måndag 22 oktober 2018

Kommer du ihåg?

Den frågan ställer vi alltid till varandra, min barndomsvän Kalle och jag när vi träffas,
när vi någon gång nu och då får  till ett möte, ofta väldigt spontant.
Gärna över en kopp kaffe.
Och så minns vi allt som hände då för ca sextio år sedan.
Med tydlig klarhet.
Tror vi i alla fall.
Så skrattar vi länge och väl och nya minnen dyker upp på nostalgikartan vart eftersom
samtalet fortlöper

Så roligt vi hade, trots att allt var långtifrån en dans på rosor.
Vi är båda överens om att vi har haft en lycklig barndom,
en barndom att vara glad över, även om det fanns berg och dalbanor i vår omgivning.
Hur många som helst.
Barndomen var på sätt och vis rena nöjesfältet.
Dalarna angick inte oss i den meningen.
De gav oss bara extra kraft att ta oss uppåt igen.
Vi dammade liksom av oss och så var vi i gång igen,
accepterandes att livet är som det är.

Vi var barn och de vuxna gjorde sitt för att förskona oss från sina problem.
Åtminstone till den grad de kunde och hade makt att göra det.
Och där de inte lyckades hålla oss undan verkligheten,
inser vi nu senare att  bara har stärkt oss.
Är du rädd av dig? frågade Kalle.
Nej, inte särskilt mycket, kontrade jag.
"Nej, vi har ju vuxit upp på Köpmansgatan!!!"
Så skrattar vi hejdlöst igen, ungefär som om vi har kommit på den
gordiska knuten vad gäller livet och att överleva på ett positivt sätt. 


"Kommer du ihåg att min farfar alltid ville bråka med mig, reta mig, när jag hade byggt snökoja"?
"Varje dag när han körde ut med sin Duett, så "råkade" han alltid backa i den med ödesdigert
resultat. Jag måste alltid bygga upp den på nytt. Så förbannad jag var", sade Kalle.
Att se Kalle arg som ett bi, lätt antändlig sedan småbarnsåren, var inte något problem alls att minnas.
Sådana var vi båda två och kanske är vi det lite grann ännu, trots att åren har gått.


Det här är nog ingen Volvo Duett  men med lite fantasi så kan man kanske få det till en sån 😉

Men är man sin namnes sonson då går det som det går.
K.vattnade sin koja och under natten frös den till hård is.
Följande morgon stod den då lille K. i köksfönstret hemma hos sig och
väntade på att hans farfar skulle göra som han brukade göra.
Mycket riktigt.

Farfar fick åter den där speciellt retfulla glimten i ögat och "råkade" backa på kojan.
Igen.
Men nu sade det klong så det hördes ordentligt,  sade K.
som stod och skrattade ont i magen på sig själv.
Han insåg nog att Duetten
kanske råkade få en buckla,
men det var som om  det skulle kvitta...
Och kvitt blev hans farfar och han.
Remi kanske man kan kalla det?

Det var slutbackat på snökojan efter det.

Så många härliga minnen vi har K. och jag.

Jag ser framemot vår nästa spontana träff.
Våra äkta hälfter skrattar lika mycket de också om de är med,
skakar på sina huvuden och ler.

Idag var det bara vi två, Kalle och jag, över en kopp kaffe och många skratt.
En fin dag blev det, tack för den! 


Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

16 kommentarer:

  1. Helt ljuvligt! Dessa minnen! Jag känner igen mig i så mycket. Ja, inte Köpmangatan (vet var den ligger) och iskojan, men i situationen med uppväxten och allt roligt. Det mindre roliga har jag nog också mest förträngt. Skrattade gott åt Kalles "hämnd" med att isa till kojan. Och kanske lärde sig frafar något av händelsen han också.
    Så fint med er vänskap!Och att skratta tillhör det goda i livet.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är fint med gemensamma minnen. Man har förståelse på ett helt annat sätt. Inte bara händelserna som så, utan också dofter, stämningar osv.
      Kalles farfar lärde sig helt säkert att inte backa på lille Kalles koja längre. Ibland är det ägget som ska lära hönan/tuppen.
      Ja, jag är väldigt glad över vår livslånga vänskap. Den är guld värd.
      Kram!

      Radera
  2. Vänskap med människor som man känt mycket länge är guld värd.
    Du och Kalle verkar ha ett alldeles speciellt vänförhållande. :)
    Min äldsta vän i Sverige (när det gäller längd på vänskapen) är sedan 1968 då vi båda började första klass i Enebyberg. Vi har fortfarande kontakt med varandra. Inte så ofta men vänskapen finns där.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är guld värt att ha en god vänskap sedan många år, hela livet faktiskt. Jag är fyra år äldre än Kalle och minns t.om. när han föddes. Att ha gemensamma minnen från en barndom så fylld av liv och rörelse, händelser är så fint. Och visst vet vi om allt det tråkiga som också hände, sådant är ju livet, men det var de erfarenheterna som också lärde oss att livet går vidare hur det än är. Jag tror att vi lärde oss att se det fina i alla "kråksånger"; att se positivt på tillvaron i vilket fall som helst. Till saken hör att alla föräldrar och vuxna som bodde på "våran" gård ( 2 hus) tog hand om och fostrade alla barn som fanns där. En trygghet av guds nåde. Sånt växer man av.
      En vänskap från 1968 är också väldigt lång. Härligt Anne-Marie!

      Radera
  3. Ja men visst minns jag, bilar med träkaross alltså. De var inte vanliga, men man såg dem ibland.
    Och visst är det fantastiskt att kunna minnas tillsammans med någon som var med då det begav sig!
    Margaretha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bilar med träkaross var inte vanligt alls i min barndom. Jag undrar om jag såg endast en och det var inte farbror Kalles, Kalles farfars. Helt säker är jag inte.
      Det är fantastiskt och som jag känner det, en gåva, en stor sådan.

      Radera
  4. Gamla vänner som man bara kan antyda saker för och de med ens vet vad man menar är en gudagåva. Så härligt det är att få ventilera gamla minnen. Oftast är det de roligaste händelserna som poppar upp snabbast. Det är nästan som om tiden tagit udden av de tråkiga minnena. Idag ösregnar och blåser det hos mig. Hoppas du har bättre höstväder.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så är det Gunnel, man behöver egentligen inte säga mycket alls så är man inne på samma tråd ögonblickligen. Vi minns de roliga händelserna, men faktiskt också de mindre roliga, de sorgliga. Vi diskuterar ofta hur bra de vuxna och alla barn i sammanhanget klarade av livets alla svängningar. Hur man fanns för varandra när det verkligen knep till. Och visst tar tiden udden av det som gjorde mest ont en gång för längesen.
      Här har vi gråmulet, vindstilla och fuktigt. Det lär ha regnat under natten. Ha det bra i ösregnet!

      Radera
  5. Åh, så härligt att läsa om Kalles och din vänskap och om barndomsminnet som slutade med en rättvis buckla i plåten. Även jag har en barndomsvän som delat stora delar av mitt liv. Från födseln då vi föddes med två dagars mellanrum till dags dato när vi gjorde en bussresa till Rhen och Mosel tillsammans. Lyckligt lottade är vi!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Maggan, lyckligt lottade är vi, jag håller med. Det lustiga är att fastän vi nu båda är pensionärer, så blir vi åter de där barnen som en gång var men nu med en större insikt om alltings varande än vad vi hade då. Nu förstår vi på ett annat sätt sådant vi inte förstod då.
      Ni har verkligen delat livet tillsammans, ni två. Härligt!

      Radera
  6. Ja, det är ngt mkt speciellt det där. Just att dela minnen från långt tillbaka i tiden. Obetalbart. Har vänner hemma som kan hålla på som du och Kalle. Jag älskar det. OCH samma med mina syskon, när man förlorar sig i dråpliga minnen och skratt ger det verklig energi. Det är nästan det bästa som finns att vara med sådana som man känt sgs hela livet. Härligt att läsa om dig och Kalle.
    Ha en fin och bra dag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att man kan skatta sig lycklig som har barndomsvänner av den här kalibern. Det är obetalbart, absolut.
      Det ger energi och glädje.
      Tack Annika för titten in och ha det bra du med!

      Radera
  7. Vilken underbar läsning Karin! Barndomsvänner som man minns tillsammans med är härligt! Tyvärr har jag inte någon sådan kvar ... hade två nära, goda vänner från den tiden, men tyvärr är bägge borta sen många år.
    Tack för underhållande läsning!
    Ha det gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anki!
      Det är härligt, jag håller så gärna med dig om det.
      Och man får ta vara på tiden medan den finns; i vår ålder så börjar
      man märka av åldern :). Mitt i allt så finns vi inte mera i den här världen. Tack för titten in Anki, ha detsamma!

      Radera
  8. Härligt med en Kalle! Underbart.
    Barndomsvännen som vet "allt" om en.
    Då man träffas är det som igår man sågs sist.
    Fin läsning!
    Ha en fin dag!
    Och jag ska försöka hindra snön så den inte kommer till dig, men vet inte om jag lyckas i NÅGRA MÅNADER som du skrev!
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är härligt med Kalle! Och hela hans familj!
      De ingår liksom.
      Tack Lisbet...jag är glad om du klarar av hindrandet en månad eller så. Lite vitt till första advent sitter inte helt fel men innan dess så ...Tack för att du försöker fixa det åt mig!
      Kram

      Radera