tisdag 18 december 2018

Lucka 18 /Eldfängt



Pappa hörde till frivilliga brandkåren i Mariehamn.
MFBK
Krister hörde till pojkkompaniet.

Vi var vana med att brandkåristerna i familjen;  i all synnerhet pappa,
drog iväg på utryckning när det kom ett brandalarm.
Dels hördes det i hela staden,
(någon form av mistlur a´la Hesa Fredrik fanns i stadshuset),
men alla frivilliga fick också var och en samtal till sina hem
om var det brann och en del annat som man behövde få veta.
Även Krister hängde med när han blev så pass gammal att han ansågs klara av en eldsvåda.



Jag minns tre julaftonsförmiddagar när brandlarmet gick igång, då vi satt och åt "frukost"  tillsammans. (idag säger vi lunch) .
Det brann någonstans och alla frivilliga som hade möjlighet ryckte ut.
Mamma eller jag tog oftast samtalet som vi visste att var på kommande
när vi hade hört brandalarmet ljuda över stan,
medan pappa och Krister hoppade i brandkläderna.
När destinationen var klar försvann de i ett huj ut genom dörren
Sen vet jag inte riktigt om hur de tog sig vidare,
men ofta kunde de hoppa på en brandbil i farten eller så tog de egen bil om det fanns en  sådan.
Jag gissar att pappas arbetsgivare, Calle R. stod för transporten många gånger.
Det fanns flera brandkårister i kvarteret och man hjälptes åt på bästa sätt.

Ett ljus hade stått för nära en gardin eller så hade ljusstaken tagit eld...
På något sätt blev det nästan en tradition, hur hemskt det än låter.
Men fortfarande använde man levande ljus mera än elektriska under sent 50-tal, tidigt 60-tal.
Jag minns inte att någon enda eldsvåda som släcktes under julaftonsdagen,
förorsakade någon större katastrof men självklart så blev någons julafton förstörd.




De moderna nylongardinerna hade gjort sin framfart
och fladdrade till så lätt, nära de tända levande
ljusen i fönstret.
Man hade fortfarande träljusstakar.

Jag minns hur vår fyrarmade ljusstake av trä,
målad i rött kunde se ut efter julen.
Det fanns brända märken i ljushållarna...
Med kniv brukade jag "tälja" bort det brända
Tack och lov att den tiden är förbi och att det finns eldsäkra metallkoppar att lägga i botten
på liknande ljusstakar i dagens värld.

Allt var definitivt inte bättre förr.





När pappa och Krister kom hem var de dyblöta inpå bara kroppen.
Lukten av brand och vatten stod som en sky runt dem innan mamma sjasade ner dem i källaren till bastun för att tvätta sig och klä på sig torra kläder.

De fick inte ta de använda, våta kläderna med sig upp i lägenheten igen.
Dem tog hon hand om i ett senare skede.
Men lukten fanns kvar i hallen rätt länge
Jag kan mana fram den i minnet än i denna dag. Vatten, eld, rök och våta kläder..brrr...



Desto mera dramatiskt var det inte, det  hörde "nästan" till
men så snart elljusstakarna blev vanligare så blev den typen av
julaftonsbränder ovanligare.
Jag minns andra julaftonsdagar då vi tittade på varandra och
såg lättade ut. Ingen eldsvåda, toppenbra!


I vår familj tog vi stunden som den kom.
När familjens frivilliga brandkårister hade gjort vad de kunde
så hörde det till att de öste  ur sig vad som hade hänt ( den tidens rebriefing)
Vi andra två agerade terapeuter.
Sen återgick allting till den vanliga lunken igen,
så vanlig den nu kunde vara när julen var inne


Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

14 kommentarer:

Gunnel sa...

Så skönt att det numera är mer vanligt med elektriska ljus. Jag gissar att många julaftnar blev förstörda för många familjer. Vad gjorde vi utan brandmännen? De är en av många yrkesgrupper som borde uppmärksammas mycket mer. Nu är vi inne i sista veckan före jul. Ha en lugn och skön dag.

Rost och rädisor Anette Brunsell sa...

Ett julminne mer dramatiskt än de flesta och din mamma måste gjort en fantastiskt insats också med att få ordning på kläderna och andas in all röklukt. Inte bara ett minne och en fin berättelse utan ett historiskt dokument över utvecklingen. Nylongardiner, levande ljus, metallkoppar, elektrifiering.
Kram
/Anette

Tove Olberg sa...

Så fick kåristerna ett varmt omhändertagna då de kom hem efter eldsläckning, gillar skrivningen om rebriefing och den terapeutiska verksamheten :-)
Tryggt att ha brandmän i huset.
Nylongardiner minns jag, vi hade i köket. För att inte tala om dessa skjortorna som ibland antändes när en cigarett skulle tändas, särskilt egenhändigt rullade som gnistorna flög runt av.
Tänkte på att nutidens frivilliga brandkårer har brist på folk, kanske frivilligheten var större förr, jag tänker på hur "enkelt" det var uppbyggd som du beskriver, vilken insats de gjorde.
Tack för dagens, vi ses i morgon!




Pettas sa...

Ja, det är mycket bättre nu men så sent som igår räddade en man som körde förbi ett hus han såg att det brann i. Han tog sig in och lyckades släcka branden som uppstått på köksbordet p.g.a ett levande ljus som brann ner till bordsskivan. En man fanns inne i huset men blev räddad i sista stund. Så levande ljus ska man alltid vara försiktig med. Olyckan är lätt framme. Ha en fin dag du med Gunnel, jag ska göra julens sista uppköp och fara på ett möte. Men i lugn takt!

Pettas sa...

Juldramatik som tyvärr inte var helt ovanlig på den tiden då levande ljus var vanligare än el-ljus.
Att ta vara på de dyngsura brandrökluktande kläderna var en bedrift, absolut. Tack, min tanke är lite grann så att kalendern ska visa hur det var en gång för inte alltför längesen. Kram

Pettas sa...

Den frivilliga brandkåren i Mariehamn avslutades i år eller i fjol om jag inte är helt ute och cyklar. De gjorde stor skillnad, verkligen. Utan dem skulle det inte ha fungerat så bra som det gjorde. Och på många ställen runt omkring på Åland finns fortfarande frivilliga som ställer upp i ur och skur. Hedervärt.
Nylonskjortorna ja! så där var det ju! Nu minns jag också brännmärkningar och hål i dem. Oj, så farligt folk levde...
Jag upplever också att frivilligheten av mycket större förr, kanske att man förstod att ta vara på varandra på annat sätt då när kriget fortfarande fanns i närheten, fastän bakom. Nu har vi det så bra så alla förväntar sig både lön och arvoden för det allra minsta de gör.
Tack Tove, vi ses imorgon!

Mia sa...

Vilket julaftonsminne! Ja, absolut tur att nylon har försvunnit i kläder och gardiner. Levande ljus är vackert, men ska absolut inte vara i träljusstakar eller nära något brännbart. Det är lätt för oss att säga idag, förr hade de inte så mycket annat att välja på. Tack för ditt julaftonsminne!

Paula sa...

Vilka hjältar! Så tryggt att de fanns. Vi har ju räddningstjänst på orten, deltidsbrandmännen ska vara på plats på stationen inom 5 minuter vilket gör det besvärligt då vi inte har så många arbetsplatser här i bygden. Men kvinnor kan, och finns numera i större antal i kåren. Min pappa var brandman, nu bodde jag aldrig med honom men minns ändå hans "brandtal" om t.ex riskerna med sängrökning. Han hade sett alltför många nylon-nattlinneklädda kvinnor funna i sängen efter rökning. Nylonet brände fast i kroppen...huva... Ja det var ju inte så juligt det här men desto viktigare för att undvika olyckor. Ha en fin dag, ikväll ska jag få krama om min älskade jycke igen!

Pettas sa...

Ett av alla julaftonsminnen :) som hörde till, tack och lov inte alla jular. Ja, man får vara glad för att nylonet har ersatts.
Naturligtvis så fanns det smidesljusstakar också men många hade också träljusstakar. Vi hade både ock och julens stakar var ofta röda och av trä. Tack Mia för titten in!

Pettas sa...

Härligt att också kvinnor är brandkårister hos er, för givetvis så kan kvinnor lika bra som män.
Ja, brandtal har man fått sig till livs och bra är det. Jag slänger aldrig en nyss brunnen tändsticka utan att först ha släckt den lite extra under vattenkranen.
Nylonet smälte ner och brände fast..fruktansvärt.
Juligt i den meningen vi menar juligt är det inte men hur som helst så hör det här också till julens faror. Kramar din pälskling Paula!

Annika sa...

Tur att de fanns. Tur att de finns. Visst är de hjältar. Ja, tänk så lätt det kan bli eldsvåda om oturen är framme. Så hemskt ändå då de drog iväg på sina uppdrag. Kan tro att både du och din mamma var oroliga.
nylon ja, det är väl verkligen eldfarligt. HUA!! Just det där att det liksom smälter in på huden, hemskt.
Har ju gott om levande ljus härhemma, många träljusstakar också. Det gäller att ha ögonen med sig. En jul exploderade en Iittala-ljustake i glas. Det var inte kul ...
Ha en fin och bra dag!!!

Pettas sa...

Ja, det är en lycka att vi har våra brandkårer, "ofrivilliga" och frivilliga. Jag minns inte att vi kände oro men förmodligen gjorde vi det...kanske jag har förträngt det hela.
Jag har också varit med om att Iittala har spruckit, när elden gick för långt ner i glaset. Så även med dem ska man vara aktsam.
Ha detsamma Annika!

Ditte sa...

Så spännande läsning! Och vilken insats din bror och pappa gjorde tillsammans med de andra.Vilka hjältar! Och vilka minnen!
Tack för att du berättar.

Pettas sa...

Tack Ditte! Det hörde till julaftonsvardagen...alla frivilliga satt i beredskap. :) Hälsningar från ett pudervitt Åland!