Äventyret framtiden

Blomsterfestivalen är på gång med start inkommande helg.            Men saker ska fixas innan; det tar sin tid att få allting dekorerat som brukligt är och många är de som är med och sätter ihop allting så snyggt och inbjudande. Vi gjorde en liten avstickare till Avenida do Arriaga för att se på hur festligheterna sakta sätter fart när vi ändå själva var på farten för att handla vitlök   Folkdansare underhöll turisterna som var hur många som helst. Vi stod lite grann på sidan om och en viss kvinna från en ögrupp mellan Finland och Sverige, klättrade upp på Zarcos statyn för att få en liten bättre överblick över hela härligheten. Det var nämligen trångt om saligheten. Det var många som ville se vad som var på gång. De bar de speciella huvudbonaderna som i mitt tycke är så vackra. Varför de ser ut som de gör vet jag inte men troligt är att det finns en mening med det ungefär som det är med samernas huvudbonader som också talar sitt speciella språk bara man kan förstå det.  Blomsterdekor

Det var filten jag lade märke till och sade "oj, så fin den är", högt för mig själv. Täcks jag ta en bild ?, tänkte jag sedan.  Varför känner jag mig som den värsta "paparazzi" ibland?  Filten är privat, fönstret är privat och katten är någons den också.  Men å andra sidan, ingen kan äga en katt, det vet ju alla. En katt äger sig själv. Så gick tankarna och jag tog bild av katten!  Att filten kom med på bilden blev ju bara en extra bonus 😉     Jag gick också förbi den här vackra rosen och den får ni alla ta del av, ni som tittar in här idag!          Copyright: Karin Eklund, Funchal, Madeira

    Det hör till att önska Glad Valborg idag men här på Madeira finns inte den traditionen alls.     Men jag vill ändå önska Er alla en Glad Valborgsmässoafton med brasa och med att sjunga in våren!    Vad vi gör är inte bestämt ännu, vi tar dagen som den kommer, vi tänker på er som står runt brasorna.      Sjung ut vintern, sjung in våren!      Rosen står i vår lilla blomsterbädd och förnöjer ögat och sinnet !        Copyright: Karin Eklund, Funchal, Madeira

Senaste söndag undrade ett par goda vänner om vi ville följa med dem till Porto Moniz och se oss omkring. Planer på att göra det tillsammans har funnits rätt så länge men nu blev det av. Vi packade in oss i deras bil och så susade vi iväg över Madeira till öns nordvästra spets.  Vi bor i Funchal, huvudstaden och for till Porto Moniz, som jag har skrivit in på kartan. Vår väg dit gick genom många tunnlar som har byggts under de senaste tjugo åren med ekonomisk hjälp av EU. På sätt och vis så känns det lite grann som att vara en liten, liten mus som tar sig fram genom en schweizerost. Ibland ser man himmel och vacker natur för att plötsligt befinna sig inne i ostens pipighet igen. Känslan av att man har byggt bort allt det vackra är inte helt bra men om man vill komma snabbt fram så är det tunnlarna och motorvägarna som gäller. Annars tar man den långa vägen förbi tunnlarna.  Röster har höjts för att reparera de gamla lederna och göra dem säkra och framkomliga igen. Hurraaa! Jag är den f

Vi har rätt så bra koll på inkommande och utgående fartyg från vår terrass.  I förgrunden syns en tremastad fullriggare och då gäller det bara att ge sig iväg för att se vad den vill berätta för oss innan den drar vidare igen.          Vi dras obönhörligt till hamnen när vi får se en fullriggare eller något liknande flytetyg ligga vid kaj. Då svajar det till i det hav som böljar fritt i ådrorna, då sätter vågskvalpet igång och vi kan intet annat än att dra iväg till hamnen. Vi tar varandra i handen och ger oss iväg.  Där ligger hon ju, fullriggaren. 126 meter lång, 138 meter inklusive bogsprötet . När hon har alla 28 segel uppe måste hon vara en syn för gudar.     På lejdaren ser man hennes namn: Sea Cloud Spirit     Men vad har hon för flagg i aktern?      Aha, hon bär Malta-flagg     med hemmahamnen i Valletta.   Oj, oj, så elegant allting ser ut... Inget för en vanlig pensionär precis. Många sekiner krävs för att kunna kryssa ombord på/med henne. Men kanske de vill ha en potatisskal

Vi har verkligen haft en skön och varm sommar under flera dagar, så pass att det känns naturligt att ta lite lättare kläder på sig. Efter en titt i garderoben visade det sig att jag inte hade ärmlösa toppar att ta på mig. De gamla välanvända fick respass redan under hösten men det hade jag förstås glömt bort.  Så i måndags gick vi ut på toppjakt för att titta vad som fanns av det önskvärda i affärerna. Och affärer finns det gott om i den här stan. Vi besökte fyra olika klädbutiker. Uffe var med och tittade givetvis efter någonting nytt åt sig själv samtidigt.  Det fanns mycket vackert att ta på sig men jag är lite kinkig på mitt sätt. Kläderna ska helst vara i bomull samt lättvättade. Det är inte det allra enklaste att hitta i den här stan till ett rimligt pris. Här hittar man kläder av alla möjliga sorters konstmaterial. Hittade jag någonting i bomull så såg plagget inte riktigt klokt ut (kan man säga så?) eller så var färgen absolut inte min. Man ska ju trivas eller hur? Så den först

Vi satte oss ner på en bänk en liten bit hemifrån bara för att vi kan. Då började det snöa 😉 Det singlade ner stora vita sjok och lade sig på marken.       Mera och mera "snö" föll det ner från himlen. Från det hållet  i alla fall. Några vindil kom och "snön" lade sig i drivor längs rabattkanterna. Magiskt eller hur? Termometern visade på + 24 men ingen fara, "snön" smälte inte bort.       Stora snöbollar hängde i träden ovanför oss och såg ut som dunbollar av något slag. Innan snöbollarna bildas ser trädets frukter ut som stora avokadon. Sen spricker de när de är mogna för det och givetvis så är det kapok jag skriver om just nu.  Det finns många, många stora kapokträd här med grenarna fulla av "snöbollar" nu under våren och marken blir vitfläckig på sina ställen. Kapok, som också kallas bomullsträd, är en art i familjen Malvaväxter som på något sätt någon gång i tiden har hittat hit från det tropiska Amerika och möjligen även Afrika. (Wikipedia