Äventyret framtiden

                       Jag förvånar mig själv nu och då med att ta bilder som kanske inte så många skulle            ta när de är utomlands på en semesterresa.            "Vad ser du för vackert i den där? " (bild ovan) frågade Uffe            och tittade förundrat på mig            när vi var på Kreta senaste höst.             Det är svårt att förklara vad det är jag ser men på något sätt            så känner jag av livet som levs, har levts och en folksjäl som lyser igenom.            " Den är ju inte ens hel, krukan på taket" fortsatte min make.            " Nej, men någon har lagt en flat sten på den av någon anledning, den används            till något?"            Sedan ser jag stenarna som travats på varandra i husknuten,            ser händer som lagt dem på plats...                                    Givetvis funderar jag ju själv ibland....                         Varför tog jag en bild av det här huset?                     

        på gården går livet sin gilla gång.         Våren är senare i år än den har varit under ett antal år i rad, men säkra tecken         på förändring åt rätt håll syns mera dag för dag.         Blomningen är inte yvig precis, men krokusarna börjar sticka upp sina vackra huvuden         på södra sidan av huset.         Och bina är inte sena gäster. Nu måste allt tas tillvara ....                           Filip är här i stort sett hela tiden, vaktandes någon av sina hönor                           när de äter. Igår fick vi veta av grannarna att det åtminstone finns                           en tupp till i byn. ( Förmodligen är det Filips avkomma, som han                           jagade bort härifrån i höstas) . Vi börjar bli "fasansfullt" rika i byn                           på fasaner. Klockan fem, just i den allra tidigaste gryningen tutar han                           till så åtminstone jag vaknar till, svänger mig på sida och lägger kudden         

    Så var det åter dags för veckans bidrag till mitt eget vintagetema     Bilen ovan är en fransk Delage från 1910 ( 4 cyl. 14 hp, 1400 cc, modell T)     Se hur glad chauffören ser ut!     Förstås, en så vacker bil kan väl göra vem som helst glad     även om kappsäckarna framför bilen hindrar framfarten en del     Och vilka kappsäckar sen! Wow!     Aha, vem sitter där?     Svärmor förstås!     Tur att hon har päls på sig, för kallt kan det bli att sitta där         Det här är en familjebil, med ett baksäte, inte helt bekvämt, benämnt för svärmors sätet.     " Mother-in-law"-seat ( brittisk humor) .     Så stod det på informationsskylten. ( bilmusèet i Malaga)             Jag hittade däremot ingen skylt    som beskriver klädseln till höger...    Från samma tid som bilen är den dock    och väldigt vacker i mitt tycke.        Snyggt klädde de sig på den tiden,      då det begav sig.      Inte sant?           "Victorian Styl

..sade engelsmannen åt mig när vi möttes mellan grindstolparna med de två vaktande lejonen på Han såg euforisk ut, ja, nästan vild och lyste som en sol. Det är längesen jag har hört någon säga så åt mig och så spontant, hann jag tänka För säkerhets skull svarade jag med ett "thank you !" medveten om att ett litet  missförstånd kanske förelåg. Så svävade han ut genom grinden och jag i min tur svävade in och uppåt längs gången. Småskrattandes. I min tur smått euforisk. Ibland uppstår så roliga situationer. Uffe bestämde sig för att inte komma med mig in på kyrkogården alls. Det kostade ju 3 € i inträde! Han skulle äta glass för slantarna istället för att titta på dödingar fick jag veta. Jag skrattade ännu mera, glad över den euforiska engelsmannen men också åt Uffes funderingar. Solen sken och mitt i allt så fick jag sällskap! Den allra sötaste tänkbara smög sig upp bredvid mig och så gick vi, min tillfälliga kattunge och jag tillsammans in på väls

      Mitt i tuggan uppstod magi!    Jag satt vid frukostbordet på Rosella i måndags morse, på väg till barnbarnen i Sverige.    De behövde en mormor några dagar då dottern skulle på resa, så med siktet inställt på dem    äntrade jag färjan som går mellan Mariehamn och Kapellskär.    Vid Kobba klintar dök kryssningsfartyget Birka upp i morgondiset/dimman.    Ombord fanns barnbarnens far på jobb.    Synd nog så såg vi inte varandra annat än så här, plåtbåtbeklädda som vi var.     Sen "vippade" Rosella över "tröskeln" ut mot havet. Marhällan lyste så röd och grann om styrbord.     Ett par timmar senare var jag i Sverige        Ett möte med dottern var planerat till Åhléns där vi sedan åt lunch tillsammans.     Från fönstret där vi satt, såg jag detta lejon nedanför.  Det har gått över ett år sedan     terrordådet på Drottninggatan och fortfarande känns det väldigt overkligt.     Den isande känslan finns fortfarande i magen och tankarna gå