Äventyret framtiden

Jag kan inte tänka mig att leva utan varken frukt och grönsaker. Hos oss är det basen i matlagningen. Vi utgår i stort sett alltid från vad vi har i den vägen innan och om vi lägger till (lamm)kött, kyckling eller fisk. Många gånger äter vi vegetariskt. På fredag sitter alltid kvinnor från landsbygden utanför Mercadon i Funchal och säljer blommor. Vackert uppklädda i sina folkdräkter. Blommorna har en strykande åtgång........................................................... I Funchal på Madeira besöker vi nästan alltid Bondens marknad varje fredag. Mercadon har öppet alla dagar förutom söndagar och det finns hur mycket som helst av varierande slag att välja på alla dagar,  men fredagar har blivit vår upphandlingsdag just på grund av att då kommer bönderna ner till stan för att sälja sina produkter. Vi går ut och äter på restaurang någon gång nu och då, men oftast lagar vi maten själva "hemma" hos oss och då vill vi äta lokalt producerade varor.  Bönder

Det var min första tanke när jag såg någonting märkligt på väggen på vårt balkongräcke när vi var på Madeira. Ingen liljebagge, precis Liljebaggen såg ut så här på nära håll 😀 En liten del av en torkad hibiskusblomma hade tydligen fallit ner på golvet kvällen innan när vi satt där ute och njöt av tillvaron medan vi tuggade på dadlar, valnötter och kanderad hibiskusblomma. Att jag hade låtit mig luras att köpa de torkade hibiskuskronbladen var myrorna förstås omedvetna om, men de skulle säkert ha varit hur nöjda som helst över att  försäljaren på Mercadon övertygade mig om att inget socker var tillsatt, att allt var naturligt sött, då jag, nyfiken som jag är,  frågade honom om just detta. Dit föll jag! Haha....( han hade säkert roligt åt mig, den lättlurade kvinnan). Han ljög som en borstbindare och jag gick på det. Förutom att de var dyra var de också kanderade och super söta. Min mage protesterade starkt över sockerchocken, så jag beslöt mig för att

Alla segelbåtar som låg vid kajen och vid bryggorna tycktes guppa till lite när Albin i tidig sommarmorgon ropade med torndörsstämma:  " Kleba- Beda är här!" Vakna! När man i semestertider sover sin skönhetssömn i allsköns ro och abrupt blir  väckt av någon som varken behöver megafon eller annat för att få ut budskapet än sin egen röst är det lättgjort att man ramlar ur kojen eller gör en häftig rörelse..... Segelbåtarna som låg som radade sillar neg till, lite hur som helst. Det såg ut som om de hälsade lite blygt godmorgon till varandra Det var en syn som jag fick uppleva nu och då när jag anlände med bröd till ÅSS-båthamn, sommaren anno 1988, året då det var Tall Ships Race i Mariehamn. Den här dagen, 24 juli, skulle Albanus, den nybyggda galeasen, sjösättas. Så småningom dök det upp huvuden här och där ombord på båtarna, några män steg i land och kom gnuggande sömnen ur ögonen och med håret på ända till bänken där jag satt och sålde frukostbröd. Snart tog de

Det är så jag tänker när jag ser veckans rubrik Bida,  som Tove har givit oss att skriva om. Det finns många synonymer till ordet bida men jag överlåter åt läsaren av denna blogg att själv googla om intresset finns. För min del handlar det om att vänta ut någonting när jag ser ordet. Så måste det ju vara för ett litet frö, eller ett större frö, storleken spelar ingen som helst roll Förmodligen tänker inte fröet som jag tänker, det bara blir någonting om det bara kommer i jord och får lite vatten på huvud och fötter nu och då. Väntan är förstås min högst personliga, men som vanligt upplever jag att allt är väsensartat. Någon form av intelligens måste ju allting ha? Nähä?? Protester??? Protestera bara, jag tänker som jag tänker och som jag mår bra av, i alla fall! 😉 15-åring i dagsläget Jag känner ju att jag har goda relationer med det mesta som växer. T.ex vår enbuske vid köksingången. Den har verkligen bidat sin tid i många år här hos oss ända från det att den v

Vi slötittade på ett fredagsprogram i tv-n med Fredrik Lindström och Henrik Schyffert som handlade om möblering genom decennierna. Ungefär så. Fredrik talade om plastad frotte´ och jag befann mig plötsligt ligga dubbelvikt av ett nästan hysteriskt skrattanfall. Uffe tittade med förskräckt, förvånad blick på mig. Jag har säkert berättat det någon gång för flera år sedan men tar en repris!  Det var julen då jag fick en märklig julklapp av Kurre i grannhuset. Vi gav alltid julklappar åt varandra, han och jag. Jag kommer ihåg att jag satt med benen vikta under mig på golvet vid granen när jag öppnade paketet . Jag var kanske åtta-nio år. Mamma var lika förundrad som jag över innehållet, vi förstod inte riktigt vad det skulle vara till, men så småningom efter en del uteslutningar visste vi vad det egentligen var. Fortfarande lite förvånad över gåvan i laxrosa färg, gav jag den till mamma som kom på att hon hade behov av den följande dag. Men det var något som inte stämde

    Nja, det är nog en överdrift om jag säger att jag julstädar....     Jag skulle nog säga att jag advents-njuter istället     Jag tycker om den här tiden innan jul     Självklart tycker jag om att ha rent omkring mig men det finns inget måste     att det ska skuras och fejas så hårtestarna står åt alla håll och kanter     och jag själv blir stirrig     Det har jag lagt bakom mig, den tiden är förbi för min del.          Jag hänger upp en adventsstjärna i några fönster, i andra står en adventsstake, i vissa finns inget alls     som påminner om julen och bra går det också.     Som ni ser på bilden ovan så har vi fortfarande både     pumpa och squasch kvar att äta upp....     I sinom tid blir det en stor soppa att avnjuta. Vi tycker om soppor.        Julmaten är inte heller en stress på något sätt. Vi har inte några måsten     De har funnits, jodå, men inte nu längre.     Vi tar det som det kommer och som vi känner för     Skinka?     Vi vet inte om det blir en

Wilhelm, 6 år och jag har haft två härliga heldagar tillsammans medan dottern har haft annat viktigt för sig.      För ett antal år sedan såg jag krattan på en soptipp.      Det gick inte att fara därifrån utan den,      den talade till mig på det där sättet som bara en kratta kan göra.      Vad jag skulle göra med den var en gåta, men nu är gåtan löst.      Med lite knappar och lite annat krimskrams så blev den en gran.       Wilhelm har designat och fixat, jag har endast fått vara behjälplig när metalltrådarna      var svåra att fästa ordentligt på baksidan, men inte mera än så.      Den skapande konstnären måste ta sig en stunds ryggläge på soffan emellanåt      för projektet var jobbigare än man kan tro,      men till slut kunde vi hänga upp granen på ytterdörren.      Wilhelm tyckte själv att det var den vildaste gran han har sett,      men tyckte också att den var "ryyschligt" snygg.      Vilket förstås hans mormor också tycker.      Den snyggaste