Äventyret framtiden

Puh! Har det hänt att någon av er som läser det här brukar bli trötta på er själva? Jag blir det med jämna mellanrum och brukar säga högt åt mig själv och  min omgivning att jag borde bytas ut... Det hjälper förstås inte, jag är här och jag ställer till det för mig själv med jämna mellanrum. Varför i fridens namn har jag valt en rubrik som heter Snällhet? (Veckans rubrik) Det är ingen lätt nöt att knäcka, det här med att skriva om snällhet. En ko på Madeira (2012) Nå, jag får ta tjuren vid hornen och försöka få till ett inlägg. Egentligen borde jag kanske ta till en ko i det här sammanhanget;  man brukar ju säga att kossor är snälla. Ko i Santa Pola (2017)       De ser väldigt snälla ut i alla fall men säkert är det med dem som med oss andra dödliga.       Sedan frågar jag mig varför kor anses vara snälla (och dumma) i jämförelse med t.ex       ett kattdjur. De har ju bara olika förutsättningar, de är olika, precis så som vi människor är.       Det händer att

Januari 2017     En aning sen är jag förstås, men jag tröstar mig med bättre sent än aldrig     Det hör inte till min vanliga tradition att göra en årskrönika över året som har gått, men     nu gör jag ett undantag. Det bara blev så när jag "städade" i bildarkivet.     (jag gör ju inte något annat än städar, tror jag 😉)     Kriteriet jag ställde mig själv var att inte använda bilder av djur och blommor.     Två bilder per månad blev gränsen...        I januari var vi till Madeira. Det känns som en evighet sedan !        Den första bilden är en vindflöjel på ett kloster i Funchal.        Jag blev så glad av ängeln som kliver på där uppe i skyn för sig själv.            Den andra bilden visar en man som spelar munspel för att få några cent i hatten        han hade på marken framför sig. Han spelade bra och med inlevelse.Visst, jag tömde min börs        på mynten jag hade, trots att jag är restriktiv när det gäller tiggare i vanliga fall.        Men ma

Nu är det nog dags att få lite rörelse på gång här på bloggen... Dagarna rinner iväg och mitt i allt så har snart en vecka gått igen sedan senaste inlägg Jag har själv hittat på rubriken för den här veckan. De andra som deltar i temaskrivningen hittar du länkar till mot slutet av inlägget. Hur man än beter sig så rör man sig på något sätt. Rörelsen är mera eller mindre ständigt igång. Även när man sover rör man på sig och om inte annat så rör det på sig under ytan i drömmarnas värld. Ursprungstanken var att jag ville ta er med på en vandring vi har gjort men den får bero ett tag framöver. Jag tar er istället med på en liten stunds vardaglig vandring i den närmaste omgivningen. Stora stenen är drygt en meter hög. Idag hade jag ärende till stora stenen... Jag går inte dit alla dagar, men när det har blivit animaliska rester över från matlagningen eller måltiderna, då går jag dit. (enbart vintertid) Det blir aldrig stora givor som jag ger åt himmelens alla fåglar, (

Amaryllisarna har blivit snittblommor     Lite grann i förbi farten plockar jag bort julen. När jag är på väg upp mot vinden, där      julsakerna bor under lågsäsong, så tar jag någonting med mig. Jag har inte bråttom     att få julen på plats i ett huj heller, så varför ha bråttom att få undan den?      Det viktiga för min del är att hänga upp adventsstjärnan i köksfönstret till första advent.      Sen fyller jag på  sakta mak under hela adventstiden. Än tänds en stjärna här och än tänds      en stjärna där. Ungefär..och så gör jag när julen är över. Än släcks en stjärna här och en där...     I år fick jag hjälp att få ändan ur vagnen.     När stormen drog fram över Åland natten mot måndagen     sopade den rent på trappan. Ut med julen nu!!     Enriskvistarna med stjärnor och ängel fick sig en rejäl luftfärd innan de landade     längre ner i trädgården.     Nej, jag lade ingenting tillbaka på sin plats, julen får vara avslutad på trappan så när som     dö

Januari! ( fattar ni? ) 2018! Ett oskrivet blad, en ankomst, ett intåg, vi träder in;  det nya året har gjort entré. Entré är veckans rubrik och det är jag själv som är "mamma" till den. Stadsporten/entrén med en liten "vakthund" utanför  Välkommen med till den lilla ön Tarbarca utanför Spaniens östra kust  Den f.d. fängelseön är verkligen naggande god trots sin litenhet  ( 1,6 km lång och ca 400 meter bred), eller kanske just därför.  Då vi var dit så det var lågsäsong, vilket gav oss känslan av att vara priviligerade.  Det kändes nästan som om vi hade hela ön för oss själva  En indier gjorde oss sällskap till ön, men han försvann i böljan den blå, tog sig en simtur  medan vi vandrade runt för oss själva då han lät sig soltorkas på en av stränderna  Ortsbefolkningen syntes knappt alls till förutom några män som höll på med  att renovera ett hus och någon kvinna som dammade en matta. Gatorna låg öde, restaurangerna var stängda förutom en (