Äventyret framtiden

    Så var det åter dags för veckans bidrag till mitt eget vintagetema     Bilen ovan är en fransk Delage från 1910 ( 4 cyl. 14 hp, 1400 cc, modell T)     Se hur glad chauffören ser ut!     Förstås, en så vacker bil kan väl göra vem som helst glad     även om kappsäckarna framför bilen hindrar framfarten en del     Och vilka kappsäckar sen! Wow!     Aha, vem sitter där?     Svärmor förstås!     Tur att hon har päls på sig, för kallt kan det bli att sitta där         Det här är en familjebil, med ett baksäte, inte helt bekvämt, benämnt för svärmors sätet.     " Mother-in-law"-seat ( brittisk humor) .     Så stod det på informationsskylten. ( bilmusèet i Malaga)             Jag hittade däremot ingen skylt    som beskriver klädseln till höger...    Från samma tid som bilen är den dock    och väldigt vacker i mitt tycke.        Snyggt klädde de sig på den tiden,      då det begav sig.      Inte sant?           "Victorian Styl

..sade engelsmannen åt mig när vi möttes mellan grindstolparna med de två vaktande lejonen på Han såg euforisk ut, ja, nästan vild och lyste som en sol. Det är längesen jag har hört någon säga så åt mig och så spontant, hann jag tänka För säkerhets skull svarade jag med ett "thank you !" medveten om att ett litet  missförstånd kanske förelåg. Så svävade han ut genom grinden och jag i min tur svävade in och uppåt längs gången. Småskrattandes. I min tur smått euforisk. Ibland uppstår så roliga situationer. Uffe bestämde sig för att inte komma med mig in på kyrkogården alls. Det kostade ju 3 € i inträde! Han skulle äta glass för slantarna istället för att titta på dödingar fick jag veta. Jag skrattade ännu mera, glad över den euforiska engelsmannen men också åt Uffes funderingar. Solen sken och mitt i allt så fick jag sällskap! Den allra sötaste tänkbara smög sig upp bredvid mig och så gick vi, min tillfälliga kattunge och jag tillsammans in på väls

      Mitt i tuggan uppstod magi!    Jag satt vid frukostbordet på Rosella i måndags morse, på väg till barnbarnen i Sverige.    De behövde en mormor några dagar då dottern skulle på resa, så med siktet inställt på dem    äntrade jag färjan som går mellan Mariehamn och Kapellskär.    Vid Kobba klintar dök kryssningsfartyget Birka upp i morgondiset/dimman.    Ombord fanns barnbarnens far på jobb.    Synd nog så såg vi inte varandra annat än så här, plåtbåtbeklädda som vi var.     Sen "vippade" Rosella över "tröskeln" ut mot havet. Marhällan lyste så röd och grann om styrbord.     Ett par timmar senare var jag i Sverige        Ett möte med dottern var planerat till Åhléns där vi sedan åt lunch tillsammans.     Från fönstret där vi satt, såg jag detta lejon nedanför.  Det har gått över ett år sedan     terrordådet på Drottninggatan och fortfarande känns det väldigt overkligt.     Den isande känslan finns fortfarande i magen och tankarna gå

Jag fortsätter på mitt eget veckotema med olika rubriker med den gemensamma nämnaren vintage, vackra bilar och kläder. Här och här kan ni läsa de tidigare inläggen Den vackra epoken/le belle époque varade mellan slutet av 1800-talet och första världskrigets början år 1914. Under den tiden hände mycket, man kastade inte bara korsetten. Från att ha åkt med hästekipage förändrades världen snabbt.  Bara i Paris fanns det ca 30.000 bilar mot slutet av  Le Belle Èpoque. Bilen hade kommit för att stanna. "Runabout: the Dandy"  Hupmobile USA 1912 Detaljer: 4 cyl. 20 hp 1800 cc. Modell 20  " Hupp 20 " Det här var en av de första sportbilarna, som endast ett fåtal personer hade råd med.  Den ägdes av "Don Juans" eller lite mer allmänt kända playboys Bilen kostade 750 dollar när den lanserades.      Under samma tid "föddes" också den typiskt amerikanska " the Picnic Car"      Richmond är märket, året

    Ja, så heter den gröna vildpapegojan/munkparakiten som vi blev bekanta     med när vi kom till El Palo (Malaga ) i februari i år.     Vanligtvis så är det duvor som blir vår första bekantskap på en ny plats     men inte den här gången.     Charmig och till synes smått uppstudsig i sitt lynne är denna Kalita som den kallas i folkmun.     På latin heter den myiopsitta monachus.     Jag blev helsåld när jag såg denna lilla syd-amerikan som den egentligen är från första början.     Duvorna hade inte mycket att säga till om. De höll sig på bekvämt avstånd om det hettade till,     vilket det gjorde nu och då. Öronbedövande! Den här lilla sötnosen vet sin plats och det med     besked.     Vi träffade på dem i Malaga också. I en turistbroschyr stod det att man skulle skatta sig lycklig     om man fick se den lilla vildpapegojan, man kunde ha tur.     Vi räknade oss till jättelyckliga, för det fanns många av dem.     Längs kusten västerut från Malaga och El Palo hitt

Wilhelms fotografi "Mormor, får jag låna din kamera?" viskade Wilhelm till mig igår när han fick se Tajgersson utanför fönstret. Jag kom på mig själv att viska tillbaka. "Jo, det får du, givetvis". Så knäppte det till några gånger och så viskade W. igen: "Coolt, jag har aldrig sett en levande ren tidigare i hela mitt liv (7 år)". Han såg fundersam ut när jag berättade att det inte var en ren utan en rådjursbock. Sak samma ungefär. Sen bakade vi bullar. Wilhelm ville ha den större delen av degen; jag fick den mindre 13 bullar åt Uffe och 18 bullar åt Wilhelm. Rättvist enligt sjuåringen. Sen avsmakades bullarna ( Uffes)  av de båda kumpanerna och gavs högsta betyg... De är utsökt goda (W.:s ord). Jojo, någon ville ha en bulle till! Det är väldigt givande att vara tillsammans med en sjuåring, vill jag lova. Mitt under bakandet funderade han högt om vad jag ska göra när jag är död. "Ska du baka bullar åt änglarna då, mormor