tisdag 4 juni 2019

Stilleben


     Rubriken kommer på skam redan med den första bilden, men ...
     Något stilleben är den inte i sig men den får hänga med i alla fall.
     Det får duga med att kråkan sitter stilla med sina ben på telefontråden när solen är
     på nedgång.😊

     Jag är i farten igen, jag plockar, sorterar, arkiverar, filosoferar och raderar i bildarkivet
    
    

    Stilleben ska uttalas med betoning på andra stavelsen, alltså stillében.
    Med tanke på att ett stilleben, som också kan kallas nature morte, ska innehålla föremål
    som målas av eller fotograferas, så kan man inte kalla kråkan på första bilden till stilleben.
    Om kråkan hade avbildats som död så skulle den duga att kallas stilleben.
    Fast å andra sidan så undrar jag om jag är ute och cyklar nu.
    Kanske jag har fel, för blommor räknas ofta till stilleben och de lever ju.
   Jag tänker högt igen, som vanligt.
   Nå, i vilket fall som helst så ska nog inte ett stilleben flaxa.

   Glasflötena på bilden ovan har guppat på havet många gånger. Nu finns bara ett kvar av de tre.
   Alfridas framfart i januari ryckte bort många glasrutor i stora växthuset och samtidigt gick
   de två vackra glasflötena till höger, som förvarades i växthuset, också i kras.

   Kannan i mitten har jag sett så länge jag har kunnat se. Den fanns i mitt föräldrahem
   och mamma var alltid väldigt rädd om den.
   Historien bakom kannan minns jag inte längre men
   hur det nu gick till så fick jag ett il av Alfrida över mig som sexåring.
   Det gick som det gick.
   Kannan gick i många, många bitar.
   Givetvis så var mamma ledsen men varför sörja över spilld mjölk?
   Karlssons Klister fixar det mesta och så fick kannan åter stå på bokhyllan,
   som på piedestal, högst upp. 

   Sen har den vandrat från min mor till min bror och så småningom till mig.
   Var den är nu vete gudarna.
   Kanske den har gått i kras igen? Kanske den har fått ben och vandrat härifrån?
   Den har stått ute i trädgården tillsammans med glasflötena under somrarna.
   Nu finns bara  glasflötet till vänster i bild kvar.
   Idag placerade jag det bland myntorna i Fyrklöverlandet.
  


 
    Löken ligger i alla fall stilla i skålen som Uffe köpte åt oss för många år sedan någonstans
    i mitten av Finland.


    Det blir lätt en liten nostalgisk tripp när man tittar bakåt i livet med hjälp av fotografier.
    Det vackra glasfatet med egenodlade tomater på har också sin historia.
    Jag har vuxit upp med det fatet och min mamma gjorde detsamma och hennes mamma,
    min mormor gjorde det också innan henne.
    Det var min mormorsmor Aina, kallad Blombergs-Aina
    som troligen ägde det allra först.
    Min mamma var alltid väldigt rädd om fatet och det användes bara vid tillfällen,
    när något skulle firas.  Själv har jag varit lite mera vanvördig. Jag har använt fatet
    dagligdags att ha frukt och grönsaker på för att jag tycker att det är så vackert.

    När Wilhelm, yngsta barnbarnet fyllde åtta år senaste sommar,
    så fick han fatet fullt med kakor på.
    (han fick en annan present också, plus tårta. Nu uppskattar han inte gamla glasfat) 
    På något sätt så hör det till honom, för hans andra namn är Alexej.
    Ainas, min mormorsmors make hette Alexej. ( min mormorsfar)
    ( här småler jag åt mig själv och inser att det här inte kan intressera någon annan än mig själv.
      Men bra så, att åtminstone någon är intresserad,😉 )


   Ett näckrosblad i en liten fiskdamm i södra Mariehamn har också fastnat på min kameralins
   Något att måla av? Färgerna är lite höstligt vemodiga kanske men ändå finstämda i mitt tycke.



   Den här bilden är genomsyrad av skördetid. Ett vardagligt motiv på kökstrappan
   under augusti- september-oktober här hos oss.
   Det gamla tvättfatet är fyllt av grön squash och Hokkaidopumpa.
   Skördetider är ljuvliga tider.

 


En vacker träså fylld av ved.


Träsån, som inte är vår,
finns i ett mycket vackert
hem i Lemland någonstans.

Ett stilleben som förändras
vart efter som veden brinner ner
och förändras till värme
i den kakelugn som finns just
i det hemmet. 

   Varför jag har tagit bild av de här bysterna vet jag inte.
   Men jag vet att de står/ stod i ett fönster i Eckerö Post och Tullhus, med utsikt mot Ålands hav.

    Så här kan det bli när man "städar" i bildarkivet.
    Plötsligt rycks man till tider som har förflutit för ett antal år sedan
    Jag minns hur jag kände, hur jag mådde och hur atmosfären kändes, just då när bilderna togs.

    Ha det bra alla !

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

  

16 kommentarer:

Taina sa...

Tänk att du har ett fat efter din mormorsmor? Det är häftigt. Min mormor var ganska försiktig med "finporslin" som skulle tas fram vi högtider. Min mamma däremot var annorlunda, det skulle användas när andan föll på. Sedan dog hon ju tidigt också och jag är glad att hon använde finporslinet och finsilvret lite då och då.

Ditt tidigare inlägg om att vara klimatsmart är ganska svårt. Man behöver verkligen vara insatt. Jag börjar känna mig mer och mer som en skurk då jag flyger mycket. Sa faktiskt ifrån en resa denna vecka. Det blev i alla fall en resa mindre...

Ha det!

Pettas sa...

Taina,

ja, det är tack vare min egen mamma som älskade sin mormor så högt, min mormorsmor. Aina betydde så mycket för henne och allt som Aina hade haft i sin hand var mera eller mindre heligt. Jag tror också att man var mera försiktig på den tiden än vad man är nu. Det fanns inte så mycket som det finns nu, man måste helt enkelt vara rädd om det man hade.
Jag är också för att man ska använda saker man har, att de ska leva fullt ut precis som jag vill leva. Vad är det för vits att dö utan att ha använt det man äger? Leva livet gäller men förstås med en viss respekt.

Att vara klimatsmart är svårt. Jag tycker däremot inte att det är den lilla människan som enbart ska ta ansvar, de stora företagen som använder icke klimatsmart energi ska också ta tag i saker för att ändringar ska ske. Det är inte enbart inom flygindustrin, utan också i allt annat. Vet du att klädesindustrin är värre än både flyg och båt tillsammans? Vi överkonsumerar dessutom. Men att sända varor till ett annat land för förädling, för förpackning, tvättning osv kostar på miljön onödigt mycket. Sunt förnuft måste råda. Du är beroende av att komma på jobb, så givetvis måste du ta de resor du måste ta. Att du sedan kan avstå någon är ju bara bra, men flyget kommer att fortsätta flyga, vi går inte tillbaka i tiden längre. Men energin som används måste bli miljövänligare. All form av transport för något med sig som smutsar ner på något sätt. Till och med hästarna men den skiten kan man använda som gödsel i alla fall, för att hårddra det hela. Nå, som sagt vi kan inte gå bakåt i tiden, vi är där vi är och måste lära oss att använda det vi har på ett bättre och miljövänligare sätt.
Det riktigt dåliga samvetet ska de bamsestora företagen stå för. I dem räknas bara profiten på livsmiljöns bekostnad. Men tror du att det går att få bukt med sådana? Vi får kämpa på vi små myror i stacken.

Ha det du med!

Lena i Wales sa...

Vilka fina stilleben!
Gillar de blå glaskulorna och den fina gamla kannan. Så vackert.
Roligt också att varje sak har sin historia.
Ha det bra!

wiper sa...

Jättefina stilleben och så härligt att ha en kanna från så långt tillbaka. Karlssons klister har man lagat mycket med genom åren. Jag gillar stilleben och bilden du visar känns fylld av historia och det är så intressant när du berättar om detta.

Precis så är det att man rycks med då man ser igenom sina bildarkiv. Mycket har hänt genom åren.

Härligt berättat av dig

Ha en fin onsdag
kram från
Malin

Gunnel sa...

Kråkans stilla ben tycker jag är en bra inledning. Så roligt att ha kvar den gamla kannan och glasfatet. Min mor var också väldigt rädd om alla gamla ärvda saker. Jag gör som du och har dem framme och använder. Jag vill njuta av dem och de glädjer mig mer framme i rummet än inne i ett skåp. Dina stilleben med grönsaker är mycket vackra...precis som tavlor. Idag har vi 28 grader och jag håller mig i skuggan. Hoppas du med har det varmt och gott.

Pettas sa...

Lena i Wales,

tack! :)
Jag var verkligen förtjust i de blåa glasflötena men nu är de ett fint minne blott, bara en enda finns kvar. Allt är förgängligt.

Ha det bra du med!

Pettas sa...

Wiper-Malin,

tack! :)
Det finns så mycket gömt i det gamla, i all synnerhet om lite patina finns också.
Ja, det händer mycket, mycket mera än man tänker på så här dagligdags men när man ser lite bakåt i tiden inser man att det verkligen har hänt mycket. :)

Ha en fin onsdag du med
kram från
Karin

Pettas sa...

Gunnel,

stilla ben blir stilleben ;) Tack!
Ja, jag tycker också att saker ska användas, de är ju till för det.
Vi har också haft en varm skön dag men inte lika varmt som det är hos dig. Här kan man fortfarande röra sig. Myggor har vi så vi kunde sälja men jag antar att ingen vill köpa, så jag slår ihjäl så många jag kan.

Ha det gott och hoppas du kommer ihåg att dricka!

Ditte sa...

God sen kväll Karin!
Arvika anropar! Tack för ett både tänkvärt och finstämt inlähgg och med humor här och där.
Första bilden med kråkan som är stilla och har ben log vi åt här.
Historien om kannan är fin. Vet att jag också har ett par gamla från 1800-talet och de används ibland till blommor och vatten- Vet att den ena är en mjölkchokladkanna. Undrar om Alfrida tog med din eller har flyttat den.
Funderade också över varför jag har gamla vackra saker i skåpen. Där jag jag ju inte se dem. Får ändra på det. Här ska de användas.
Näckrosbladet fastnade jag också för. Det ser ut att vilja inleda ett samtal.
Många tips på att använda gamla saker har jag fått. Och rödlöken och vitlöken tillsammans gör mig glad.

Ha det gott!

Anki sa...

Det är lätt att fastna i sina gamla bildarkiv - många minnen dyker upp - och plötsligt sitter man där med sina funderingar och sina tankar. Jag försöker sortera ibland, men det slutar oftast med att de flesta gamla bilderna blir kvar ändå :)
Jag tycker det är svårt att fota stilleben ... du gör det mycket bättre, det kan jag ärligt säga!
Jag har en ful blomvas från min farmors mormor - jag är rädd om den och använder den som hon en gång gjorde - att ha färska blommor i varje dag under sommaren :)
Gillar den fina siluetten av kråkan!
Ha en fin dag!

Pettas sa...


Ditte sa...

God sen kväll Karin!
Arvika anropar! Tack för ett både tänkvärt och finstämt inlähgg och med humor här och där.
Första bilden med kråkan som är stilla och har ben log vi åt här.
Ditte, indirekt Tove också,

Geta is calling! :) God morgon i Arvika!

Man ska använda sina saker medan man finns. Går de sönder så går de annars så finns de kvar efter att vi har funnits och någon annan gläds åt dem istället.

Haha, du såg också att näckrosbladet är pratsjukt ;) Kul!

Vi är lökomaner i det här huset så ofta har vi en skål fylld med olika löksorter, numera en stor gammal brun glasburk.

Ha det gott du med, ja Tove med, där ni är i Arvika!

Pettas sa...

Anki,

Jag känner igen det där med sorterandet. Jag sorterar bilderna till en annan "hög" som jag sparar men har också blivit bra på att verkligen radera. Måste ju tänka på dem som kommer efter mig, har jag fått för mig. Men ...å andra sidan så sparar jag blogginläggen. :)
Tur att man inte har pappersfoton längre. Vilka högar det skulle bli

Tack Anki, att du tycker så men förmodligen är du en fena på det också, så skicklig fotograf som du är. :)

Så bra att du använder den fula blomvasen i alla fall. Då "lever" den och de som också använde den en gång, på sitt. Jag förstår att du är rädd om den, verkligen.

Ha en fin dag du med ! Här skiner solen från en nästan blå himmel.
Och ni har nationaldag idag, så grattis!

Mia sa...

Förr var man rädd om sina saker på ett helt annat sätt idag. Helt förståeligt med tanke på fattigdomen i landet. Nu tillhör jag dock skaran som tycker man ska använda sina prylar. I vårt konsumtionssamhälle och snabba skiftningar om vad som är modernt och anses vackert, så är det inte alls säkert att våra telningar sätter värde på att vi har fina samlingar kvar som de kan ärva! :-)

Kråkan, mycket fint foto!

Tack för ett härligt, roligt och tänkvärt inlägg. Jag är imponerad över att du har ett fat kvar som din mormorsmor använt! Jag har en del från mitt föräldrahem, men inte längre tillbaka i tiden, tror jag. Jo foton, men inget annat. Som du ser intresserar detta fler än dig själv :-)

Pettas sa...

Mia,

så var det, absolut. Det fanns inget överflöd på den tiden, man var rädd om det man hade på ett helt annat sätt än nu då allt finns i parti och i minut.
Du har så rätt, våra telningar gillar förmodligen inte alls det som vi tycker om just nu.
Tack för kråkan, tycker själv om just det fotot. Den sitter och begrundar sin kvällssituation, funderar kanske på vilken kvist natten ska tillbringas på. Eller annars så kanske den bara är tanklös och fullständigt tom som en papperspåse. ;)

Tack Mia, dina ord värmer!

Paula sa...

Den enda gången jag gått på målarkurs skulle vi måla stilleben. Gud så tråkigt tyckte jag som ville måla porträtt. Sen skulle vi måla landskap. gud så tråkigt tyckte jag som ville måla porträtt....
Men visst är det en konst i sig. men de tillhör inte mina favoriter, varken att måla själv eller att ha som konst på väggen. Däremot gillar jag skarpt ditt fat, och nu undrar jag vilken färg det är. Bakgrunden på bilden är ju i mina ögon cerisefärgat, men är fatet helt genomskinligt ? Jag har ett mycket liknande fat som är inte cerise men kanske ljuslila. Används jämnt. Övriga används-jämnt-skålar och fat har gått sönder...
Byster är inte heller så himla kul men det är sällan jag har sett dem i vanliga hem-miljöer. De kanske mer hör hemma i herrgårdsbyggnader o dylikt. Härliga foton, riktiga nostalgiminnen skapar de förstår jag. Även hos mig

Pettas sa...

Paula,

du är för härlig. Du ville måla porträtt men hamnade på en stillebenskurs. Porträttmålning är annars kanske det allra svåraste? Men sikta högt ska man givetvis.
Fatet har lite märklig färg och jag tror att det har tillverkats med hjälp av kollodialt guld, något som man använde när man gjorde rödfärgade glas för drygt hundra år sedan. Också nu är jag ute och cyklar, men jag har en aning om att det är just det som det kanske handlar om. Fatet är inte alls genomskinligt, det är vinrött eller så. Ganska mörkt faktiskt.
Byster, nja, inte hör de till mina favoriter heller men ibland lyckas de fastna i alla fall.
Ja, vi är i den där speciella nostalgiåldern tror jag. Vi har varit med om mycket och givetvis så tittar man gärna bakåt i tiden emellanåt.