Äventyret framtiden

Hej hopp du söta sockertopp! Glad måndag och allt vad man nu vill kalla den här dagen! För min del så är det Veteransbilsdagen, några gånger till. Vid det här laget vet ni alla som har tittat troget in här och njutit av de antika skönheterna att Uffe och jag var till Jardim Quinta Magnôlia den sista helgen i juli i år och beundrade alla de fina välskötta pärlorna. Jag har visat dem i tur och ordning sedan dess, två till tre bilar per gång per måndag. Veteranbil nr 25  En Buick E-Four-35 från 1918 stod där framför oss mitt i allt.  Den är faktiskt blå, men jag har misslyckats att ta fram den rätta färgnyansen som den har, tyvärr.  Den blev lite väl mörk på mina foton... Det var runt 2012, för tio år sedan som Buickens nuvarande ägare Luciano Jardim, köpte den. Köpet gjorde han i USA och på vägen hem till Madeira, passerade han Storbritannien. Vad han egentligen gjorde där förtäljer inte historien. OM  jag har förstått det hela rätt så var bilen i väldigt bra skick redan vid köpet så det

Med hänvisning till den oväntade konstrundan som vi gjorde för ett tag sedan så fortsätter jag idag. Vi blev hänvisade att gå en trappa upp från utställningen där Sarah Frances Dias konst hängde.    I trappan upp mötte vi denna runda målning som jag absolut gillade rakt av.     Det bådade gott... Konst är ju något väldigt personligt och det är ju det fina med konst eller hur? Själv var jag smått road, inte imponerad dock, av numrorna på väggen vid varje tavla men konsten i sig gav mig inte det där aha-et som jag hade förväntningar på.  Jag var tråkigt nog rätt så oberörd och trots att det fanns många,  både stora och små målningar så gjorde de inte intryck på mig.  Den runda tavlan  i trappan upp till övre våningen "tog" mig men sen så .... Nej, Guilherme Parente blev inte "min " konstnär.          Skam till sägandes så tog jag snudd på ingen bild alls, bara det fåtal som tilltalade mig på något sätt.      Jag är säker på att många av er som tittar in här tycker o

Måndag här på bloggen handlar några gånger ännu om veteranbilar som ställdes ut i Jardim Quinta Magnôlia i slutet av juli i år då Uffe och jag var där på besök. Jag närmar mig slutet av alla bilar jag har fotat där, 33 stycken och idag visar jag nr 23 o 24. De övriga som jag redan har bloggat om har jag länkat till allra sist här i inlägget.  Idag står den långe mannen mellan dagens bilar.  Till vänster i bild står en Austin MN 41-65  (den är egentligen mitt eget dåliga samvete i det här sammanhanget, för jag gick nästan förbi den utan att notera desto mera fakta om den och hur  jag än har sökt och letat nu i efterhand så hittar jag inget mera personligt att berätta om den.  Att den är från början av 1900-talet är ett faktum men vilket år kan jag inte säga med säkerhet. Det fanns inte en skylt framför den med information på utställningen. Ägaren kanske vill vara lite mera anonym än de andra utställarna?)  Men några bilder kan jag i alla fall visa av den:  Ett foto lite snett bakifrån.

"Vi kan väl gå till Jardim Quinta Magnôlia när vi ändå är i närheten?", tyckte Uffe för ett antal dagar sedan då vi var på gång i ett helt annat ärende. "Givetvis " blev mitt svar och så gick vi dit bara för att vara och för att strosa runt i den fina trädgården som är tillgänglig för alla och envar som vill ha en skön stund lite på sidan om trots att staden pulserar direkt utanför grindarna.                      Vi hann inte ta många steg innan vi möttes av den här musen.                      "Nej men titta" utbrast jag. "Så kul!"                     Sen hörde vi en röst bakom oss som sade att vi skulle besöka utställningen                     i huvudbyggnaden om vi var intresserade.                      Portvakten hade sett min spontana reaktion och förstod att det var konstintresserade                      människor på plats.                      Bra var det för annars hade vi förmodligen missat den fina konstutställningen.