En fredag i kärleksröda nyanser

                               Det finns dagar som man aldrig glömmer bort och idag är det en sådan dag..

                               Det är mina föräldrars bröllopsdag

Året var 1940, många år innan jag kom till världen. Jag är sladdbarnet som bara fanns där en dag- 

Jag liksom sladdade in i världen på det där berömda bananskalet.

Fyra äldre syskon hade redan kommit till världen, 16 ,11 , 9 och 6 år äldre än jag, när jag landade. 

 

Andra världskriget pågick, pappa måste ut någonstans på ett fartyg. 

I en liten stund för sig själva tillsammans med en präst så gifte de sig enbart 

med ett par vittnen innan han drog iväg. 

Det fanns inte pengar till en vigselring, så förlovningsringen fick duga. 

Av med den och så på med den igen. 

Nu långt efteråt inser jag att jag aldrig såg en ring på pappas finger. 

Gifta blev de i alla fall.

Så praktiskt egentligen, tycker jag, pragmatisk som jag alltid har varit. Varför krångla till livet? 

Ett virat grässtrå skulle duga för min del, bara jag fick den man jag ville ha.
 

                                     Många år senare när jag blev invald till Lagtinget på Åland

                                     så gav mamma mig sin förlovnings-vigselring som minne av dagen. 

 

    Den var för stor för mig att bära och jag ville inte ta in den, göra den mindre,

    men jag tog den till mitt hjärta. 

    Jag visste ju vad den betydde för henne och för dem båda.

    Mycket hade hänt i hennes liv, i hela vår familjs liv sedan hon hade fått den av pappa.

    Hon gav mig en kärleksfull bit av sig själv. 

                                            Nu bär min dotter den ringen på sitt finger.

                                            Jag har små händer i jämförelse med min mamma och min dotter. 

                                            Ringen fick hoppa över min generation. 

                                            Dessutom har jag jobbat inom livsmedelsbranschen där man helst inte ska 

                                            bära ringar på sina fingrar alls..

       Vi är ju som vi är, mina barn och jag. 💗💗

       De som en gång har lämnat det här livet och har haft en stor betydelse för oss, de dör inte, 

       vi bär dem inom oss. För evigt!   

       Därför var det så gulligt och rörande fint att höra Nann berätta om sin första 

        resa hit till Madeira  och oss. 

        Hon flög från Stockholm via London ...

                                 "Mormor" hade hon sagt när hon lade ringen mot flygplansfönstret,

                                 " titta ut, det här hade du aldrig trott, att du skulle komma med mig till London

                                   och så till mamma på Madeira"

              

                                      Vi är lite galenpannor men ack så fint vi har det för att vi är just det. 

                                      Livet blir så mycket rikare

Ringen, hur den ser ut? 

Den är lite speciell, guldet är inte av många karat men den är av guld och bär en väldigt liten röd sten som nästan ser ut som ett pyttelitet kors. 

Jag vet inte om stenen är äkta ens, men mitt i allt så är det en rubin. 

Det har ingen som helst betydelse, det är vad ringens bärare har betytt som gäller

och vad nuvarande ringbäraren betyder. 

Ringen symboliserar stor kärlek.  

   

På Valborgsmässoafton fick jag den här buketten av goda vänner. 

Den står i den Iittalavas som jag köpte till pappa när han fyllde 59 år. 

Nu får den blomma för brudparet Ruth och Nils som gifte sig idag för exakt 85 år sedan. 💕 

Älskade människor! 

Vasen ärvde min bror Krister när våra föräldrar hade dött..

Jag ville ju bara ha pappas glas-askkopp men en dag kom Krister till mig med "den här konstiga byttan", som han uttryckte sig. 

"Vad ska man ha den där till, den duger inte ens att ha sylt i...det finns inget lock."

  

Jag berättade att den där konst-iga byttan är en dyrbar Iittalavas med signatur under..

"Äh jag vill inte ha den" och så blev vasen min en gång till 😉 

Varje gång jag ser på vasen så tänker jag på min pappa. 💕

Det är personerna bakom sakerna som är de viktiga eller hur? 

Det blev nostalgi idag igen, blandat med vackra blommor som på sitt sätt kan kvala in till Annas i Portugal trädgårdsfredag. 

Ha det gott !

                                                       Karin Eklund, Funchal; Madeira