät, hon skrek. Sen gick liksom luften ur henne. Hon kramade om trädet med båda armar och grät uppgivet. Tårarna vätte barken. Trädet var grovt så hon nådde inte helt runt det. Jag gick dit och kramade trädet från mitt håll tills våra händer möttes. Hon tog emot mina händer efter en viss tvekan

Sen berättade hon om cancern som hon hade; om någon som hade ringt henne under bussresan till Retretti och berättat att en av hennes goda vänner just hade dött i samma sjukdom. Vi stod där länge och hittade till varandra i tystnaden när vi kramade ett träd emellan oss i en brant sluttning längs Punkaharjuåsen. Jag grät jag också. Stämningen var förtätad, varm. Jag förstod

Jag blev bollplanket som hon kunde visa sin frustration och sin ilska inför, sin fullständiga nakenhet, sin sorg och sin smärta. Hon gav mig ett alldeles speciellt förtroende. 

Vi blev goda vänner från den stunden och var det i flera års tid efter det...

Allt det här kom till mig när jag renskrev min svärmors dagbok då familjen Eklund stannade till för en kaffepaus på Punkaharjuåsen år 1959

I minnet så stod jag där och kramade en grov tall på en underbart vacker plats, tillsammans med någon som blev en god vän med mig efter den kramen. En vän nu i kärt minne bevarad. 

Vi människor har så lätt att döma andra.

Men man vet aldrig vad som rör sig inom en annan människa och hennes ilska och utbrott. Ibland är det bra att vara någon annans bollplank även om man inte förstår varför man är det. Ibland får man veta orsaken, ibland inte..Ibland behöver man själv ha ett bollplank, någon som man intuitivt litar på får ta allt det där som bara måste ut för att man inte ska spricka. 

Det finns ett väl-kramat träd på Punkaharjuåsen...om ingen har sågat ner det förstås.

Ha en fin torsdag alla! 💗

Alla blommor i inlägget har jag fotat under den senaste veckan här i Funchal.

                                                Karin Eklund, Funchal, Madeira