Veckorevyn

Plötsligt så är det dags att se mig bakom axeln igen; vad har hänt under de senaste sju dagarna?  Det första fotot, ja, det kan blir flera foton, beroende på, gäller för varje dag. 

___________

Lördag den 17 september -22

I sista stund, just innan mörkret sänkte sig, kom jag på att jag skulle ta ett foto! Jag hade helt glömt bort "Veckorevyn" men frukten vi köpte inför helgen hos Sopronto, vårt lilla hål i väggen högre upp i stan, räddade mig. Det skulle ju ha varit märkligt att inte ha något foto alls för dagen eller hur? 

Dagen gick i övrigt mera åt det sociala hållet, vi fick några spontana besök med livliga diskussioner över en kopp kaffe med litet dopp. Riktigt trevlig blev dagen. 😊

____________

Söndag den 18 september- 22

   Dagen började med regnväder ....

"Ambulansen kommer hit", sade Uffe. "Vem behöver hjälp ?" Ambulanspersonalen gick in till grannen i huset nedanför oss med en bår och en hjärtstartare. Det är där fina Fina bor med hund, papegoja, husse och matte.  Efter en stund kom de ut igen men bara med hjärtstartaren och då började vi ana vad som hade hänt....


Samtidigt kom polisen, sonen och andra familjemedlemmar. Då förstod vi att någon av de två äldre personerna i huset hade lämnat den här världen, sorgligt nog. 

Vi tog alla avsked av grannfrun när hon lämnade sitt hem för sista gången, vi från terrassen, några av våra  grannar vid bilen från begravningsbyrån tillsammans med sonen. Det kändes väldigt sorgligt och även om vi inte hann bli mera bekanta med varandra under det år som gått sedan vi flyttade in här så har stämningen oss emellan varit väldigt vänlig och varm. Vi har vinkat och pratat lite med varandra från terrass till terrass, så sent som för en vecka sedan.

Finas matte blev 89 år så hon fick vara med rätt länge i den här världen. Det som också gjorde dagen extra sorglig var att vi fick veta att papegojan hade dött några dagar innan. Vi hade saknat den men tänkte att det var byggljudet på andra sidan gränden som gjorde att den fick vara inne. I kärt minne bevarad av oss, så många fina "prat" vi har haft med den sedan vi  "hittade" vår lägenhet. Den har verkligen gjort våra dagar. En glädjestråle av ett annorlunda slag har tystnat. 

"Cèst la vie", sade grannen under oss och vinkade till oss. "Cést la vie", svarade vi och vinkade tillbaka.

När vi gick in regnade det igen och vi konstaterade att himlen grät.  

_______________

Måndag den 19 september- 22

Livet går vidare och i tidig morgon backade "Anthem of the Seas" in i hamnen. Den seglar under Bahamas-flagg. Den kom hit direkt från Teneriffa, stannade i 10 timmar och drog sedan vidare till Southampton i Storbritannien. 

 

Några gånger under dagen då den låg i hamnen fick de som ville åka glasbur högt upp i luften göra det för att se på Funchal lite grann från ovan. Det skulle jag gärna vilja göra jag också. Undrar vad den där gubben gör där nedanför? 

Anthem of the Seas, byggdes år 2015, mäter 347, 06 meter på längden och är 49,4 meter bred. 4180 passagerare har rum ombord plus besättning. 

____________

Tisdag den 20 september- 22 



Inne vid frukostbordet såg vi att "Biffen" stod i fönsterhöjd utanför oss. "Biffen" vet inte om att han heter "Biffen", det vet bara vi men han är den allra biffigaste av alla dem som jobbar på andra sidan gränden. Stark som en oxe är han. Det de andra går bet på klarar han. 
Vi kände vår plikt att ta kaffet på utsidan, vi måste ju fundera på hur de skulle lösa problemet med det uppkomna hålet där framme. Det händer saker hela tiden på andra sidan gränden som måste lösas. Hur ska de få betong dit ? var frågan för dagen. "De får ta grävskopan och fylla den med betong så löser det sig nog". Men tillsvidare har de inte löst vårt problem. Nå, fortsättning följer. 

_____________

Onsdag den 21 september- 22 

     
    " Aha", de har lyssnat på oss ser det ut som. En av bossarna pekar snett uppåt mot oss på terrassen.
    " De där på terrassen kom på hur vi ska göra! " 😉

    Någon slags betongfördelare plockades fram på andra sidan gränden och "Röda Korset"
    kröp ner i den för att knacka bort torr betong.


Vanligtvis så brukar "Röda Korset" ha en hjälm på sig, en blå hjälm som någon lustigkurre målade med ett rött kors en dag då de var extra busiga på andra sidan gränden. Därav namnet ...
Som sagt, de vet inte om att de heter det de heter men för oss underlättar det att veta det när vi diskuterar hur de ska sköta sina jobb. Vi kan ju inte blanda ihop dem, förstår ni väl? 
Då gör ju fel kille plötsligt fel saker och så kan vi ju inte ha det.
_________

Torsdag den 22 september-22 


 När jag öppnade sovrumsfönstret för att vädra ut natten, så låg fina Fina utanför på deras lilla uthustak.
 Hon var redan på jobb och skötte om inspektionen av vår nya grannes renovering. 
 Därifrån har hon  full  översyn hur det jobbet löper på. 
 Vi har våra sysslor Fina och vi.  
 Hon tittar inte bort längre, ser inte så fisförnäm ut som hon har gjort tidigare när hon har sett mig. Nu   hade vi ögonkontakt länge och väl och jag fick prata med henne en ganska lång stund innan Uffe tog   vid. 
 Det tar sig...😊💜 Lilla gulle Fina, så sorgligt livet plötsligt blev, både gojan och matte är borta nu.
 Vi håller tummarna för att det ska ordna sig för henne, hennes hund och husse på bästa sätt.
________________

Fredag den 23 september- 22  



                   Vi har äntligen kommit igång med att hänga upp våra tavlor som vi hade med oss 
                   i flytten från Åland. Men det är ingen lätt sak detta med att hänga konst. 
                   Tillsvidare får två av konstverken vara nöjda med bordsplaceringen de har fått. 
                   Vi tog våra små konstverk, de stora lämnade vi kvar, med oss i kappsäckarna hit. 
                   Ramarna lämnade vi också kvar så nu är vi igång och söker någonting annat än det gamla.
                   Ingen lätt match det heller. 
                   Nå, vi har tid och så småningom sitter säkert allting där det ska sitta.
                   Väggarna i uterummet har blivit lite mera konstfulla i alla fall. 
                   

                  Jag vill önska Er alla som tittar in här en trevlig helg!

                  Copyright: Karin Eklund, Funchal, Madeira  

Kommentarer

wiper sa…
Det var härligt fruktiga fruktfat ;) Jag själv mår bäst av banan men jag hade önskat att jag kunde äta äpplen men magen blir som en ballong då. Tur att man kan äta äppelkaka för då är ju frukten mjukare

Så sorgligt att grannfrun gått bort och även hennes papegoja. Vad fort det kan gå så man vet inget om vad som väntar.

Båten är ju gigantiskt stor så det känns som att husen är miniatyrer framför. Kul tagen bild

Jag har sån svindel så jag skulle inte kunna sitta så högt upp i en bur. Kom ihåg då jag åkte pariserhjul en gång och jag fick panik för den stannade så länge längst upp innan den åkte ner igen

Biffen var då ett passande namn till mannen ;) han har nog både arbetat hårt och även tränat på gym

Vad kul det såg ut med männen i denna grej som ser tu som ett gristryne ;)

Vad fina Fina är fin ;) bra namn

Vilken fin konst och skulpturen på det lilla barnet är ju för härlig

Ha en trevlig helg ni båda också
Kram!
Annika sa…
Nej men vad sorglig med grannen.
Lika gammal som min pappa ...
Alltså nej, så tungt ändå.
Hoppas det gick fort och att hon inte var sjuk innan :-(

Fartyget är tjusigt, har sett det i Karibien då vi kryssat där (med andra fartyg). Antar att de snart lägger stor mot Kariblen igen, kryssarna, efter en sommar i Europa. Skulle gärna åka med på en crossing över Atlanten. VET att de ofta stannar på Madeira innan det bär av över havet.
Alltså, det är ju en utsikt av GULD ni har nu. Får en ship buff som jag skulle det var himmelriket.


Det är bra att bo in sig innan man hänger upp tavlor o dyl. Men nu börjar det klarna för er var ni vill ha allt. Tycker om tavlan med fåglarna i snöfallet. Jättefin.

Njut av er underbara terrass och dess utsikt.

Ha en finfin helg.
KRAMAR!!
Wiper-Malin,

vi kan till all lycka äta vilka frukter som helst.
Det är bra att det går fort ibland, det var oväntat mera väntat att hennes man skulle ha gått vidare först men så där är livet. Papegojan var en solstråle här på gränden.
Fartygen är gigantiska för det mesta, som stora flytande hotell. Tack!
Till all lycka har jag inte problem med höjder och känner mig lyckligt lottad för det. Det är helt säkert inte särskilt roligt att känna svindel.
Biffen heter säkert någonting helt annat förstås men ...vi vet ju inte och då är det roligt att ha ett namn på våra tillfälliga grannar.
Finas namn är det namn vi har givit henne, vi vet inte vad hon heter på riktigt ännu.

Den lilla skulpturen hittade jag på en loppis här i närheten och köpte den för 1 €. Jag gillade den, köper sällan liknande saker annars.
Tack!
Kram!
Annika,

ja, det är sorgligt med grannen och papegojgrannen men så är livet.
Det gick fort och oväntat. Alla har väntat på att mannen som är sjuk och sängliggande ska gå vidare först, han är hemma men kan inte sköta sig själv utan det är frun tillsammans med hemhjälp och övrig familj som har fixat vardagen. Skönt är att hon fick somna in hemma i tidig morgonstund. Hennes stund var inne.

Helt rätt, kryssningsfartygen börjar återkomma efter en tid i Medelhavet och nu blir Madeira ofta ett stop på vägen mot Karibien och så vidare.
Vår utsikt är guld värd,ja, vi fattar det knappast själv att vi hade sån flax att hitta den här lägenheten.
Det tar sin lilla tid att landa med att få allting på sin givna plats. Mot julen till så kanske vi är hemma här också med den saken.
Fågeltavlan är fin, vi gillar den båda två.
Ja tack, det ska vi göra och njut ni också nu på er kommande semester!
Ha det finfint!
Kramar!
Ditte sa…
Lite sorgligt här i veckan i era kvarter med grannen. Men livet har sitt slut. Tomt blir det och heller ingen papegoja.
Just att bo i en stad och i en levande miljö med grannar runt sig innebär ju också att man ser och lägger märke till det som händer. Jag tycker att du så fint här på fredagarna delar med dig av detta. Och bilderna passar så fint.
Önskar dig nu en fin helg.
Kram
Guldkryckan sa…
Alltid sorgligt när sådant sker men det är ju livets gång, hoppas fina klarar av denna omställning som stundar, det brukar ju gå bra för katter iallafall.

Tillönskar er en fin afton. :)
Ditte,

ja, visst är det sorgligt men sånt är livet. Den ena dagen röd, den andra död. Döden hör till livet och grannfrun hade levt ett långt och bra liv.
Tack Ditte, vi är nya här men vi har blivit bra accepterade och de försöker få in oss i granngemenskapen på så sätt som det kan vara när vi ännu inte kan prata samma språk fullt ut. Vi har fina grannar.
Önskar dig och Bo detsamma!
Kram!
Guldkryckan,

Javisst är det sorgligt, absolut. Men precis som du skriver så är det livets gång.
Fina klarar sig nog bra om hennes husse kan stanna kvar i hemmet. Vi hoppas att de ordnar det så, det här är ju hennes kvarter, hennes gränd, likaså hundens.
Tack detsamma!
Karin sa…
C'est la vie – och
C'est la mort

Man blir ständigt påmind, men vänjer sig aldrig, verkar det som. Men vid närmare eftertanke är det nog som det ska med den saken.

I alla fall tycks ni leva ett händelserikt och omväxlande liv på er ö!
BP sa…
Kan inte låta bli att le åt ditt fina inlägg. Nej, att grannen och gojan lämnade jordelivet skrattar jag absolut inte åt, utan mera att du har världens underhållning helt kostnadsfri rakt framför näsan. Känner igen "mysfaktorn" med vår innergård, men hos dig händer det ju aningen "grövre" grejer. Så jag skrattade år killen i cementblandaren eller var det är för nåt.
Hoppas ert område blir klart någon gång. Det hoppas jag för vår innergård också.
Karin,

jag funderade på det när vi insåg hur det blev i söndags. Jag märkte på mig själv att jag reagerade mest på sonens smärta och sorg som lyste i hans ansikte, blev själv starkt påmind om hur det var, hur det är, mindes mina egna bortgångna och så vidare. Man vänjer sig nog aldrig men det är precis som det ska vara med den saken. Allt hör ihop, livet och döden går hand i hand.

Jadå, vi lever ett händelserikt och omväxlande liv här! :) Och trivs!
BP,

vi har underhållning av olika sorter här.
Jag fick veta att det är en fördelare, man lär lägga betong i den och med maskinhjälp lyfta den till det ställe som ska bli fyllt. Vi väntar på mera aktion...
Det tar helt säkert ett tag ännu innan det blir lugnt på andra sidan gränden men förändring till annan typ av verksamhet ser man att är på gång. Andra ljud blir det så småningom. Troligen dunkas det ett tag ännu...
Hoppas detsamma för din del, som du hoppas för min del. Vi har våra utsikter från våra utsiktsplatser.
Så tråkigt med både grannfrun och papegojan, och alla deras anhöriga! Alltid tråkigt när livet tar slut, men det är ju ändå så att livet går vidare för oss andra som är kvar. Det går framåt på andra sidan vägen, och jag älskar hur ni engagerar er i jobbet.

Kul att det kommit upp ett par tavlor, det gör stor skillnad när en får sätta sin personliga prägel på hemmet, men nån brådska är det ju inte :)
Anna i Portugal,

ja, livet är i hela dess mening. Döden hör till livet och så rullar allting på vidare ...precis som det ska göra.
Det går framåt på andra sidan vägen, lite femtiotal tycker vi ibland att det är med tanke på modern teknik, men jag gissar att berggrunden här är så annorlunda mot den vi har i Norden. Det vet helt säkert hur allt ska skötas fastän vi försöker göra något vi också på vårt sätt ;). Kul är det att följa med.
Sakta men säkert hittar allt sin plats. Vi har inte bråttom alls men det känns skönt att få lite mera hemkänsla.
Anki sa…
Trevlig veckoläsning som alltid, men sorgligt med grannen ... och även med papegojan.
Önskar dig och Uffe en fin lördag/ söndag
Anki,

tack! :)
Ja, det är sorgligt ibland. Livet, det livet...
Önskar dig detsamma!
Gunnel sa…
Livet går upp och ner precis som veckan gjort hos er. Så bra att ni fått namn på alla jobbarna och kan hålla rätt på dem nu. Haha! Ha en bra fortsättning på söndagen.
JaanaM. sa…
Oj så sorglig händelse med grannen som gick bort.
Gunnel,

så är det att leva, livet går upp och ner och allt hör till.
Ja, det är ju stört omöjligt att hålla ordning på manskapet annars ;)
Tack detsamma Gunnel!
JaanaM,

C'est la vie – och
C'est la mort

Allt gott !
Tove sa…
Livet pågår, går och ingår i äventyret framtiden; var vi än bor. Döden likaså. Hur många gånger gånger hann jag stå på sidan om, delta och stödja under mitt yrkesliv? Det har blivit flera idet privata också. Så är det säger vi och tror att vi är opåverkade. Inte alltid. Ett livsslut är slutet på livet. Några lämnar tidigt andra sent.
Hänga konst är det en konst? Linje uppe? Linje mitt eller linje nere eller linje fri?
Må gott ni två :-)
Tove,

ja, livet pågår och bara det är ett äventyr på liv och död :)
Naturligtvis så berörs vi, alltid. Konstigt skulle det ju vara annars, vi är ju bara människor.
Jag tycker att det är en konst att hänga konst ;)
Tack Tove, vi önskar dig detsamma!
femfemman sa…
Veckokommentar, sent omsider. Har inte hunnit!
Jag tar mycket bilder...men inte varje dag. Igår tog jag säkert 50, idag inte ett enda.
Men du har dina rutiner, bra att ha sådana.
Fruktfat! Så gott det ser ut! Lyxigt att ha nära till så många olika sorters färska frukter. Äpplen av olika slag, det finns det mycket av hos oss. Gott det också.
Sorgligt med damen. Men får man var med tills man är 89, ja då har man fått ett långt liv.
Kryssningsfartyget måste väl ha extra långa sjöresor? Dagar till sjöss. Gott på sydliga breddgrader, men måste bli lite långtråkigt när man kommer upp mot kyligare breddgrader
På de ( tre) kryssningar jag/vi gjort, så är det definitivt möjligheten att gå i land på olika platser som har varit "grejen" Dagar till sjöss kändes långa...
Ha det gott!
femfemman,

bättre så än aldrig som det heter :) Allt har sin tid.
Jag har förstått att du tar mycket bilder, att du älskar det mera eller mindre, det kan man se på dina foton.
Mina rutiner, njaa. Jag försöker ha sådana men är nog en svår nöt för mig själv att knäcka. Det får komma lite som det kommer men då får jag lite ordning på mig själv när jag ordnar mina egna små teman.
Ja, det är en lyx att ha nära till frukt av olika slag och till väldigt humana priser i jämförelse med vad frukten kostar hemma i Norden(läs Åland) .
Äppel hör till våra favoriter
Får man vara med så länge som 89 år, vara rätt frisk och så bara inte vakna mera en söndagsmorgon kan man skatta sig lycklig. Om man nu kan det just då.
Jag är ingen kryssningsmänniska överhuvudtaget; seglade mycket hellre på ett mindre fartyg.
Så måste det ju vara, grejen är att få gå i land och upptäcka olika platser.
Ha detsamma du med!
Paula sa…
Veckans bild blev helt klart cementblandargubben! Tanten och papegojan tror jag bor tillsammans, gojan gav sig av först för att kunna ta emot kvinnan, nu har de trevligt sällskap av varandra, den evighetslånga tiden bortom gränsen känns inte lika lång.
Fartygen, jag tycker de är på tok för stora! Riktiga bjässar må jag säga! Men den där fiffiga mojängen, utsiktstornet, det var fiffigt, även om ju utsikten från övre däck också måste erbjuda en bra utsikt!
Visst är det sidensvansar på första målningen? Så vackra! Och att hänga tavlor får gärna ta tid, jag hade en dotter som en hök på mig när jag flyttade hit, stod med en hel drös tavlor som jag på en kvart skulle placera ut så hon fick spika! Men, det blev om inte bästa valet så iaf helt okej. Och det går ju att ändra på...
Kram
Paula,

jag kan hålla med dig om det! Röda korset i cementbehållaren var ett oväntat bonusfoto även för min del.
Jag har också tänkt mig att papegojan och grannfrun har det bra tillsammans just nu.
Fartygen är groteska i mina ögon, otäckt stora.
Ja, det är sidensvansar, målade av konstnär Carl Danielsson född i Åbo i slutet av 1800 talet.
Exakt blir tavlorna hängda så kan man hänga om dem.
Kram

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Jag finns, jag lever...