Äventyret framtiden

    För min del börjar det bli en årlig vana eller om man så vill, ovana,     det här med oförståelsen inför vintern som är på kommande.     Även om jag vet att vintern ofta gör sig påmind i Allhelgonatider om den inte redan har gjort det,     så står jag där med häpnadens finger i förvåningens mun varje höst    "- Men, men....jag tänkte ju  gräva lite till i trädgårdslandet.      Bara ett par hörn är ju kvar snälla kung Bore! "  - " Shit happens !" får jag till svar och de mörka vintriga molnen drar in från väster över havet     Obönhörligen.     En morgon är marken kall och hård och bilrutorna måste skrapas rena från is     och jag måste ta vantarna på.          Den japanska lyktan får en frostig dekoration och blir vackrare än någonsin    I trädgården hörs lövfällningen, ett stilla plopp-plopp och snart är alla buskar och träd vinterkala,    medan marken täcks och blir till en grann prasslande lövmatta     Vår nakna häck är inte helt

Mitt i allt så är oktober nästan slut och jag får lite bråttom att skriva den sista temarubriken för den här månaden, nämligen  " I väntans tider" Det finns så många olika slags väntan Väntan är också en längtan till någonting Längtan är en väntan. Jag väljer att återge Ernas längtan till huvudstadens brus men också samtidigt hennes väntan på våren som ger henne möjlighet att ge fullständigt sjutton i att hålla plåtkaminen varm. Dikten har jag läst tillsammans med min svärmor Birgit, som snart har varit död i två år. Vi kröp ofta upp i en av hennes soffor och tittade på fotografier och läste brev tillsammans från förr i tiden, hon och jag. Birgit älskade att göra det och berättade med varm glöd om hur det var på den tiden det begav sig, som hon sade. Jag tyckte mycket om den samvaron Erna och Birgit var mycket goda vänner alltsedan ungdomsåren och följde varandras öden i torrt och i vått. Som tack för att Birgit och svärfar Hakon, hjälpte folket på Str

  Vi tog oss uppåt från stranden vid Djupviken och besteg det ganska branta berget,  där vi fann en pil som   visade oss vägen vidare på vår vandring. Jag tycker om pilar som visar vägen och i all synnerhet om det   också finns kloka ord inristade på dem. Naturligtvis fanns det många flera pilar men den här hade text.   Vandringsleden är väl utmärkt för övrigt. Djupviken låg nedanför våra fötter och härifrån går vägen söderut över bergen. Har man båt och seglar ut genom "hålet"  är det bara att ta segelleden som allt sedan medeltiden har förbundit Sverige och Finland. Tack och lov har vi bra sjökort till vårt förfogande i dessa dagar för många är de skepp som i höst -och vinterstormar har gått i kvav mot klipporna utanför Djupviken. När Norrhavet visar sig från sin stormiga sida är det inte roligt att vara därute.... Jag tar er tillbaka till Stora Ofreden och den mest beryktade förlisning som inträffade år 1742. Det var då som lotsåldersman Nils Åman på Bol

    När vi steg upp från vår kaffestund utanför grottan och vände oss om,  såg vi genast någonting intressant     Jag vet inte om ni ser på bilden ovan vad vi båda två såg just då. En smal väg/gång vid bergsväggen          Men vad är det här?  Naturligtvis så måste jag få veta, nyfiken som jag är.     Jag lade ner ryggsäcken på marken och gick in mot "rummet" bakom det stora stenblocket     Uffe kom naturligtvis efter    Ett stort utrymme öppnade sig, en "hemlig" spännande gård, Borggården kallad.    Nästa gång vi vandrar i Getabergen, så ska vi dricka vårt kaffe här inne på gården    Ingen vet med säkerhet  hur Borggården har uppkommit men det    berättas att det var Sjörået som var här och släppte ut Skogsrået för att det ville ha sällskap.    Självklart så  lyfter man bara bort en del av berget så en väg uppstår ut (och in),    märkvärdigare än så behöver det ju inte vara.    Är man sällskapssjuk så är man och vad gör man inte för en i berg

är till för att hållas.... även om det tog tid innan jag infriade mitt löfte som jag berättar om i dagens inlägg. Vy mot Norrhavet över Getabergen. För riktigt många år sedan då jag gick i småskolan i Mariehamn skulle en vårutflykt göras till Getabergen och till grottan. Det var ett enormt stort äventyr för oss åttaåringar som stuvades in i en buss som skulle ta oss till målet Hos mig fanns ett motstånd som jag inte kunde förklara. Jag ville inte men det var bara att följa med fastän jag mycket hellre skulle ha stannat hemma. Det tog verkligen emot Att åka buss på den tiden tog sin tid, så kändes det i alla fall, (kanske min motvilja bidrog till att göra turen extra seg och lång ) men slutligen var vi framme vid Soltuna och på vägen ner längs berget mot grottan. Det var då jag fick fnatt och bara satte mig ner i rent trots och vägrade gå med de andra till grottan Varför har jag ingen aning om, inte då och inte nu heller. Min lärarinna gjorde allt för att få mi