måndag 21 januari 2019

Caminito del Rey, del ett


    Vi hade en dröm
    Under flera års tid tittade vi in  på Internet, såg på You tube-filmer och insåg att just den
    drömda vandringen ville vi gå,
    men den var alltför riskfylld.
    Den kunde vi inte gå, annat än i våra drömmar
    Det handlade om Caminito del Rey i Spanien.
    Då, när vi tänkte så var vandringsleden livsfarlig att gå och man fick göra den på egen risk.
    Det blev stopp på det när flera människor föll ner och slog ihjäl sig.
    Leden stängdes.
  
    Men spanjorerna har byggt upp den igen.
    Nu är den mycket säker och bra att vandra på.
    Den officiella invigningen var den 28 mars 2015.

    Så fick Uffe stroke  (24 mars 2016) och vi bestämde oss för att glömma bort drömmen,
    som nu kunde ha blivit uppfylld, om inte sjukdom hade kommit emellan.
    Men man får inte ge upp,  Uffe blev oerhört mycket bättre
    även om han får leva med ett visst handikapp livet ut
    Men vi gjorde slag i saken. 
    När vi ändå skulle till Malaga-trakten i februari-mars i fjol ( -18 ) bokade vi in oss
    på vandringen redan långt i förväg, när vi var här hemma på Åland.
    En nödvändighet om man ska ha en
    chans att få komma med överhuvudtaget.
    Självklart skulle vi gå Caminito del Rey.
    Tidpunkten var bestämd till den 16 februari-18
    


    Taxi var också beställd till vår adress i El Palo, förort till Malaga.
    Kl. 05.30 skulle den komma. Vi steg upp kl. 04.45 och gjorde oss klara för färdiga gå...
    Kl. 05.55 hade fortfarande ingen taxi kommit och fastän vi nog var beredda på förseningar
    så började det bli väl sent att komma.
    Vi hade en uppsamlingsbuss i Malaga som väntade eller egentligen inte väntade alls.
    Överenskommelsen var att vi skulle vara där i god tid.

    Där stod vi i tidig timme, tidigare uppe än tuppen i granngården var. 
    Bara koltrastarna var vakna och sjöng sina vackra morgonsånger.
    En fin upplevelse bara det i sig

    När vi besvikna insåg att det inte skulle bli någon Kungsledsvandring (Caminito del Rey)
    gick vi tillbaka in igen och lade oss för att sova.
    Då vaknade tuppen i granngården....
    Han lät som om han ramlat av pinnen allra minst.
    Men vi somnade och sov gott till förmiddagen, då vi ringde till resebolaget som ordnade
    en ny möjlighet för oss att gå leden.
    Vi hade ju redan betalat så det skulle fixa sig.
    Taxibolaget var som bortblåst däremot.
    Helt enkelt borta med vinden




    Vår hyresvärd ordnade, via en god vän till honom,
    att vi fick en säker taxihämtning den 23 februari, lika tidigt som
    veckan innan.  Den här gången var vi ute i så pass god tid att vi till och med fick vänta på
    uppsamlingsbussen i Malaga tillsammans med ett par fransyskor.
    Där satt vi och huttrade på franska och på åländska.
    + 1-2 grader är inte särskilt varmt när man väntar.

    Men iväg kom vi och vi åkte genom alla kuststäder där det plockades upp
    förhandsbokade vandrare.
    Marbella var den sista staden och sen bar det iväg uppåt bergen
    En fin resa bara det i sig. Landsbygden är vacker i Spanien.

    Så småningom kom vi till tunneln som förde oss vidare mot början av vandringen.
    Vi var faktiskt helt oförberedda på tunnelvandringen.
    Vi visste inte ens att man skulle gå genom en sådan i mörker.
    Vi hade inte fått någon information om det alls.
    Några personer visste tydligen att det var så och hade ficklampor med sig.
    Tre italienska damer med pannlampor gick bakom oss
    och såg till att vi såg tillräckligt mycket för att kunna gå.
    Tunneln är rätt låg, lång och knagglig både på marken och i taket.
     Man vill inte slå huvudet i onödan. Vi var mycket tacksamma för ljuset bakom oss.
     Undan gick det också, alla hade bråttom




      Utgången på "rätt" sida av tunneln. Man kan gå ovanför tunneln också men den här gången
      skulle tiden hållas och då var det bara att följa med sällskapet ( ca 60 personer) så gott man
      kunde.



    Utsikten var magnifik.
    Innan vi börjar den riktiga vandringen passar jag på att berätta lite grann om Caminito del Rey
    också känd som El Camino del Rey ( Kungsleden). Den byggdes ursprungligen mellan
    år 1901 -1905 och användes för att transportera material och människor mellan två kraftverk
    som byggdes på varsin sida av El Chorro ravinen .
    Det var inte förrän i början av 1920-talet som den öppnades officiellt av kung Alfonso XIII och
    det är han som lade grunden till namnet som den bär idag.



    Här ovan  har vi alla fått hjälmarna på. Först ett hårnät på och så hjälm på det.
    Det kan falla stenar på en uppifrån och det är alltid bra att vara rädd om det lilla man har.
    Vi lyssnar på vår guide, som jag inte kommer ihåg namnet på längre men han var helt suverän.
    Han växlade språk från engelska till franska,till spanska och slutligen italienska
    som ett rinnande vatten.
    Alltid i den ordningen.
    Han försökte också hålla ordning på sin "hjord" efter bästa förmåga, men som vanligt så finns
    det alltid folk som pratar i ett utan att lyssna på andra, så helt enkelt jobb hade han inte.
    Dessutom var vi många "hjordar" med olika guider på gång samtidigt.
    Men till en början  gick det bra, vi i vår "hjord" höll en viss ordning i oordningen så att säga.

Här går vi förbi en av kraftverksdammarna. Jag längst bak, framför Uffe som tog fotot.

   Vi höll oss i bakgrunden, Uffe och jag, för Uffe har en viss svårighet att gå alltför snabbt. Av
   erfarenhet visste vi att så småningom stannar brådskan längre fram upp, folk blir trötta och
   allt stabiliserar sig bara den första ivern har lagt sig . Men vi var inte de allra sista i vår "hjord".
   Långt bakom oss gick italienskorna och tog det precis hur lugnt som helst, fastän vår guide
   nu och då rusade till dem och försökte få lite mera fart på dem.  Till slut insåg han att de gjorde
   som de ville ändå.
   De pladdrade på  italienska högt och glatt och gjorde precis det där som alla egentligen ville göra.
   De tog det i sin takt. Vem bryr sig om vad spanjorer vill ungefär..
   Vi hade ju alla samma mål när det kom till kritan.
   Bussen väntade på andra sidan leden, 6,5 km längre bort.

   Så här långt tar jag er med på den här speciella vandringen idag.
   Sedan Alfonso XIII : s besök här så har El Caminito del Rey blivit en av de mer intressanta
   "underverk" i Spanien som bjuder på historia och natur i ett enda ca 6 km långt svep.

 

   Copyright: Karin o Ulf Eklund, Pettas ekologiska 
   ( Uffe har tagit samtliga bilder i det här inlägget, 
   förutom bild nummer ett som Karin har tagit)

21 kommentarer:

Gunnel sa...

Vilken spännande vandring ni varit på! Fast jag tycker den verkar lite väl strapatsrik för min del, men jag är lite feg. Det måste ha varit en stor upplevelse. Jag beundrar er ork och energi. Ha det bra.

Pettas sa...

Gunnel,

en fin vandring var det verkligen, men inte särskilt strapatsrik när det kommer till kritan. Vandringsleden är säker och trygg och lätt att vandra. Jag visar mera bilder i del två.
Ha det bra du med!

Mia sa...

Den vandringsleden läste jag om när jag började läsa på om Malaga och eventuella aktiviteter, sevärdheter. Kul att du berättar om er vandring... ja, jag kan förstå italienskorna... Det är faktiskt fördel även att resa ensam, man gör precis som man vill. :-) Ingen att ta hänsyn till. Men visst på kvällarna vore det mysigt att ha någon att prata om det man upplevt. Men jag har ju er, bloggvännerna... Jag lider absolut inte av att resa ensam! Känns faktiskt bra!

Jag ser fram emot fortsättningen!

Lisbet sa...

OJOJ. Nog är ni modiga.
Jag fastnade på ngt sätt strax innan jag skulle in i tunneln, ville inte gå in där. Men ni kirrade det! Spännande fortsättning följer... Tack för det!
kram

Pettas sa...

Mia,

den skulle du tycka om att gå tror jag.
Det är en nackdel att gå i stora grupper, oundvikligen blir det lite stress över det hela när man har en tid att passa. Bussens.
Tack och lov för italienskorna som drog ner tempot en aning. Man vill ju hinna njuta också, ta bilder osv.
Bloggen är bra att ha som sällskap. Så skönt Mia att du trivs så bra i ditt eget sällskap. Det är en lycka i sig. En gåva också.

Pettas sa...

Lisbet,

det behövs inte mycket mod till att gå den här vandringen alls. Den är så säker den kan vara nu när de har byggt upp och om den igen.
Tunnelgående går bra för min del men man vill ju gärna ha en ficklampa eller pannlampa på sig när den är lång och mörk men det gick bra tack vare luciorna bakom oss :)
Tack för att du kommer med Lisbet! Kram

Anne-Marie sa...

Ni är verkligen ute på äventyr Karin! :) Inte dåligt med 6.5 km.
Jag har svårt för “instängda” utrymmen - är nog litet klaustrofobisk - så tacksam att jag kan följa med på er vandring utan att behöva gå själv.
Det låter litet jäktigt faktiskt att det skulle skyndas på så. Man vill ju inte stiga fel utan ta den tid man behöver för att gå säkert.
Ser fram emot nästa avsnitt! :)
Ha det bra!

Pettas sa...

Anne-Marie,

Livet är ett äventyr i sig, bara det. Den här leden, som nybyggd är så säker i sig så det är som vilken annan promenad som helst, om man tänker det äventyrsmässigt. Tunnlar är förstås ett kapitel för sig, många har jobbigt att gå igenom sådana. I början är det nästan alltid jäktigt om man går i grupp;folk har en benägenhet att stressa upp sig och varandra men för det mesta vandrar vi för oss själva och tar den tid vi vill. Den här gången valde vi det här alternativet med heldagspaket, med transport till och från och så vandringen samt lite till på det som jag återkommer till senare. Bekvämt.
Ha det bra du med!

wiper sa...

Vilken härlig header med snö. Vilka äventyrare ni är och så häftigt att ni kom iväg på vandringen. Jag skulle ha fått panik inne i tunneln för jag lider av klaustrofobi av upplevelser sen förr. Det måste ha varit intressant denna vandring och att det var ett gäng så man inte behövde gå själv.

Du berättar det så levande och du skulle kunna skriva en bok om upplevelser du haft. Du får ju in humor i texten också.

Ser fram emot nästa inlägg för det ser ut som en fortsättning

Ha en fin tisdag
Hälsning
Malin

Anki sa...

Ååhhh ... vilken härlig vandring! Den skulle jag gärna göra! Nu vet jag ju att det aldrig kan bli så ... så tusen tack för att jag får hänga med på din och Uffes! Ser fram emot nästa inlägg! Såå intressant!
Ha en fin dag!

Pettas sa...

Wiper-Malin,

Tack, nu är vintern här som allra vackrast :)

Ja, det är fint att vi kom iväg på vår drömda vandring, att vi fick möjlighet till det. Det måste vara hemskt att få klaustrofobi, verkligen. Personligen skulle jag gärna ha gått bara med Uffe, det är så mycket annorlunda att göra det så, men det finns fördelar att ha en guide med sig och också bli skjutsad ända fram till början av vandringen och sedan också få åka nästan ända hem igen.

Tack Malin! <3
Ha en fin tisdag du med!

Pettas sa...

Anki,

så fint att du kan göra den tillsammans med oss på det här sättet istället. Det är roligt att få dig med på vandringen. Tack för det! :)

Bosse Lidén sa...

Vilken härlig berättelse. Jag gillar att läsa och se om sådant. Där en gammal dröm, trots svårigheter blir uppfylld till slut.
Kram Bosse

Pettas sa...

Bosse Lidén,

tack! Alltid kan det hjälpa någon annan som läser det här att inte ge upp allt för lätt. Fint var det för vår del att kunna gå den här drömmen sedan länge.

Kram
Karin

Annika sa...

Karin, nu fick jag lära mig ngt nytt. Visste inte att den leden existerade. TACK för detta inlägg. Jag blir så glad över att Uffe och du är ute och vandrar igen. Otroligt bra gjort. OCH den blir säkert mer, om jag känner er rätt.
Jag skulle gärna ta den vandring ni tog. MEN jag kan tänka mig att det var lite otäckt med tunneln där i början, det skulle nog jag tycka ... har lite fobier för sånt. Leden är 6,5 km alltså. En bra sträcka när man går i grupp, så mkt längre kan man nog inte hålla ihop en större grupp.

Har ni nånsin haft tankar på Caminon? Pilgrimsleden? Ni skulle kanske kunna ta delar av den? Jag och peter har haft otaliga tankar vad gäller den. Vi får se om det blir av ngn ngn.

Återigen, jag är SÅ glad att ni vandrar, och att Uffe har blivit så stark!!!
Underbart.

Pettas sa...

Annika,

tunneln kan man kringgå om man har tid. Det finns andra sätt att ta sig till Kungsleden men att gå genom tunneln förkortar sträckan en del. Vi diskuterade längden på leden här hemma idag när Uffe hade läst mitt inlägg. Enligt honom är den längre så jag googlade och fick upp hur många svar som helst, haha..men vår guide sade att själva vandringen längs bergshyllan är 3,5 km och vägen dit och därifrån ca 3 km tillsammans...så det blir 6,5 km. Jag tror att guiderna vet bäst.
Tillsvidare har vi inte tänkt särskilt mycket på Pilgrimsleden; vi vet att den finns och har också tagit reda på rätt mycket om den, så mitt i allt så händer det. Med oss vet man aldrig. Jag läste Agneta Sjödins roman om den vandringen. En riktigt bra informativ bok tillika som man får annat till sig samtidigt. Mitt i allt så kanske vi träffas där? ;) Nu är vi på väg till Madeira för att vandra, vår drömtillvaro. Några dagar till och så drar vi iväg.
Tack Annika! Vandringen är en orsak till att Uffe har blivit stark igen. :)

Hantverkarglädje sa...

Såå himla intressant. Nu är ju jag inte särskilt intresserad av historia men dess mer av naturen. Tänk att få komma på en sådan vandring, det heter duga det. Dessutom inlevelsefullt berättat. Tack för detta.

Pettas sa...

Hantverkarglädje,

tack för att du kommer med på vandringen så här!
I fortsättningen blir det mycket mera natur.
Vi ses kanske där igen!

Ditte sa...

Så spännande! Och så fint att det löste sig vid ert andra försök att få en taxi och sedan komma med uppsamlingsbussen. Leden har vi ännu inte gått men det ska bli av. Så det blir en väldigt bra början att nu vandra här med er.
Väldigt vackra bilder och jag förstår att det var en verkligt minnesvärd upplevelse. Ska nu läsa fortsättningen.

Pettas sa...

Ditte,

en spännande vandring är det på många sätt och vyerna går inte av för hackor precis. Vi bodde i en Airbnb-lägenhet och hade turen att ha en mycket bra värd, som bor i London men är hemma från El Palo. Han hade kontakterna och var mycket angelägen om att vi skulle trivas. Trots avståndet var han mycket närvarande på rätt sätt. Tack vare honom fick vi en säker taxi. Själva hade vi fått löfte av faktiskt två taxibolag i förorten om hämtning, men ingetdera av dem kom. Språkförbistring förmodligen, ingen talade engelska där.
Själva är vi inte heller bra på spanska.
Tack för att du hänger med på vandringen och den ska ni absolut gå!

Paula sa...

Men så spännande. Nu hamnade ju jag i ditt nyaste inlägg först och där fick jag hicka, av panik! Den här första delen tycker jag var alldeles lagom, och så vacker! Vilken otacksam uppgift guiden hade när folk bara struntar i vad man säger. Nu läser jag vidare...