tisdag 22 januari 2019

Caminito del Rey, del två





 I  början av vandringen går man förbi kraftverksbyggnader, dammar,
 vattenfall och allt som därtill hör.
 En känsla av att vara på ett industribesök av något slag infann sig hos mig men den känslan försvann
 för varje steg vi tog framåt. 


                     En av dammarna


    Snart nog fick vi gå längs med bergsväggarna ovanför El Chorro ( La Garganta del Chorro)
    Det är ravinens namn, där vattnet rinner nedanför oss. Det är en fantastiskt vacker plats med
    väggar av sten som sträcker sig så högt som ca 400 meter under en ca tre kilometer lång sträcka.  
    Den nya vandringsleden har byggts ovanför den gamla som man kan se på bilden.
    Jag ska visa bättre bilder lite längre fram, hur den gamla leden såg ut och ser ut. 
   


   Dramatiskt vackert är det så gott som hela vägen.
   Helst skulle vi ha gått den i en mycket mindre grupp eller bara vi två tillsammans,
   men det kostar en hel del mera per person . Inte vandringen som sådan, men med guide
   blir det  större summor beroende på hur många som går med.
   Som glada fattiga pensionärer som vi är befanns det här alternativet förmånligt.
   Det kostade bara en bråkdel för oss i jämförelse med de andra möjligheterna.
   10 €/person för själva vandringen med guide och så bussresan tur och retur 50 € till per person.
   Ett rimligt pris för en heldag. 120 € för oss båda. Egen matsäck med. Mat ingår inte.
   Nackdelen är att det alltid uppstår en viss hets och stress, framåt, framåt.
   Tid att stanna upp alltför länge finns inte


    Det går ner och det går upp och för det mesta går det plant. Vandringen är lätt...






Förstås så kan man bo där också om man är
en duva.
Det finns rikligt med håligheter att flytta in i

   Det fanns inte mycket vatten  i ravinen just då och där.
   För övrigt fick vi veta att El Chorro kan översättas
   som "spurten",  vilket precis är det vattnet gör i samband med att det tar sig fram genom
   ravinens smala kanaler.


    Skillnaden i höjd mellan de två konstgjorda reservoarerna i vardera ändar av ravinen skapar en
    unik möjlighet för utveckling av vattenkraft. Det var snudd på ett revolutionerande koncept i
    början av 1900-talet när man startade det hela.


    Vi var inte ensamma på vår vandring. Flera grupper släpptes iväg i olika omgångar.....
    Snart hade vi blandat oss med varandra utan att våra guider hade någon som helst ordning på
    oss. Tur att leden är säker att gå på


   Uffe med hårnät. Det hade jag aldrig trott att jag skulle få uppleva.
   Antagligen tänkte han detsamma om mig.
 

    På vissa ställen såg vi gåsgamar, ibland riktigt många.
   

    
Så här ser gåsgamen ut
på nära håll

Jag tog foto av en den
på en informationstavla
som vi vandrade förbi

    Här ser man tydligt en bit av den gamla leden.....
    Här och där  kan man se trådar som hänger längs ravinen halvvägs upp på bergssidan.
    Den ursprungliga strukturen lär ha byggts av sjömän som var vana vid att klättra i rep
    och samtidigt arbeta hängande ovanför ett tomrum.
    Under dem fanns inte vågor precis, utan kanske döden som låg där och lurade
    om de föll ner. Jag har läst någonstans att man använde sig av dödsdömda fångar till de
    allra farligaste arbetsuppgifterna.


   Efter ett tag togs det paus för att äta och dricka,vilket vi inte alls gjorde ,Uffe och jag.
   Det finns inte  någon som helst möjlighet att gå på toaletten under vandringen och varför utsätta
   sig när man kan låta bli?  Vi drack vatten i lagom mängder, det fick räcka med det. Vandringen
   som så är inte särskilt lång så man klarar sig utmärkt väl. Våra medhavda smörgåsar fick
   vänta i ryggsäcken tills vi kom fram och fick sätta oss i bussen igen.Som extra reserv hade vi
   köpt några energi-bars i Marbella.

   Nu fortsatte vandringen  i en annan miljö ett tag, längs skogsstigar över berget.


    "Titta", sa jag åt Uffe, "någon har lämnat en järnbro kvar i naturen".
     För min inre syn såg jag både cowboys och indianer jaga varandra.
     Flickan från landet, haha..
     Det är en fungerande järnvägsbro och inget som lämnats kvar.
    Järnvägen går på andra sidan ravinen.
    Det måste verkligen vara en upplevelse att åka med det tåget med all denna utsikt



    Vi lunkar på. I mitten av bilden finns bron vi ska gå över så småningom.
 

    Jag har skrivit bron med vita bokstäver. Den ska vi över, när vi kommer fram förstås.



  Men innan dess kommer vi till den sista etappen längs bergsväggen.
  Där fortsätter jag nästa gång. Den blir kanske den mest spektakulära delen av hela vandringen.

  Tack för att ni har hängt med på vandringen så här långt!

  Copyright; Karin o Ulf Eklund, Pettas ekologiska

16 kommentarer:

Mia sa...

Tack för att du delar med dig. När jag vandrade här i Malaga idag såg jag reklam om tur dit. Men jag har en liten bokad vandring på torsdag... någonstans i bergen... så jag bokar inte in mig. Visst kan man gå på egen hand också om man vill?

Jättekul att läsa, extra roligt när jag nu är i Spanien!

Pettas sa...

Mia,

Tack säger jag själv för att du hänger med! Det finns rätt mycket reklam, stor sådan i Malaga om just den här vandringen. Jag minns att vi såg stora skyltar när vi åkte buss genom stan. Du kan absolut gå den på egen hand, det gäller bara att ta sig dit.
Hoppas du går den här leden. Man kan gå den från Chorro har jag förstått, där tågstationen ligger.

Lisbet sa...

Kan inte förstå! Hur i all världen??? Har du nånsin tänkt på att anmäla dig till Fångarna på fortet eller ngt liknande...
Här sitter jag vid min dator, tryckt i midvinternatten och vill inte ens gå ut, för där är aningen kallt. Ett äventyr i sig, menar jag.
Blir yr då jag tänker att jag skulle gå där på bergskanten på skrangliga brädor.
Nåja, stegring och förkylning knackar på här, kanske bättre att titta på bilderna i dagsljus.
Tack för att du delar med dig!
kram

Pettas sa...

Lisbet,

haha. Fångarna på Fortet! Ja, om du kommer med då kan jag tänka mig att anmäla intresset.
Brädorna är inte skrangliga, om det är en liten tröst i sammanhanget. Vägen är säker, säker och säker.
Krya på dig bästa du, i morgon kan du säkert tänka dig att gå Kungsleden du också.
Tack-kram!

Ditte sa...

Jag blir verkligen sugen på att gå när jag läser ditt fina inlägg och ser de vackra bilderna. Men går man i grupp med många så blir det ju att rätta in sig i takten. Men ser man till priset så kanske man med en mindre grupp ändå får skynda på. Lät klokt att vänta med mat och dryck tills ni kommit i "mål".
Väntar på nästa del av vandringen. Tack för denna del av den.

Pettas sa...

Ditte,

ja, gå den! Oberoende hur och med vem man går den så är det en upplevelse man inte glömmer i brådrasket. Jag tror att mycket handlar om, vad gäller tiden, vilket transportmedel som väntar på en i slutet av leden. Har man en tid att hålla så måste man också anpassa sig därefter, vilket vi i och för sig hade. Vi gick en fredag, då det var många grupper, stora grupper. Man kan ju gå den utan guide också, ta sig dit via järnväg och andra bussar. För oss blev det här det bästa och tempot blev annat längre vi hade gått på leden, det jämnade ut sig, hetsen försvann.
Ja, jag rekommenderar att inte äta mycket innan och under vandringen. En energibar eller en frukt på sin höjd plus vätska räcker gott och väl. Den är inte så lång leden, man klarar sig bra.
Tack för titten in och att du vandrar med oss! :)

Anki sa...

Tusen tack för ännu en härlig dag med spännande vandring! Ser verkligen helt fantastiskt ut! Blir kul att läsa fortsättningen ... och att se dina fina bilder såklart!
Ha en fin dag!

Pettas sa...

Anki,

tack själv, det känns fint att ha ditt sällskap på den här vandringen. Jag vet att du skulle njuta stort för att inte tala om vilka bilder du skulle ta.

Ha en fin dag du med!

wiper sa...

Vad modiga ni är som törs gå där utefter klippväggen. Jag får sån svindel bara av att titta på bilen ;) Vilka äventyrare och vad ni har upplevt mycket. Så svindlande härliga bilder du bjuder på och text.

Väldigt intressant att få ta del av det du och din man upplevt och upplever.

Ha nu en fin onsdag
kram från
Malin

Lena i Wales sa...

Har gjort denna vandring och tycker den är helt fantastisk.Vilken upplevelse det var!
Har hört att den just nu är stängd för reparationer, men de ska snart öppna igen.
Är inte så långt därifrån nu.

Pettas sa...

Wiper-Malin,

Vi lider inte av svindel eller höjdrädsla och även om den biten fanns så är leden trygg och säker. Men vi är olika, och mycket riktigt så avråder man folk att då den här vägen om man lider av svindel.
Tack för att du följer med oss på vandringen Malin. Det kommer mera senare ikväll .

Ha detsamma ! <3
Karin

Pettas sa...

Lena i Wales,

jag vet att du har gjort den! jag läste ditt inlägg innan vi själva for till Malaga i fjol. Det är en fin upplevelse på många olika sätt.
Jag förstår också att de utför reparationer, med tanke på hur många som vandrar den. Det ska hålla.
Vi körde förbi "din" skylt Elviria på vägen hem mot Malaga. Tänkte på dig då!

Annika sa...

Karin, när jag ser dina bilder vet jag inte om jag faktiskt skulle våga. Jag är så rädd för höjder. Jag känner hur det ilar i benen när jag ser dina bilder.
Vet inte om jag skulle fixa att gå där. Tror jag skulle få lite panik nästan. Ja, jag kan känna så när P och jag är ute också, så jag vet inte om jag skulle fixa sådana som ni är ute på.
Inte pga stigningar etc, men just att gå där berget stupar. NI är modiga.
GRYMMA!
OCH jag förstår att det är detta som hjälpt Uffe. Vandringar är medicin för kropp och själ.
Tänk att ni snart ska iväg igen. UNDERBART!!!

Pettas sa...

Annika,

precis som jag skrev i del tre, så är det inget för folk med svindel att gå här. De avråder en på det bestämdaste. Det är avgrunder man går över nästan hela vägen och det blir mera sådant längre fram man kommer på banan.
Att få panik där är inte bra alls. I sista delen berättar jag lite om det...via någon som verkligen hade det svårt att gå över hängbron som väntar i slutet.
Vandringar är medicin och mera man rör sig bättre koordination får man. Upp och ner i skogen är det bästa.
Ja, vi är på väg igen, nu på måndag bär det iväg :)

Paula sa...

Huva, jag som har höjdskräck gillar inte att se ravinerna. Men man kanske vänjer sig. Inte tycker jag att leden ser tillräckligt stabil ut heller...jasså dödsdömda fick jobba där. Undrar just om de blev benånade sen eller bara nerskuffade i ravinen som tack! Gamen var ståtlig, men inte kan man kalla den vacker. Den kala långa halsen har säkert en viktig funktion när man äter as... nu tar vi nästa fort så länge jag vågar kika

Karin sa...

Paula,

så tror jag oxå, att man vänjer sig. Leden är stabil o underhålls hela tiden .
Gamens hals passar perfekt till att dyka ner i ett kadaver för att komma åt sin mat.