Äventyret framtiden

Det låter kanske lite kryptiskt det där med siesta men det är inte desto märkvärdigare än så att vi hade glömt bort att det var siesta mellan kl. 13 och 15 på Sopronto, vårt lilla hål i väggen, en bit upp i sluttningen ovanför oss. Vi har ca 2 km dit och vi kom dit en kvart före tre. Vi gick inte hem igen utan tog några små rundor i den närmaste periferin där runt omkring.  Det är inte jag som är sned, det ser ut så här när man kommer till Sopronto som vid detta tillfälle var stängt för siesta. Bakom dörren till vänster finns köttdisken och lite  annat, dörren rakt fram leder in i resten av affären som är sprängfylld av matvaror från golv till tak. Här får man parera och ge sig tid att stanna upp för "trafikstockningarna" mellan hyllor och frysdiskar, lådor med frukt och grönsaker, kunder och personal. Stämningen är fin och här pratar de endast portugisiska. T.om kunderna gör det, för de flesta som kommer dit är folk som bor runt knuten, långt borta från turiststråken. Som ni

Idag avslutar jag mitt eget lilla tema om veteranbilarna som Uffe och jag såg på den fina utställningen den sista helgen i juli i år i Jardim Quinta Magnôlia. Under flera måndagar har jag visat er, som är intresserade, de fina, välskötta, vackra "pärlorna" som Veteranbilsföreningen här på Madeira ställde ut. De gör det säkert nästa år igen, då kanske med någon "ny" veteran med i gänget men det får vi se då. Nu är nu och året är 2022.  ************************************************************************** Veteranbil nr 33    Berliet Vil från år 1931 Ägaren heter Francisco Galhanas. Bilen är unik. Den köptes i Frankrike för flera år sedan, (ett dussintals läste jag någonstans) och den är märkt som mycket sällsynt.  Ägaren tog kontakt med Berliet Foundation som trodde att just den här modellen inte fanns längre men som det visade sig att det gör och det på Madeira.  Kännetecknet för det unika är att kabinen på baksidan är rundad, till skillnad från de andra,  som v

Bloggvännen BP är förvaltare av dagens tema.  Bloggvännen LillaSyster står för den mycket fina tanken att vi alla som deltar i temat idag tänder ett ljus för att hedra allas vår Ama som inte finns här på jorden med oss längre efter en längre tids kamp av sjukdom. Du är saknad Ama, vila i frid!  Tack för alla fina inlägg du har delat med dig genom åren!                                                           Ett ljus för Ama ❤ Mina tankar finns också hos Anders, Amas livskamrat och allra käraste som nu har djup sorg. Jag använder mig av Geddfish´s fina ord,  "ljus och kärlek" till dig Anders. Stort tack för allt du har förmedlat till oss andra som har funnits på sidan om och sett hur du har kämpat för att Ama skulle ha det så bra som det bara var möjligt under hennes sista tid i livet. Du har varit enastående i din kärlek till din Ama! Jag tänder ett ljus även för dig! Det finns en kärlek över alla gränser, hoppas de orden kan ge dig styrka!  Två ljus tillsammans, ett för

...när man inte kan ett språk ordentligt. Då kan det bli precis hur som helst, vad som helst och när som helst.  Goda grannen ovanför vår lägenhet, söta Z., kom med blommor till oss senaste söndag. Dels fick vi den vackra buketten med kungsprotea och så ett litet cederträ i kruka. Z och A. hade varit till marknaden i Santo da Serra och samtidigt köpte de den fina gåvan åt oss. Sen blir det som det blir när Z och jag kommer igång. Vi pratar som vanligt fastän vi inte kan prata eller med andra ord, jag använder de portugisiska ord jag kan och hon pratar enbart portugisiska. Med hjälp av våra kroppsrörelser, gester etc, så får vi till det på något sätt.  Jag frågade förstås om jag kunde plantera det lilla cederträdet i vår blombänk på vår gemensamma lilla gårdsplätt men nao, nao, nao...vase, vase blev svaret. Nej, nej, nej, trädet ska växa i en liten kruka.  Inlevelsefullt berättade Z om något som jag tyckte lät som paumdesch. Jag smakade på ordet, sade det högt  flera gånger för att se o

När vi går ut och vandrar har vi alltid ett par flaskor med oss i ryggsäckarna men egentligen så skulle vi inte behöva ha dem när vi vandrar här i stan gata upp och gata ner.     Det finns nämligen dricksvattenposter lite här och där längs gatorna.     Vattnet är utmärkt gott och bra samt kontrollerat av kommunen.      Den här damen hittade vi dock i en trädgård och den fungerar mera som en springbrunn... Det  händer att vi fyller på våra flaskor i de små "oaserna " beroende på hur långt vi har vandrat och hur vädret är. Ibland är det skönt att bara väta ansiktet och händerna för att känna sig lite fräschare   Dessutom är de ofta väldigt vackra att bara se på, så vi stannar till för att njuta av åsynen många gånger  istället för att dricka vatten. De riktigt gamla vattenoaserna har ofta handmålat kakel i sin närhet....     På något sätt så har vi redan blivit hemmablinda; vi ser inte allt det vackra längre på samma sätt som när vi var här som turister.  Nu när vi bofasta här