Äventyret framtiden

När jag i  Ia mitt i livet-bloggen läste om cikadorna på Kreta, blev jag påmind om att jag har en bild av denna märkliga insekt i mitt eget bildarkiv. Vi undrade vad det var som lät så öronbedövande redan ett par kvarter innan vi nådde vårt mål för dagen i mitten på september 2017 då vi var i Gamla stan i Rethymnon. (Kreta) Mitt i allt så var Uffe försvunnen. Jag gick där ensam på trottoaren och pratade högt för mig själv, i god tro att han var hack i häl på mig Samtidigt ville en värdinna till en taverna som vi (jag) gick förbi, att vi skulle äta lunch hos henne. "I have lost my husband", svarade jag spontant, vilket jag insåg precis när jag svängde mig om.  Lite underförstått att vi nog inte skulle ha någon lunch. "No, no, he is there", fick jag  till svar och så pekade hon på Uffe som stod under ett stort träd på andra sidan gatan och tittade upp i kronan. Hon gick raskt över gatan tillsammans med mig och så visade hon oss vem spelmannen var

   "Vad är det där för något ?", frågade vi varandra samtidigt.    Både Uffe och jag är nyfikna nördar när det gäller växter av olika slag och    var vi än går fram så hittar vi någonting längs vägen som vi måste titta lite närmare på, diskutera,    ja, snudd på examinera, åtminstone ur minnet. (det som en gång har funnits där och som det    kanske finns en liten gnutta kvar av.)    För det mesta vet vi svaret efter en stund eller åtminstone så tror vi det, men    den här gången gick vi bet.    Vi var i Spanien, närmare bestämt i en förort öster om Malaga vid namn    El Palo när vi såg de stora, höga träden med klasar av bär som hängde ner från de i    övrigt nakna grenarna. Uffe som är mera bevandrad i växtfamiljerna än vad jag är,    tyckte att det vid första anblicken såg ut som en ask av något slag men skakade i nästa stund    på huvudet. -"Det stämmer inte". I Ardales, en liten stad/by i bergen, fanns det också många träd av samma slag.

En daglig syn     I vår lilla skogstapp samlas de fyrbenta vännerna flera gånger per dag     De är inte lika många som de har varit tidigare under vintrarna ( 12-16 st).     I år har vi fem rådjur här dagligen.     Fyra vuxna djur och en killing, vilket betyder att många djur gick åt under höstjakten. Vitnos vilade mycket mot slutet     Vår gamla Vitnos har somnat in för evigt nu under vintern. ( i början av mars)     Med ålderns rätt, hon överlevde  nästan sig själv. (12 år)     Hon var bara en skugga av sig själv mot slutet. Det var rörande att se hur de andra runt omkring     henne visade respekt när hon haltade fram till matlådan. Anmodern, som kanske hade fött     fram dem alla. Vi, hennes tvåbenta vänner, minns henne med glädje.     De två bockarna Bruse, som vi kallar dem, fejar hornen mot varandra, stångas mera på lek än     på allvar, som det ser ut, medan de två getterna tar för sig av livets goda utan att ens ägna     herrarna en blick. Låt

Vi skaffade oss en roddmaskin senaste sommar, som komplement till vandringarna vi gör När vädret inte vill som vi vill så sätter vi oss ner i tur och ordning och ror ut i "vida världen" Med tankens hjälp så kan man ro precis var o vart som helst fastän man sitter hemma framför kakelugnen Själv hamnar jag för det mesta i Färjsundet. Jag minns när jag som barn fick vara med mormor och morfar när de tog upp nät men också när jag gjorde  det tillsammans med pappa Mormor Frida och morfar Frans Mormor med en bamseabborre Så här såg vi ut på  den tiden. Jag var inte särskilt gammal när jag fick lära mig att ro för att vara pappa behjälplig vid nätläggning och när han skulle ro drag. Det tog inte länge (enligt mitt eget förmenande, pappa kanske skulle ha en annan åsikt om det hela) förrän jag kunde vrida och vända på den lilla ekan som om jag var född i den. Vad gäller att ro har jag ett gott självförtroende 😊 Kanske för att jag fick så bra uppb

Jag är i ständig städning nu för tiden. Kanske jag alltid har varit det men jag är mera strukturerad nu än tidigare. Systematiskt går jag  igenom både det ena och det andra Det gäller skåp, lådor och allt som kan städas. Jag sorterar papper, pennor, band, foton, tyger, kläder osv, osv.... Än slinker det något till diverse insamlingar, än till barn och barnbarn, än in i skåpen tillbaka eller så blir det till något annat.  Det kommer att ta tid men jag har ju livet på mig Kruxet är att jag är systematisk på så många sätt. För tillfället är det garn som är på tapeten och då måste jag förstås sticka slut på lagret.... Det som är plus ska bli minus, inte kan ju garnet bara ligga där ! Å andra sidan blir det minus-et ett nytt plus Här hopar sig halsdukar på hög, en rejäl plushög ska det bli under vårvintern I olika färger. Om halsdukarna säljs i sommar när vi öppnar hantverkscaféet, så minskar plus-et igen och närmar sig minus I kassan blir det givetvis plus men när

    Ja, det har vi just nu.     Lagom med snö och lagom kallt.     Det vita lyser upp som kontrast till allt det mörka som har varit en längre tid     Det piggar upp och ljuset återkommer lite mera för varje dag som går     Ca ett hundratal gulsparvar förser sig med havre ur  kärven som vi fick till julen som gåva.     Varje dag.      Det tog ett tag innan den blev välbesökt, så jag var snudd på att ta bort kärven.     Jag trodde helt enkelt att det inte fanns ett endaste litet havrefrö kvar i den.     Lyckligtvis så fick jag inte ändan ur vagnen och nu visar det sig att det     finns mycket mat för de små bevingade att äta upp ännu.     Vid rådjurens matplats samlas de också, de gula flockfåglarna. Det var egentligen där    de visade sig första gången för ett antal år sedan och sedan dess har de återkommit så snart    vi har lagt ut havre åt rådjuren och gulsparvarna.    Varifrån de kommer har vi alltid undrat över, men någon skvallrar tydligen    Djungeltelegr

Puh! Har det hänt att någon av er som läser det här brukar bli trötta på er själva? Jag blir det med jämna mellanrum och brukar säga högt åt mig själv och  min omgivning att jag borde bytas ut... Det hjälper förstås inte, jag är här och jag ställer till det för mig själv med jämna mellanrum. Varför i fridens namn har jag valt en rubrik som heter Snällhet? (Veckans rubrik) Det är ingen lätt nöt att knäcka, det här med att skriva om snällhet. En ko på Madeira (2012) Nå, jag får ta tjuren vid hornen och försöka få till ett inlägg. Egentligen borde jag kanske ta till en ko i det här sammanhanget;  man brukar ju säga att kossor är snälla. Ko i Santa Pola (2017)       De ser väldigt snälla ut i alla fall men säkert är det med dem som med oss andra dödliga.       Sedan frågar jag mig varför kor anses vara snälla (och dumma) i jämförelse med t.ex       ett kattdjur. De har ju bara olika förutsättningar, de är olika, precis så som vi människor är.       Det händer att