Äventyret framtiden

Min tanke var att jag skulle göra blogginlägg i går,  idag och imorgon den här veckan...varje dag, alltså, men så tar livet tag i en på sitt sätt, jag har inte hunnit med som jag brukar och då gör jag det enkelt för mig istället.  Ritvas glas ledsnar man inte på så jag fortsätter på den linjen, det finns ju fortfarande en del glasklara vackra konsthantverksminnen i bildarkivet.  Varsågoda!      Hennes halssmycken var väldigt omtyckta och är det säkert ännu..alla unika, inget likt det andra     Jag själv blev väldigt "glad" i evighetsblommorna av glas. Så himla vackra...     Änglar fanns i många olika färger och storlekar. Det vackra glasfatet gick åt nästan genast ....     Ett annat rektangulärt i smått dramatisk utformning..     Flera halssmycken     Ett änglalikt fat...                     Varför inte? Så härligt det såg ut i fönstret.    Ett par till av olika modell...    Till slut , för idag, ännu flera glassmycken.    Ha en fin onsdagskväll alla!   

När glas var ordet i Hoppa på tåget i början av mars, så visade det sig att jag hade väldigt mycket glas i fotoarkivet av olika slag som jag inte visade då. Jag lovade lite halvt om halvt mig själv och andra  att det skulle bli ett inlägg om glas igen.  Nu blir det ett glasminne från den tiden vi hade Pettas eko-café och bageri i Geta. Varje sommar höll vi utställningar där flera olika konstnärer och konsthantverkare ställde ut sina produkter och även sålde dem.  Ritva Saloranta, glaskonstnären sålde många vackra föremål via oss och vi njöt fullt ut av dem vi också medan de hängde kvar innan de såldes. Vad sägs om rosen här ovan? Så vacker med sin blyinfattning eller hur? Nu hänger den i ett fönster någonstans och förgyller dagarna för ägaren.  Ritvas fåglar var sagolikt vackra, är fortfarande förstås.  Till de årligen återkommande Skördefesterna lagade hon små äppel i glas, att hänga upp     Flera ljuvliga fåglar att njuta av Ritvas änglar gick åt som smör på heta stenar.  Vi köpte

  Bloggvännen BP är förvaltaren av det roliga temat Skyltsöndag.    Mitt skylt-bidrag idag ser ut som följer:     På håll såg jag att en byggkran bara fanns där den inte fanns dagen innan, någonstans nere mot hamnen till. Ett fartyg låg inne, Enchanted Princess...(förtrollad prinsessa) . Byggkranarna här är som svampar, de bara dyker upp mitt i allt...         Det gick två "skyltar" förbi oss här på gränden..       Vi själva gick förbi den här skylten för en vecka sedan...                             Den här skylten hänger hos en god vän...                        Den burken skulle jag gärna ha men det är min dotters. Mycket vacker är den.                                             Så till en lite äldre skyltning, som vi såg i Malaga i februari-mars 2018.                      I huvudrollerna Burt Lancaster och Deborah Kerr.                     Les Parachutistes arrivent, på engelska The gipsy moth, på svenska De dödsföraktande.                      Jag har sett den men minns

Jag hade redan bestämt mig för vad jag skulle skriva men så händer det saker, ja, det liksom rör till sig så där passligt, så jag ändrade mina planer och tog till andra rör istället för dem jag hade tänkt mig från början. Blev det rörigt nu? ;)  Min tanke var att  skriva om sockerrör, vad annars när man bor på Madeira men jag tar det i ett eget inlägg en annan gång istället. Sockerrör har sin särskilda historia och förtjänar att få ett eget inlägg.   Det är ju som det är när man bor granne med en stor byggplats. Plötsligt en dag, så rör företaget som bygger till det och bidrar med en hel massa rör av olika slag. Då bara måste det bli så som det blir när det mera eller mindre ramlar ner rör från himlen. Som en vink från ovan ungefär. En betongpump-bil körde in framför fönstret hos oss senaste tisdag kl. 07.00. Sen vecklades ett långt, rött rör ut ....     Röret blev nästan hur långt som helst...     Det sträckte på sig ordentligt, liksom tääänjde på sig så mycket det kunde....         

senaste fredag ,den 17 mars-23, tillsammans med en väninna Jag visste att det var en ny utställning på gång i Quinta Jardim Magnôlia och vi ville gärna besöka den taggad av den förra utställningen som jag skrev om tidigare HÄR. Som sagt så konst är konst och all skönhet sitter i betraktarens ögon. Jag sökte skönheten och fann den men inte i konstnärsskapet utan mera i materialet som användes. Att det handlade om återbrukskonst insåg vi genast och för det mesta gillar jag sådan; jag har ägnat mig åt sådan själv och gör det fortfarande. Tar vara på och skapar av det tillvaratagna.  Först trodde jag att det var ett lapptäckeliknande någonting...men det var helt enkelt dukar som madeirensiska kvinnor har broderat. Intressant med hantverk av första klass, de kan och kunde nämligen brodera på denna ö.           Det är hantverk och inte maskinbroderade dukar från Kina, det är så äkta vara det kan vara.                         Så blev jag ändå så där som jag inte vill vara alls. Jag blev kriti