tisdag 8 oktober 2019

De föll som furor

           Givetvis har vi vetat  om det redan länge men tillsvidare har de stått pall,
           de gamla grånande björkarna på gården. 
           Till och med när Alfrida sopade golvet runt omkring dem, stod de lugnt kvar där de stod
           och tittade på hur de yngre granarna ramlade i backen så rötterna stod högt upp i skyn.
           Bara en av deras egna föll rakt över cafétrappan med en kvist på dörrhandtaget,
           ungefär som om den visade att den ville in till kakelugnen
         
           De andra stod där murkna men starka ändå.
           Märkligt nog, men allt har sin tid.
           Ibland ca hundra år 
           Ett gott /eller dåligt? tecken på att livslågan sakta, sakta ebbade ut var när spillkråkan
           kom hit flera gånger per dag i somras och barkade björkarna så det bara sjöng om det
           då barkbitarna flög långa vägar runt omkring innan de hamnade på marken.
           Vilket nöje det var att se på den skickliga barkaren som åt sig mätt många gånger om. 
           Under barken gömde sig mycket godis för en spillkråkenäbb att ta vara på.




           Redan under vårvintern tog vi kontakt med Berndt, motorsågsmannen,
           som är den skickligaste skogsmänniska man kan tänka sig.
           Han är ett med skogen, en riktig skogsmulle på sitt sätt. 
           Så han var förberedd på samtalet som kom och så snart han kunde kom han hit,
           precis som en stormvind, fast på ett annat sätt. 


         Berndt stod för stormvindsfarten när han mejade ner våra gamla träd


    Det sade duns, det sade poff. Allra mest poff.
    Allt beroende på björkarnas inre tillstånd . Rasande fort gick det
    Jag hann inte riktigt med som jag önskade men några bilder fick jag till i alla fall
    som ett minne / en dokumentation på dagen då björkarna föll. (1 oktober-19)


 


    Tänk vad de har sett och varit med om, så gamla som de var .
    De har sett skolbarn som har sprungit på backen, de har sett alla människor som har bott i huset
    efter skoltiden, de har sett alla våra gäster som har kommit och gått under många år.
    De har hört mig prata med dem i tid och otid.
    Åtskilliga fåglar har hållit till på deras grenar och längs stammen
    ekorrarna har farit upp och ner, sugandes sav men också  i rasande fart
    när de har lekt med varandra.

  

Det blev en tradition att jag band tvättlinor runt dem och tackade dem, t.om. klappade dem,
för att de fanns så vi kunde torka vår
tvätt mellan deras stammar och
under deras skira grenar som hängde ner.
Så ljuvligt det har varit att under vårlig tid
vandra där med liljekonvaljer runt fötterna
och spirande björklöv runt huvudet.
Himmelskt! 

Jag får tänka ut något annat ställe för att hänga tvätten på nu
Nu har vi bara stubbarna kvar och också de är rätt så dåliga.
Snart har myrorna tagit hand om det sista av de gamla björkarna

    De direkt farliga björkarna är borta nu. Det fanns en risk att några av dem hade kunnat
    falla rakt över Fyrklövern där våra gäster brukar sitta
    Nu känns det tryggt igen


       Åtta stora björkar, två stora aspar och en stor sälg har omvandlats till många, många bitar istället.
       Somt blir till ved, somt blir till att bara vara stubbar/piedestaler tills de har murknat ner
       och somt går till en god vän som behöver snickeriträ eller ved.
       Vi själva har ju lidret fullt med ved sedan Alfrida kom på besök.
       Allt rymdes inte in ens då, mycket finns fortfarande under presenning på utsidan.


       Många, många stubbar står uppradade lite här och där som en pallissad eller ett staket.
       Ibland måste man bara vara praktisk för att få någon slags ordning på slagfältet.


     Ved värmer en många gånger om...

   
   Så finns allt det där som bara är som fnöske. Snart blir det en brasa på plats för att ordna det bra
   för "våra " fasaner. De älskar att bada i aska.
   Vi, alla här på gården, kommer länge än att ha glädje av våra gamla björkar,
   som är utplacerade lite här och lite där oss människor, djur och insekter till fromma.

   Om ett år är det dags att ta hand om de allra sista björkarna som fortfarande får stå kvar.
   Berndt trodde att de klarar sig så länge innan det är dags att ta ner dem.
   I vår lilla skogstapp glesnar det rejält i leden.
   Där står det granar och lutar sig mot varandra alltsedan orkanen Alfrida,
   men de får ge sig till tåls och hålla modet uppe trots lutandet.
  Tids nog är det deras tur. Eller otur, det beror på förstås.
   Vi måste ta hand om det vi har för händer just nu. Lite i taget...
   Jag lovar att vi håller oss varma ett bra tag framöver.

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
  

22 kommentarer:

Veiken sa...

Allt har sin tid och tidens tand kan vara riktigt hård. Jag blir riktigt rörd när jag läser om era björkar som snart har gjort sitt. Mat till små kryp och värme åt människorna. Här snackar vi hushållning på bästa sätt!
Ha det fint!

Pettas sa...

Veiken,

ja, precis så är det. Allt har sin tid. Ibland går det snabbt och ibland inte snabbt alls.
Tack! <3
Här får allt leva så länge det finns tillstymme till att någon annan kan leva på det. Cirklar sluts hela tiden.
Ha det fint du med!

Paula sa...

Jag är en riktig trädkramare, visst är det synd när gamla träd har gjort sitt men det är ju ändå mycket värre med skogsskövlingen man ser lite överallt. Gammelskog finns inte längre på många platser, det är ju mest trädplanteringar. Det skulle vara spännande att se trädrötternas liv under jorden, jag tror att de har många kompisar, de hjälper varandra med livsuppehållande åtgärder vid behov och stöttar varandra i vått och torrt. Dina björkar fick ett långt liv, och gör ännu en viktig insats, värmer kroppen och knoppen!

Olgakatt sa...

Visst blir man imponerad av dessa proffesionella trädfällare. Vi hade också höga 35-åriga björkar som måste bort och som inte fick falla hur som helst. Fällaren la tre stycken exakt ovanpå varandra, helt parallella, i den önskade riktningen. Vi behövde ingen ved och trodde vi skulle behöva betala för bortforsling när en granne kom förbi och ville köpa. Vi gav bort gratis och tack därtill.

Pettas sa...

Paula,

jag är också en trädkramare! :)
Om inte vi hade tagit ner dem, hade de kommit själva, med oanade risker för liv och annat som finns i vägen. Nu tog Berndt ner dem med stor precision, lade ner dem ungefär som man gör när man lägger gaffeln på plats bredvid tallriken. Så oerhört skicklig.
Gammelskog är en bristvara om något i dagar som dessa då föryngringsytor som det kallas uppstår varstans.
Björkarna har levt länge här, mycket längre än vad vi har gjort. Tomt blir det men nödvändigt var det. Nu får vi se vad som kommer istället för dem. För något kommer det alltid. Så är naturen!

Pettas sa...

Olgakatt,

oerhört imponerad blir man. Det ser så lekande lätt ut. Så ligger de där bara, precis som de ska utan att ha skadat någonting inom närmsta radien. Fattar inte hur de klarar av det men träning och skicklighet gör sitt. Det är som att gå på en bättre föreställning av något slag.
Som du förstår så finns det ved precis hur mycket som helst över hela Åland just nu. Folk orkar inte ens säga ordet ved längre och mycket ligger kvar i skogarna och brinner för sig själv.
De är gott att det finns bra trädfällare! :)

Mia sa...

Veden kommer sannolikt att hålla er varma, mer än en gång! Visst saknar man ett träd som "alltid" stått där. Ibland kanske man inte tänker så mycket på det, det bara finns. Men den dag de är borta - då blir det ett tomrum både fysiskt som psykiskt.

Bra med män med mmotorsåg. Jag hade en sådan på plats när jag hade en liten sommarstuga. Jag ville ha in mer sol på tomten... Det gick fort och snabbt, veden togs också om hand av ägaren!

Pettas sa...

Mia,

ja, helt säkert håller vi oss varma på många olika sätt tack vare veden och allt runt den som görs.
Det kommer att bli väldigt tomt här men förmodligen vänjer vi oss rätt snart med det också. Däremot kommer vi att få känna av de nordliga vindarna på ett annat sätt än tidigare nu när skyddet mot norr glesnar.
Ja, det är bra att det finns motorsågsmän och -kvinnor. En kvinnlig motorsågska hjälpte oss efter Alfrida . Vi gör en del själva också men det fordras speciella sågar emellanåt och då blir det billigare att anlita experter än att köpa nytt och att "tövla " på.

Klara Ovidia sa...

Så bra att han den där mullen med vetande och färdighet kom och fällde de som föll.
Ja, nog blir det tomt och vinden kommer väl att märkas mer nu.
Men värmen kommer ge er tröst i flammande sken :-)
Trädens gång i livet ...
Jag har just varit runt på orange runda och tänkte orange hela inlägget igenom när jag såg mullens kläder skymta fram :-)
<3

Pettas sa...

Klara Ovidia,

det är en nåd att få hjälp av en orangeklädd skogsmulle med motorsåg!
Och visst hade inlägget platsat i Orange-tema-inlägget. Berndt står för färgen flera gånger om .<3

Annika sa...

DET är sorgligt att ta ner björkar. Sorgligare att ta ner dem än ngt annat träd. Mitt favoritträd i hela världen, björken. OCH jag förstår att du älskade dessa björkar
.
MEN, de måste ner såklart. Snacka om murkna. Som du säger, farliga.
Tycker det är fascinerande att se trädfällare ta ner träd. Som jätteträdet på golfbanan utanför oss, arboristerna slängde sig mellan grenarna och tog ner trädet uppifrån och ner. När de sedan tog stammen krävdes två motorsågar från varsitt håll.

Min pappa var en hejare på motorsåg, men numera är det min svåger och bror som har hand om trädfällningen hos oss. På tomten alltså. Jag vet gånger då vi tagit ner träd som måste falla precis på ett visst sätt. DET är nervigt.

Jag antar att det positiva med att ta ner träd är hur mkt ljusare det blir + förstås all härlig ved. Björkved är ju i särklass dessutom.
HÄRLIGT!

Pettas sa...

Annika,

ja, det är med sorg i hjärtat men tar beslut om fällning men det är nödvändigt ibland. Björkar hör till på något sätt och rör om i det inre, märkligt nog.
Jag minns ditt inlägg när jätteträdet på golfbanan utanför er togs ner. Så skickligt gjort av arboristerna. De kan de! Och ni har jätteträd hos er, träd som man kan kalla duga.

Det är nervigt när man har eltrådar i sin närhet...man vill ju inte mörkerlägga hela bygden om man kan undvika det. Så därför är det bra att det finns folk som kan och som gör det snabbt och bra.

Det ska bli riktigt spännande att se hur trädgården förändras nu när så många träd har fällts. Allt ändrar ju, inte bara ljuset utan också allt som växer vilt. Mitt i allt så blir vår sluttning något helt annat än den har varit. Betingelserna ändrar. Björkved är bästa veden att elda,ljuvligt ljud och inget knaster som med granved, som dessutom är mera brandfarlig.

Ditte sa...

Tyvärr fanns det inte direkt några val för er att göra.Och att ta ner sina "vänner" är givetvis smärtsamt. Men det var nödvändigt och än ett tag kan djuren ha lite glädje av stammarna. Jag förstår att det nu är glest i leden hos er men granarna finns kvar ett tag till. Fint att de har stöd av varandra. Alfrida rörde om alldeles för mycket.
Skönt att vet att ni håller er varma ett bra tag.
Så fint att Bernt ordnade detta och åldern hade ju tagit ut sin rätt som den gör ibland.

Pettas sa...

Ditte,

helt rätt, vi hade inget val egentligen.
Hade vi inte gjort det nu, så skulle de falla ihop av sig själva, till viss risk för levande varelser och döda saker.
Det var dags!
Och en ny värld har öppnat sig, en betydligt ljusare med allt vad det innebär. Allt har sin tid.
Tack Ditte! Ha det bra!

Bosse Lidén sa...

Skönt att ni inte kommer att frysa under vintern. Jag tror den blir riktigt kall denna gång.
Motorsågsmannen gjorde visst ett bra jobb. Nu slipper cafégästerna sitta med hjälm på sig. ;)
Håller med. Tänk om björkarna kunde berätta allt som hänt under deras livstid.
Undra om de björkar som fick stå kvar förstår vad som väntar dem nästa höst?
Tuff header.
Onsdagskram Bosse

Gunnel sa...

Det känns lite vemodigt när gamla träd måste tas bort, men ibland har man inget val. Tur att det finns människor som klarar av sånt enkelt, för det är inget man själv kan ge sig på. Ni får nytta av träden länge efter det stått så ståtligt, så det har verkligen gjort nytta i många år. Jättefin bild på spillkråkan. Trevlig onsdag.

Pettas sa...


Bosse Lidén,

ja, nog är det skönt. Jag har också läst någonstans för ett par år sedan att den här vintern blir kall, riktigt kall, mycket beroende på hur månen står i förhållande till solen eller hur det nu var?

Vi är väldigt glada för att sommaren får bli hjälmfri för våra cafégäster. Verkligen glada!

Jag är säker på att vi skulle få höra många härliga historier om de gamla björkarna kunde berätta allt som de har sett. Så spännande det skulle vara.
Uj, nu får jag dåligt samvete med tanke på dem som står kvar. Kanske de inte alls är så aningslösa som de ser ut. De är kanske rentav deppiga och behöver en björkterapeut att prata med. Jag får nog se till att krama dem lite extra, klappa om dem och prata snällt med dem.
Filip Fasan är tuff! :)
Kram tillbaka över vågkammarna!

Pettas sa...

Gunnel,

ibland har man inget val, så är den krassa sanningen.
När det säger poff, poff och dammar rejält då är det dags redan för längesen egentligen, men nu är det gjort.
Det var helt enkelt dags!
Spillkråkan är en väldigt vacker fågel och vi var riktigt lyckliga som hade den här titt och tätt ett tag. Men nu lär den säkert hålla sig borta ett tag. Vi har ju ryckt undan tallriken för den så att säga.

Ha det gott!

Karin sa...

Så är det, man hinner aldrig med som man vill med kameran när det fälls träd. Jag tycker du lyckades bättre än de flesta och väldigt mycket bättre än mig, som inte lyckade mer än till hälften med EN av sju fällda björkar.

Och visst är det sorgligt att säga adjö till dem, men hellre det än att bli hemlös, tänker jag. Innanruttna björkar kan verkligen ställa till det om det blåser.

Pettas sa...

Karin,

jag for på som en paparazza mellan björkar som föll och björkar som fallit, försökte få till det men ändå inte så som jag ville. Berdnt Stormvind är som en storm där han går fram.
Absolut, allt har sin tid och inte vill vi ha någon av dem varken i huvudet, på taket eller på växthus. Här har det blivit nästan upplyst nu, det är ljusare här än vanligt :)

Laila sa...

Så fin bild på spillkråkan ♥

Å visst fick jag ihop oranga naglar.... PÅ mitt eget lilla sätt. ;_)
Välkommen in igen
///Laila
http://tillklippt.blogspot.com/

Pettas sa...

Laila,

tack! <3
Jag kommer in och tittar på dina orangea naglar, naturligtvis :)