Äventyret framtiden

Här är söndagen veckans första dag. Jag gillar den tanken som jag har tänkt många gånger själv, nämligen att man ska börja veckan med söndagen, göra livet trivsamt och vilsamt så att man orkar med resten av veckan innan  nästa söndag. Kort beskrivet. Idag tittar jag mig bakom på veckan som har förflutit, tömmer arkivet Det var egentligen molnen i horisonten bakom lyftkranen/lyftkranarna som intresserade mig. De förde åskknallar med sig och säkert regn någonstans men inte hos oss.. De här tornade upp sig i horisonten, till synes rundade de Madeira.  Jag är väldigt glad för att det inte har regnat på vår terrass. Torsdagen den 7 augusti så märkte jag att något hände under min ena fot, där jag satt i en av korgstolarna. Vi har märkt det länge och väl redan, att golvet liksom har gungat till, att det har varit som en luftbubbla under ytan, men det är inget nytt, vi har känt av det redan tidigare. Fredagen den 8 augusti så hände lite mera...fogen mellan några klinkers hade börjat a...

 en varannandags-bloggare.  Det passar mig bäst för tillfället men det kan ändra igen, så där som allting kan ändra här i livet. Bloggen är inte min dagbok, även om man kanske som utomstående kan ta det så lite nu och då. Jag skriver ur mitt liv men jag berättar inte om hur mina dagar som så ser ut i vanliga fall. Jag fångar stunden och skriver vad jag känner för stunden, många gånger utgående från ett foto eller ett ord. Så har jag snudd på alltid gjort och så fortsätter jag med några få undantag. Jag är expert på att ändra riktning under skrivandets gång också ...men det har ni säkert redan märkt.  Lill-Ronaldos fotbollar har alltid fascinerat mig. De håller inte länge trots att de återkommer till hemmet med jämna mellanrum, fångade och hämtade av någon som vet var den lilla fotbollsfantasten bor. De flesta bollarna har hittat hem. Den här låg i gränd-ribeiran för ett tag sedan. Nu låg den plötsligt innanför grinden hos Lill-Ronaldo. Tänk att den fortfarande håller ihop...

Då ska vi ut och resa med familjen Eklund igen. Året är 1961, det är den 17 juli... Uffe, Leif och mamma Birgit bakom Popedan, troligen år 1958 Uffe, Hakon, någon som U. inte minns namnet på och så Leifen framför Popedan. Popedan hade gått i graven eller till skroten, ev. blivit en delbetalning på den nya bilen, det vete gudarna...en tjänare som höll i vått och i torrt, lite tuggummi, tejp och ståltråd hjälpte familjen på vägarna om det behövdes. Popedan hade gått 400 000 km när familjen Eklund köpte den och så gick den drygt 100 000 km till...sakerna höll på den tiden. När  förra ägaren Harry Nykvist köpte Popedan för att ha den till taxibil så hade han betalat 275 000 mk för den. Birgits anteckningar berättar detta. Nå, hur som helst, bilen byttes ut till en ny bil, Det blev en Trabant.  Är du intresserad av Trabanten klicka på länken så får du veta massor om bilmodellen, som inte blev gammal alls hos familjen Eklund. U. minns att de möjligen hade den allra högst ett år....

Det låter lite väl skrytsamt detta förstås men tanken bakom är att det är högt, ca 580 meter över havet. När jag visade fredagens foto av Atlanten nedanför då jag stod på Cabo Girão k om jag ihåg att det fanns några äldre bilder i arkivet som gott kan få vara med idag. Första gången jag var till Cabo Girão fanns inget glasgolv där alls utan det var en vanlig utkiksplats, (miradouro) det kan ha varit år 2007 möjligen 2008 Senare byggdes det om, ett glasgolv byggdes ut över klippan...  De här fotografierna är från år 2014. Vi har varit till Cabo Girão många gånger även om det har blivit mera sällan den senaste tiden. Det har blivit väldigt turistiskt där. För oss var Cabo Girão antingen utgångspunkten för att vandra levada till Estreito Câmara de Lobos eller så var det slutmålet innan vi tog bussen hem till Funchal.                                                Tro...

Ett till synes lugnt Atlanten, långt därnere. Fotot tog jag från Cabo Girão, en av Europas högsta klippor.  som finns här på Madeira.    Jag städade inte senaste måndag som jag brukar göra här på bloggen, så det får bli lite fredags-fint istället. Jag tömmer de få foton jag har att visa från veckan som har gått. Jodå, jag har både vackra skärmar och bilar i arkivet som jag tänker visa er någon dag men jag känner mig lite upphängd och nersläppt efter influensan, samt att värmen också tar på, det är bara att konstatera och varför ta knäcken på mig när jag egentligen inte måste göra det. Jag är ju pensionär. För det mesta sitter jag på terrassen och syr kaniner en skön sysselsättning under parasolltaket medan tankarna svävar fritt.  Gott sällskap har jag av chilin...den milda goda som jag kallar Mestre. Så den levererar. Jag delar med mig och jag fryser ner och vi äter... Den nepalesiska grannbarnen har gjort kaninhus på sin terrass. Jag konstaterar att de leker med vad...

                                     att befinna mig där uppe bakom en liten snabbgående båt där nere ...                                                         Skönt och svalkande, bra utsikt...          I samma veva, när jag tänkte så, sade U. att vem skulle vilja sätta en cent på någonting sånt där...? " Jag kunde tänka mig det" svarade hans fru....Den ena kör på och den andra bromsar, balansen är stabil. Hur som helst så är de fina de där segelbåtarna med sina vackra spinnakersegel.       En lyftkransarm...vad heter de egentligen? Vingar? Bom? säg det den som kan, jag är idel ädel öra.                      Flaggan i hamnen vajar så glatt när den får sällska...