Äventyret framtiden

Så kom vi oss äntligen iväg till Fotografiska museét i Funchal efter många års planer på att vi skulle göra det. Nu har vi varit där och det kommer att bli flera besök, lita på det.  Museét ligger centralt men ändå lite grann på sidan om på ett märkligt sätt. Vi har gått förbi otaliga gånger, kikat in på gården och den vackra vyn som man ser just då. Där i dörröppningen har vi stått och gluttat in. Och inåt är hitåt i bild. Trappan är inne på gården, krukorna detsamma... Gamla stolar på rad möter en längs den ena väggen i pation, den stensatta gården när man kommer in från Rua da Carreira, en av Funchals äldsta affärsgator.     Men det  man verkligen lägger märke till är den magnifika huvudtrappan i trä som leder upp till ateljén I Vicentés fotoateljé, som för övrigt är den äldsta fotoateljén i Portugal, har fyra generationer fotografer av samma familj verkat alltifrån 1865 till slutet av 1970-talet, alla med förnamnet Vicente. Här finns bevarat ett viktigt dokument för framtiden, i fo

    Vi gick förbi någon som har många röda t-skjortor.      De passar bra ihop med rosor och tagetes.     Torkade eterneller håller längre än färska blommor om man vill minnas och hylla någon..     Om det är så vet jag förstås inte säkert men jag gissar att en olycka     med tragisk utgång hade hänt längs gatan där vi befann oss      Vi gick också förbi ett ödle-solarium     Den här skottkärran har vi gått förbi många gånger under årens lopp.      Nu är den ganska så nymålad.      Förundrat tittar vi på den. Hur kan det växa så mycket och så stort     i en liten skottkärra?  Den här väggen går många människor förbi utan att ens ge den ett ögonkast.  Hur man nu kan låta bli? Så vacker som den är med sina gamla kakel. Jag stannar alltid upp och beundrar kakelväggen, ser mig omkring och ser att jag är ganska ensam om att beundra. Alla har så bråttom, bråttom... Hoppas att ni alla får trevliga saker att se på när ni går förbi idag, var än ni gör det! Copyright: Karin Eklund, Funchal, Madei

Så tog vi steget in i rosenträdgården på quintan, så skir och så ljuvlig. Tydligen är det bara rosor som har funnits på quintan sedan tidigare, rosor som har överlevt genom åren och som man nu tar hand om lite extra med tanke på framtiden.  Jag skrev ett inlägg om quinta Magnôlia här också. Här nedan kommer några rosor rakt av, rosor som inte har namnskyltar utan bara får vara rosor :  Här slutar jag med rosenparaden annars tar inte inlägget slut någon gång. Det finns mängder av rosor i trädgården, gamla och unika sorter, den ena vackrare än den andra. Jag kommer säkert att återkomma lite längre fram när vi har varit dit och bara varit igen.  På de flesta ställen i trädgården som är stenbelagda är det s.k. "madeirastenar" som gäller.  Allt är lagt för hand, vilket är mycket vanligt här fortfarande.  Behöver det repareras så fixar de kunniga stenläggarna det hela på en kort stund.  Stensättningen är utförd av små, runda, ganska flata svart/gråa basaltstenar,  ibland är de hal

Senaste söndag gick Uffe och jag till Quinta Magnôlia här i Funchal bara för att vara och för att njuta av allt som finns att njuta av i den vackra trädgården dit man har fri entré.  Det är en skön oas för alla och envar att besöka men i all synnerhet ser man det egna folket där.  Många barnfamiljer är på plats när det är söndag.     När vi kom dit var restaurangen bokad för en familjefest så vi smög oss förbi....     I bakgrunden syns barnens lekplats     På sin höjd var det den här sötnosen som lade märke till oss, om den ens orkade .      Den var med på kalaset förstås     Quinta betyder gård och innan det här ljuvliga stället är vad det är av idag,      så tillhörde stället ( i början av 1800 talet) den amerikanske konsuln och vinköpmannen      John Howard March.      I början av 1900-talet togs den över av dr Herbert Watney, läkare på St. Georgesjukhuset i London.     Hans son i sin tur sålde anläggningen år 1931 till den då grundade British Country Club.      Quintan blev naturli