lördag 8 december 2018

Lucka 8 / Coolt, sa´ Wilhelm


Tajger junior, vårvintern 2018

     -  " Jag har aldrig sett en levande ren i hela mitt liv förut" .
    Så knäppte han till, då 7 år gammal,  med mormors kamera och fick en riktigt fin bild ( ovan)
    Och så är det antagligen, att vi inte kommer att få se en levande ren på Åland, men rådjur
    det har vi gott om 😉
 
******************

   " Kom, kom Karin", sa´moster Astrid åt mig en julafton för en oherrans massa år sedan när jag
   var fem år. Hon  föste mig milt framför sig till fönstret i vardagsrummet .
  " Om du nu tittar ut så får du snart se
   när julgubben kommer med sina renar från Lappland.
   Du ska titta på himlen! Det är där han kommer farandes och har släden full av julklappar".
 
   Bakom oss i lägenheten tisslades och tasslades det, det hörde jag hur bra som helst, men så
   snart jag försökte titta mig bakom så uppmanade moster mig att titta ut på himlen igen.
   - "Nej men där såg jag renarna och släden! ropade hon och bad mig att titta än intensivare
   mot väster. "Jag såg honom !" fortsatte hon .
    Men det gjorde inte jag, hur jag än försökte vrida på huvudet för att se bättre.
   Himlen såg ut som den såg ut, lite gråmulen och mörk, säkert
   lite snösjuk också, marken var redan vit under gatlyktorna.
   Då bankade det på dörren.
   Julgubben hade landat utan att jag hade sett honom komma.
   "Släden och renarna är uppe på taket", påstod min moster när vi lämnade fönstret

   In kom julgubben med en säck och ropade:" Hoho, finns det några snälla
   barn här?"
   Min bror Krister och en av mina kusiner höll sig nära honom och tycktes vara
   väldigt bekanta med den lappländska renföraren.
   Utdelning av klappar följde, jag fick en grön dockvagn av trä, en docka låg i.
   Julgubben tackade snart för sig och gav sig iväg.
   Dörren till hallen stängdes bakom honom och Krister som följde honom ut.
   Ingen såg att jag smög mig efter dem, lämnande mitt dockbarn åt sitt öde.

  
Ungefär så här såg dockvagnen ut, men den var granngrön med blommor målade på sidorna...........


   Så går det som det går.
   Bakom ytterdörren stod julgubben inträngd och brorsan
   tryckte på dörren från andra hållet för allt vad tygen höll, full i tonårsbus.
   Den tillplattade julgubben skrek i högan sky och hade precis samma röst som min
   kusin Karina.
   Sen märkte brorsan att jag var där.....
   Så konstigt de betedde sig båda två
   De blev på något sätt vita i ansiktet.
   Säkert julgubben också bakom sin stela mask.
   Jag minns inte om julgubben sprang ner för trappan eller om han demaskerade sig.
   Hon var ju redan avslöjad.

   När vi kom tillbaka till vardagsrummet såg alla vuxna ut som om himlen hade ramlat ner
   över dem.
   Själv tog jag det med ro, redan året innan hade jag märkt att julgubben var min äldsta bror Fred.
   Men det hade jag glömt att berättat för dem....


    Hur det gick för Rudolf med röda mulen och alla hans åtta renar på taket
    vet jag inte. Ingen tänkte på dem längre....
    Stjärna, Nalla, Atja, Svansa, Naiti, Tassa, Valko och Dansa kanske står där fortfarande?
    Snuvade på julgubben!
  
    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
    Wilhelm Lindblom har tagit bilderna

12 kommentarer:

HeLena sa...

Fina bilder! Jag minns inte att vi hade tomte hemma... men vet då mina syskon berättat att så varit men det kan också varit innan jag föddes. Jag kom ju lite på sladden.. Typiskt vuxna att försöka få en att tro något som vi vet inte var.. men kul är det ju!

Kul med kalender i bloggform!
Trevlig helg!
Kram<3

Pettas sa...

Ja, Wilhelm är riktigt bra på att ta bilder :)
Efter det här tillfället som jag beskriver hade vi aldrig någon tomte igen. Jag var också en riktig sladdunge, nio år efter Krister och 16 år efter Fred. Man blir ett ensambarn, trots syskon. Ja, så där är vi, försöker övertyga barnen om något de inte tror på alls, egentligen. Ja, kul är det.
Tack Helena, kram till dig med och trevlig helg!

Gunnel sa...

Haha! Du var mig en modig flicka som smög efter. Anar jag lite deckargener? Hos farmor var det alltid min far som hörde lite väsen i stallet och måste ut och kolla att allt stod rätt till med djuren. Typsikt nog dök alltid tomten upp då. Ha en fin lördag.

Pettas sa...

Eller kanske rent av barnslig som inte förstod bättre? Men jag visste ju att något var på gång, sånt vet man ju :)
Ja, det är märkligt det där, att så fort någon försvinner kommer det en tomte in.
Tack detsamma Gunnel, här har vi allt annat än juligt väder, regn, hård blåst och gråttgrått. Men så ska det också vara ibland

Tove Olberg sa...

Så skriverskan har också en fotograf med sig - inte bara den hon har i sig som tar egna bilder :-) Så coolt å se en ren för första gången!
Så gott som varje lucka tar mig i egna minnen när jag läser dina.
Julenissen var i mina och syrrans första år farfar! Han luktade i alla fall farfar var vi överens om.
Julen 1962 firade jag på barnsjukhus, jag hade polio. En fantastisk jul! Min far hade tillfrisknat någorlunda från sin polio och alla var på besök hos mig. Att vara sjuk har det där med sekundärvinst, alla tänker på en. Välgörenhetsorganisationer och föreningar "öste klappar över oss sjuka". Det blev mitt mesta julklappsår.
Året efter hemma igen dog vår farfar hemma dagen före julafton, så då låg julklapparna för första gången under granen.
Det bästa vävs samman med det värsta och ger bärkraft.
Tack för lucka 8!
Färgsystern delar ut åt mig ... <3


Pettas sa...

Ja, skriverskan har fått en liten hovfotograf vid namn Wilhelm. Men på senare tid hinner han inte med ...scouterna drar.

Så är det ju allt som oftast, man minns, och i all synnerhet till speciella tillfällen, då livet vandrar på som vanligt med sorg och glädje oberoende om man vill det eller inte.
Du ser på din jul på sjukhuset på ett positivt sätt, förmodligen för att du kunde uppskatta allt som hände då på det sättet. Sekundärvinst <3 .
Farfar under tomtemasken och sen blev klapparna lagda under granen. En mening med mycket innehåll om man tittar efter ordentligt.
Bärkraft får man av erfarenheterna, så är det.
Tack färgsystra mi! Ha en fin dag! <3

Musikanta sa...

Min farfar var alltid jultomte när jag var liten. Vi fick se genom fönstret hur han lufsade ute i trädgården iklädd en gammal militärpäls, tror jag det var, och med en säck på ryggen. Jag kommer inte ihåg att jag någonsin trodde på tomten. Jo, när jag var fem år. Då tvingade jag min mamma att sätta ut en tallrik med gröt i trappuppgången, vi bodde i lägenhet då. Men den tog hon väl in när jag somnat :-).
Ingrid

Pettas sa...

Eller så åt någon katt eller annat djur i naturen upp den :) När mina barn var små lade vi också ut gröt åt tomten. Den försvann den också utan att varken barn eller vuxna visste vem som åt upp den. Ja, barnen var förstås övertygade om att det var tomten.
Jag var också i fem års åldern när tron på tomten kom i gungning.
Men roligt är det att minnas hur det var en gång
Ha en fin kväll Ingrid!

Paula Merio sa...

Vilket bra och långt minne du har! Jag såg aldrig julgubben i mitt hem som barn, han landade oftast inte alls utan kastade säcken med julklappar så den landade på balkongen! Tror barn fortfarande på tomten eller har de cyniska vuxna förstört även det nöjet för barnen? Nyss hemkommer från julbord känner jag mig mätt och nöjd och ganska trött. Tack för dagens lucka!

Ditte sa...

Se denna julgubbe eller jultomte! Och med renar! Tycker Wilhelm fick till ett jättefint foto av renen. Men visst måtte de vara ovanliga på Åland...Å andra sidan så kan rådjuren jobba på som ren. I alla fall i juletider. Tänk alla minnen med tomtar som plötsligt dyket upp och in. Du också, helt klart.
min mamma berättade att när jag var dryga två år och tomten kom och frågade
"Finns det några snälla barn" så svarade jag morskt. "Jag är snäll ibland och dum ibland men nu är jag bara snäll". Och med sig hade tomten även till mig en grön dockvagn i nån sorts trä/plast och med en docka i. Men detta var sista året tomten kom för jag såg att det var vår granne "tant" Märta som var just tomten. Övriga år skickades klapparna men utan tomte.
Tack för denna trevliga lucköppning med tomtebesök och renar.
Önskar dig en fin söndag.

Pettas sa...

Vissa saker minns jag rätt bra ännu, i all synnerhet känslorna och sinnesstämningarna finns kvar och då kommer bilderna när jag "går" tillbaka i tiden. Efter den här gången kom julgubben inte till oss längre. Han blev väl så illa klämd bakom dörren kan jag tänka ;)
Vår Wilhelm trodde på tomten för ett år sedan, som sjuåring. Vet inte om han är lika troende längre. Han hade vissa dubier ifjol när vi packade julklappar tillsammans för att hjälpa tomten. Om han fortfarande tror så tror jag att han tror mindre nu än tidigare. Men han var ju till Rovaniemi förra julen och fick se julgubben och var han bor på riktigt.Få se hur det är till julen i år? Tack du mätta, nöjda och trötta! Trött är jag också nu och ska ta ett skutt i säng. :)

Pettas sa...

Han lyckades riktigt bra med fotot av renen :) eller fotona, för han har tagit dem båda.
Ett bra tips! Rådjursbockarna kunde juljobba som renar. Perfekt. :)
Vilket underbart minne din mamma har givit dig. Ärligt svar av dig! Se där, kanske gröna trädockvagnar var i ropet på den tiden? Vi har liknande erfarenhet av vår sista jul med gubbe. Det blev den sista julen också för min del som gubben kom. Efter det låg klapparna under granen, helt plötsligt. Så där bara...
Önskar dig detsamma Ditte!