torsdag 9 maj 2019

Livsstil

Det händer nu och då att vi får berätta om vårt företag
och att vi också  får frågor om det lönar sig över huvudtaget.
Folk har de mest förunderliga frågor ibland, som vi bara ler åt... 

Förr hade vi öppet året om, förutom en månads semester ( om vi hade råd). 
Nu när vi är pensionärer har vi öppet sju veckor non stop förutom att det händer att vi säger ja  till någon mindre grupp som vill hålla sitt vår-och höstmöte eller någon liknande  kaffebjudning här. 

- "Men ni är ju pensionärer"! 
Ja, visst är vi det. (och härligt är det)
Men så länge vi tycker att det är roligt att hålla café så inser vi inte varför vi inte skulle göra det. 
Det har dessutom varit en utmärkt bra morot för Uffe att komma igen
efter sin stroke ( för tre år sedan) och vi tycker om att träffa våra stammisar 
men också nya gäster som kommer både nära och långtifrån. 
Så länge vi känner att vi vill, orkar och hälsan står oss bi,  så fortsätter vi. 

Det är alltid lika jobbigt (mycket finns att göra) men alltid  lika roligt
att komma igång varje gång igen.
När sommaren går mot sitt slut tar vi beslut om nästa år. 
Vi kan välja och bara det är en lyx, en rikedom i sig. 
Vi är rika men inte på pengar.
Det är vår livsstil helt enkelt.
Vi trivs.




                   Jag vet inte om de trivs, men jag tycker om att se dem,
                   de levande statyerna som finns lite här och där ( den ovan i Lissabon)
                   Vilket knog att försöka sitta stilla i många timmar
                   Imponerande.

                   Själv skulle jag  få myror i kroppen rätt snabbt.
                   Synd nog hade jag lagt undan kameran när vi gick vidare förbi den vita fluffiga
                   damen då jag fick se hur hon drog upp en mobiltelefon ur behån
                   Hon fick samtal, den till synes mycket uttråkade ...
                   Jag hoppas att det klirrade till nu och då i sparbössan framför henne
                   och att samtalet var givande
                 
              
              
                 Den orörliga munken
                 fick mig att hoppa till!
                 Mitt i allt så sträckte han
                 ut sin arm och visade mig
                 på bössan framför sig
                 och sade "Thank You!"
                 "Sorry", blev mitt svar.
             
                 Jag är en glad givare,
                 absolut, men med tanke
                 på hur många statyer,
                 andra gatukonstnärer och
                 mängder av tiggare  av
                 olika slag som vi gick förbi
                 varje dag, så kunde jag inte
                 ge en slant åt dem alla.
                 Jag måste slå "dövörat" till.

                En  enda  en fick en slant.
                En ung kvinna som spelade fiol
                framför Sé-katedralen i Funchal.
                spelade som en gudinna,
                så koncentrerad på sitt spel
                att hon inte ens lade märke
                till  att  det klirrade till i
                fiolfodralet
                framför henne på gatan.

               Så hon spelade...
               Jag får ståpäls bara av minnet
               (jag glömde bort att ta bild)

                

               

    Vi hörde den vackra fadosången på långt håll  (mannen i mörk kavaj sjöng)
    På sin väg någonstans längs gränderna i Alfama, (Lissabon)
    stämde han upp sin sång och lät ljudet, det till synes outsinliga, kraftfullt välla fram
    genom strupen ur kroppens "källarvalv". Vilken röst!
    Jag fick rysningar av välbehag.
    Precis när han gick förbi de glassätande unga männen fick han en slant av dem var.
    Vi själva satt en bit ifrån och  åt glass vi också. 
    

    Oj, så de dansade de båda "kvinnorna" medan mannen i bakgrunden spelade.
    Dag efter dag, ibland med andra kläder på men alltid
    dansande och spelande, tillika som de flirtade med den förbigående publiken.
    Vilken kondition den riktiga kvinnan måste ha.
    Hon bjöd verkligen på sig själv
    Skålen för slantar fylldes på i sakta mak.


 



   Enmansorkestern ovan lät riktigt bra!
   Applåder för trummisen!

   Vi har alla vår livsstil, vårt sätt att överleva på.


    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

22 kommentarer:

Gunnel sa...

Så många olika livsstilar det finns, och du har fångat många på bild. Det är härligt med en sådan blandning, för annars skulle livet bli väldigt trist och enahanda. Var och en trivs med sin stil får man hoppas. Allt måste inte löna sig ekonomiskt. En del saker får man betalt genom tillfredsställelse att göra det man gillar. Jag har förstått att det är så med ert företag. Ha en riktigt trevlig helg.

em sa...

Så väl jag känner igen alla närgångna frågor! "Kan man leva på det?" är en vanlig kommentar när folk inser vad jag lever av. Sällsynt korkat eftersom jag står där livslevande framför dem.
Ack ja, dumt fôlk är det gôtt ôm.
Margaretha

Pettas sa...

Gunnel,

ja, det är för väl att vi har den möjligheten, åtminstone till stor del, att vi kan göra som vi själva vill. Åtminstone som pensionärer. Då har man en säker fastän liten inkomst varje månad. Som småföretagare är det inte alls lika säkert att man har lön alla månader.
Osäker är inkomsten också för dem som dansar, är statyer och så vidare, men det vi har gemensamt är att vi lär oss att rätta munnen efter matsäcken. Då brukar det mesta lösa sig på bästa sätt. Ha detsamma, en fin helg!

wiper sa...

Jag gillar inte ordet pensionär utan om nån frågar vart jag arbetar så säger jag att jag gått i pension. Numera känns det som att ens namn bytts ut till just ordet pensionär. Jag jobbar lite fortfarande men då med skrivjobb.

Härligt att ni fortsätter arbeta för orkar man så är det kul när man har nåt roligt att göra. Jag måste kolla vart ni har ert café för jag har missat en del på grund av att jag har för bråttomt.

Det kan verkligen inte vara nån höjdare att sitta som staty i flera timmar. Munken ser verkligen ut som en riktig staty och jag skulle också ha hoppat högt om jag gått förbi.

Som du säger så kan man inte ge pengar till alla för det finns ett stopp i plånboken.

Härligt när man får höra sån fin sång och fadosång är fantastiskt. När det händer nåt oväntat så blir livet mycket mer spännande. Du förmedlar så många härliga minnen så jag sitter bara och ler för mig själv

Vilken härlig färgstark upplevelse med kvinnan som dansar med dockan och han som spelar. Även han med burkarna han trummade på.

Tack för ett härligt inlägg där man vill gå in i bilderna och uppleva allt

Ha nu en skön fredag
kram
Malin

Pettas sa...

Margaretha,

ja, det är korkat när man står där livslevande.
Jag antar att folk som ställer närgångna frågor av det här slaget utgår ifrån sig själva och sina egna levnadsvanor. Det handlar ju till syvende och sist inte om de stora inkomsterna utan mera om det små kostnaderna.

Pettas sa...

Wiper-Malin,

Ordet pensionär har tyvärr blivit lite skamfullt, av någon märklig anledning, något som jag inte förstår alls. Men det handlar förstås om den där åldersdiskrimineringen som man säger att inte finns.
Som pensionerad stannar inte livet upp alls, man kan ju jobba med vad man vill,hur man vill och om man vill. Man har ju bara kommit så långt att den lagstadgade pensionen man har jobbat in betalas ut.
Livet fortgår, det stannar inte upp.
Vi har ingen hemsida längre, den blev kapad av fula fiskar för ett par år sedan. De ville ha pengar för att vi skulle få den tillbaka men vi tyckte att de kan behålla den haha...oj, dessa rövare och banditer.
Vi finns i kommunen Geta på Åland.

Vi kan i alla fall inte ge pengar åt alla som vill ha. Då skulle vi själva få sätta oss ner med en sparbössa för att klara oss.

Tack Malin för att du är med och upplever vad vi har upplevt. Härligt! Ha detsamma! <3

Klara Ovidia sa...

Livstilsfaktum, fakta de leva liv! De levda liv!
Detta är den korta varianten reaktion på ditt inlägg. Du vet nog ändå hur många ord och känslor som passerar i mitt inre av din text o bilder ved det här laget <3

Pettas sa...

Klara Ovidia,

:). Tack för din reaktion, må vara kort eller lång, bara du reagerar.
Det känns skönt, bara det. Ja, jag vet eller som en person från skärgården brukade säga på sin dialekt; ja vitta no (jag visste nog). <3 <3

Annika sa...

Jag måste säga att det låter som om du och Uffe lever ett så bra liv. Att ni har hittat en rytm som passar er jättebra.
Just att ha cafeet öppet under sju veckor på sommaren, glädjas över det och träffa gäster.
Det ger alla gånger energi och glädje.
Sen stänger ni stället, njuter av hösten och Pettas på ett annat sätt. På vintern åker ni till Madeira och kan kalla er Snowbirds.
Sen hem igen till den sköna våren.
Perfekt i min bok, Karin. Riktigt idealiskt låter det.
Däremellan vandringar som inte ens jag skulle våga mig på.
Ja, sådana där "statyer" måste man impas av, att de orkar, att de kan sitt/stå så stilla som de gör.
Nej, man kan inte ge till alla, jag vet.
OCH visst är det otroligt hur otroligt skickliga vissa musiker och sångare är som man hör på gator och torg. Helt otroligt, jag brukar också ge då.
Karin, ha en jättefin helg!!!

Veiken sa...

Så härligt att själv bestämma vad man vill göra och när. Ni gör helt rätt. Man ska göra det man trivs med och blir glad av.
Första gången jag hörde en fado var när jag var barn och Amalia Rodrigues sjöng. Tycker mycket om den genren!
Ha det fint!

Pettas sa...

Annika,

vi tycker själva att vi lever ett bra liv, med en bra rytm. Uffe behöver ett annat klimat under den kalla perioden och vem mår nu inte bättre av det egentligen, trots att jag faktiskt saknar snö och is också, men nu går inte det för sig så därför drar vi iväg som snowbirds :)
och återkommer när våren kommer. Livet här är också efterlängtat när vi är på väg norrut igen. Perfekt helt enkelt.
Första gången jag träffade en "staty" var i Gdynia. Jag trodde faktiskt att det var en riktig som någon hade fejkat till på något sätt men så fick jag se att den blinkade på ögat, haha.

Det finns verkligen naturbegåvningar av många slag. Fadosångens utövare är speciella på något sätt. Man ser att de alla har en inre glöd...mycket fint att lyssna till.

Ha en jättefin helg du med Annika!

Pettas sa...

Veiken,

det är en skön frihet att kunna göra så. För det mesta så fungerar det utmärkt för vår del; ibland måste man förstås anpassa sig till speciella måsten men oftast så går det att vara flexibel även med sådana.
Fado lyssnar vi gärna på, båda två. Jag är så imponerad av sättet de sjunger på och glädjen de visar av att göra det.

Ha det fint i Vancouver!

Ditte sa...

Visst är det skönt att ni själva kan bestämma hur ni vill göra och vad som känns bra. Givetvis är det mycket jobb och på många sätt att driva ert fina café. Ja, jag har bara sett det på bild men i sommar så jag komma på besök på riktigt. Något jag verkligen ser fram emot. Och om man tycker något är roligt så är det ju värt allt jobb. Särskilt om det inte är ett "måste".

Jag ger nästan heller aldrig pengar till de som sitter som statyer eller till musiker. Men ibland så händer det. Jag vill däremot inte, om jag sitter på en restaurang, bli störd av att någon spelar utanför staketet och sedan kommer och vill ha pengar. Men passerar jag någon , just som du gjorde med fiolspelet så är det annorlunda-
Fado har jag också lyssnat på i Lissabon och fascinerats av det.
Intressant att fundera över det liv man lever och vad som gör att man valt just det. Elle har det bara blivit...
Önskar er en fin helg.

Pettas sa...

Ditte,

så är det och det känns som en rikedom att kunna göra det.
Det är mycket jobb, men vi trivs och försöker göra vårt bästa för att folk ska trivas. Jag ser framemot att få besök, mycket! <3

Jag vill inte heller bli störd av någon när vi äter, allt måste få ha sin plats och sin tid. Så är det bara...

Ibland är det kanske de s.k. tillfälligheterna som för in oss människor på olika vägar i livet? Intressant och tillika fascinerande är det att tänka på hur våra vägar uppstår och i vilka riktningar de för oss.

Önskar er detsamma Ditte!

Rost och rädisor sa...

Somliga av oss gillar att vara igång medan andra inte kan vänta tills pensionen kommer och dagarna bara får rinna mellan fingrarna. Det viktiga är förstås att var och en kan luta sig tillbaka och vara nöjd med livet när orken så småningom tryter. Själv har jag ständigt så många idéer som pockar på och vill bli genomförda, så mycket ogjort, osett, så många människor jag inte träffat. Det kan vara gott att ta i en period för att sen njuta av det man uppnått. Jag förstår precis att ni vill hänga i. Det är väl ett väldigt modern påfund att man ska sluta med nåt man gillar för att man uppnått en viss ålder.
Angående mossa och filmjölk har jag testat detta på mindre ytor som betong som jag ville snabbåldra. Det tar ett par år innan det börjar bli nåt. Kanske en stenmur blir ett väl stort filmjölksprojekt.
Ha det så gott och kram
/Anette

Pettas sa...

Rost och rädisor,

jag förstår inte heller att man plötsligt ska upphöra med allt man tycker om att göra bara för att man går i pension. Livet fortsätter ju, bara på ett annat sätt som man kan styra i olika riktningar. Här finns också idéer hur mycket som helst. Tack och lov har jag lärt mig att man kan göra bara en sak i taget. Klarar inte många bollar i luften längre om jag ens har gjort det någon gång ? :)
Ett stort filmjölksprojekt på trettio meter lång stenmur, haha...kanske man kan transplantera mossa från skogen, en bit nu en bit då.
Ha det gott du med-kram

Paula sa...

Hej! Jag tycker ni lyckas kombinera det bästa av två världar. En där ni är passionärer (tycker om just det ordet) och reser och ser er om, och en där ni hugger i och serverar smått och gott i en vacker miljö. Sköter trädgård, bjuder på närodlat, träffar trevligt folk, jag tycker det låter toppen! Ålder är ju bara en siffra, jag har inte klarat av att jobba på tio år trots att jag varit för ung för pension. Andra kan hålla på mycket längre om/när hälsan står en bi och man har ett intressant yrke. Jag måste säga att jag tror att jag skulle bli lite illa berörd av dessa levande statyer. Kanske är det en konstform men för mig är det lite av en utklädd tiggare som måste förställa sig för att få mat på bordet. Men jag kan ha helt fel! Trevlig fortsättning på helgen, fick just en chock när jag kom in efter en vacker promenad med 15 grader och ser att imorgon ska det bli.....fyra futtiga grader igen!

Pettas sa...

Paula,
så bra ord för oss, passionärer. Härmed är jag en passionär och inget annat. Vi lever ett gott liv, absolut.
Ålder är en siffra och inget annat. Hur man känner sig beror många gånger på om man är vid god hälsa eller inte. En ung människa kan känna sig som hundra år och en hundraåring( Dagny 107 år) som en ung människa.
Gatukonstnärerna, statyerna gör i alla fall något för att få ett bidrag, de klär ut sig, ibland något helt annat. Publiken får någonting för slantarna de delar med sig av om de gör det. Men jag förstår din känsla. Tiggare finns det många, många av, i olika skepnader, sorgligt nog. De har bara blivit flera med åren tycker jag. Men jag tror ändå att många väljer att leva på det här sättet, som statyer etc. Låt vara att det är en form av ett tiggeri. Man vet ju aldrig den bakomliggande orsaken till att det är som det är.
Jag hoppas i alla fall att de som står där hela dagarna får mat på bordet och att de inte är utnyttjade av någon som tar pengarna av dem för andra tjänsters skull. Den här damen hade en likadan kompis längre ner på samma gata. Förmodligen var det hon som ringde för hon lade ner sin telefon när vi gick förbi henne.
Här har det utlovats lite varmare grader, tack och lov. Hoppas dina utlovade fyra grader snart blir flera. Trevlig fortsättning önskar jag dig också Paula!

Karin sa...

En riktigt härlig livsstil har ni hittat!

Att få pension är ju som att få ett stipendium! Utan krav på motprestation eller årliga rapporter dessutom: "Varsågod, här är pengar att leva på medan du gör vad du vill!"

Lite knappt för en del, kanske, men ändå överlevnadspengar. För mina föräldrar som var egenföretagare hela livet kom folkpensionen som ett riktigt lyft ekonomiskt...

PS. Underbar bild i huvudet – som alltid!

Anki sa...

Visst finns det många konstiga frågor, som inte alltid är så lätta att svara på. Skönt att själv kunna bestämma vad som fungerar eller inte. Härligt att Uffe är så pass frisk igen att ni klarar att leva så som ni känner att ni vill och mår bra av.
Härligt inlägg med en del olika sätt att försörja sig på - kanske inte precis det personerna helst vill, men som ger dem pengar för dagen ...

Varmt tack för dina kommentarer hos mig.
Ha det gott!

Pettas sa...


Karin,

Vi försöker få till det så bra som möjligt. Vi vet ju att det är nuet som gäller.
Så bra det här blir, Paula talade om passionärer och du om stipendium. Mycket bättre kan det ju inte bli.
Överlevnadspengar handlar det om; man får anpassa sig på bästa sätt. Som företagare får man lära sig trolla med knäna men med träning så går också det bättre hela tiden.

Tack! Huvudbilden är från Madeira, från en lite högre höjd över havet som glittrar till där nere.

Pettas sa...

Anki,
jag tycker inte ens att det är nödvändigt att svara på vissa, snudd på närgångna frågor. Det är ju vars och ens ensak. Men det beror förstås på hur frågan ställs.

Ja, det har verkligen gått framåt för Uffe trots att det aldrig blir som det var en gång, utan på annat sätt.
Jag tror inte heller att personerna i bild inte vill hålla på med det de gör alla gånger, men vem vill nu det? Alltid finns det stunder då man vill något helt annat än det man måste göra.
Vi behöver alla våra slantar för att överleva dagen.
Tack Anki, ta väl vara på dig!