Pettas blogg

Caldeirão Verde

2012-02-16T00:11:00.000+02:00


Man kan ju undra vad Uffe och Mârio har för sig ?

Spanskrör är perfekta gångstavar när man skall ut på levadavandring. De växer som ogräs litet varstans över hela Madeira, så varför inte nyttja tillgången? Så resonerade vi den dagen vi hade tänkt oss en vandring till Caldeirão Verde (betyder ungefär den gröna soppan/soppskålen)

Olgakatt testar käppen, som hon senare tog med sig hem i två delar till Sverige, när det var dags för avresa mot den kalla nord.


Vi drog vidare längs serpentinvägarna mot höjderna i Mârios bil.		.

På många miradouror (utsiktsplatser) på ön finns små altare ägnade till bön och eftertanke, kanske för att det sker en del olyckor längs vägarna, men också för att traditionen är sådan i det katolska samhället. Nu kunde man se att det hade varit jul, den högtid som är väldigt stor på Madeira då alla samlas och inte bara är tillsammans utan också minns dem som en gång var

Vädret var inte det allra soligaste, utan smått regnsjukt, men det hindrar inte alls
att man vandrar längs levadorna.
Regnet är så lätt, fastän tätt, försvinner lika fort som
det kommer när man befinner sig på högre höjd

I år blommade tagg-aloen som aldrig förr om åren då vi har varit där.

Molnen skingrades

En buss hade fått något fel i nedförsbacken som blev vår uppförsbacke. Hjälp var i antågande

Efter en stund kom vi fram till Queimadas, en skogspark, där vår vandring började

Den här vägen gott folk! Välkommen med!

Att luften är ren visade all skägglav på träden vi gick förbi

Sträckan till målet är ca 6,5 km från Queimadas, men man upplever den minst hälften längre på grund av allt man upplever på vägen dit. Allt som allt blev det ca 13 km att vandra. Skylten som syns mitt på bilden visar var levadan går och där ursprungsbefolkningen har vandrat fram....hur de nu betedde sig för att hållas där är förstås en annan femma. Man kan skönja konturerna av vägavsnittet...Det är omöjligt och väldigt farligt att gå där nu så vägen går nedanför.

Jag kan givetvis inte visa alla avsnitt av den gröna slingrande höga levadavandringen, utan tar några sekvenser här och där ifrån, för att på något sätt kunna ge en bild av vår vandringsväg. Där vattnet faller ner går den stig som man använde sig av förr...inte allt för längesedan.

Olgakatt tittar upp på den gamla stigen när vi går över bron som har ersatt den. Tack och lov, säger jag
Inte att hon tittar upp utan att jag slipper gå på den gamla stigen, förstås ;)

Upphängd eller nersläppt, det var frågan det...

Regnet skapade glitter i trädljungen ovanför våra huvuden där vi vandrade fram

Vi kom till ett vägskäl, som jag blev smått retad för. -Karin vill du gå till Ilha? Allt har sin historia och den historien får jag ta en annan gång:).....Kontentan av allting är i alla fall att jag lovade dyrt och heligt att aldrig gå den vägen igen för några år sedan, men tiden har gått och jag börjar åter känna mig hågad för att gå neråt och neråt och neråt och neråt i många kilometer.... Men nu fortsätter vi mot den här dagens mål:)


Man måste gå genom fyra olika långa och rätt låga tunnlar för att nå C.Verde. Man får huka sig rejält ibland och Mârio som var kortast av oss alla gick först och ropade när vi skulle akta oss. "Head"! Ibland blev det många head, head,head. En pannlampa är av nöden.....Till höger i bild kan man se levadan/vattenvägen

Vyerna är sagolikt vackra, fastän stundtals rätt våta. Här väller molnen in med regn

I den tredje tunneln finns ett naturligt hål i berget, ett fönster rakt ut

Några steg närmare "rutan" så har man en oerhört fin utsikt, hisnande....minst sagt


För att göra en lång vacker intressant vandring kort, så kom vi fram till målet så småningom

Caldeirão Verde, den gröna soppan/soppskålen. Förra gången vi var där såg vi regnbågslax som simmade i det gröna. I år strilade regnet ner som om det hade betalt....det syns inte på bilden, men det var vått, vått, vått...regnmolnen väntade på oss framme vid målet. Vi sökte oss i skydd av en stor fläder på vägen som leder till Inferno och åt vår medhavda matsäck innan vi åter vände tillbaka

En liten gulärla( endemisk) visade sig. I helt andra färger än dem vi är vana med...bilden är inte särskilt bra. Ärlan var nästan inte alls stilla och ljuset är svårt att fotografera i...allt tenderar att bli överexponerat på de här höjderna

En sista blick upp mot ursprunget högt ovanför den gröna sjön och vi vände våra steg i den riktning som vi hade kommit i


Efter ett tag så sken solen på oss igen och även om den inte hade gjort det så var minerna bara glada, fastän något överexponerade. Ett extra sken som dagen bjöd på:)

Mârio ville visa Olgakatt hur ett typiskt Santanahus ser ut innan vi for tillbaka till Funchal, så hit for vi en liten stund och tittade in, log och vände om med några inköpta vykort i handen

En modern grind till ett gammalmodigt hus, med den typiska raden av alla blomkrukor radade runt infarten

I den lilla angränsande parken var ett träd helt övervuxet av murgröna. Undrar om trädet kunde andas ordentligt?

En titt på klockstapeln vid turistinfon i Santana och så for vi tillbaka till hotellet


med egenhändigt plockade hortensiablommor från levadavandringen och några vykort att skriva. En fin dag var till ända


Dagens dörr

Fiskefunderingar

2012-02-15T01:00:00.000+02:00

Vi har haft en liten dröm om att lägga ut nät under isen i vinter så vi drog iväg ut för att testa möjligheten.

Uffe som är den armstarkare i vår familj borrade och borrade

och efter en stund.....

så nåddes vattnet. Isen är tjock, rejält tjock, så tjock att bilar kan köra på den. Vi höll rådslag. Skall vi eller skall vi inte dra nät i år; har vi tid att ägna en halvdag till att lägga ut dem och senare ge tid till ett par vittjingstimmar dagligen, all tid inräknad? Efter moget övervägande insåg vi att vi inte har den tid som krävs. Mycket är inplanerat för inkommande veckor, mycket som kräver oss båda hemma i företaget. Näpp! Inget nätfiske i år! Nästa år far vi en hel vecka senare till Madeira och då hinner vi förhoppningsvis få ut nätlinor under isen innan vi far. Så här säger vi alla år:), men man får ju inte ge upp.
Nu tar vi oss ut på isarna någon gång för att pilka istället, när tiden finns.

Smått molokna över ett nödvändigt men klokt beslut gick vi till Lökholmen, där vi såg ett par örnar.

En stor sten i strandkanten tittar upp ur det kalla hårda och vita

En båt i väntan på våren

På vägen hem hittade jag en "kaktus". :) En fin fröställning av ett Kungsljus

Svall-is i dikeskanten har färgats brun av skogens alla jordiga "safter"

Nu vet vi att det finns minst fem stycken rådjur här hos oss i år.....Lillbock och en get tar för sig


Dagens dörr blev fotograferad också av Olgakatt och inte nog med det! Hon blev också fotograferad både framifrån och bakifrån samtidigt, helt ovetandes om detta. Så kan det gå!

Fortsatt vandring

2012-02-14T15:18:00.003+02:00

Kan ni höra änglarna spela? Änglatrumpeterna är stora som träd i Monte Palace-parken.

I långa rader stod krukade Venusskor i Orkidé"avdelningen".

Många olika sorters orkidéer finns i mängder, namnet på dem kan jag däremot inte

men vad gör det egentligen, det är ju skönheten som beundras

Den ena efter den andra ljuvligheten finns där till förundran och beundran

Den här sällsynta blomman härstammar från Colombia, mjuk och luden

Begonian är manshög och växer som en häck

De kinesiska krigarna ur en annan synvinkel. De är vapenlösa märkligt nog, men kanske man har tagit bort lansarna/spjuten med flit med tanke på att så många besöker parken. Vad vet jag? En ren säkerhetsåtgärd kanhända

En vacker del av den kinesiska kulturen

Vasen/urnan är 3, 5 meter hög och ser egyptisk ut. Vi var aldrig så nära den att jag kunde läsa vad som stod på plaketten

Hej hopp!

Jag vet inte vad, jag vet inte vem.....

Dessa lampförsedda små egyptier(?) tycker jag om

Undrar var jag kunde ha en likadan grönskande tunnel här hemma i vår trädgård?

Den här tanken har jag också haft. Att bara ställa ut ett par dörrkarmar med dörrar
någonstans i trädgården

Vacker stenfågel

En blomma i blommig hatt! :)
De handdrejade krukorna är så stora att man kanske kunde använda dem till båtar att åka hem i eller vart nu strömmarna skulle föra en
En liten stund kommer jag att återkomma till Monte Palaceparken under fredagen, men i övrigt så lämnar jag den bakom mig för den här gången

Dagens dörr

En god fortsättning på Alla hjärtansdagen önskas!

Vita skönheter i Jardim Monte Palace

2012-02-13T23:46:00.000+02:00

För min del som har tagit så många bilder av allting under den senaste Madeiraresan är det snudd på svårt att avgöra vad jag skall visa och inte visa. Nu börjar jag ändå så smått få en liten ordning, ett system i det hela för egen del.

När Olgakatt, Mârio, Uffe och jag började vår vandring i parken mötte oss en enorm fägring på många sätt . Idag tänker jag visa skönheter i vitt, sett med mina ögon. Azalean på bilden ovan är inte krukväxtstor som vi är vana vid utan en häckväxt med många meter både på bredden och höjden

En vattentrappa "frasar vitt " nedåt mot sjön nedanför

Ett vattenfall bildas

och de vita svanarna i sjön har lärt sig att utnyttja den ovanstående resursen på bästa sätt

Till dusch förstås. Rena lyxtoaletten

Så skönt livet tycks vara


Antagligen finns det en historia bakom det här spelbordet i marmor, men, men...den missade jag totalt när Olgakatt och jag diskuterade någonting annat viktigt


Det är bara att välja spelplan

Vi valde att titta på ljuvliga orkidéer

Kallor

och en enda vit Afrikansk lilja. Det är inte deras tid i januari men någon enda skönhet visade sig i alla fall

Tisdagens dörr är censurerad och finns därmed egentligen inte:)

så jag passar på att visa en annan dörr i vitt

och när jag ändå håller på så visar jag en tredje på samma gång


Här hemma är det också rätt så vitt just nu:) Ekorrarna skuttar på för vad som tycks brinnande livet och samlar jordnötter som jag har lagt ut åt dem. En nöt och så iväg, en nöt igen och så iväg igen. Tur att de är två som hjälps åt just nu. Tossingar! Om de ändå förstod att de skall äta upp dem. Jag lägger ut mera när det tar slut men det är knappast för ro skull som man talar om att den som samlar på sig är litet av en ekorre. Önskar er alla en fin Alla hjärtansdag!

Paixão Africana

2012-02-13T07:00:00.000+02:00

Vi, Uffe, Olgakatt och jag drog iväg till Jardim Tropical Palace där vi skulle träffa vår numera gemensamma vän Mârio.Eftersom det var första gångens besök på Madeira för Olgakatt tyckte vi att det passade bra att börja just i den här parken av alla möjliga som finns.

Dels för att vi kände till att Olgakatt ville se blommor, konst och mycket som har med Madeira att göra. Vi har varit där tidigare men det är ett ställe som man kan komma till hur många gånger som helst bara för njutningens skull. Parken är stor och kräver minst en dags vandring och betraktelse om man vill uppleva allting som finns där. Fortfarande har vi inte sett allting:)

Det ösregnade! Vi stod i skydd under taket till biljettentrén och väntade på Mârio som inte var försenad i ordets rätta bemärkelse, utan bara en vanlig åländsk halvtimme:). Olgakatt och jag gick in i parken tidigare, Uffe väntade på Mârio. Regnet upphörde så småningom och drog iväg över Atlanten mot Afrika, där de säkert behövde det mycket bättre än vad vi gjorde. Afrika ligger bara ett stenkast ifrån Madeira (nåja, ett ganska långt men i alla fall)

De här krukorna och det här olivträdet har jag visat tidigare om åren, men man kan knappast göra det för ofta.Vi befann oss på taket till det hus som innehåller en utställning som på svenska heter Afrikas Passion.

Två stora våningar innehållande stenkonst, i huvudsak från Zimbabwe väntade oss medan vi väntade på de andra två i sällskapet.

Konstnärerna kunde man se på ett fotografi, med namn som Henry Munyaradzi, Bernard Matemera, Fanizani Akuda, Sylvester Mubayi, Anderson Mwale osv....

Det är Berardo som har köpt all konst och hämtat den till sin hemö Madeira

Olgakatt pratade om att hon hade utsett sina favoriter att ha till kylskåpsmagneter:). En som visade att hon hade vaknat på bra humör och en annan när hon inte vaknade lika glad. Bra idé tycker jag men jag undrar hur stort kylskåpet måste vara för att rymma dessa magneter? Nå skämt åsido, det finns många, många fina konstverk att gotta sig åt på de båda våningarna

Flygande stenar fanns det gott om i form av fåglar. Utanför kan man skymta hur djupt nedanför parken ligger. I många olika etapper, ungefär som när man vandrar längs levador i ziczac, ligger den nedanför utställningslokalen.

Så här ser det ut vid utgången i nedersta våningen. Uffe och Mârio anlände och vi gick ut i parken för fortsatt njutning av allt som man serverar på en väldigt mångfacetterad bricka åt alla besökare. Jag kan inte ge allt detta full rättvisa i bara ord och bild, det måste beses på plats för att man skall förstå hur stort allting är. Stort på många sätt.

En del av den afrikanska konsten fanns också på utsidan av utställningslokalen.


José Berardos handtryck hittar man när man börjar vandra ner i parken. Jag tänker inte skriva desto mera om honom den här gången. Jag har gjort det under tidigare år. Han är i alla fall mannen som köpte Monte Palace år 1987 och har gjort den till vad den är idag. Klicka gärna på hans namn så hittar ni mycket att läsa om parkens historia, om honom och mycket annat som varmt rekommenderas. Så här långt den här gången om Monte Palace, jag återkommer förstås och visar blommor, konst och en del till:)

Måndagens dörr! Ha en bra dag!

Inte alls som jag tänkte mig det.....

2012-02-12T11:28:00.000+02:00

Blogger har hittat på saker när jag har sovit min skönhetssömn och nu känner jag mig inte alls hemma!

Vad som har hänt vete sjuttsingen, men jag brukar anpassa mig så småningom till allting och kommer säkert att göra så nu också fastän det säkert tar en stund. Det blir litet som det blir idag.....

Dagens dörr kommer allra först i alla fall, fastän jag nog tänkte mig den allra sist, men tydligen så skall det vara så här idag:)

Om man klickar på dörren så kan man se att den består av många ansikten...

En gammal vän dök upp i trädgården. Tiger är still alive!:) Många gånger har jag funderat över hur det har gått för vår bock i paradiset under den senaste höstjakten.

Uffe har varit övertygad om att Tiger, den gamle vise, inte låter sig luras så enkelt att ställa sig framför en gevärspipa och mycket riktigt, här är han igen. Hornen har åter börjat växa på honom.....

Vid midnatt tyckte jag att jag såg honom utanför fönstret, nu är jag säker på att jag gjorde det:)

Elin är också vid liv, hon kom en liten stund efter Tiger till matplatsen.

Härligt!

Vid fågelbordet är vårkänslorna igång. Kurre har hittat en Kurra!

Nu vet jag att jag inte kan städa flickdasset i vår!

Vi lade bergull i säckar dit för tillfällig förvaring och Kurre har gjort ett bo i en av dem.

Nu kan jag bara inte gå dit och störa. Antagligen blir dasset en barnkammare så småningom

och vi får se många små ekorrungar här så småningom.....

En underbart vacker Iris som växer i Monte, beläget sexhundra meter ovanför havet i Funchal får bli ett av dagens bidrag från Madeira

En änglatrumpet

och nedan en blå hortensia,

också från Monte

dit vi var i ett visst ärende första dagen på vår vistelse i Funchal. Vi ville visa Olgakatt en del av
ett komprimerat Madeira med inslag av Afrika. Men mera om detta senare
Nu skall här läsas på! Blogger håller sannerligen igång en:)

Hoppas söndagen blir fin! Här är minus 2 grader kallt, vindstilla och småmulet.

En liten försmak.....

2012-02-11T10:45:00.005+02:00

på vad som komma skall...
Med över tvåtusen bilder med hem i bagaget (två fotografer, där jag står för merparten;), finns det att titta igenom. Så en varning utlyses för läsande bloggvänner! Det kan bli mycket Madeira ett tag framöver, men jag skall försöka hålla mig på mattan litet grann och inte trötta ut er alltför mycket utan varva inläggen på olika sätt med vardagen som vi befinner oss i också.
Någonting som börjar bli en tradition när vi har anlänt till hotellet i Funchal är att beundra hibiscusblommorna i häcken i backen upp mot gatan högre upp. I år regnade det när vi kom fram. Regnet kom med oss till ön som hade haft solsken och vackert väder i tre månader innan.
Typiskt eller hur? Men oss gjorde det ingenting och regnet behövdes....
Medan vi väntade på en bloggvän som skulle anlända med kvällsplanet beundrade vi alla molnformationer över Atlanten från vår balkong, innan vi gjorde klar en lätt sallad till gemensam måltid när hon väl hade anlänt
Olgakatt kom så småningom och dagarna som följde blev väldigt trevliga i hennes sällskap. Humor har hon också den vittberesta damen....här uppställd bland de kinesiska krigarna i Monte Palaceparken...
Tiden räcker inte till just nu för att skriva fredagstemat som Musikanta står som dirigent för, men mitt i allt någon annan dag så tar jag tag i det på något sätt:). Men däremot så kan jag visa hur man städar på hotellet där vi bodde i Funchal. På toaletten i foajén gjorde städerskorna de allra vackraste blommor av toapappersrullarna. Det var ju snudd på att man inte ville använda sig av toapappret...vem vill förstöra sköna blommor egentligen?
Dagens dörr blir mitt eget tema, säkert varvat av Olgakatt nu och då, för tillsammans har vi vandrat längs den gata i gamla stan i Funchal där många konstnärer har målat dörrar till turisternas och andras förnöjelse.
Nog är det lätt att ta miste och gå rakt in i den här dörren eller hur?

Idag är det minus 3 grader kallt och jag skall gå ut och förse alla våra vänner i skogen med påfyllning av renfoder, havre, bröd och talgkorvar. Allt vi lade ut innan vi for hemifrån den 21 januari har räckt till precis, precis....
Vi skall också fortsätta att vandra hemmavid efter många dagliga kilometer på Madeira. För vår del är det en bra början att bygga upp den kondition som vi behöver inför högsäsongen längre fram. Nu vidtar ispromenaderna och kanske nätfisket under isen. Få se hur det går? Mera om detta senare...

Ha en finfin lördag!

Hemma igen....

2012-02-10T07:28:00.004+02:00

och bloggpausen är över.
Från ett soligt och varmt Madeira tog oss flyget över Alperna
mot Finland...
till en bil på flygfältet som måste grävas fram.....
till fågelholkar med vita mössor
och gnistrande vinterväder.

Vi anlände till Åland i tidig timme, kl. 04.25 och jag är åter igång i bageriet, Uffe översätter....
Vardagen är här igen.

Så småningom skall jag visa bilder, berätta om vad vi har varit med om men allra först
tar vi tag i vår vardag och allt som behöver tas tag i efter tre veckors frånvaro.
Under den inkommande helgen tittar jag in till er alla igen, kära bloggvänner!

Ha en fin fredag!

I blå timmen....

2012-01-21T18:29:00.006+02:00

gick jag ut till Skogsrestaurangen med grönsaks- och rotsaksrester...
Allt är täckt av vit snö
som föll i natt. Den ser lätt ut men den är klibbig och frusen. Märklig kombination, precis som om den inte har kunnat bestämma sig hur den skall vara....men vem kan nu det?:)
Björkhängena är beredda att strö ut sina frön om någon månad
Vävarkardorna som jag trodde att jag hade tagit bort från trädgården överraskar...nu ser de ut som näpna kosacker med vita mössor på..
Äppelmyntan är också vacker i ljuset fullt av blåtoner
Det rasslande, prasslande gräset är tyst just nu
Nässelklockan som vi räddade från landskapsregeringens dikesröjmaskin i somras är fager i sin vinterskrud
Temyntan likaså
Cikorian leker videkisse idag...

Jag har fått en utmärkelse av Annelis Hantverk.

Tusen tack Anneli!

Meningen är att jag skall dela ut den till fem andra bloggare som jag tycker att är värda Liebster Blog.
Det finns ingen som helst chans i denna värld att jag klarar av att utse några bland alla er som jag tycker att är värda utmärkelsen. Ni är alla värda den, så jag ger den till alla mina bloggvänner, blåser ut den som om den vore en vacker blomma full av frön...

Den som känner att ett Liebster Blog-frö ramlar ner hos sig får gärna dela den med andra, blås vidare, blås vidare...

Det kommer att bli tyst på min blogg ett tag framöver av förekommen anledning....
Vi ses här igen någon gång i början av februari om ni vill!
Ha det riktigt, riktigt bra under tiden!

Trädgårdssmycken

2012-01-20T15:32:00.005+02:00

Kaprifolen har smyckat sig.
Dagligt tö och nattlig köld tar fram de mest ljuvliga "stenar" som gnistrar trots frånvaron av solsken.
Gissar att kaprifolen är en flicka, för den bär halsband i många rader idag...i och för sig kan ju pojkar göra det också, men det här smycket är kvinnligt i mina ögon
Också under brandtrappan gnistrar det
och högre upp på repstegen som hänger i balkongräcket grönskar det...
Elina visade sig igår på dagen...
Strosade runt av och an i lugn takt...hon var här i fjol med sin mor Elin...
Nu är hon själv snart mor....på försommaren brukar det komma små bambies
Hon var inte hungrig, bara godissjuk för hon ratade det torkade ekobrödet som jag har lagt ut. För ett år sedan serverades renfoder och havre...tydligen har damen blivit kräsmagad:)
Trösterikt är att hon antagligen inte alls lider någon nöd när hon kan rynka på nosen åt maten som ligger framför henne på marken..
Efter en stund gick hon vidare mot Skogsrestaurangen.
Örnie gör sina dagliga lovar ....kanske en harstek finns på hans önskemeny?

Idag när jag körde ut bröd i Mariehamn fick jag se att Lilla Holmens påfåglar gjorde sina
stadsrundor ...en vanlig syn så här års

Idag hoppar jag över fredagstemat, som har namnet "Min favoritförfattare".
Jag har inte haft den tid jag vill för att göra ett inlägg om min relation till böcker, som mera eller mindre är en kärlekshistoria. Sådana slarvar jag mig inte igenom:)
Jag ber att få återkomma, bästa Erica, Pitetjej.!
Alla som deltar i fredagstemat finns noterade i min bloggs högra kolumn.

Nu snöar det finfint, det är halt som sjuttsingen och eftermiddagsmörkret sänker sig över ön i havet

Förvillande....

2012-01-19T13:32:00.004+02:00

Solens genombrott kan få vem som helst att surra som ett nyvaknat bi
När solstrålarna ligger som inslag i en väv på åkern får jag extra mycket skutt i benen
och ledarkråkan sitter och putsar sig i den högsta grantoppen mot en klarblå himmel, då är det lätt att få vårlig fnatt mitt i vintern.

En kort sekund och så är vintern tillbaka med mörka snömoln på himlen....ordningen är återställd

De finns här....
men under morgnarna, då det varken är ljust eller mörkt
De har åter börjat röra sig runt knutarna...inte så rädda längre nu när jakttiden är över för den här gången...

Bokslutet är klappat och klart för revision...pust. Varje år känns det så skönt att få bort tegelstenarna från axlarna....

Chokladtårta och bisqotti skall bakas, kläder strykas

Hur går det till hemma hos er?

2012-01-18T08:29:00.006+02:00

Yohanna i Las Palmas håller i trådarna för Real Life, där man berättar hur verkligheten ser ut hemma hos en själv. Idag vill hon veta hur det går till hemma här hos oss när vi lagar mat
Första frågan är rätt så självklar,
Vem lagar maten?
Igår lagade jag middagen, som bestod av kyckling, kantareller, lök, grönsaker och ris

Vi lagar den båda två. Ibland tillsammans, men oftast var för sig, mycket beroende på vad vi har för arbete på gång. (Vi har vårt arbete/företag i samma hus som vi bor i , allt är under samma tak)

Har Uffe ett översättningsjobb på gång, så är det jag som tar hand om det praktiska i köket för överlevnadens skull men det händer att jag blir bortmotad av honom för att han behöver en välbehövlig tankepaus….och då lagar han maten.

När jag bokför, har beställningar på bröd eller hantverk, tar Uffe hand om grytor och kastruller. Det växlar som sagt, helt beroende på vår dagssituation rent arbetsmässigt.

Uffe är den som kopplar av med att laga mat. När han är som mest stressad så är matlagningen den ventil han behöver. För min del skall jag hålla mig helt i bakgrunden när han försvinner in i matlagningen och inte störa alls. Då blir han lätt irriterad och armbågar sig utrymme för att få vara ensam.. Han är koncentrerad som få….försvinner in i det han skapar medan stressen rinner ner på köksgolvet. Det är en skapelse som alltid är på gång när han står vid spisen. Ingen kan smaka sig fram till såser som han kan….det sitter i bakhuvudet brukar han säga.

Redan i förväg kan han känna smakerna i munnen...en verklig talang. Är jag själv inte helt nöjd med smaksättningen på min mat, brukar jag ropa "Hjälp!" och då kommer han springandes:) Några små smaktest och så går han igång, kryddar till det hela och allt sitter precis som det skall göra efter en stund.

Jag i min tur kan absolut inte laga mat när jag är stressad och okoncentrerad, varvar inte alls ner, i motsats mot honom. Jag måste känna lugn och ro inom mig när jag lagar mat annars blir den bara någonting som jag har rört ihop för att det behövs mat…oinspirerat. Den här årstiden då jag inte har "uppöveröronenjobb", står jag gärna vid spisen och skapar och känner mig väldigt tillfreds att få lägga upp någonting gott på bordet åt oss båda

Vi gör ofta långkok, i all synnerhet Uffe gör stora satser av både soppor och grytor när andan faller på. Det är praktiskt som bara den när vi annars har fullt upp i vår vardag...vi är också så sinnade att vi kan äta samma sorts mat flere dagar i rad om det kniper. Huvudsaken är att det är gott och nyttigt. Givetvis så fryser vi ner för att ha färdigmat under arbetsdryga säsonger.

Har vi gäster på gång, faller det sig helt naturligt att jag tar hand om bröd, förrätt,efterrätt och dukning medan Uffe tar hand om varmrätten. Utan att vi ens har kommit överens om det innan. Det bara blir så

Lök och rotsaker är ett måste att ha hemma, på det kommer man långt

Vem bestämmer vad som ska ätas?

Ofta diskuterar vi igenom menyn för en vecka tillsammans, men den som lagar maten får bestämma. Självklart. Vad som finns hemma är ofta det som bestämmer menyn…vi handlar inte alla dagar utan ca en gång per vecka.. ibland varannan vecka, beroende på årstid. Vi har rätt så välfyllda frysar och förråd eftersom vi gärna fiskar, plockar svamp och bär, har trädgårdsland som vi skördar. Två ekorrar bor under samma tak:)

Det är inte alls ovanligt att någon av oss har berättat för den andre vad det skall bli till middag, för att helt göra en kontramanöver och servera någonting helt annat än det utlovade. Råvarorna drar iväg med oss ibland i otroliga skapelser och vi blir varandras försökskaniner

När man bor i utkanten av samhället fyller man skafferiet med mat för att inte behöva handla så ofta

Vem fixar undan efteråt?

Ofta ser diskbänken ut som ett slagfält när Uffe har lagat mat, jag är mera systematiskt lagd, plockar undan vartefter fastän jag också gör undantag från den ordningsamma regeln:)

Jag städar många gånger undan efter honom, fastän det är inte en självklarhet för hans del, men jag gör det gärna för att han har lagat den väldigt goda mat som han alltid gör.....alltför god:)

Det jämnar ut sig. Han tar ofta hand om disken när jag har lagat mat och så gör han också när jag har bakat bröd i bageriet…tar över för att att jag skall få en liten stunds paus.

Vi håller balansen:)

Vi läser gärna om kok-konsten som den var förr

Varför är det så?

Jag tror att det har med våra personligheter att göra.

Vi har båda ett stort intresse av matlagning som förenar på ett särskilt sätt...

Vi har mängder av kokböcker...inte alla på sin plats just nu

Är situationen till belåtenhet?

Vi är hur nöjda som helst, sätter inte någon som helst prestige i vem som gör vad för vi kan båda om det behövs och vi gör det gärna också. Det beror på vad vi sysslar med, vad vi har för jobb för tillfället. När vädret är som allra bäst för någon uteaktivitet som vi inte vill vara förutan, då lämnar vi eventuellt slagfält bakom oss och drar iväg. Slänger bara in maten i kylskåpet och lämnar allting till synes vind för våg. När man bor nära havet förändras väderleken snabbt och det gäller att ta vara på stunderna. Slagfältet väntar troget tills vi återkommer och tar hand om det med gemensamma krafter.

Mitt nattduksbord just nu

Finns det något du skulle vilja ändra på?

Nej! När man har kommit så här långt i livet som vi har gjort, båda med en hel del livserfarenhet i bagaget så tar man det som det kommer, anpassar sig, ser genom fingrarna eller tittar bort:). Vi har båda fel och brister som vi har lärt oss att anpassa oss till, accepterat och försöker istället göra det bästa av situationen. Att försöka göra om någon är det ingen som helst vits att göra...och för den delen är det mesta bara till fördel...vi kan skratta åt oss själva och på det kommer man långt.

Humor är en viktig ingrediens i alla sammanhang...

Bortskämd

2012-01-17T16:03:00.005+02:00

Det är precis vad jag är det!
Idag var vi till stan för att få undan en del ärenden, vi passade på att förhandsrösta i presidentvalet som går av stapeln på söndag och så for vi till Posten i Mariehamn för att Uffe hade fått ett paket. Trodde jag:)
Paketet var till mig. En gåva från Uffe som jag inte visste om att jag skulle få. Ingen födelsedag är i faggorna ännu och julen är ju över....
En vardagsgåva en vanlig januaridag för att du behöver få den, fick jag veta. ...
Jag fick en kamera! Igen! En precis likadan som jag hade tidigare och som bara dog knall och fall utan minsta förvarning.
Den jag fick till julen blev jag nyss vän med men antagligen har Uffe sett att jag har ansträngt mig för att känna vänskap....
Han har sett det på mina bilder, påstår han:)
Och det hjälps inte, jag känner mig bekväm och hemma med den som kom idag...jag trivs som fisken i vattnet igen...
Förlåt, förlåt kamera nummer två men så är det...känslorna rår man ju inte för som det heter.
Hur vi nu gör med den nya som nu redan har blivit gammal får vi se. Den är ju en toppenkamera den också...det är bara jag som är som jag är...
Kommer dag, kommer råd...
Det töar idag, snön smälter och är våt och tung.
I skogsbrynet såg jag just ett rådjur skymta förbi i skymningen....

E:posten har återhämtat sig med en viss hjälp av Uffe och serverföretaget, den sista räkningen för år 2011 har anlänt så nu kan jag grabba tag i bokslutet och göra det klart.
Bitarna sätter sig på plats

Det händer mycket i det undermedvetna...

2012-01-16T17:08:00.009+02:00

medan man sover.

Den här tiden på året när jag inte måste följa klockan på samma sätt som under andra tider, har jag förmånen att få sova ut ordentligt ända tills jag vaknar av egen kraft. Jag sover så länge så jag knappt kan tro det själv. Tio timmars nätter börjar bli en vana...eller ovana, precis hur man vill se det:).
Det som är så härligt när jag vaknar är att jag ofta har ett helt klart koncept på någonting som jag har funderat på rätt länge
Ögonkontakt genom köksfönstret?

I morse var den allra första tanken i vaket tillstånd hur en av väggarna i Gula salen skall se ut under den inkommande sommarens utställning. Alla pusselbitar bara satt där de skulle sitta...
så för min del var det bara att anteckna allting noggrant när jag steg upp så att jag inte glömmer vad det undermedvetna har jobbat fram
En sammanställning måste förstås göras på att allt som skall användas också finns i den medvetna vardagen.
Upp på vinden bar det för att göra en nödvändig "inventering"
Samtidigt så fastnade fönsterdekorationen på kameralinsen...så här ser det ut just nu i januari med den vita trädgården i bakgrunden....
Lyktan fanns....
Bomullsskötan hängde fortfarande kvar på yttervinden... men mera än så tänker jag inte berätta ännu:)....
Hur som helst så finns all rekvisita som också fanns i den första vakna tanken i dag...därtill hörande hantverk saknas men det är långt till sommarens utställning
som får namnet "Allt har sin historia". Nu vet jag hur det skall se ut....

Vi blir fem kvinnor i år som visar våra färdigheter på olika sätt
Förstås så finns tegelväggen som skall bli utställningsyta så småningom.
Tänk om alla tegel kunde berätta för oss vad de har varit med om.....
Troligtvis är de från Bomarsundsfästning....här i helt skick...
Efter slaget år 1854 såg allting mycket annorlunda ut...Idagsläger finns endast några ruiner kvar
De flesta tegelstenar har skingrats "med vinden"....ca 90 000 av dem finns i det här huset.
Bosse Taipale sände mig bilden

Idag har vi haft ett lätt snöfall, det är några minusgrader, Uffe har varit ute i snösvängen...
Det är bara att konstatera att vintern är här.
Nu väntar vi på att isen skall lägga i fjärden:)

Svarta inslag

2012-01-15T16:39:00.004+02:00

Det låter snudd på dramatiskt att kalla inlägget till svarta inslag, men fåglarna som har besökt oss idag har varit väldigt svarta...(förutom de dagliga blåmesarna, talgoxarna, finkarna och hackspettarna) så har även
ett par kajor varit på besök. De har hållit sig borta länge härifrån. Jag trodde att de hade flyttat till kyrkan tre kilometer härifrån eftersom vi inte har sett dem på flere månader.
Tydligen så gjorde de en söndagsutflykt idag....det räcker med att vinka i fönstret så drar de iväg. Jag har ännu inte kapat sittkvistarna runt talgkorven, perfekt för stora fåglar som kajor, kråkor och skator....måste ta fram sågen....de stora får hålla sig till skogsrestaurangen
Vi har tre par koltrastar här i vinter....beskäftiga, härliga och personliga

Björken i sluttningen trettio meter högre upp på tomten, blir allt naknare....spillkråkan hackar i sig allt det goda som gömmer sig under nävern..
Den var här en lång stund idag igen
Mitt i allt så upptäckte vi att längre ner på stammen var någon på väg uppåt...
Vi har två spillkråkor! Jag hade båda på kameralinsen samtidigt men jag lyckades inte knäppa av i tid innan den ena flög iväg. Pojkar båda två...
Osökt tänkte jag på Hacke Hackspett när jag såg den här spillkråkan på den något otydliga bilden,
Jag skyller på avståndet, fågelns rörelse och min egen...jag blev nästan euforisk och darrig när jag fick se två stiliga spillkråkor samtidigt.
Undrar hur länge det tar innan de har klätt av björken helt och hållet
Mitt i allt det svarta så intog vi röda goda sommarbär....tur att det finns frysar
och vispgrädde!

Apropå kameralins...mitt linsskydd försvann i förrgår.
Så där bara! Jag var fullkomligt säker, så säker att jag kunde ha givit mitt huvud i pant, på att jag hade lagt det i köket på bänken när jag tog bilder av hackspettarna genom köksfönstret.
När jag inte hittade det själv så kom Uffe till undsättning...och vi har letat och letat...spårlöst borta! Tänk ändå hur saker bara går upp i rök!

Medan vi letade fick jag en lakritsstång av Uffe och plötsligt så försvann den också...oöppnad..
Plötsligt var två saker borta...

Nå, nu har allting hittats igen och jag kan inte förstå hur lakritsstången hamnade på vapenskåpet i teknikrummet (Uffe hittade den och åt upp den:)) och att linsskyddet fanns på disken i brödbutiken...helt obegripligt...

Disträ? Absolut inte!

Mot vit bakgrund

2012-01-14T16:25:00.004+02:00

Efter att ha tillbringat en längre stund med huvudet i en av bageriugnarna, i full fart med att rengöra den med tandborste, kändes det skönt att ta sig ut i det fria en stund idag....
(jag sparar alla gamla tandborstar som har tjänat ut. Tvättar dem omsorgsfullt i mycket hett vatten och lägger undan till rengöring av svåråtkomliga skrymslen och vrår...toppenredskap. allt "plack" försvinner:))
Omgivningen har pudrats vit av all yrsnö och snö som kommer ner. Stormkatten drar in över land med sina tassar och klöser till litet här och var....en av våra fönsterblomlådor har åter vippat över kant och tömts på innehållet i landet nedanför och har sedan lagt sig på kökstrappan precis som om den tycker att "varsågod och ta vara på mig innan jag flyger vidare"
På norra sidan av huset ligger äpplena kvar på fönsterbleckena ännu...de lades dit till skördefesten i september....otroligt så länge de har hållit sig fina
Ett extra lager för fåglarnas mat...nu något nedkylt, men de vill väldigt gärna äta äpplena när de har blivit så gott som äppelmos av sig själva, bruna och mjuka
Nåja, det finns undantag som bekräftar regeln......
Gulp! Där hittade jag vattenkannan, som aldrig togs in till vinterförvaring...som sagt det stormar på ön idag
Timjan går att plocka hela vintern, bara att knipsa sig så många kvistar man önskar
Det rasslar och prasslar så skönt om gräset som jag fick av Nina för några år sedan
Bondpionerna är fortfarande väldigt vackra...
och vitlöken står så grön och grann i trädgårdslandet...den tittar upp i snön och jag funderar förstås hur i all världens dagar detta skall sluta? Får nog klippa grönt och äta i vinter...för lökar kan det väl knappast bli därunder
Douglas och Douglas står där de står i sin inhägnad...och jag funderar hela huvudet runt var jag skall plantera dem när det åter blir vår. Har för mig att de kan bli stora, rentav bamsestora
....kom rosor och salivia.....borde jag täcka salvian?
Mahonian behöver täckas när det åter blir mars...då solen är gassande på dagen och nätterna är kalla...men nu är det långt dit...snön får täcka den sköna

....om några månader så lyser det blått av den mycket vackra Irisen....nu är den också vacker
Eftersom det blir kallare än det egentligen är då det blåser så hårt, så kräver skogens djur och fåglar extra energi så jag begav mig till Skogsrestaurangen med en säck torkat bröd....inte ett spår syntes av rådjuren som säkert står och trycker tillsammans i lä någonstans tills Stormkatten har bedarrat......

Fredagstema

2012-01-13T14:46:00.007+02:00

Så skriver Erica, Pitetjej, som är januarimånads dirigent för fredagstemat
Ibland kan de enklaste frågorna ge en huvudbry.
Vad gör jag för att sprida lite ljus i min/vår tillvaro?
Efter en stunds funderande så inser jag att jag inte gör någonting särskilt alls, jag gör som jag brukar. Helt enkelt tar det som det kommer....

Våra årstider ser ut som de gör och allt hör till, även mörkret. Hur är det man brukar säga?
Du skall inte förbanna mörkret för det bor ett ljus däri....
Precis så är det också, hur skulle vi kunna uppskatta ljuset, glädjen....om vi inte kände till mörkret och alla dess sidor?
På kvällarna är det skönt att krypa in i en mjuk varm filt, sticka några varv på en socka, läsa en intressant bok, titta på tv-n, drömma sig bort, planera vårliga fröjder....fröpåsarna kom på posten här om dagen:). Även de små stunderna, handlingarna är som njutbara ljus i mörkret....
Fortfarande blommar pelargonerna i fönsterkarmen. De om något är ljus i tillvaron att glädjas åt
Bladen sträcker sig mot ljuset....
Om en månad står jag åter här och klipper ner växterna, tar skott, planterar om....
Att vara med i nuet på utsidan av väggarna är också någonting som ger mig både inre ljus och styrka. Fastän det nu idag är andra morgonen i rad som fåglarnas talgkorv har rövats bort under natten. Spåren nedanför bröd-och korvträden visar att mårdhunden har varit på visit. Nu har den tydligen specialiserat sig på talgkorv! Fastän inte vi är särskilt förtjusta i korvtjuven så är den säkert nöjd och tycker att den har hittat sitt ljus i tillvaron:)....allting är som sagt relativt.

Man kunde ju tycka att hackspettarna borde ha sett mörkt på tillvaron under den tid som det tar att inhandla nya korvar. Uffe körde ut beställningsbrödet idag och passade på att fylla på talgkorvslagret. Under tiden fick de bevingade vänta...men de verkade också ta det som det kommer...
Varför hänga näbb när det finns litelite kvar i en annan påse....?
Oj, kom den där knäppgöken hit nu också? Och här hänger jag! Borde ju jaga bort honom!

Jag i min tur hängde ut litet fläsk som liten tröst....
Nu hänger talgkorvarna minst en meter högre upp på träden....få se om mårdhunden klarar den utmaningen? Hoppas inte.....i så fall måste jag ta ut stegen och klättra ännu högre...däremot så skall några kvistar tas bort som både skator och kråkor kan sätta sig på....
De stora djuren får hålla sig till skogsrestaurangen. Jag måste kanske sätta upp skyltar så de förstår...
Idag stormar det rejält och snön yr runt knutarna....marken blir vitare vart efter dagen lider..mörkret får ge vika när naturens egna krafter anger tonen....
Att vara på sjön nu lär vara rätt gungigt....vågtopparna är säkert ljusa och vita
En av Äröstenarna slår mot brandtrappan litet lätt....Många ljusa inslag kan finnas i en sten. Inte bara rent fysiskt utan också på annat sätt...varje litet slag mot stålet är som en liten men fin hälsning från goda vänner på den danska ön....genast blir det ljusare, varmare inombords, precis som när ett ljus tänds
I den mörka myllan lyser också nya knoppar av julrosen, nu lätt täckt av tall och gran....
Det finns så många ljusa ljus i den dagliga tillvaron...och adventsstakarna får stanna kvar en vecka till innan de tas bort.
Om det kommer utsopare hit i kväll och tycker annorlunda, så får jag muta dem med lakrits:)
Jag tycker om mörkret. Också....det får vara mörkt ibland....det är rofyllt och skönt, mjukt och varmt. Säkert för att det finns ett ljus däri

Världen, vardagen är fylld av ljus på många sätt och vis....även under den mörka årstiden.

Det bara är som det är idag och det är skönt.
Nu tänker jag bedriva skidskytte framför tv-n en stund...
Det är också skönt.

Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna,
det är mörkt nu men det blir ljusare igen.
Tänd ett ljus för allt du tror på, för den här planeten vi bor på,
tänd ett ljus för jordens barn

Axelremsväskan...

2012-01-12T11:48:00.011+02:00

var bekväm att bära. Med remmen runt halsen och vidare snett hängande över kroppen under den högra armen satt den säkert. Den var vit och solkig....
Färgen påminde om den smutsiga snön längs trottoarkanterna där hon vandrade fram. Antagligen var den rektangulära, rätt så stora väskan en gåva som hon hade fått av grannfrun Carita. Det hände nu och då att hon fick ratade väskor och hattar av henne. En lyx för en liten jänta som inte hade tillgång till några extra vaganta vanor över huvudtaget.
Och nu kom väskan väl till pass under hennes julutsopar-runda i stans norra delar. Att hon var ensam på sin runda berodde på att de andra grannbarnen som hon annars brukade ha sällskap av, inte fick gå längre bort än det kvarter de bodde i.

Kajsa Kavat (faderns smeknamn på sin dotter) tog sig friheter och gick ut i världen på egen hand för att upptäcka kvarteren som låg längre bort.

Mycket riktigt så bar den nyvunna, självpåtagna och olovliga friheten också frukt, för väskan var fylld till bristningsgränsen, locket gick inte att stänga på grund av allsköns godheter och frukter, när hon vandrade hemåt igen efter att ha knackat på många dörrar för att sopa ut julen för att få önskvärda karameller. Väskan var minst sagt trind, den hade fått en mage som putade ut...

Just innan hon närmade sig sitt kvarter dök det plötsligt upp två äldre killar i tonåren…

Hon minns att de stod vid Kalmers El på Styrmansgatan.- ”Hit med karamellerna annars åker du på stryk!” De var hotfulla och räknade med att få innehållet i väskan i rappa tag.

Märkligt nog så såg hon allting som från sidan om ifrån, som i slow motion...kanske en naturlig självbevarelsereflex? För rädd blev hon aldrig, men lika förvånade som killarna måste ha blivit så blev hon själv när hon såg hur hon med sopborstens hjälp dammade till anföraren av de två, med hela sin sexåriga kraft så det sjöng i planeten på honom.

Det hade ingen räknat med, inte ens hon själv. När killarna hade hämtat sig från den första chocken, var hon redan på väg över gatan och for iväg som en liten oljad blixt med ena handen hårt tryckt på det glappande väsklocket så inte karamellerna skulle falla ut...nu var goda råd dyra. Hon hörde hur killarna började komma ifatt henne, ilskna som bin, kränkta av en liten uppnosig jänta som inte ville dela med sig av sin skatt.

Hur det skulle ha gått kan man undra, men det killarna inte kände till var att det fanns ett litet hål i häcken till Woivalins gård som nu kom väl till pass. Där brukade hon ta sig igenom nu och då när de lekte "käppen är stulen", kompisarna och hon. Snabbt som ögat slank hon in där och innan killarna hade tagit sig igenom grindhålet längre fram (de var för stora för hålet i häcken) så hade hon redan ”flugit över” staketet till Rundbergs gård och var i sina hemmavatten. Så snabba ryck uppför yttertrappan och dörren smällde fast bakom henne i trappuppgången!

Räddad! Hjärtat bultade våldsamt. Hon stod en stund och tittade ut genom det nedersta fönstret för att se om de hade mage att ta sig in i huset…men efter en stund såg hon att de slokörade och småsvärande drog sig mot grindhålet och försvann mot Bio Savoyhållet till. Den ena av dem med en extra röd vänsterkind.

Föräldrarna gjorde stora ögon när de såg hur stort innehållet var i väskan och förundrades över att det fanns sååå mycket godis till alla barn i hemma- kvarteret. Att hon hade varit ut i stora världen utanför vågade hon inte berätta…

Vad jag minns gick hon aldrig ensam ut på julutsoparrundor efter det:). Åtminstone inte ut i stora världen utanför hemmakvarteret i alla fall.

Det här minnet dök plötsligt väldigt oväntat upp när jag läste Yohanna i Las Palmas blogginlägg om utsoparminnen. Hennes minnen är betydligt fridsammare än mitt. Och naturligtvis så var inte alla utsoparkvällar som den här...den är undantaget som bekräftar regeln. Givetvis.

*****

Här är det snöslask på gång, det hala är aningen mindre halt, det är grått, några plusgrader.

Ha en fin torsdag alla!

Alla bilder i inlägget är lånade från Internet!

Tankar hit och dit.....

2012-01-11T15:01:00.010+02:00

Jag har åter påbörjat mitt stuv(eri)arbete i ateljén, det som jag avslutade "tillfälligt" för ett år sedan. Många lådor av kläder och tyger stuvades då in i bilen och fördes till Emmaus och livet kändes mycket lättare...luftigare....
Alla har säkert varit med om att man tänker så bra när man är borta och långt hemifrån. I all synnerhet om vad man skall göra bara man kommer hem.
På något sätt så gör avståndet det lättare att ta beslut om vad som skall göras.
Senare.

Redan första morgonen i Dirmstein var Uffe och jag inne på helt samma plan, att när vi skulle komma hem så var det dags att kavla upp ärmarna och städa undan sådant som har funnits här i många år redan och inte har behövts och som antagligen inte behövs heller.......någonsin. Av oss.

Idag kom jag igång. Två stora lådor, nu fullpackade och sprickfärdiga väntar på att lämna hemmet. Bäst att få bort dem innan jag ångrar mig:)
Men det känns! För tygbitarna, stuvarna är av bra kvalitet, vackra och ..och ...och...men om jag så blir trehundra år hinner jag inte sy och skapa som min tanke har varit från början
Nu får någon annan chansen istället...
Tre dagar innan så sade den upp sig själv! Adventsstjärnan i köksfönstret blinkade till några gånger igår kväll och så drogs den sista glödlampesucken. Pust. Så mörkt det blev! Nej, vi lägger inte dit en ny....på fredag är det tjugondagknut och då skall julen ut
Det är mörkt ute, vått och grått...men så skall det ju också vara någon gång ibland...
Solen har tittat fram en liten stund på eftermiddagen så en ska väl inte klaga:)...
...ändå känns det märkligt att ljusen skall tas bort....
Jag tror nog att de får hänga med en vecka till och lysa upp i mörkret...tills det känns riktigt dammigt
När man tittar ut ser det ut som i slutet av mars. Snön smälter och det är halt som bara den. När jag var till postlådan idag så fanns det ingen som helst chans att ta sig fram utan att stå på huvudet...jag bara gleeeeed iväg mot diket där jag slutligen hamnade. Måste ha varit en syn för gudarna med en halkande tant a´la Bambi på hal is
Blått lär vara vårens färg på blommor....men julen är nog litet blå den också. Hos oss, i alla fall. Ett tag till...

Tisdagsnoteringar

2012-01-10T15:41:00.007+02:00

Dagen har gått i bokföringens tecken. Det finns alltid litet extra att syssla med när det gäller siffror och resultat i bokslutstider. Nu väntar jag på två räkningar som inte har kommit och som hör till år 2011....sedan väntar revisionen. Förr om åren har jag varit så nitisk att jag har ringt upp vederbörande företag för att få räkningarna litet snabbare. I år tar jag det piano....kommer tid kommer råd som det heter och det finns gott om tid. Jag är inte så stressad längre och det är himla skönt
Jag tittade i backspegeln ett år och i fjol den här tiden såg det ut så här hos oss...snön var djup och rådjuren var här flere gånger dagligen och försåg sig med nödvändig överlevnadsenergi. I år är det betydligt lugnare
Ulvemåne/vargmåne är synonymt med fullmånen i januari. Igår läste jag på en norsk väderlekssida att indianerna i USA kallade fullmånen i januari för vargmåne för att man under den här tiden kunde höra vargarna yla utanför byarna. Jag tänkte göra ett inlägg om just detta, men hänvisar istället till Anne-Marie som kom till skott snabbare än jag:).
Som vanligt den här årstiden, så brukar jag frosta ur frysarna när det är kallt ute. Idag tog vi tag i detta tillsammans. Nu är frysarna tip top igen, avfrostade, rengjorda och alla frysvaror ligger inte huller om buller längre utan i sina rätta högar/lådor. Jag tror nog att alla vet hur det blir efter ett tag då man lyfter på det ena och det andra för att hitta det tredje... Nu vet vi vad vi har och var vi har det:).
Imorgon blir det apelsinmarmeladkokning. Vi sparar alla apelsinskal och allt apelsinkött som blir över när vi pressar juice åt oss och när tiden inte finns, så får frysen ta hand om allting tills tiden finns....Naturligtvis så är det ekologiska apelsiner ...
Så mycket annat än detta har inte hunnits med. Bokföring och frysstädning tar sin tid. Titten ut på fåglarna i trädgården går liksom av bara farten...koltrastarna strider med varandra om bär och frön..
Nu har vi två fågel/bröd/mat-träd så att gracerna faller jämnare....kanske det underlättar en anings aning...Men å andra sidan så håller de sig varma om de jagar varandra emellanåt. Säkert är det bra för matsmältningen också:)
Efter hemkomsten från Tyskland den 27 december har jag märkt att någonting har hänt med en av björkarna på gården....trädet har fått, om inte håravfall, så åtminstone näveravfall....
Nu vet vi att det är spillkråkan som hittar godis under nävern...få se hur länge ett av tvättlineträden står pall innan det knäcks?

Några små noteringar en alldeles vanlig tisdag....
En fin kväll önskas!

Olga Lamark

2012-01-09T19:40:00.004+02:00

Jag fick ett mejl idag med mycket intressant innehåll, av Bosse Taipale, och som har direkt anknytning till Bomarsund, där vi var i fredags och serverade fisksoppa.

Bomarsunds fästning/Skarpans

Olga Lamark gifte sig med en man som hade varit död i sex år redan innan hon själv föddes. Hur är detta möjligt? Allt är möjligt om man har god fantasi, ett visst mått av mod och behöver en äkta make. Man ser till att man får en man. Kvinnor kan, det vet ni väl? Det var Victor Hugo som i sin bok Les Misérables skrev om....
....general Jean Maximilien Larmaque. En tjusig man med fint namn...och sanningen kunde han ju inte berätta:). Så Olga tog för sig....
Men nu går jag händelserna i förväg, läs själva här vad Bosse har skrivit och forskat fram.

Trots all dramatik, all sorg och allt eländes elände som utspelade sig under den tiden som detta begav sig så finns det ändå en viss humor i det hela. Så är det förstås ofta när man ser på allting i backspegeln, många år senare. Sense moralen är förstås att man inte skall äta skorpor som flyter iland....
Ett översnöat mårdhundsspår

Idag såg Uffe att vi har haft rådjur i trädgården. Det är länge sedan vi såg sådana eller märkte av att de finns runtomkring oss. Jakten är slut och snart vågar de sig kanske fram igen så vi ser dem utanför våra fönster. Snön berättade också om att en mårdhund har varit här, om Örnie och andra fåglar. Örnie flyger över här alla dagar igen, nu när Skogsrestaurangen har öppnat för säsongen:). Den enes död, den andres bröd.....
Kurre visade sig mitt framför ögonen på mig när jag plitade ner siffror vid bokföringsdatorn idag. På långt avstånd förvisso. Äppel gillas tydligen. Han har nog inte upptäckt att vi har hängt ut en behållare full av jordnötter. Ännu.

Häromdagen upptäckte vi att Kurre bor i ett av de gamla skoldassen med fem hål. Avsett för flickorna på den tiden det begav sig. Kanske att det är en Kurra vi har? Annars så hade den väl valt pojkdasset? Också med fem hål....

Hur som helst så har ekorren flyttat in i en säck full av bergull. Varmt och skönt vill ju alla ha när det är kallt ute.

Och jag får tänka om i mina planeringar. Nu kan jag ju inte städa där som var meningen. Man kan ju inte köra ut "folk" mitt i vintern även om de har päls på sig.
Omöjligt!

Nu åter till bokslutet för året som snart är ett minne blott.

Vinterfunderingar i ordets rätta bemärkelse

2012-01-08T17:30:00.009+02:00

Idag har vi haft en fin vinterdag, solen har skinit, det har varit vindstilla och några grader kallt.
Helt enkelt ett perfekt väder för att ta tag i projektet staketbränning....
Uffe släpade delar av det hundraåriga staketet till brasan mellan björkarna i sluttningen
där jag skötte om eldandet.
Spjäla på spjäla lades på brasan, stolpar likaså och röken snirklade sig uppåt. Småfåglarna grälade en aning på oss. Naturligtvis så tyckte de inte om när vi eldade. Vi störde dem och det tyckte de inte om men så småningom blev de orädda och fortsatte att äta talg och frön från sitt matbord
Jag blir ofta smått filosofisk när jag tittar in i elden och idag gick funderingarna till ordet vinter. Ordet vinter heter ungefär det samma på alla germanska språk: på tyska, holländska och engelska winter, på isländska vetur, på norska vetter eller vinter, på danska och svenska vinter.
När jag kom tillbaka in i "stugvärmen" googlade jag en stund på ordet vinter och kunde läsa både här och där att vinter hette wentru på forngermanska för 2000 år sedan. Ordet antas gå tillbaka på ett indoeuropeiskt uendru som för 8000 år sedan helt enkelt betydde regntid.

Detta uendru är besläktat med latinets unda 'bölja' och vårt svenska ord vatten. Och om vatten inte riktigt låter som en släkting till unda kan man ta danskan till hjälp. I den danska stavningen kan man lättare se släktskapen med latinet: jämför latinets unda med danskans vand.
Som vanligt är, när man börjar söka någonting speciellt på Internet, så hamnar man förstås, om inte på villovägar så åtminstone på sidospår som har en direkt anknytning till det sökta, i mitt fall ordet vinter. Vintergatan dök plötsligt upp överallt....
Ja, då uppstod nya funderingar, varför kallas vår galax just för Vintergatan? Nya djupdykningar på nätet gjordes. (Nu dök jag bara inte, nu surfade jag plötsligt på ordet vinter som egentligen betyder vatten. Logiskt egentligen fastän det inte hör till stycket :)

Bakgrunden är något komplicerad. Att det heter just Vintergatan beror på att den syns bäst under vintern. Förutsatt att det är molnfritt, förstås. Och det där med -gatan hör ihop med att romarna talade om via lactea 'mjölkvägen'.
Vid det här laget beslöt jag mig för att inte googla på mjölk;)...men givetvis så enkelt är ju ingenting när man väl har börjat surfa. Surfvågorna gick höga, jag måste få veta hur mjölken kom in i bilden.
Enligt en gammal grekisk myt ammade gudinnan Hera sin son Herakles. Herakles hade fått sina första mjölktänder, vilket gjorde ont. (det känner alla till som har ammat sina barn) Hera rev loss honom från bröstet, med den påföljden att mjölken sprutade ut över himlen och skapade de stjärnor vi ser än i dag.
Så nu vet ni det!:) Allt är Herakles fel....eller förtjänst skulle jag vilja påstå, vad gjorde vi om inte stjärnorna fanns?
Å andra sidan så är det inte stjärnor vi ser utan gudomlig bröstmjölk...
Engelsmännen och danskarna kallar Vintergatan för Milky Way resp. Maelkevejen.
Och mjölkvägen hette det på svenska för 500 år sedan.
Det tar nog aldrig slut det här:)
Mjölk hette gala på grekiska. Det är därför som vi säger att vintergatan är en galax, alltså någonting "mjölkigt"
På finska heter Vintergatan Linnunrata, vilket betyder fågelbana. Fornfinnarna har troligen inspirerats av de baltiska språken som har benämningar med samma betydelse.
Men den finska vintern, förresten: Varför heter det just talvi på finska? Det vet man faktiskt inte. Men det är fråga om ett urgammalt finskugriskt ord. På estniska heter det talv eller tali och på ungerska tél.

Här gav jag upp! När det gäller språk kan man fortsätta hur länge som helst, det ena ger det andra i all oändlighet.

Nu vet jag att vinter egentligen betyder regnperiod eller vatten. Att vatten blir snö vet vi alla, men vad betyder egentligen ordet snö?
Det ordet lämnade jag att ta reda på mera om tills nästa gång det åter blir staketbränning och filosofiska funderingar vid elden.
Vi har mycket kvar att bränna, många omgångar väntar...

Vintern är en väldigt vacker årstid i vilket fall som helst.

Ha det bra alla!

Tandläkarbesök....

2012-01-07T23:46:00.012+02:00

När jag var yngre var det ungefär som att gå till stupstocken då det var dags för tandläkarbesök, nåja, kanske en aning överdrivet, men jag tyckte inte alls om det, tvingade, verkligen tvingade mig alla gånger.... ända tills jag hittade "rätt" tandläkare (för min del). Hon fick mig att slappna av så till den milda grad att jag nästan somnade i stolen....( kanske en flykt trots allt?:))
Sedan dess har jag inte haft några som helst problem att sköta om mina tänder på bästa sätt.
Vi bodde på taket till en tandläkarklinik när vi besökte våra goda vänner i Dirmstein över julen.
Lutz är tandläkare och har en egen klinik med flera anställda... tandläkare, assistenter, laboratoriepersonal m.m....
Direkt till vänster när man stiger in ligger det ombonade väntrummet, fyllt med varma, sköna färger
Överallt finns någonting att fästa ögonen på, att tänka på, att fördriva väntetiden med (jag har visat en del redan i mina tidigare inlägg om Tysklandsresan:))
Samstämda, varma, glada och lugnande...här skulle man ju nästan önska att det aldrig blir ens tur...
Mängder av spännande stenar....
Man kan hastigt tro att man har kommit till en skräddare eller sömmerska när man närmar sig receptionen:)...men det är bara blickfång och rekvisita. Även hos Lutz och Claudia tar man vara på det som finns tillgängligt i gömmorna....
Kan man kalla detta snickarglädje? Absolut, tycker jag...för den som har snickrat skåpdörrarna har tänkt till ordentligt innan...ser ni rådjuren? alla ögon?
Patientjournalerna har ett eget litet torn med vimpel...behöver jag berätta att våra vänner är fiskälskare?
När man är på väg mot sin tandläkare, går man förbi smyckeshyllor på båda sidor...jag har visat en del redan i tidigare inlägg...Claudia är kinesiolog men säljer också smycken och stenar. Hon har ett egen mottagning för sina patienter
Här är labbet, det ena av dem. Lutz har också ett alldeles eget där ingen annan än han själv är. Han ägnar mycket tid åt forskning om miljövänliga produkter och behandlingar
Här diskuteras någons tänder mera ingående...
Man kan knappast välja vilken stol man vill få sin behandling i men det finns en i blått,
i vinrött,
och i grönt. Kanske flera, jag vet inte...

Det är inte så väldigt länge sedan som det var bysmeden som drog ut tänderna på folk...det har man läst om många gånger. Själv har jag varit med om när man trampade fart på borren....huj...skoltandläkaren Lundberg i Mariehamn glöms inte i första taget...en klass i taget stod på rad och så togs man emot som på löpande band. Nästa!

Lutz och Claudia arrangerar och håller seminarier för andra tandläkare i hela Europa. I nedre våningen finns fullfjädrade konferensutrymmen med alla moderniteter som behövs...
När man bor i tättbebyggda områden är det viktigt med en viss integritet. Därför har man byggt en mycket trevlig uteplats för alla seminariedeltagare...vips så kommer man ut via skjutdörrarna
Man syns inte....de andra årstiderna är det betydligt mycket lummigare här, förstås
En fiffig och vacker idé, inte sant?
Det finns både badrum, sovrum, kafferum och ett kök i anslutning till konferensen...över diskbänken hänger två grytlappar som Eva i Äppelboden har gjort:)
Idag har jag varit världens lataste människa. Alla planer jag hade skrinlades och så tog jag det bara lugnt och lugnt....jag har sorterat/inventerat frön och inte så mycket mera än så...
Varit ute en liten stund för att titta på snön som har fallit, givit fåglarna mat och sett till att skogsrestaurangen öppnar för säsongen. Nu när det blir kallt igen så krävs energi för skogens alla djur.

En skön söndag önskas!

Gemensamma nämnare

2012-01-06T22:59:00.010+02:00

Under årens lopp har vi haft många trevliga cateringuppdrag på många olika sätt.
För stora grupper, för få personer, allt mellan 2 personer upp till 300. Bröllop, barndop, födelsedagskalas, minnesstunder, företags-och föreningsfester...med mera, med mera....
Många olika platser har passerat revy inomhus, i tält, på båtar, på bergsknallar, sommarängar, skärgårdsöar....egentligen borde vi skriva ner allt medan vi minns...man glömmer så lätt när man har fullt upp ...men jag tror inte att vi någonsin har haft en så fin bakgrund tidigare....
så som vi hade idag på trettondagen! Ett vackert snötäcke föll under natten till fredagen
En beställning inkom i början på veckan. Fisksoppa, åländskt svartbröd, smör, ost och drycker, kaffe med dopp dukades upp för 28 personer. Plats: Brännklintstornet i Bomarsund...
Vi fann en extrafin och passlig sten att duka upp tallrikar och sopptermos på...där stod den precis som om den hade väntat på oss
Det passar ju bra, tyckte Uffe att "duken" ser ut som om den är ryssröd i färgen. Att den bär franska liljor i mönstret blev extra festligt i det här sammanhanget med tanke på vad som hände år 1854 just vid det här tornet och på många andra ställen i Bomarsunds fästning, som ryssarna började bygga i början av 1830-talet.

Nåja, festligt är kanske fel ord, för här gick allt annat än fredligt till när det begav sig, för under Krimkriget anfölls den då halvfärdiga fästningen av en brittisk flotta, som förde den franska divisionen Baraguay-d'Hilliers ombord. (Wikipedia)

Den 8 augusti 1954 landsteg trupperna på tre ställen och inneslöt genast fästet. Från landsidan angreps Bomarsund av 12 000 franska soldater och från sjösidan av 80 franska och engelska krigsfartyg. Fästningen försvarades av endast 2 000 man med 40 kanoner. Före anfallet brände ryssarna Skarpans, för att bebyggelsen inte skulle ge fienden skydd.
De människor som kom till vårt dukade bord idag efter en lång runda i den Bomarsundska periferin, guidad av skotten Graham, museiman på Åland, visade sig vara ryssar/rysktalande från östra Finland. Kanske att någon av deras släktingar var här för drygt 160 år sedan? På samma plats? Cirklar sluts ju ibland....egentligen så gott som alltid när jag tänker efter:)

Uppdatering den 7 januari, gå gärna in på den här adressen och se bilder som Bosse Taipale tog dagen innan från samma trakter: https://picasaweb.google.com/113027253535740297645/Hosten2011#slideshow/5694199152397236530
Eftersom vädret var litet kyligare idag än andra dagar och promenaderna i nejden hade varit långa, så fick den varma soppan strykande åtgång
Lunchen intogs stående...sittplatserna var frostiga och kalla, bäst att stå upp. Alla i gruppen hade likadana mössor
Jag smög mig hastigt upp för att titta på andra sidan av den vackra muren/ruinen...tegelstenar i söndervittring. Allt förstördes i anfallen och tidens tand har gjort sitt. På många olika ställen på Åland finns Bomarsundstegel. Folk har alltid varit praktiska, ekonomiska och mängder av tegel från Bomarsund har använts till att bygga hus och annat med (troligen så är vårt hus också byggt av 90 000 tegel från Bomarsund) Man forslade tegelstenar till Helsingfors, till Stockholm....
För min inre syn försökte jag se hur det en gång såg ut, innan allting förstördes...
Det måste ha varit väldigt fint här, man kan fortfarande se tydliga märken av stenbelagda vägar i skogen...med god fantasi kan man se hur folk levde här

Efter att dagens grupp hade farit iväg med buss till Havsvidden där de bor, körde vi mot Prästöbron och ruinerna...jag hittade underbara nypon...några slank in med tanke på c-vitaminerna för dagen....
På andra sidan bron ligger Prästö...mängder av historia göms bakom varje sten och tuva...
...i varje sten i ruinerna som står kvar som minnesmonument över alla de människor som en gång levde här, som dog här, som hade hemlängtan, som förälskade sig

Många nulevande ålänningar har anknytning till Bomarsund i sina gener...många barn blev till när ryska män och åländska kvinnor förälskade sig i varandra.
Även jag torde ha några droppar ryskt blod i mina ådror (min mormorsfar Alexej var en s.k. ryssunge) och jag är väldigt glad över de där dropparna. Det är bra med "sprattel" i blodet.....

"Duken" är en del av en gammal ylleridå som har hängt på Svenska teatern i Helsingfors för många år sedan

En skön lördag önskas!

Färgglatt

2012-01-06T02:21:00.008+02:00

Fredagens tema har fått en ny dirigent för januari. Pitetjejen Erica vill att vi skall tolka ordet färgglatt helt fritt som vi önskar. Först kändes det som att jag inte visste vad jag skulle göra av temat den här gången, tänkte nästan avstå....
Men som vanligt poppar det upp någonting trots allt, till och med många alternativ men jag valde att göra det väldigt enkelt för mig. Jag visar bilder som jag tog under vår vistelse i Tyskland, olika färggranna
Ett blågrönt glashjärta i ett fönster
Taklampan från New York, som jag mycket gärna skulle ha själv om jag hade rätt tak och rätt plånbok:)....nu har jag den på bild och det får räcka
På kvällen är den ännu vackrare. Jag blir glad av skenet och färgsammansättningen, formerna
Ofta fick jag dricka espresso ur den här koppen, ibland i någon annan färg
Det här motivet fanns på en glasdörr någonstans...man kan tolka det hur man vill, men nog är det ju så att den goda kraften ändå är störst
Gröna nyanser som jag blir glad av
och fastän jag inte tycker särskilt mycket om krokodiler så föll jag plötsligt pladask för den här skönheten
A wonderful world
Orange är årets färg
Rekvisitan var väldigt finurlig...
Gnistrande färger
clowner för de yngsta tandläkarkunderna....
Inte mycket färg men tjusigt ändå....en av klinikens tandläkare hade tid över en dag
Personalutrymmet i juletider
Bärnstenskors med pärlor
och tiden den går
Livet är ett spel
I många fönster hade man julpyntat så här
och i ställningar på olika gårdsplan så här....
och den här lilla Pettahäxan, profilen och vår logo, far tydligen på som hon själv vill just nu. Jag har fått mejl om att hon har dubblerat sig på vissa bloggar som jag följer. Vad det beror på vet jag inte, jag hoppas att det ordnar sig av sig självt, annars är det bara att ta bort henne om hon är för många på samma blogg. Men lämna gärna ett ex. kvar:).
E:posten är också ur led...felet finns inte i min dator har Ålcom berättat, utan kontakten med servern är precis som min lilla Pettahäxa...den gör som den vill. Jag kan inte sända mejl som vanligt och har svårt att ta emot mejl men ibland fungerar det efter många försök. Uffe har också haft problem med sin dator på samma sätt men den har tillfrisknat från den tillfälliga vinterförkylningen. Nu väntar jag också på att allting blir som vanligt.

Ur led är jag också just nu, har svårt att sova, är klarvaken fastän ingen är uppe på mitt tak som är någon annans golv eller hur var det Boye skrev?:)(uppdatering kl. 10.36 : det var naturligtvis Ferlin och inte Boye. Margaretha visste med säkerhet, tack för det!)
Hoppar just i säng och räknar får.
Ett, två, tre, fyra, fem, sex.......zzzzz-godnatt!
Ha en fin fredag!

Blir vi vänner?

2012-01-05T13:14:00.004+02:00

Jag känner mig för litet smått, har inte hunnit så mycket ännu, men idag tog vi en trädgårdspromenad tillsammans, min nya kamera och jag
Vi känner inte varandra riktigt bra ännu, känner varandra på pulsen litet grann....blir vi vänner?
I förrgår om kväll började vi den begynnande vänskapen då jag tog vara på alla höstens ljusstumpar
och smälte ner dem i den nyss tömda burken (grekiska vita bönor) över vattenbad
Koppar som inte har fat längre fick bli lämpliga ljusburkar
Några gamla, totalt doftfria stjärnanis blev dekoration. Blir det eldsvåda i koppen? Börjar stjärnanisen att brinna? Vi får se vad som händer under våra måltider, då vi alltid tänder ljus
Nästa testbild blev på ljusstakarna som har lagts ut på facebookauktion...jodå, de är på väg till någon annan....
Ett bra sätt att bli av med saker som bara ligger i knutarna och inte blir använda längre
Ett par fina vandringskängor (Meindl) som inte passade min vänsterfot har vandrat vidare på samma sätt
Kotten i dörrkransen har envist hållit sig kvar i alla stormar som har dragit in genom grindhålet, trots att den inte är fastlagd, den ligger där lös och fri...
Jag tänker osökt på den öppna handen med sand i, knyter man ihop den sipprar sanden ut mellan fingrarna. Så fungerar vi människor också, som kotten och sanden, känner vi oss tvingade till någonting vill vi bli fria
Nu är det möjligt för hundägare att ta sina hundar med på café! Nu är det upp till caféägaren att avgöra om hunden får komma med in och dricka kaffe. Vi har diskuterat det nya påbudet här hos oss och tagit beslut om att vi gör som vi har gjort tidigare.
I trädgårdscaféet är alla hundar välkomna, men caféet inomhus får fortsättningsvis bli djurfritt. Det finns många människor med pälsdjursallergier som vi tänker på.
Att vi fortfarande har ett godkänt livsmedelsuttrymme där djur inte fick komma in tidigare, plötsligt har ändrat status är vi förundrade över...
Men det är inte första gången man står med förvåningens finger i häpnadens mun
Det enda vintriga i vår trädgård är de gamla skidstavarna som stöttar upp näten runt känsliga växter som vi inte vill att rådjuren äter till middag. Å andra sidan har vi inte sett ett enda rådjur här....äpplena som är utlagda till dem äter fåglarna upp...
och julrosen klarade den första hårda köldnatten. Den ser rätt pigg ut trots allt

Jag tror att vi kommer att bli vänner, min nya kamera och jag. Sakta men säkert bara jag lär mig hur den fungerar och vill bli hanterad. Jag är bara smått frustrerad, vill ju att allting skall fungera på direkten. Som vanligt!:)

Just nu skiner solen från en blå vinterhimmel, det är smått påfruset, det är stilla
Nu väntar förberedelser inför morgondagens cateringuppdrag.

Ha en fin trettondagsafton!

Jag tycker att det börjar bli dags....

2012-01-04T13:40:00.008+02:00

att knyta ihop säcken vad gäller vårt besök i Rothenburg.
Bara litet smått och gott till!
På marknadsplatsen har kung Gustav 2:dra Adolf tältat med sin svenska armé under det trettioåriga kriget. Så här har pratats svenska en gång för länge sedan
Marknadsstånden såg ut som gröna containers när de inte var öppna
Vårt dagliga bröd bestod till stor del av surbröd och påminde mycket om "Gösta", mitt surbröd, i både konsistens och smak, så jag kände mig som hemma
Något ovanligt kändes det att vi blev serverade en stor korg fylld av surbrödsskivor när vi hade vår vinprovning.
Senare insåg jag att det var ett ypperligt sätt att "bryta" smaken mellan de olika vinerna.
Jag tog inte kameran med mig, (Uffe trodde att jag hade blivit febrig eller så:)men kameran låg tryggt på hotellrummet)så därför finns det inte någon bild alls från vinprovningen. Vinlistorna tog jag med mig hem så dem har jag fotograferat idag.
Vi valde att testa både vitt och rött. In bars två små korgar fyllda av 10 st små fyllda vinglas (5 cl ). Där satt vi sedan och rullade vinet runt tungan i våra munnar, kände efter, smakade, doftade och diskuterade en sort i taget i lugn och ro, åt surbröd emellanåt och tog så småningom tag i nästa fem centiliters glas. Det var väldigt trevligt att lära känna ett vin på det sättet. Claudia som inte intar någonting annat än vatten, ville plötsligt också delta när vi hade särskilt intressanta diskussioner så hon smakade också på några sorter. Tydligen så smittade det av sig. Nå, på det hela taget var vi inte särskilt förtjusta i något av vinerna när det kom till kritan. Det som vi ändå enades om att var godast hette Domina Kabinette och trevligt hade vi under ett par timmars tid.
Schneeballen är ett sött bröd som har direkt anknytning till Rothenburg alltsedan medeltiden. Givetvis så måste vi testa. Det fanns många sorter att välja emellan. Vi fyra, köpte tre stycken och lade dem framför oss, tog varsin gaffel och högg in på bakverken. Trots olikheterna så smakade de väldigt lika. Mördeg är huvudingrediensen. Man kavlar ut degen tunt, sporrar ut remsor men aldrig helt igenom mot ändorna till, de sitter fortfarande fast i "plattan". Bagaren hängde den sporrade degplattan över en sticka innan han försiktigt knöt ihop remsorna till ett nystan som lades i en specialform av stål. Push ner med formen i kokande olja och efter en stund var bakverket färdigt för smaksättning i form av dopp i choklad, rullning i kanel, kokos, vad som önskades. De såldes i så gott som alla affärer, caféer, bagerier och på marknaden. God? Njaa, så där men jag tycker absolut att man skall köpa en och smaka om man kommer till Rothenburg. Det lär bara vara där man kan få dem.
Vi besökte St. Jacobs kyrka för att se det fina trähantverket som är världsvida berömt, men jag vill påstå att fönsterkonsten inte är att förakta den heller....synd nog så lyckades jag inte få till det rent fotografiskt, bilden blev i mörkaste laget
Kyrkan som uppfördes under 1300-talet, var katolsk från början, men blev luthersk år 1544 efter reformationen
Det höga altaret, som en av de mest erkända träsnidarna i Tyskland, Heinrich Toppler har gjort tillsammans med målaren Fredrich Herlin ( 1400-tal) blev inte bättre än så här på bild, tyvärr.
Konstverket "De 12 apostlarna" förtjänar att ses på annat sätt...om ni inte vill resa till Rothenburg så kanske det hjälper att googla
I avsaknad av min svarta älskling/kamera som gav upp andan just innan vi reste till Tyskland, var jag alltför ovan att hantera Uffes lilla spionkamera:). Inget fel på kameran, utan felet satt hos den som hanterade den.

Tilman Riemenschneider hade skurit till detta otroligt fina mästerverk, Heilige Blut Altar, som finns på andra våningen i kyrkan. Där hade jag kunnat stanna länge och bara beundrat allt det utförligt och mästerligt fina...
Det regnade så mycket att en del av den fina stämningen vi hade bara försvann. Lusten att vandra omkring började kännas aningen blöt, trots vattentäta kläder och trevligt sällskap. Vi tog avsked av Rothenburg och vände näsorna mot Dirmstein igen
Julväder?:) Den 22 december! Knappast rent känslomässigt, men julen var på väg trots allt och vi gjorde förstås det bästa av situationen
när vi efter två timmar åter var "hemma". Claudia hade fått en hembakt Stollen som vi skar upp till espressokaffet och teet
En fin upplevelse i Rothenburg var till ända.
Men inte tar det slut för det, jag skall ta er med på litet smått och gott till innan jag knyter ihop Tysklandssäcken för den här gången, tar bara litet paus någon dag först och skriver om annat emellan.
********
Här regnar det just nu! :) Emil har dragit förbi, kanske bara nuddat vid Åland litet grann under natten. Hörde att en annan storm är i antågande.
Nu väntar tvätthögar på att tas vara på.

Ha det gott!

Grymma hemskheter

2012-01-03T10:33:00.010+02:00

Att fara till en drygt tusenårig medeltida stad betyder inte att allting är väldigt romantiskt.
Egentligen var väldigt lite romantiskt på den tiden. Det är vi som gör våra efterkonstruktioner och säger att det var bättre förr. Så sade man säkert då också
På vår vandring i Rothenburg fick vi se en skylt som fungerade som en magnet, åtminstone på vissa herrar:). Claudia och jag strosade snällt efter. Vart förde Lutz oss?
Vi var på väg till ett museum med den allra viktigaste samlingen av lagliga medeltida tortyrredskap i Europa!
Uuuuuuj. Även om jag hade haft en viss förväntning på medeltida romantik så försvann den i ett huj. God jul! sade jag högt för mig själv. Jag fick avgöra om vi skulle gå in. Javisst, sade jag och så mötte vi den medeltida synen på hur människor blev behandlade, dömda eller odömda....
Hur galet det än låter, så är det bra att bli påmind om människans djävulskaper, man får aldrig glömma...det är inte alls länge sedan
Det började bra! En bur visade oss vägen...en bur där människor hade suttit instängda utan att kunna ta sig ut, helt i händerna på sina bödlar och torterare
Man doppade den dömde i det våta, precis som en tepåse, upp och ner, upp och ner...tanken var inte att döda, utan att pina, att förlöjliga...men många dog. Jag måste, mitt i allt detta, småskratta när jag läste att man ofta använde metoden på bagare som inte bakade brödet i den exakta storlek som påbjöds. Gissa vem som skulle ha fått detta ofrivilliga dopp många gånger om hon hade varit bagare på medeltiden? Jag väger brödet först när det är gräddat...inget är det andra likt i varken storlek eller tyngd...
Fångkärrorna är vackert utförda. Det enda sköna med dem
Kanske någon har hört talas om Iron Maiden från Nürnberg? Järnklädseln användes för att stänga in s.k. häxor i.
På insidan finns stora hemska järnspikar som gick rakt in i den stackars kroppen men spikarna var belägna så att de inte var dödande, de gick inte in i vitala livsorgan utan på sidorna om. Naturligtvis dog kvinnorna ändå av förblödning. Det är så fruktansvärt hemskt så det går inte att beskriva med ord....Det här var ett tortyrredskap som man troligen använde endast i Tyskland
Den här stora klossen vet jag inte varför någon skulle gå och bära på....det framkom inte
men på en målning såg man att det var kvinnor som fick bära dem...antagligen fungerade de som en skamlig tyngd, börda
Fina målningar fanns överallt i museét, fastän motiven inte var särskilt trevliga
Många olika typer av skam-masker användes under medeltiden och på något sätt så kändes de befriande mitt i allt som var alltför hemskt att titta på. Man behövde inte pinas till döds när man fick bära en sådan, men skammen var säkert fruktansvärd att bära, att bli utskrattad, hånad, ömkad....
Vad mannen blev bestraffad för kan jag inte översätta...någon annan kanske kan som läser detta?
Sträckbänkar fanns
Spikstolar....för häxor. Vad annars? Arma människor.....
Fyra våningar var fyllda av det ena tortyrredskapet värre än det andra, i olika storlek och olika modeller
Vi förundrades över att folk var så påhittiga. Tänk att sitta och tänka ut hur man skulle pina, lemlästa och döda andra människor. Helt obegripligt, ofattbart...
Man dödade av hjärtans lust på det allra mest grymma sätt
Därför blev man nästan glad och uppsluppen när man fick se straffmetoder som var lagda åt det mera skamliga hållet...
Var man falskspelare på medeltiden fick man tåla spott och spe men man överlevde i alla fall
Den här typen av skam-mask fick de som hade burit sig åt som ett svin....hur nu ett sådant bär sig åt?
Järnskor med klockor och kedjor fanns....man kunde inte försvinna undan någonstans i en liten medeltida stad. Alla visste var man var om man måste bära järnskor. Idag har man betydligt enklare metoder...och då är det bara polisen som känner till vad som döljer sig på ankeln under byxbenen....
Skam-mask för pladdrande kvinnor...tungan stod för pladdret, glasögonen för trynandet, öronen för onödigt lyssnande osv osv....
Många modeller fanns för pladdrande, skvallrande kvinnor. En bjällra högst upp också, så alla visste var hon var...
Skvallriga män hade en helt annan mask...i mitt tycke fick de ett mycket mildare straff
Kyskhetsbälten fanns i många modeller av varierande skönhet. När mannen for bort fick kvinnan finna sig i att få ett kyskhetsbälte på sig som förblev låst tills han kom tillbaka och låste upp. Oftast hade han nyckeln med sig.
Gick hon ut på stan och han inte var med hände samma sak. På med bältet bara...
Undrar varför de inte litade på sina kvinnor? Kände de på sig att kvinnan kunde bete sig precis som mannen gjorde när han var utom synhåll månne?
Det var med en lättnadens suck som jag hörde att museet skulle stänga om några minuter:). Vi vandrade vidare utan att ha nått den högsta våningen...

Rosen känner jag för att ge alla dem som pinades ihjäl, torterades, hånades och fick lida alla helvetes kval....

Vi vandrade tysta en stund med riktningen ställd mot andra mål i Rothenburg. Mera om detta i morgon

:::::::
Idag skiner solen från en blå himmel, det är värmegrader, småblåsigt. Sonen har åter rest västerut. Dottern med familj flyttade i söndags i samma riktning
Vi fick just en cateringbokning för fredagen på ett spännande ställe på Åland:).
Ha en fin dag!

Rothenburg, akt två

2012-01-02T18:22:00.015+02:00

Det får bli rubriken för dagens inlägg:).
Det kändes nämligen nästan overkligt att vara där, ungefär som att vara med i en film eller i ett teaterstycke
Naturligtvis så besökte vi Käthe Wohlfahrts julprydnadshus/affär...
Vad sägs om fyra våningar fyllda av juldekorationer i mängder av olika former och slag? Det glittrade evinnerligen. Jag har inte ord för allting, inte ens en vettig bild, för inne i butiken vimlade det av kunder, det var mycket trångt. Folk fanns precis överallt, från botten till toppen.
Jag ångrar att jag inte tog bilder av allt det glittriga utbudet av bollar, fåglar, krubbor, nötknäppare, dockor, djur, dukar.......m.m.m.m . Det enda vi kom ut med var en adventskalender för julen 2012! Nu ångrar jag mig att jag inte köpte några vackra glasfåglar. Men det är så dags det!:)
På gatan utanför stod bilen som hör till och runt den samlades Uffe, Claudia och Lutz...
Den enda bild jag tog på insidan av "glitterhuset" var av fiskarna som simmade i sitt akvarie bland alla julgransprydnader. De såg hungriga ut eller också så var de bara nyfikna av sig
Vi var sent ute så allting stängdes så småningom. Uffe berättade senare att det fanns ett liknande hus av Käthe Wohlfahrt på andra sidan gatan med leksaker i. Tur att jag missade det:)
Vårt hotell låg nära Prölein, klocktornet. Vi åt middag i hotellrestaurangen, fick vara med om vinprovning och efter det så var det bara hotellsängarna som hägrade. Vi sov som glada julgrisar allihopa ända fram till nästa dag
Efter att vi hade ätit frukost och checkat ut från hotellet ( bilen fick stå kvar i det lilla låga bilgaraget), så gick vi åter ut på stan. Det fanns så många härliga skyltar överallt. Bara att föreviga dem skulle vara ett projekt som heter duga
Så här ser Prölein ut i dagsljus....
Vi vandrade mot en av stadens portar och här funderas det över någonting....hmmmm? Vad tittar de på?
Tur att vi inte lever på medeltiden! Kom det folk till stan som inte var önskvärda så hällde man latrin, het olja och andra hemskheter över dem. Till all lycka var det bara vatten från ovan som föll denna dag.
Från utsidan
kunde vi se rakt över en dal mot den andra delen av Rothenburg. Vi vandrade längs ringmuren...
förbi medelålders drinkstugor med anknytningar till helvetet
Dagens krögare har dock balanserat upp det hela med änglar...
Ja, jag kan inte ta er med överallt där vi vandrade fram men...
till den riktigt gamla delen av ringmuren som är under ständig restaurering måste ni komma med. Om jag inte förstod det hela fel, så är den ca sju kilometer lång. Nu under tak, vilket var tur för det regnade ymnigt den dagen vi var där
Här och där fanns det hål i muren. Antagligen var det från dem som man sköt på fienden när den försökte inta den vackra staden. Det syns inte, men vid varje hål fanns det fågelfrön utlagda. Någon hade försett fåglarna med solroskärnor, kanske på sin morgonpromenad. Gissa vem som gillade det ?:)
Under andra världskriget blev Rothenburg bombat och förstört till en viss del. Den som vill har möjlighet att donera ett bidrag till återbyggnaden och restaureringen. Det är många som har gjort det redan och alla har fått sina namn tryckta på insidan av ringmuren. Ungefär varannan meter hittade man namn på donatorer från hela världen
Många har donerat pengar vid särskilda minnesdagar, t.ex när de har förlovat sig, till minnet av en nära anhörig som har dött osv. En fin gest och ett bra sätt att hålla ringmuren intakt på. Allt kostar pengar som bekant, även en gammal, gammal ringmur....
Utsikt från en gammal, gammal ringmur....
Plötsligt uppenbarade sig en snäll herre som utan att vi bad om det ville låna kameran för att ta bild av oss fyra. Vi blev uppradade i en av trapporna och så knäppknäpp...där var vi förevigade! Det var grått, vått och rått:). Tur att min mössa var så stor att jag kunde dra ner den ända till glasögonskalmarna som skydd. Annars skulle jag inte ha sett någonting. Vindrutetorkare hade behövts eller en hatt liknande Lutz´s
Så småningom tog vi oss ner igen från muren. Istället för hästar fanns det parkerade bilar med hästkrafter under huvarna....litet störde det ögat, hästar skulle ha passat bättre....
Men man kan inte få allt....
Fortsättning följer, jag skall ta er med på gruvliga hemskheter men också på annat smått och gott. En sak i taget och några tag väntar fortfarande innan jag lämnar Rothenburg...
*****
Här på ön i havet är vädret, den 2 januari-12 ungefär som vädret var i Rothenburg den 22 dec-11. Lika regnigt, vått och grått.
Ha en fin fortsättning på kvällen!

Vi drog iväg mot medeltiden

2012-01-01T17:27:00.010+02:00

i en liten vit Wolgswagen Golf, den 21 december....
Lutz stod på gaspedalen i ca 150 km:s fart och stundtals mera, liksom alla andra gör på Autobahn. Det gäller att hänga med i svängarna om man vill komma fram. Omnejden var av det mindre romantiska slaget fastän jag nog försökte fånga den så gott jag kunde från min plats i baksätet
Svitch, svitch, svitch.....längs resvägen kunde man se trakter, ofta med två kyrkor, en katolsk och en luthersk. Mängder av rovfåglar syntes men att fånga dem med kameran...nein, nein, Ich könnte nicht.:)
Fåglarna har naturligtvis mängder av mat som har gått trafikdöden till mötes längs vägkanterna
Hemska autobahn...brrr..
I den högra filen låg den tunga trafiken, vår tyska gps-röst hette Karin. Snyggt namn!:)
Vinodlingar finns intryckta överallt där det bara finns en liten möjlighet att odla någonting

Vår resa mot Rothenburg tog ca två timmar...
och när vi började närma oss den medeltida staden såg jag att julgubben(Sankta Nikolaus?) hade parkerat vid ett hotell längs vägen, där de hade lediga rum. Naturligtvis så blir ju tomtar också trötta. Och hungriga förstås.

Vi kom fram till stadsmuren och körde in genom en låg spännande port för att plötsligt befinna oss i en helt annan värld. En känsla av science fiction infann sig...var vi med i en film? På smala, kullerstensbelagda gator i små kvarter, drog vi fram till vårt hotell och körde in bakom en gammal låg träport där hotellets parkering var belägen. Aldrig någonsin hade jag kunnat tänka mig att det fanns utrymme för bilar där. Synd nog så blev jag så häpen så jag glömde helt att jag hade en kamera i handen.
Det bor ca 12500 personer innanför och utanför ringmuren i Rothenburg. Innanför muren har man lyckats bibehålla det gamla trots att man bor rätt modernt....men det syns inte utåt
Från vårt hotellrum hade vi den här utsikten. Husen ligger tätt, tätt, tätt...
Vi gick ner i hotellrestaurangen och åt lunch i trevlig miljö. Jag åt "sauerbraten mit klößen", Uffe ente /and och de andra två, Lutz och Claudia valde korv med mos av något slag samt en kålrätt som såg ut som en bamsestor kåldolme. Vi lät som vanligt våra tallrikar gå runt så att vi alla kunde smaka av varandras mat. Det är alltid intressant att äta andra kulturers mat. Sauerbraten, surstek är gott, Klößen är potatis, råriven, formad till en boll och kokt. (Smakade Karlssons klister ungefär, förlåt, förlåt....men det lär också finnas många goda varianter.) Rödkål och rosenkål/brysselkål hör nästan alltid till och det äter jag väldigt gärna
Direkt utanför vårt hotell låg det långa lådor av något slag. Det visade sig vara fisksumpar på torra land. Nu var de inte i användning, men för längesedan användes de. På det sättet lyckades man hålla sig med färsk fisk. Fiskarna hade gott om uttrymme i sitt mörka tillfälliga viste

Vi började vår vandring mot stadens centrum.
Rothenburg ob der Taubern, uppstod på kullen ovanför floden Tauber. Romantische Straße, den romantiska vägen går förbi utanför stadsmuren. Stadens ursprung danades redan runt 960-talet.
Konrad 111 uppförde borgen Reichsburg år 1142 åt Hohenstaufiska ätten och runt den har staden sedan vuxit fram. År 1247 blev Rothenburg s.k. fri riksstad. Historiens vingslag kändes precis överallt där vi gick fram. Och inte bara dessa vingslag utan även dagens kommersiella sådana kändes av i de flesta små affärer som vi gick in och ut i. Vi var som horisontala jojon:)...men nästan ingenting inhandlades, vi var bara nyfikna på utbudet. Det finns mängder, och då menar jag verkligen mängder av precis allting och kanske mera därtill.
Från att ha vandrat i ett nästan folktomt Dirmstein dagen innan så kändes det helt annorlunda här. Förutom befolkningen så fanns det turister precis överallt, amerikanare, japaner, italienare, fransoser....ålänningar m.fl.....
Kockoklockor hur många som helst.....
Dockor, dockor och dockor. Det finns ett dockmuseum i staden som vi inte hann besöka
Marknadsplatsen, torget med den stora granen mitt på. Det fanns mängder av stånd överallt och ja, överallt:). In i gränderna längs torget, på andra torg...hela Rothenburg var som en enda stor julmarknad. Här satsar man på turismen minsann.
Märkligt nog, så hittade vi "äkta" Rothenburgskt hantverk här som påminde oerhört mycket om det maderianska, på saker vi har sett hemma, i Sverige, i alla länder vi har besökt....vi sökte med ljus och lykta efter ett rejält och äkta hantverk som gjorts i Rothenburg, som vi ville ta med hem till barn och barnbarn, men fick nästan ge upp....ända tills Uffe hittade ett träarbete, utsökt välgjort, av en japansk hantverkare! som bor i Rothenburg. Det köpte vi och tyvärr har jag ingen bild på det, vi gav bort det till dottern med familj utan att öppna det väl inslagna lilla paketet:)
Men jag hinner visa längre fram, närmare julen:)
Folk handlade glatt och villigt, och det är förstås huvudsaken. Tur att inte alla är som vi är, det vore ju för hemskt. Men en sak är jag väldigt säker på och det är att vi har ett väldigt bra utbud på fint och välgjort hantverk på Åland. Nu slår jag mig för bröstet men med all rätt....
Nå, nog med detta skryt nu!:) Men ibland måste man komma bort för att förstå hur bra vi har det på hemmaplan. Däremot fanns det väldigt vackra kläder i några få butiker men en blick på prislapparna och jag skyndade hastigt vidare...när jag blir rik någon gång skall jag fara tillbaka...

Det skulle behövas minst en bok för att beskriva allt vi såg i Rothenburg....som vanligt fångar mitt öga detaljer litet här och där
Fiffigt användningsområde för den Kinesiska lyktans vackra hölje. Granar litet här och där var pyntade på det sättet

Det här lär vara typiskt för alla gamla hus. Man öppnade dörren på taket och slängde ut det man inte behagade ha inomhus. En slags städlucka. Lutz som hade läst på historien litet bättre än jag har gjort, berättade att det hände att det kastades ut någon mänsklig varelse ibland som inte var önskvärd. Inte bara latrin, köksavfall och sopor således. Någon ovälkommen gäst, piga eller dräng fick också ta samma väg ut nu och då. De var grymma på medeltiden. (också)
Det finns en historia om hur Rothenburg räddades från undergång år 1631 under det 30-åriga kriget. Staden erövrades av de kejserliga trupperna under general Tilly. Staden hade gjort motstånd i hopp om att svenska trupper skulle komma till undsättning. Ingen undsättning kom och staden skulle skövlas och brännas.
Kvinnor och barn föll ner på sina knän inför Tilly och bad för staden som fick ett val. Om någon kunde tömma en glasbägare med 3 1/4 liter vin i ett enda svep, så skulle staden skonas! Den gamle borgmästaren Nusch antog vadet och svepte hela bägaren och Tilly skonade staden. På Ratstrinkstube finns det ett klockspel, som återger händelsen flera gånger varje dag. Den firas också årligen, med festspelet Der Meistertrunk (Mästarhävningen).
När vi var där så måste vi förstås titta på Nusch som fortfarande står där och dricker glasbägaren flera gånger per dag så att turisterna får se hur Rothenburg räddades. Det lär ha tagit tio minuter för Nusch att dricka bägaren utan att lyfta den från munnen. Han sov i tre dygn i ett kör efter det. Då var han 37 år och han levde många, många år efter det att han räddade staden.
Ibland vandrade vi nära ringmurens små gallerförsedda gluggar under vår runda i staden. Utsikten utanför var bedövande vacker....mörkret föll sakta
Att det regnade hela tiden glömdes totalt bort. Det fanns så mycket att uppleva, att titta på och att begrunda. Till och med det begynnande skoskavet förträngdes...
Fortsättning följer

Jag har en hel del att berätta om Rothenburg ännu, hoppas ni orkar hänga med.

De sista ryckande....

2012-01-01T11:02:00.004+02:00

timmarna igår, under årets sista dag tog vi en snabb promenad i trädgården
Julrosen var fullt utslagen
Det blåste rätt mycket när solen sjönk i väster. Därav det något luddiga intrycket...ingenting var stilla när jag fotograferade, men färgerna var bedövande vackra
Det glimrade till när jag i mörkret gick förbi ett av de gamla fönstren i Gula salen, liksom påminnande mig om att året som just var slut, hade varit ett väldigt bevingat sådant, tacksamt nog
Vi kunde inte skiljas från Ritvas Salorantas vackra trollslända som har prytt det södra fönstret hela sommaren och hösten. När utställningen var slut blev trollsländan vår:)....

En ny intressant utställning är på gång i år med namnet " Allt har sin historia". Men mera om detta senare, nu planerar vi, nu skapar vi, nu är mycket på gång inför sommaren...

Årets första dag bjöd på frusen, smått vit gräsmatta som man kan skönja genom fönsterrutan
Från ytterdörren kunde jag se att julrosen har haft det kallt i natt ...nu väntar jag in dagen och ser hur julrosen tar sig och vad jag gör för att underlätta livet för den sköna. Termometern visar minus 2,5 grader...det börjar åter blåsa litet smått
Eftersom året är nytt och väldigt ungt, ja bara lillbarnet, passar jag på och visar hur härligt man kan göra det för de små och väldigt unga....
På vår promenad i Dirmstein gick vi förbi detta glada inspirerande dagis. Jag önskade nästan att jag skulle vara en liten jänta igen eller ha min arbetsplats där
Man kan ju inte bli annat än glad
eller hur?:)

Väldigt färgstarkt, troligen personalens utrymmen. Det var som att få solen rakt in i kroppen och jag kände hur jag fick energi för fortsatt vandring genom den gamla lilla staden
Den gamla dörrspegeln, så vackert gjord, får symbolisera alla mina önskningar om att det nya, väldigt unga året 2012 skall bli ett strålande fint år för er alla!

Rothenburg nästa, medeltiden väntar om hörnet:)
Ha en fin nyårsdag!

Tankar inför det nya året

2011-12-31T09:36:00.004+02:00

Årets sista dag! Hösten har runnit iväg som ett forsande vatten, den bara försvann...men med goda minnen.
Fredagstemat, det sista för december som Annika vill att vi skall skriva någonting om får bli det här inlägget. Jag har inte särskilt mycket att skriva om nyåret som kommer, önskningar, planer.....jag berättar vartefter hur det går, vad som sker
Personligen tar jag dagarna som de kommer, funderar inte särskilt mycket på att vi står vid en tröskel att kliva över för att åter möta ett nytt år. Några nyårslöften kommer inte att avges. Givetvis finns nästan alltid en inneboende tanke om att förbättra sig själv, men den känslan är inte särskilt påtaglig en dag som denna, den finns där alltid ändå
Om jag ändå önskar mig någonting inför inkommande år 2012 är det att alla mina nära, kära och alla andra får vara friska, jag hoppas själv på att få vara det. Hälsan står högst i prioritet
Att världen skall bli en fridsam plats, att alla får äta sig mätta, vara lyckliga önskar jag alltid
För önska kan man i alla fall
Vår nyårsafton går i stillhetens tecken, det blir Uffe och jag över en bit god mat. Desto mera har vi inte planerat. Antagligen går vi ut och tittar på fyrverkerier vid midnatt, de som syns på himlen från nära håll och långt ifrån och önskar varandra och alla andra ett Gott Nytt År!
Vi tar det som det kommer

Vi tackar alla för det år som varit och önskar alla ett Gott Nytt År 2012!
Tack också Annika för fredagstemana under december!

Ha en fin nyårsafton alla!

Vinböndernas stad

2011-12-30T13:27:00.009+02:00

Nästan genast, när vi lämnade kyrkogården i öster och vandrade in mot centrum av Dirmstein gick vi förbi en förskola eller ett dagis för mindre barn. Det som slog mig, var att allting var så färgstarkt och glatt. Inte bara just här, senare fann vi flere liknande dagisar som jag återkommer till i ett senare inlägg.
Precis alla fönster var täckta av "hantverk" på insidan....de här tre fönstrena är bara en bråkdel i sammanhanget. Ett glatt hus med andra ord:)
Mitt emot dagiset kunde man känna historiens vingslag. Dirmstein är trots sin lilla storlek, väldigt gammal, många hundra år och det gick det inte att ta miste på där vi sakta flanerade fram
Givetvis!:) Jag kan ju inte låta bli att ta bilder, när jag träffar bevingade vänner. Den här koltrasten satt så stilla så jag trodde för ett ögonblick att den nästan var död
( men då hade den väl antagligen ramlat av pinn:))Den var totalt orädd.
Att vi vandrade fram bland vingårdar kom vi snabbt underfund med. Hela lilla Dirmstein är vinböndernas stad. Nästan som pärlor var skyltarna trädda som på osynliga band som hängde på husväggarna i hela samhället, där husen stundtals var som fastvuxna med varandra.
För att inte tala om alla gamla vinpressar som fick agera trädgårdsprydnader. Nu använder man betydligt modernare sådana
Laurentiuskyrkan på närmare håll....
Det här fattade vi inte alls. Varför hade man lagt en propeller för allmänheten att titta på, i en park? Intet vatten annat än en liten å som rann syntes till. Vi som kommer från sjöfarartrakter är vana att se liknande, men i Dirmstein? Mitt på torra land! Funderingarna var många:). Kanske man rör om vinet med propeller:)? Vi vandrade vidare med våra frågor obesvarade....
Obegripligt folktomt mitt på en tisdag! Jag som inte tycker om folksamlingar och trängsel trivdes förstås men det var nästan spökligt tomt. Gång efter annan måste jag fråga mig om det verkligen var en vanlig vardag. Det var det förstås....
Överallt var allting väldigt vackert smyckat inför julhelgen
En mycket vacker blomkruka gick vi förbi. Folk är troligen väldigt ärliga i Dirmstein, för alla tycktes respektera varandra på ett fint sätt. Mycket pynt i form av trevliga leksaker, gamla saker och annat fanns så gott som på varje fönsterbräde och där fick det tydligen ligga utan att bli varken stulet eller sönderslaget. Det finns många krogar i stan, i anknytning till alla vingårdar
Man kan inte ta miste på vad man lever av i Dirmstein
Ginsten blommade
Vackra lyktor fanns överallt
Här tar man sig inte in. Någon gång i tiderna har folk kanske varit litet försiktigare av sig när det gäller säkerheten. Det fanns många gamla byggnader med den här typen av fönsterskydd.
Också en julgran
Mängder av fina vackra hus fanns överallt. Hops! Där ser man människor! Så helt ensamma var vi inte i stan:)
Laurentiuskyrkans port. Den förblev stängd för vår del. Vi gick inte in, det får bli en annan gång istället
Typisk vinbondebostad. Gamla vackra vinrankor växte precis överallt och klängde ofta längs bågar över gatorna till andra hus. Det måste vara sagolikt vackert i Dirmstein under vår, sommar och höst. Vackert var det nu också....
Här och var såg man att det var populärt att spela korgboll på alla ställningar som fanns litet här och där. Jag såg däremot de vackra små detaljerna i ett fönster
Jag fick lust att nypa skott, men avstod:). Mycket pelargoner fanns överallt trots att det var i slutet av december
En vinpress till i ett gatuhörn
Ett förfärligt kacklande hördes och vi fick se skylten till ett gåsslakteri. Min kamera sade nej, när jag såg hur man vred om halsen på en gås så den dog, på insidan av grinden...stora drivor av fjädrar låg utanför ett kokeri....vi gick vidare
Ljuvliga vackra toner och färger
De är duktiga på att skylta i Dirmstein. I varje kvartershörn fann man skyltar om vad som fanns här och där. Det var lätt att hitta
Vingård...jag trodde först att det fanns någonting religiöst bakom muren
men inte det. Så här såg det ut på många gårdar vi vandrade förbi...men var var människorna?
Här tillverkar man äppelvin, som omväxling till vindruvevinet
Fikon växte litet här och var också
Och förstås, julen närmade sig och många hade lagt ut krubbor mot gatan till. Här låg redan Jesusbarnet på plats, på andra ställen väntade man till rätt dag med att lägga honom i halmen

När vi sökte upp det enda bageriet som fanns på orten, var det siestastängt!
Det förklarade troligen varför det var så folktomt när vi gjorde vår tvåtimmarspromenad i staden. Folk hade sin dagliga fiesta mellan kl. 12-14 och klockan var halvtvå när vi vandrade tillbaka till tandläkarkliniken.
Fortsättning följer
*****
Här har trevligt besök gjorts. Sonen kom hem igår kväll och vi har haft fina stunder tillsammans.
Vi är på väg för att fira en senkommen julaftonsstund med dottern och hennes familj. Så är det när vi alla är på resande fot på något sätt.
Några klappar skall slås in.

Fredagstemana för den 23 dec och idag återkommer jag med.
Ha det bra i ruggvädret! (vi har sådant i alla fall)

"Jaha, vartåt skall vi gå då?"

2011-12-29T15:02:00.005+02:00

Det var frågan, det!:)
Nå, det fanns inte så många val, så vi började sakta mak att traska ditåt näsorna visade...
Det var väldigt folktomt överallt och det var någonting som vi senare också märkte under de dagar vi var i Dirmstein. Knappast några människor alls syntes till; ändå lär det bo ca 3000 personer där men eftersom det inte finns arbete för alla i den lilla "sovstaden" försvinner de i tidig timme till trakterna runtomkring för sin överlevnads skull. Inte långt ifrån ligger Grünstadt, Frankenthal,Worms, Dürkheim, en timmes väg ifrån stora Frankfurt och däremellan ligger Ludwigshafen. Vi kände oss påtittade litet här och där, främlingar som vi var på den lilla orten. Gardinerna vajade till litet nu och då i husen vi vandrade förbi, så någon befann sig hemma i alla fall:). De få människor vi mötte hälsade alla glatt med ett "Guten tag!"
Naturligtvis så hade man julpyntat på många olika sätt även i Dirmstein. En tomte tycktes ha slocknat i knuten av trappan....vi hörde dock inte några snarkningar..
Vi kände att vi gick i en sakta uppförsbacke och hamnade ganska snart i vad som tycktes vara en utkant där vinodlingar tog vid så långt ögat nådde
I dimman som uppstod när värmen återkom efter nattens lätta snöfall syntes vindmöllorna överallt i periferin
Jag önskade att jag hade tagit en hink med mig att plocka slånbär i. De fanns överallt i ymnigt överflöd och tydligen hade alla som var intresserade redan plockat vad de behövde. Att äta slånbär rakt av är ingen höjdare, men till saft och marmelad är de goda. Många använder dem till att göra likör av också. Vi brukar få en flaska nu och då av vänner som bor i slånbärstrakter
Träglädje i en av trädgårdarna vi vandrade förbi. Hej och hå....
Så tycktes vi komma fram till vägs ände ur två olika synvinklar...
Vi kom till en begravningsplats med ett litet kapell som heter Friedhofskapelle...
Portar har alltid fascinerat mig
På ett par ställen fann vi minnesplatser över de stupade från första världskriget. Jag tittade efter någonting liknande för dem som stupade under andra världskriget men fann ingenting, men vi gick inte överallt, tog bara den rakaste vägen över gravgården
Lite julkänsla infann sig bland alla gravvårdar och minnesstenar
Många sådana var skapade av skickliga stenhantverkare
Det här trädet är inte av trä utan av sten...en ung man i sjuttonårsåldern har fått den rest till sitt minne för rätt länge sedan.
Vi vandrade vidare och...
kom snart till slutet av gravgården. En otrolig utsikt med vinodlingar så långt ögat nådde mötte oss....
och ännu längre bort såg vi skorstenrök från de industrilandskap som ligger runtomkring vinodlingarna
Vi vände och gick tillbaka samma väg ....
förbi mängder av snötyngda blommor som hade lagts på gravarna
och kom åter ut på andra sidan där vi just hade gått in men nu vände vi näsorna i en ny riktning och gick förbi en vinplantage utanför gravgården, där man odlade kål för gröngödslingens skull
Nu ville vi se staden och räknade med att den fanns i motsatt riktning, vi befann oss i Dirmsteins östra utkant. Nu ville vi se det levande Dirmstein och vandrade vidare
Fortsättning följer

Idag är det småblåsigt, grått och varmt....
Bokföring, tvätt och allmänt hushållsgöromål hör till dagens sysslor.
Skönt det med!

Den första morgonen i Dirmstein

2011-12-28T20:00:00.007+02:00

När vi vaknade och tittade ut genom sovrumsfönstret fick vi se en fisk!:) men också
SNÖ!
Snö hade fallit överallt och lagt sig som ett vitt mjukt täcke medan vi alla sov skönt och drömde vackert.
Våra vänner och värdar Lutz och Claudia påstod att det var vi som hade tagit snön med oss från våra nordliga breddgrader men det bestred vi förstås. När vi for hemifrån den 19 december så regnade det rejält....den 20 december var hela Dirmstein täckt av ett vitt och vackert täcke
Stolarna på balkongen hade plötsligt blivit vita.....
Granen, den tannenbaum som vi hade inhandlat kvällen före och som fortfarande stod insnärjd i ett nät på balkongen var täckt av vit julsnö
Änglarna sjöng precis såsom änglar "skola" göra...det var ju väldigt nära jul och snön bidrog till stämningen och helt spontant lät Claudia julmusik bidra till allt det juliga som plötsligt bara fanns där. Dean Martins stämma spred sig som en varm skön känsla....
Tänk ändå att vi måste fara söderut för att få uppleva detta!?:)
Från frukostbordet såg man hur grannens vackra hustak var vitt och vackert och adventsstjärnan som är typisk för de här trakterna lyste upp och bidrog till allt det fina
Pelargonerna blev säkert överraskade.......men de är kanske vana. Vad vet jag?
Hortensian stod sig bi. Vad gör väl litet snö? Det är ju juletid.....
St. Laurentiuskyrkan syntes i bakgrunden. Vilken utsikt vi hade från vårt fönster!
En av grannarna på andra sidan "strassen" bodde i ett hus från 1914...det fanns många gamla vackra hus längs Bahnhofstrasse men till dem och andra återkommer jag imorgon när jag tar er med på långpromenad i det lilla gamla samhället Dirmstein där det bor ca 3000 människor
Nedanför vårt fönster ståtade en ljuvlig liten viol i allt det vita....Nu är det jul tycktes den säga

Våra värdar var fullt upptagna med sina arbeten i kliniken under oss och vi beslöt oss för att ta en långpromenad i lilla Dirmstein....
Men som sagt, mera om den promenaden i nästa inlägg.

Här har vi sakta landat in i vår vanliga vardag....vi har haft en sjusärdeles trevlig dag på museét i Mariehamn. Drygt sjuttio personer kom för att dricka julkaffe enligt tradition a´la sisådär femtiotal....ingen tänkte på formerna. Man intog så gärna alla åtta sorter från kakbuffén och drack kaffe och te med påtår....och tretår:)

Nu väntar företagsplikter!
Ha en härlig kväll!

Vi har landat...

2011-12-27T22:29:00.002+02:00

Det kändes nästan som att sitta på en kråkstjärt och flyga hem från Helsingfors idag mot kvällssidan till
Från Frankfurt däremot gick det geschwint, vad annars?:), men så snart vi närmade oss hemtrakterna började det gunga ungefär som när havet stormar, också i luftrummet. Jag tänkte på att det var som att vara ombord på ett gistet träskepp, det gnölade och knölade, vrängde och svängde.... Någon annan sade glatt när vi hade landat i Mariehamn.- "Det var härligt!! Precis som i berg och dalbanan på Liseberg".

Så härligt det är med positiva människor.

Ute drar en storm förbi igen....hörde någonstans att det är Dagmar som är på gång den här gången?
Hur som helst så har vi haft det bra. Vi har firat vår jul på annorlunda sätt än tidigare och också besökt medeltiden ett par dygn. Jag återkommer till den och nutiden så småningom.
Vi bodde på taket till en tandläkarklinik där man uppmanas till att le:)
(Lach doch mal-Just smile!)
Tandborsten var allra minst för jättar för den var säkert en meter lång, vilket förstås inte syns på bilden
och världens allra sötaste och raraste varelser fanns överallt i huset till tröst för dem som behövde sådan
Men innan jag återkommer till vår vistelse i Dirmstein, i Rothenburg och några ställen till så behöver jag landa ordentligt.

Imorgon skall vi hålla traditionellt julkaffe i Åland Museum mellan kl. 12 och 15....här bakas det igen. Förstås!:) Känner någon för att dricka kaffe då så är ni varmt välkomna till museet där det finns saffranskrans, kryddkaka, fruktkaka och några sorters småbröd...kaffe, te och fina utställningar

Så småningom skall jag läsa fast mig på alla mina bloggvänners bloggar!
Håll i hatten så länge!

Bloggpaus över jul

2011-12-18T15:31:00.003+02:00

Vi hade ärende till stan idag och passade samtidigt på att besöka julmarknaden i Sjökvarteret för att inhandla de allra sista julklapparna innan vi blir jullediga
Överraskad blir man alltid nu och då. Så ock idag.
Det här är den absolut sista bilden som min kära kamera tog innan den fick en knäpp och bröt ihop. Pjuff....så där bara.... On/offknappen lever inte längre vilket betyder att kameran inte fungerar längre.
Det är kapten Haddock med tomteluva, som syns däruppe i fotovrån...när vi gick en trappa upp på Salt för att ta bild av alla Durrackar så var min svarta kärlek redan dödens död. Svart, svart, svart var det enda som jag såg...och knappen on/off vickar som en lös mjölktand.

Vi har konstaterat att det inte lönar sig att reparera, det kostar lika mycket som att köpa en annan kamera istället. Uffe som inte vilar på hanen har redan en ny modernare variant på gång åt mig. Under tiden får jag låna någon av hans kameror. Tur att det finns vikarier att ta till
Innan kameran bröt ihop hann jag ta några bilder av vårt fagra fjärdeadventsväder.....
En vy från Julmarknaden i Sjökvarteret. Granen finns där och även släden.....
Albanus tittar fram och vill vara med på ett hörn mellan de glesnande stånden.
Igår var de flera på plats. Stackars alla försäljare som hade det allt annat än lätt i ovädret igår. Turligt nog så är ålänningarna vana med vatten och rusk från alla håll och kanter så det hade kommit folk ändå och handlat...så idag också
Det är inte fel på vädret utan på kläderna som bekant och en kvalitetsmarknad drar alltid folk oberoende av väderlek
Vi hittade Eva från Handverket under tak i ett av husen i kvarteret...
Äppel i många olika former och färger sitter alltid bra i juletider
Inne på Salt fanns det granna grisar och förstås mycket, mycket mera kvalitetshantverk av olika slag, men då när jag tänkte ta bild hade kameran redan blivit julknäpp och fullständigt brutit ihop...
Den nästsista bilden som togs får bli vår önskan om en riktigt God Jul till Er alla från oss på Pettas.
Nu tar vi en välbehövlig julledighet och bloggen får vila några dagar.
God Jul alla!

Klätterapa med julbestyr

2011-12-17T13:48:00.014+02:00

På något sätt så klarade hon av klättringen. Otroligt nog egentligen, för avståndet mellan hyllorna var ungefär lika långt som hon själv var hög i centimeter. Den första hyllan gick bra att forcera med hjälp av den framdragna köksstolen och hon kunde lägga sin lilla, fyra och ett halvt år gamla fot på handtagsfästet på insidan av skafferidörren, samtidigt som hon hängde sig fast i handtaget litet högre upp i en annan köksdörr bredvid. I ögonvrån såg hon allt det välkända som fanns i skafferiet men också den stora porslinsskålen med pepparkaksdegen som "någon" hade naggat i kanten rejält... Det gällde att inte ramla ner med foten i allt det goda
Den stora utmaningen var ändå att ta sig högre upp där inte några hyllplan kunde hjälpa den klättrande jäntungen, som hade bestämt sig för att se vad som fanns bakom skåpdörren uppe under taket. Då måste hon nämligen snedda över den träfanértäckta köksdörren som inte hade något handtag kvar.

Gott och väl hängde hon som en apa två meter över golvet. Med en märklig sving så lyckades hon få upp dörren…..och genast uppenbarade sig en dörrkarm att greppa tag i. Tarzan låg i lä …vips så var hon på insidan av skåpet högst uppe under taket. Helt obemärkt av övriga omvärlden, hade hon klarat sig ända dit upp på egen hand

Där befann hon sig plötsligt med en säck av jute….halvfull av paket. I samma ögonblick kom hennes mor in i köket och fick se sin klätterapa till dotter inne i det hemliga skåpet. Hur hon kom ner igen minns hon inte alls, men antagligen fick hon hjälp av sin mor som förvånansvärt nog inte var arg alls…

Istället skrattade hon bara och skakade på huvudet

Jäntungen var väldigt allvarlig….det minns hon så väl. Känslan finns fortfarande kvar långt där inne i jäntungesjälen ännu i denna dag.

Och vad fanns det i säcken?

En historia vävdes fram om jutesäcken i köksskåpet.

Det var tomten som hade lämnat den där. Han kunde förstås inte ta alla säckar med klappar med sig i slädarna när han kom från Lappland, för då skulle han ramla ner med alla renar och slädar om det blev för tungt. Han hade sina gömmor litet här och där och lade dit klappar åt alla barn som var snälla. Säcken fylldes på så snart han hade vägarna förbi och om han hade hört att en liten jäntunge hade varit snäll.

Men det var ju bara det att säcken i skåpet inte alls var full av paket, hade hon inte varit tillräckligt snäll? Jäntungen var bekymrad....

Något måste förstås göras åt den halvfulla säcken. Tomten måste få hjälp…sedan minns hon inte så mycket mera om hur hon lyckades få alla små klappar upp i skåpet, men dit hamnade de i alla fall. Hon måste ha varit som en ekorre som tog sig upp och ner flere gånger.

Hennes lekservis av rödfärgad plåt bestod av många delar och alla blev noggrant inslagna i Stockholmstidningspapper. Sidorna var stora och bra att klä julklappar med för en förstagångens inslagare

Hon minns att hon var väldigt nöjd med sig själv den kvällen innan hon somnade.
Sedan glömdes allting bort...

Det blev julafton och det var familjens tur att fira den hos jäntungens moster och hennes familj.

Hennes äldre bröder syntes inte alls till när hon vandrade bakom pärtkorgen som hennes föräldrar bar emellan sig. Den var full av klappar och julmat. Tomten måste ha hjälp förstås och uppdraget kändes väldigt allvarligt. Hon förstod inte alls att de kunde prata och skratta och vara så glada när de hade ett så stort och ansvarsfullt uppdrag att genomföra...klappbärning längs Ålandsvägen, från Köpmansgatan ända bort till Mariegatan.

Längs vägen kunde man se levande ljus brinna i alla fönster, någon adventsstjärna här och där. Det var kallt, det snöade och allting var vitt och härligt knirrigt. Det var den allra första julen när hon hade förstått att det fanns en jultomte någonstans därute

Väl inne hos mostern så slog alla juliga varma dofter emot dem när de kom in från kylan...glam och glädje stod högt i tak, julgranen glimmade precis som en Kalle Ankajulgran full av granna kulor och glittergirlander...

Sådana hade de inte hos jäntungens familj, utan där pryddes granen av några trumpeter, fåglar och bollar av glas, en toppspira och en stjärna, en annan slags glitter, som man hängde var för sig över grenarna och som frasade så härligt när man drog med fingrarna igenom det. Ibland tyckte hon att glittret såg ut som en frisyr. När hon blev litet äldre och hade sett en bild av Karin Boye så tyckte hon att hennes hår och deras julgransglitter liknade på varandra. Mängder av flaggor hängde i granen. Den liknade inte alls mosterns Kalle Ankagran men var fin ändå.

Hos mostern fanns alltid mycket frukt och godis, som man i stort sett bara fick titta på, förstås, allt hade sin ordning. Först mat, sedan kaffe åt de vuxna och efter det kom tid för godiset, men innan dess så bultade någon på dörren. In kom en märklig figur som antagligen skulle föreställa tomten, men hans ansikte var så stelt och orörligt. I ögonhålorna glimtade i alla fall någonting till, så helt död kunde ju inte varelsen vara.

De var många som skulle dela på julklapparna. Hon minns mycket tydligt hur hon, en av bröderna samt kusinerna, fick lika stora och rektangulära paket, som de genast lade undan åt sidan med en suck och sade "jaha, det var skeden det". Morfar och mormor gav alla barnbarn en silversked i alpacka varje jul så länge morfar levde. När han dog så fick alla barnbarn stickade strumpor och virkade dukar istället. Pojkarna sockor, flickorna dukar…

Hon undrade var hennes äldste bror var…han syntes inte till och alla skrattade och pratade bort det när hon frågade

Det hon minns av sina julklappar, som inte alls var särskilt många, var att hon fick det allra största och vackraste paketet av alla paket som delades ut. Hon minns också hur alla samlades runt henne för att få se vad som fanns i allt det gyllene och stora, prasslande härliga....
Hennes morbrors min förändrades från glad till besviken när han såg hennes syn över klänningen som plockades fram ur paketet.
Senare när hon förstod hemligheten bakom tomten, fick hon veta att han hade köpt den i Italien åt henne. Hon tyckte inte alls om den, hon ville inte ha en senapsfärgad taftklänning med brett ok i finaste spets och med fina sammetsblommor och tunna band som hängde ned. Hon var så liten att hon inte förstod hur fin gåva hon fick. Hon ville ha en röd klänning…blott och bart, bara en röd klänning.

Med den besvikelsen i sin unga fyraåriga själ så tyckte hon att julkvällen var mera eller mindre förstörd …och ännu värre blev den när tomten som var på väg ut märkte att det fanns någonting kvar i en av säckarna…"vad är det här då?"
Så vände han upp och ner på säcken och ut skramlade hennes egna tidningspappersklädda julklappar på den fina mattan! Skrattet som rungade kändes förfärligt. Hon hade ju bara velat hjälpa tomten. Tänk att han inte visste om att hon hade lagt dit klapparna? Men ändå var hon lite glad i alla fall. Hon ville ju gärna ha sina plåtkoppar och fat tillbaka. Vilket hon givetvis fick ….
Ingen annan ville ha dem.

Så försvann tomten och bara någon minut senare kom hennes äldsta bror in. Oj, han hade gått miste om alltihopa. Men han såg bara glad ut…Konstig prick!

Nu för tiden klättrar hon inte lika mycket längre, fastän hon nog gärna gör det om tillfälle ges. Nu just bakar hon saffranskransar så det står härliga till. Den sista juldegen är satt innan det blir ledigt inför julen. Ha en fin lördagskväll alla!

Alla bilder är lånade från Internet.

Halvårskoll

2011-12-16T12:50:00.003+02:00

Annika vill ha vi skall hålla litet koll på hur vårt senaste halvår har varit . Naturligtvis handlar det om fredagstemat.

Jag har valt att titta bakåt i tiden på mitt sätt, med början idag, den 16 december.
Jag har också valt att bara ta en sekvens från alla den 16:onde det senaste halvåret.
Här händer så mycket hela tiden så det känns nästan som ett oöverstigligt hinder att välja ut händelser som så....min tid räcker inte till för större utvikelser just nu så jag tar det enligt det enkla formuläret den här gången:)
Idag har jag funderat en del på den gula glasservicen som finns hos oss. Vi vet inte hur gammal den är, om den är från sekelskiftet 1800-1900-talet eller om den är från senare tid
Intressant och spännande är den i alla fall:). Den sekvensfunderingen får stå för 16-december
Den 16 november såg himlen ut så här när solen gick ner......
Den 16 oktober hade vi kallt under natten. Rosorna stod sig bi trots allt, nåja...inte alla förstås
Den 16 september var vi mitt uppe i äppeltider...det var dagen innan Öppna gårdar helgen som stekpannan kom fram trots regnoväder...men rosten fanns där redan så det gjorde ingenting
Den 16 augusti var vi i Badhusparken....Windjammers Balls alla ungdomar dansade och spelade så det stod härliga till och vi stod för trakteringen till kvällstéet. En fin upplevelse med trehundra ungdomar som kunde ha roligt utan en endaste liten droppe alkohol i sig.
Den 16 juli var glad minsann! Då befann vi oss i Sjökvarteret och Bolle och Bertil hade rent av pinroligt!

Mitt bidrag till fredagstemat blev så här idag. Litet som av ett titthålstittande bakåt i tiden.
De övriga som deltar finns i bloggens högra kolumn. Bara knacka på och gå in till dem!:)

Den 16 december går som vanligt i bakandets tecken....nu är det småbröd på gång, Uffe har kört ut fredagsbeställningarna och brödet till Hallen.

Solen tittar fram nu och då mellan regnskurarna

Kvart över nio

2011-12-15T14:15:00.006+02:00

vaknade den här sömntutan i morse:)

Sömntutan bredvid mig sov som en stock så jag tassade försiktigt upp för att inte väcka honom.
Vi börjar känna oss trötta efter en lååång säsong av arbete från morgon till kväll. Det märks både själsligt och kroppsligt, så det skall bli skönt med en veckas ledighet från och med måndag.:)
När jag tittade ut genom fönstret så hängde månen som en gnistrande julgransboll i björkriset
Att något var i görningen kunde jag se på hackspettarna. De använder sig av sin "startbana" i asken bredvid brödträdet när allt inte är som det skall vara....
Ingen direktflygning går till talgkorven då, utan det tycks vara ett måste att ta extra fart
och förskaffa sig mera mod i barm än annars
innan luftfärden tas rakt mot bröd och talgkorv i trädet bredvid
För man måste ju skrämma bort "Kurre" ur brödträdet förstås. Kurre lämnade mycket riktigt talgkorven och brödet när hackspettsraiden påbörjades.
Men skam den som ger sig. Man kan ju stå på huvudet och äta direkt från marken.
Bagarn har ju kastat ut skrap från bakbordet
Men det var nog mycket godare med bröd i alla fall. Attacken från ovan återkom så Kurre fann ingen annan råd än att ta sig till björken bredvid istället
Men i den hänger inte talgkorvar och bröd...något annat måste till om en liten ekorrmage skall bli mätt..
Från den gamla grindstolpen som syns i syrenbuskaget kanske man kan få syn på någonting ätbart?
Tydligen nappade ögonkastet, för snabbt som vinden var Kurre nere vid den lilla kvarnstenen och nosade fram någonting...
Lika snabbt som Kurre var nere på marken, lika snabbt var han tillbaka med någonting svart och stort i tassarna
En gammal äppelskrutt tycks smaka bra. Precis lagom moget tycks det som.
Björkarna i sig är en annan rätt sorglig historia. De sjunger på sista versen....svamp av olika slag växer längs stammarna och både Berit och Anna, stormkvinnorna, har hjälpt till att kasta mängder av kvistar och grenar på marken, som jag samlade ihop. Tillsammans med några meter gammalt staket så
blev det en riktigt fin decemberbrasa.

Nu väntar småbrödsbakning, schackrutor står i tur för ett traditionellt julkaffebord.

Hobbel-bobbel

2011-12-14T14:03:00.017+02:00

Norrsken i norra Norge
"Så vackert", suckade jag när vi hörde på Tomas von Brömsens diktläsning i Luciaprogrammet igår morse….

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.

I ljusa irisringen, du bär en mörk pupill, ty mörkt är allt som ljuset med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,ty ljuset vilar där, var inte rädd för mörkret, som ljusets hjärta bär.

(Erik Blomberg)

"Hmmm? Va?" Lät det från Uffes stol bredvid min

"Orden är så vackra", tyckte jag.

"Hobbel bobbel är vad det är", tyckte mannen som jag delar web-tidning och litet till med…"Det hör du väl…ljusets hjärta bär…det är ju bara hobbel bobbel"

Alla är vi barn i början

Jag funderade en stund men kom fram till att det är ett vackert hobbel bobbel i alla fall, fastän jag inte för mitt liv förstår hur Uffe kan jämföra Erik Blombergs dikt med hobbel bobbel.

Det var ju det jag pinades till att dricka som barn. Råa ägg och socker som vispades ihop…..uuuuusch, jag ryser vid minnet av vissa måsten som bara fanns. Jag glömmer aldrig när jag satt i vita gungstolen i köket och den vippades i lämpligt läge så hobbelbobblet rann ner i strupen på motsträviga mig. Det var bara att dricka och svälja och inte säga emot. Man kallade det efterrätt till råga på allt och påstod att det var så gott, så gott:). Jag undrade alltid varför jag måste dricka det isåfall om det nu var så gott. Jag tyckte att min hulda moder hade kunnat inta den nyttiga drinken alldeles själv.:)

Som vanligt får jag mig tillsänt e:post nu och då av hobbel bobbeltyckaren Norrskenet från Norge och Alla är vi barn i början droppade ner under gårdagen i min box.

Luciabilden är från i går kväll och den har jag lånat från Ålandstidningen. Så ser Luciatåget ut i Mariehamn. Vår lucia och våra tärnor är maritima givetvis.:)

Här doftar det gott av fruktkakor.....beställningsbröd är på gång!

Ljusbärardagen

2011-12-13T17:56:00.011+02:00

Vi började dagen, antagligen som de flesta människor gör en dag som denna när ljusbärerskor och tärnor med stjärngossar vandrar fram överallt och sprider glädje och vacker sång, framför tv-n. Vi befann oss plötsligt i Göteborg och lyssnade till vackert ljudande sång...
Det är skönt med små njutbara avbrott i vardagen som börjar i arla morgonstund:)
Ett sådant avbrott gjorde vi igår kväll också när grannen ringde och bad oss komma över en stund. Stunden blev flere timmar lång med trevligt prat och god samvaro. Mitt i allt så befann vi oss på en mindre kusinträff, för plötsligt så var vi tre stycken där med gemensamma gener:) plus våra äkta hälfter. Kul!:)
Grannasfar är händig på många olika sätt och nu har fåglarna på Vestergårds fått ett nytt hus
En fågelrestaurang med fritt inträde och fritt intag....:)
Luciadagen har för övrigt gått åt till bl.a. pepparkaksbakning för min del.
Pepparkakor har bakats alltsedan 1300-talet i Norden, kanske ännu längre men anteckningar om inköpskostnader för pepparkakor gjordes när kung Magnus Eriksson skulle gifta sig med Blanka av Namur
Pepparkakor såldes också som medicin av nunnorna. Vilka åkommor de utplånade vet jag däremot inte. Antagligen var det tron som försatte berg. Sådant sysslar vi med också i våra dagar. På god tro och breda fötter kan man nå långt och alla vet väl att man skall äta pepparkakor för att bli snäll:). Men inte för många förstås, då blir man lätt en velvant eller rent av jåloger på ren åländska. Nå ingefära, kanel och nejlika är inte att leka med hur som helst...de har sina goda egenskaper de goda kryddorna
Lussekattsdegar har också knådats under dagen
Jag googlade på lussekatter och fick lära mig att den bulle som vi äter i all synnerhet den här dagen, inte alls har med Lucia att göra från allra första början utan med Lucifer, hin håle himself.
Lussekattens historia härstammar från 1600-talets Tyskland
Djävulen, i kattens skepnad, gav barn stryk, medan Jesus i form av ett barn delade ut bullar till snälla barn. För att hålla den ljusskygge djävulen borta färgades lussebullarna med den gula saffranskryddan. De ljusa bullarna ansågs skrämma bort Lusse, alltså Lucifer. Lussekatter har även kallats dövels- och dyvelkatter (djävulskatter)
På trappan har vi besök allt som oftast av både fåglar och en liten julmus. Äppel är gott och dekorationerna går åt
De är inte särskilt vackra längre:) men någon har i alla fall en liten mage sprängfylld av goda äppelbitar.

Utanför väggarna börjar åter tåget gå....det kör på i grantopparna så det hörs rejält, månne en Annasvans slår och viftar på därute i mörkret?
I Mariehamn går också Luciatåget på väg mot kyrkan och kvällens kröning av ljusdrottningen

Vart alla pepparkakor och lussekatter som jag bakade idag tog vägen?
Jo, på Ålands museum önskas välkommen till vernissage ikväll med Luciakaffe med dopp.
Imorgon öppnar museet en utställning som heter Kaffe och de bjuder på olika kaffeaktiviteter ända fram till den 21 februari. Titta in på www.museum.ax om intresse finns därtill.

En fin luciakväll önskas!
Jag skall baka och Uffe sitter vid översättningsdatorn och knattrar på som vanligt
ps. Jag har fått många e:mejl och inte hunnit med som tidigare men lugn...jag hör av mig!

I julrosetider

2011-12-12T11:13:00.006+02:00

Det enda vita som påminner om den annalkande julen är julrosorna vid trappan
Det droppar, det drippar och är fyra grader varmt
Det är grått och vått. Jag klagar inte, jag bara konstaterar att så här är det den 12 december i år.....
I fjol, den här dagen, såg det ut så här när vi var på väg hem från en skön långpromenad
På julmarknaden i Geta igår kändes ingen som helst julstress av....inte särskilt många kom dit, fastän jag nog förstod på Lise som stod bredvid mig och mitt försäljningsbord att det var flere i år än i fjol. Så det tar sig:)....Lise Wickströms troll/tomte? gjorde mig för övrigt också sällskap där han satt i sällskap med många av Lises skapelser....
Jag sålde så gott som slut på allt mitt bröd, ett par limpor och sex lussekatter blev kvar, förutom några påsar chokladbollar och biscotti. Jag hade inte några höga förväntningar rent ekonomiskt, kände bara att det skulle vara roligt att åter få vara med rent socialt. De sista lussekatterna blev en burk inlagd pumpa och en limpa förvandlades till en burk honung. Så blir det ibland bland marknadsdeltagare. Man återgår till byteshandel som man gjorde förr i världen, skrattar och har roligt

Hos bordsgrannen Rulle gjorde jag ett litet besök för att köpa en munkring. Karln hade kokat munkar hela morgonen....jättegoda var de också.
Lite längre bort från mitt bord ståtade det allra sötaste lilla pepparkakshus man kan tänka sig. Godismakerskan Julias verk?
Det bjöds på musik nu och då....ett par nyinflyttade unga män i Geta stod för underhållningen, rakt av så där bara....jättehärligt!
Bilderna jag tog blev inte särskilt bra, småsuddiga.... kanske jag kände mig en anings aning frusen? Men på det hela taget var det riktigt trevligt och avkopplande att stå där de fyra timmar som marknaden hölls. För min del var det andra gången jag var med på Furulund. Det passar inte alla år beroende på vår övriga verksamhet i företaget

Arrangörerna Millen och Ramona skall ha stort tack för sitt engagemang som åter ordnade ett julmarknadstillfälle. Hoppas att de återkommer igen och att folk i bygden förstår att gå man ur huset när någonting ordnas....Visst var det getabor på gång, men de som kom utsocknes ifrån var flere

Nya unga familjer med många barn har flyttat till Geta och glädjande nog så fanns de alla på plats, sålde egna varor samt sålde lotter till ungdomsföreningens bästa
Ungdomsföreningen Furulund står i vågskålen och balanserar...att vara eller inte vara, det är frågan det
Det allra största julkort( 70cm x 50cm) som jag någonsin har fått väntar på att få sin plats i butiken.
Ett underbart porträtt av en kvinna som visar sina svartbröd framför strömmingskaggarna vid sjöboden någonstans i den åländska skärgården. Troligen Kökar. Kanske någon av mina läsare vet vem kvinnan är?
Tack Brita för julkortet! Det värmer och skall pryda väggen i brödbutiken till sommaren.
I ugnen gräddar kryddkakor och jag skall sy hud på häxor och änglar
Ha en fin måndag!