fredag 7 juni 2019

Duvliga funderingar


    Det är jag som har duvliga funderingar förstås.
    Men duvan lär vara en väldigt intelligent varelse, så förmodligen funderar den också.
    Kanske den i sin tur har människo-funderingar?
    
    

      Duvor är något jag alltid lagrar i minneskortet när vi är på resa. Jag har ingen som helst
      aning om hur många foton jag har haft eller fortfarande har av just duvor.
      Jag gör det inte medvetet utan de bara hamnar där.
      De finns ju överallt.

      Jag vet att många upplever duvor som jobbiga och i all synnerhet när de i stora flockar 
      håller till på torg och uteserveringar.
      De är många, de är i vägen, de är smått påstridiga i kampen
      om att få något gott att äta som faller ner från ett cafébord eller liknande,
      de smutsar ner och håller igång på sitt sätt och de parar sig ständigt, så att de ska
      bli ännu flera.

      Man ska aldrig lämna något framme på ett utebord och lämna det utan tillsyn.
      Inte ens för en liten stund, för där sätter sig en duva med en gång, ibland flera samtidigt.
      Givetvis, vem vill inte sätta sig till ett dukat bord?
     
    

    Det här är en av duvorna som höll mig sällskap varje morgon vi var i Platanes på Kreta,
    hösten 2017.  Jag var alltid ensam i utebassängen, den med kallt vatten,
    de andra morgonsimmarna höll till i innebassängen med uppvärmt vatten.
    Jag hade "mina" duvor som sällskap där de stod på bassängkanten och tittade på
    mig. Det var duvorna och jag och  hotellstäderskorna som gick förbi någon gång
    nu och då sade brrrbrrr, förmodligen åt mig. 

    Varje gång jag kom närmare duvorna så pratade jag med dem och då såg de ut precis som den
    som syns på bilden. De tyckte nog att jag pratade grekiska. Oförståeligt.
    Nej, jag hade inte någon kamera i pannan, bilden tog jag när jag torkade mig efteråt,
    en liten bit ifrån duvan. 
 
    Duvan är symbol för fred, ömsinthet och kärlek, men även för pratsjuka och ängslighet.
   
   

    Utanför vårt fönster i Platanes såg vi dem ofta. De höll till på taket i det lilla annexet bredvid vårt
    Jodå, visst hade vi ögonkontakt. De höll koll på mig och jag på dem....

     Att duvan förknippas med kärlek kanske inte är så underligt. De lever i par och hjälps åt
     att bygga boet, ruva äggen och föda upp ungarna.

    Det finns många olika arter av duvor, så många att jag rätt snabbt bestämde mig för att
    inte gräva ner mig i all den kunskap som finns att hämta på Internet. Jag har annat att göra.
    Längre fram i livet när jag har "pensionerat " mig på riktigt så kanske jag blir en duvlig forskare.
    Om jag hinner 😉


Duvan en symbol för syndaflodens slut efter att den återvände till Noa
med en olivkvist från land.
När Jesus döptes i floden Jordan så svävade en duva ovanför honom.
Den heliga anden avbildas ofta som en duva och sju duvor står för den heliga andens sju gåvor. (makt, rikedom, vishet, styrka, ära, härlighet och lovsång) ( hämtat ur Wikipedia)





Hur duvor och andra fåglar hittar hem har man trots långvarig forskning ännu inte kommit fram till. Man vet att fåglarna kan navigera efter solen och stjärnorna, samt att några arter kan uppfatta jordens magnetfält. Duvor har små korn av det magnetiska mineralet magnetit inne i hjärnan. De kan även lägga på minnet markens utseende och i viss mån till och med lyssna och lukta sig fram.


Svea

Även om brevduvor kan hitta över mycket stora avstånd, kan de bara hitta till en enda plats, nämligen hem till duvslaget. När man förr i tiden skulle skicka brev till flera olika platser med hjälp av brevduvor, måste man därför ha duvor med sig från varje enskild plats. När man skall träna upp en brevduva, är det viktigt att fågeln inte kommer ut och flyger den första tiden. På så sätt lär den sig att registrera platsen för duvslaget som ”hemma”. Man vet inte precis vad som sker, men möjligen lär sig duvan hur jordens magnetfält känns just där. Sedan tar man ut den på allt längre flygturer. Först i den omedelbara omgivningen och senare flera hundra eller tusen kilometer bort.
Allt det här kunde jag förstås inte själv, jag har googlat och läst på och lärt mig.

Vi har "våra" ringduvor här hos oss varje år. Tidigare hade vi Svea och Sven i flera år. Det kändes att våren verkligen var här när de anlände. De byggde bo och de fick ungar pch jag försåg dem med vetekorn, favoritfödan  I fjol förolyckades Sven och Svea blev änka. (Sven har fått sin grav i Fyrklövern under en malva.)  Hon kom hit i år också någon gång i april. Nu har vi "blivit" med ett annat par ringduvor som tycks ha "tagit" över reviret men Svea hänger med i alla fall lite på sidan om. Hon hör till helt enkelt. Och glada är vi för att hon vill vara här hos oss.

Jag avslutar det duvliga inlägget här men jag kommer säkert att återkomma igen i samma ämne, om
inte annat så med fotografier av duvor.

****************

Idag är det mycket på gång här på Pettas.
De tre kvinnliga konstnärerna hänger sin konst  i Gula salen.
Det ska verkligen bli spännande att se slutresultatet.
Men mera om det längre fram.

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska



18 kommentarer:

Anki sa...

Ett ljuvlig inlägg om duvliga funderingar och fina bilder!
Jag har nog inte samma relation till dem, men fascineras av hur de kan flyga så långa sträckor och hitta hem igen.
Vi har ett par ringduvor här och de häckar varje år i en stor björk - otroligt att äggen inte ramlar ur boet, för så noga bygger de aldrig :)
Undrar vad duvan vid kallvattenpoolen tänkte om dig ... hon tyckte nog du var modig!
En framtida duvlig forskarkarriär ... låter trevligt!
Ha en fin fredag och en härlig Pingst!

wiper sa...

Fantastiska bilder på duvorna och härliga funderingar. Jag har aldrig sett en vit duva förut. Markusplatsen i Venedig var full av duvor så jag minns att man fick hålla sig undan. Mysigt med duvan som höll dig sällskap. Jag hinner inte forska i allt trots att jag är pensionerad sen länge så vänta får du se att du kommer att ha fullt upp ändå ;) Jag gillar själv duvor mer och mer i och med att jag fick kontakt med duvan på vård fd träd här. Det var en magisk upplevelse. Tack för din intressanta information och fina duvor

Ha en skön fredag
kram
Malin

Pettas sa...

Anki,

tack! :)
Jag vet inte vad det är med mig men jag får "relationer" med så gott som allt som lever i djurvärlden. Tydligen för att jag bara är nyfiken och undrar hur de är.
Det fanns ett program i tv-n för ett tag sedan som beskrev några engelska brevduvor som "jobbade" under världskrigen. Mycket intressant.
Ringduvor är slarviga med bobyggandet och jag undrar om det inte försvinner ägg också, för särskilt många ungar har vi inte fått se under åren.

Ja, jag har själv undrat vad den duvan tänkte, för fundersam ser den ut. En vithårig blek typ ( inte så blek just då, men i jämförelse med grekerna) som plaskar på varje morgon i kallt vatten. Men det var roligt att ha duvligt sällskap.


Ha en fin fredag och en härlig Pingst du med! Pingsten hade jag glömt bort så tack för påminnelsen! :)

Pettas sa...


Wiper-Malin,

tack!
De grekiska duvorna är mycket ljusa. Det är skillnad på duvor från ställe till ställe, fastän de är släkt med varandra och till största delen har gemensamt latinskt namn.

Ja, det är just på sådana platser som Markusplatsen i Venedig ( där jag inte har varit) som det finns duvor i stora mängder. Man håller sig undan när de är så många. Många av dem blir också påtrampade när de är i fötterna på folk. Jag har sett många skadade, smått handikappade duvor som förmodligen har varit under foten på någon större varelse.

Forskandet får man ta lite med en glimt i ögat men är man nyfiken av sig på det här sättet så är det svårt att låta bli att ta reda på mera hela tiden.
Jag är pensionär Malin, sedan fem år tillbaka men vi har vårt café lite grann som en hobby, något som vi gärna håller på med ännu. Så på det sättet är jag ingen riktig pensionär.

Duvor är intelligenta, det har gjorts olika test om hur bra de är på siffror och bokstäver. Ja, det är fint att få kontakt på det där speciella sättet du beskriver. Men de känner förstås att man är vänligt stämd gentemot dem.

Ha en skön fredag du med Malin!
<3
Karin

Marina sa...

Som vanligt, fantastiskt vackra bilder. Jag kan också tycka om duvor, men i måttliga mängder! Jag har alltid svårt för fåglar när de blir för många och för påflugna. Fåglar får gärna befinna sig i skogen så man kan beundra dem och njuta av fågelkvittret lite sådär på avstånd.

Pettas sa...

Marina,

tack!
Så är det förstås, måtta och sans med det mesta. För mycket skämmer ofta allt i de flesta sammanhang. Vi bor i skogen bland fåglarna så för min del är det helt perfekt, men lite rasist känner jag mig som när jag blir så irriterad på kajorna som gärna tar över lite väl. :)
Duvor har vi bara i form av våra ringduvor.

Gunnel sa...

Ett riktigt önskeinlägg för Göran. Hans "gamla" brevduvor kommer varje dag och gör en sväng över huset och ibland stannar de kvar en liten stund, men till sist flyger de hem till sin nya bostad. Så många fina foton du har på duvor och intressant forskning med. Du kommer säkert att bli en duvligt bra duvforskare.

Pettas sa...

Gunnel,

det kan jag förstå. Vem om inte Göran skulle tycka om det här när det handlar om duvor. Roligt med hans gamla brevduvor som kommer och hälsar på ännu.
Duvor berör på ett särskilt sätt. De äger världen, finns överallt.
Tack Gunnel!

Veiken sa...

Oj, så intressant. Något lite visste jag, men min respekt för just duvor djupnade. Jag som inte är laddad med ett bra lokalsinne blir förundrad över hur duvorna kan hitta hem från långa avstånd!
Vi brukar ha ringduvor här, men i år har jag ännu inte sett till dom!
Ha det gott!

Mia sa...

Kul att läsa ditt inlägg om duvor och din relation till dem. Stackars Svea som blev änka... men hon verkar få hänga med de som övertagit deras boplats!?? I så fall är de litet omtänksamma om sina duvvänner... :-) Medmänsklighet, tänkte jag skriva, men det måste nog bli medduvlighet... det blev ett väldigt konstigt ord... :-)

Vackra bilder och du har plockat fram litet ny duv-kunskap till mig och det tackar jag för. I fortsättningen kommer jag förmodligen att tänka på dig när jag ser duvor! :-)

Paula sa...

När jag var barn lärde jag mig att "puluna" var smutsiga orena fåglar, ja typ onödiga djur överhuvudtaget. När jag var i Venedig höll jag på att få panik över alla bajsande duvor som var som tokiga eftersom man kunde handla fågelmat och sedan samla dem på och runt omkring sin kropp. Jag tyckte då också att de var äckliga. Annars har jag inte tänkt mycket på dem, förrän för ett år sen då jag senast flyttade. För här i kvarteret har vi ett gäng fina vackra snälla duvor. Jag tycker mycket om dem, föredrar dem framför skräniga skator. Och många här matar dem. En fredens fågel har jag nu börjat kalla dem, fredsduvor, såna man släpper ut vid festligheter. Underbart inlägg om duvor. Bara jag slipper stora skockar som är för närgångna. Skulle mer än gärna ha ett par här på min bakgård. Men, jag har en stackars skata som antingen är mobbade ller har blivit tilltufsad av katter eller andra, vingfjädrarna står ut både här och där, trodde inte den kunde flyga men den tar sig upp på mitt låga tak. Nu är den omhuldad och matas. förmodligen till s kattskrället tar den...suck. En riktigt härlig pingsthelg i hänryckningens tid önskar jag dig

Pettas sa...

Veiken.

Det mesta är intressant när man börjar "gräva" lite mera i det. Det är något speciellt med duvor, de finns alltid, överallt och om man börjar titta närmare på dem och ser deras beteende, ja, då är det lätt att både fastna och fascineras.

Hoppas att era ringduvor kommer igen, fastän de borde ha gjort det vid det här laget.

Ha det gott du med!

Pettas sa...

Mia,

Vi var bekymrade för Svea under fjolårssommaren när hon tycktes söka Sven men inte hittade honom. Men hon stannade kvar och höll positionerna. Om de hade ägg på gång vet vi inte men några duvungar visade sig inte i alla fall. De är slarviga bobyggare och det kan hända både det ena och det andra men hur som helst så är vi väldigt glada över att hon hittade hit igen i år. Man får en slags relation med de vänner som brukar återkomma varje vår.
Det kan mycket väl vara en av Svens o Sveas ungar som nu har egen familj som har tagit över.
De är här tillsammans alla tre emellanåt, går och betar under fågelbordet som vilka höns som helst :) Svea brukar annars vara här med Filip Fasan, de tycks komma bra överens. Medduvlighet är ett bra ord, som jag ska använda vid rätt tillfälle. Tack för det! :)


Du kommer förmodligen att tänka på mig rätt ofta då Mia, för duvor finns det ju överallt mera eller mindre. Så fint att känna att någon tänker på en.
Ha en fin helg!

Pettas sa...

Paula,

så var det i min barndom också, puluna var smutsiga och orena fåglar...de var i vägen, precis så var det och säkert är än i denna dag på vissa ställen. Det hände nu och då att vi fick se hur någon sparkade undan duvorna när vi satt på café i Funchal. Jag förstår att man inte vill ha dem upp i sig när man sitter ute och fikar eller äter, men sparka, nej, där går gränsen för mig. Man kan säga till på ett annat sätt så de förstår.
Jag har förstått att det finns oerhört många duvor i Venedig, har hört det tidigare och också här i det här kommentarsfältet finns det en till som säger ungefär samma sak som du gör.
Jag antar att konkurrensen blir hård när de är många och då blir de som oss människor, odrägliga. Då kommer de vassa armbågarna fram i kampen om överlevnad.
Jag tycker också mycket om dem men givetvis så vill jag inte ha ett hundratal duvor runt fötterna hela tiden. Det där med balans är inte alltid där det ska vara.

Vi har vårt skatpar här sedan många år, säkert har paret föryngrats under dessa år men de äger vårt ställe tillsammans med Filip Fasan och de andra. Däremot är jag inte riktigt glad över kajorna just nu, de blir bara flera hela tiden och även om jag är djurvän så känner jag mig stundtals om rasist när det gäller just dem. De är omåttligt fräcka dessutom, värre än vad jag är, brukar jag säga åt dem när jag säger sjas,sjas...

Stackars din lilla skata, vad den nu har varit med om. Det ska till mycket om en katt tar en skata men visst händer det. :)

Ha en ljuvlig hänryckande pingsthelg du med Paula.

Ditte sa...

Väldigt vackra bilder! Och så fin läsning som berikade mig med en del ny kunskap.
Tyvärr är jag väl inte duvornas främsta vän. Men är de på hyfsat avstånd så går det bra. Jag vill inte ha dem på ett matbord och jag matar dem inte. Men att studera dem gör jag också gärna.
Och kanske kan jag omvändas lite efter att ha läst ditt fina inlägg.


Pettas sa...

Ditte,

tack!
Jag tror att man ska hålla duvor på hyfsat avstånd; alltför nära ska de inte komma. Matbord hör inte till deras plats, jag håller fullständigt med dig om det och också jag sjasar genast iväg dem om de inte förstår att vi alla har våra platser i livet.

Däremot tycker jag att de är intressanta och många gånger väldigt vackra fåglar att betrakta och komma nära på på rätt avstånd.

wiper sa...

Tack för informationen Karin. Då är vi lika gamla för jag gick i riktig pension för 5 år sedan. Skulle också ha velat fortsätta arbeta men jag blev både utbränd och fick en wiplaschskada. Har lite skrivjobb istället så jag kan dryga ut pensionen lite

Ha det bra
Hälsning
Malin

Pettas sa...

Wiper-Malin,

Det beror på när man går i pension. Jag gick när jag var 63 år. Man kan välja här om man vill gå lite tidigare än vid normala 65 år eller vid 62 eller 63.
Jag förstår att du, med en wiplaschskada och utbrändhet inte har valt att jobba.
Så bra med skrivjobbet, för pensionen lever man inte särskilt gott på.



Ha det bra du med Malin!