torsdag 8 november 2018

En liten fortsättning


              Jag fortsätter lite till på det tidigare inlägget om den oväntade svampskörden.
              På vägen hem med svampkorgen mötte vi grannbyns sötnosar som ställde sig
              på två ben när de fick se oss...
               

               De var tre "flickor" som var ute och motionerade med sin matte.
               Och visst kan man ju smälta som  smör i solen när man tittar in i Madonnas milda ögon.


  Väl hemma på gården igen såg vi att någonting hade hänt...
  Bredvid min bil låg en sparvhök. Död.  Troligen hade den flugit rakt in i bilen och brutit nacken.
  Antagligen hade den jagat en liten fågel eller en ekorre som klarade sig undan med att
  ta sin flykt till under bilen och så gick det som det gick

Jag tog bilden uppifrån på vår kökstrappa...

                Sparvhöken är en väldigt vacker fågel
                Jag tog genast kontakt med Ålands Landskapsregering och
                en av deras naturvårdsintendenter.
                -"Jadå, kom hit med den bara !"

                Nu ska den vackra fågeln bli uppstoppad.
                Vad som sedan händer vet jag inte riktigt,
                men jag antar att någon av de åländska skolorna får fågeln så att barnen
                lär sig hur sparvhöken ser ut.

                Vi har redan tidigare gjort samma sak,
                när en sparvhök flög rakt in i vårt köksfönster och bröt nacken för några år sedan.
                Arma fåglar!
                Jag har klippt ut svarta hökprofiler som jag har fäst på rutorna men tydligen
                skulle det vara bra att ha alla bilfönster "profilerade" på samma sätt också....
                Men då får jag säkert problem med trafikpolisen.

Slemmern, en av havsvikarna som omger Mariehamn syns inte alls i Östra hamnen, allt är vitt, vitt.

Här har varit mera än fullt upp under  några dagar.
Jag har varit på flera intressanta möten i stan,
kört dit i tjock dimma och kört hemåt i liknande väderlek
November är ingen dum  månad alls i mitt tycke.
Visst mörknar det snabbt på kvällarna men så ska det ju vara den här årstiden.
Utan mörkret kanske vi inte skulle uppskatta ljuset lika mycket som vi gör när det återkommer.
Nu är tid att kura skymning på ett annat sätt än tidigare.

När jag har den här utsikten till vänster om mig på vägen hem har jag ca 2 km kvar att köra...

    Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

22 kommentarer:

  1. Å, vilka sötnosar! Jag kan riktigt föreställa mig hur mjuka de känns. Sparvhöken är en vacker fågel och på din bild ser det nästan ut som om någon uppmanat den att spänna ut stjärten som en solfjäder. Dis och dimma kan visst vara vackert, men inte så kul när man måste köra bil. Hoppas ni får en lite klarare helg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sötnosarna är de facto fem stycken just nu men deras matte delar upp dem och tar dem ut på promenader. En liten grupp på två, en lite större på tre.
      Den tycktes ha dött ögonblickligen, mitt i flykten, den vackra jaktfågeln.
      Dagarna nu här i havet är oftast disiga, dimmiga och vattentäta. Det hör till men så mitt i allt så skiner solen en stund. Tack Gunnel!

      Radera
  2. Det finns något av upptäckarlust, ett nytt slags seende, seende ur en annan synvinkel kanske, eller är det hörande - berättande på ett sätt med någonslags sting, en som en ny liten värld i den redan befintliga i dina inlägg nu för tiden. Du får ta det som du vill, men det är så jag läser in dig :-)
    Bildlikt talat med bilderna därtill som också talar på samma sida som texten.
    Madonna skulle kunna få mig att skaffa hund - nästan. Bilden på sparhöken med sitt avslutade liv är helt kjempefin som vi norrmän säger om något riktigt fint. Nyanserna där i det gråsvårt/vita i fjäderpryd ... wow säger jag bara. Och den kommer fylla en fin funktion som utstoppad!
    God nattsömn tillönskas!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så intressant att du läser mig så Tove! Du kanske har rätt, för jag har länge önskat mig lite sting :) Roligt om stinget smyger sig in i texterna. Jag låter faktiskt allting bara ramla ner som det vill sig, gör inte så mycket åt det, det får bli som det vill bli. Börjar på sätt och vis på ett vitt ark, utan att veta vad jag ska skriva från början.
      Sparvhöken, vacker in i döden. Så fin. Jag tycker om att man gärna tar hand om och låter barn lära sig hur fåglar ser ut. Om LR inte skulle ha tagit emot fågeln hade jag givit den en indiansk begravning på stora stenen i skogen där den hade blivit mat åt andra bevingade rovfåglar eller fyrbenta varelser. Tack detsamma, en god natt önskas och fina drömmar!

      Radera
  3. Ljuvliga sötnosar!
    Voj, voj, stackars fågel. Bra att den får sparas till eftervärlden.
    Snart helg igen... Jo, jag tycker det samma om mörkret, det är bara mysigt nu.
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. De är så gott som varje dag ett trevligt inslag i min värld när deras matte kommer förbi här på den dagliga långpromenaden med dem. Ofta blir jag utskälld till att börja med men sen när de hälsningarna är överståndna så är det bara sötnosar. Antagligen blir jag inte alls utskälld utan bara påhejad, när jag tänker efter.
      Ja, det är fint att de tar vara på så andra kan lära sig . Då känns det som om den inte dött förgäves.
      Mörkret behövs ju, det är också en skön tid det här.
      kram

      Radera
  4. När jag såg hundarna överst i bild var jag inte helt säker på att det var just hundar...Men på bild nr2 så var jag övertygad. Vilka ögon! Trist med sparvhöken, men sånt händer tyvärr. Och den här får ju en viktig fortsatt funktion.
    Östra hamnen i Mariehamn känner jag väl igen . Gör det i dimma och klart väder.
    Intressant med olika möten i stan men vet ju att vädret på Åland varierar starkt. Och en hel del dimma är det ju mellan varven. Sista bilden, när du nästan är hemma kan jag tänka mig välkomnar dig.
    Ha det gott och njut av det fina som finns hos dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår Ditte; man kan bli osäker när man ser två hundar stå upp som de ofta gör de här. Madonnahs ögon är så fina, hela hon är en klok liten självständig varelse, berättade hennes matte.
      Döden händer, hör till livet, så är det.
      I november är det ofta dimma är, av naturliga skäl. Vi är ju mitt i havet: )
      Du har så rätt, jag känner mig välkomnad när jag kör förbi just där. Lugnet infinner sig.
      Ha detsamma Ditte!

      Radera
  5. Vilka sötnosar! Ser snälla ut - och väldigt nyfikna :)
    Tråkigt öde för sparvhöken. men den får ändå på något vis leva vidare och det känns bra ...
    Ha en fin fredag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sötnosarna är väldigt snälla. Jag har varit och hälsat på hemma hos dem och de är angelägna att visa upp allt vad de har att visa. Glada och viftandes på svansarna.
      Livet är på liv och död, också för sparvhöken :) och nu får den leva vidare på något sätt så död den är.
      Ha detsamma Anki!

      Radera
  6. Fantastiska hundar så fina och så kul bild du fick ;). Tråkigt med fågeln som ser så fin ut. Vilken lyrisk bild du tog på fågeln där den låg och lämnat jordelivet.

    Vad bra att ni skall stoppa upp den fina fågeln och skänka bort. Underbara dimbilder. Jag har själv svårt för att köra bil i dimma.

    Ha nu en skön fredag
    kram från
    Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland har man lite tur också men de står så gärna på två ben de där sötnosarna.
      Det är Ålands landskapsregering ( vi är autonoma på Åland) som tog hand om fågeln och ser till att den blir uppstoppad och får ett liv som åskådningsmaterial.
      Det är jobbigt att köra bil i dimman, jag håller med. I all synnerhet när mörkret faller. Tur nog så är det en kort tid det brukar handla om under hösten.
      Ha detsamma Malin! <3

      Radera
  7. Nu dog jag sötdöden. Lite i alla fall. De där hundarna som står på sina bakben är inte bara bedårande men också väldigt roliga där de står upp som två...ja jag vet inte vad. Kul i alla fall.
    Jag skrattade också åt en annan sak, Slemmern. Heter havsviken verkligen så och är det "slemmigt" där? Hahahahahaha! Förlåt men jag kunde inte låta bli.

    Mindre skrattade jag åt den stackars sparvhöken. Så fin fågel. Life comes and goes.

    Ha en trevlig och skön novemberhelg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sötdöden. Så gulligt uttryck!
      Uppriktigt sagt vet jag inte varför Slemmern heter Slemmern. Tidigare kallades den också Saltsjön men ordet Slemmern lär vara ännu äldre än tidigare om du hänger med. Kanske jag får svaret snart via min dotter som har forskat en del i detta. Jag har själv funderat på namnet som så men vet inte desto mera. Ett tag var viken slemmig men det var under 1900-talet och namnet lär vara mycket äldre. Jag förstår att du har roligt Taina :) . Får jag veta mera om Slemmerns namn så ska jag berätta mera.
      Ha detsamma, och utan svartbjörnar som gör nattliga besök!

      Radera
  8. Gulliga sötnosar, en vacker, sorglig död fågel och så en underbart mild novemberbild – alltid njutbart att titta in här!

    SvaraRadera
  9. Vilka cirkushundar! �� Ser ut att kunna ha anlag för pardans! Kan vara något att utöka verksamheten med kanske �� Sorgligt nog är det väl bara i en sån här situation man har möjlighet att se en sparvhök eller annan rovfågel på riktigt nära håll. Ha en fin helg Karin!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Måste höra med deras matte om vi kan ha ett samarbete till nästa sommar när vi åter öppnar caféet. Kom och se Ritas cirkushundar! :)
      Till all lycka så ser vi sparvhöken på rätt nära håll även som levande, så gott som dagligen. Visst man kan syna den mera ingående om den är död, men förhoppningsvis så ska det inte bli så många dödingar av det slaget på ett bra tag igen. Det landar en del sparvhökar här under höstflytten också. Ja, det är sorgligt när det händer, men det händer.
      Ha detsamma Anna, tack för titten in!

      Radera
  10. Fina bilder och den sista fångade mig totalt.
    Tråkigt med sparvhöken, men olyckor händer, även om man inte vill det.
    Önskar er en lugn och skön helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lena! :)
      Det hör livet till att man ska dö ibland.
      Önskar detsamma till er också!

      Radera
  11. Underbart vacker bild, den sista. Så fint att sparvhöken var så välbevarad. Visste inte att den var så vacker. Inte heller att små pudlar kunde stå på två ben - utom på cirkus förstås :-).
    Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ofta väldigt vackert där som jag tog den sista bilden. Naturskönt.
      Den bröt nacken, sparvhöken, dog helt säkert ögonblickligen. Jag är glad att den får "leva" vidare som läro-objekt.
      Våra grannpudlar står ofta på två ben när de ser oss. Jag tror att det är rätt så vanligt när det gäller pudlar.
      Tack Ingrid!

      Radera