Min söndag

började med en begravning.
Vårt ringduvepar sedan länge är inget par längre.
En av dem, troligen Svea, flög mot vårt köksfönster igår kväll.
Vi hörde ingenting, troligen för att diskussionerna gick höga runt bordet i Gula salen i övre våningen,
där vi och fem nära vänner satt och åt middag tillsammans.

Svea o Sven Dufva med Bullmåssan i april i år.

Det var först när vi tog avsked av de sista två vännerna som jag fick se ringduvan
som låg på magen i gräset, helt stilla. Vi kunde bara konstatera att nacken var bruten.
På köksfönstret fanns märket efter smällen.
Vi känner sorg; vi vet ju att ringduvorna är gifta med varandra livet ut och
den andra duvan låg förmodligen på boet när olyckan hände.




Vi beslöt oss för att låta kroppen ligga kvar där den låg över natten.
Naturen har sina egna lagar, det kanske kommer någon förbi
som kan leva gott på den som dog, resonerade vi.
Den enas död är den andras bröd men inte den här gången.
Duvan låg kvar i morse.

Jag tog bort duvan och lade den i en grav fylld med blommor och blad av olika slag
och ovanpå graven har jag nu planterat en vit malva, som får växa sig stor och vacker.
Duvänkan/änklingen har varit här av och till, lockat och letat. Var är du? ...
Vi är förstås ledsna, vi har haft vårt par här rätt många år redan.
Nu hoppas vi på att den levande duvan hittar en ny partner åt sig och gifter om sig.


Ett par pilfinkar såg sin chans att göra sitt bo extra lyxigt och ombonat. Så rart deras små
skall få det, inbäddade i det finaste täcket. Duvdunstäcke
Det är livets gång.
Allt bara fortsätter som om ingenting har hänt....


    Jag har fyllt stora bykgrytan med en bamsestor petunia som vi fick av goda vänner en av de sista
    dagarna i april. Den känner sig förmodligen lite medtagen av planteringen,
    men snart så tar den sig och blir  ännu större.
    Grytan är fylld av kompostjord. Rena krutet skulle jag tro.



    Fucksian och en liten stjärnlobelia, också gåvor, har fått sin sommarplats i den blåa krukan
    uppe på trätunnan. Nu är blommorna små men snart, snart, väller de över kanterna


   Det lilla växthuset har blivit rejält rengjort och tvättat idag. Äntligen har jag haft både tid och lust
   att få det gjort. Uppskjutet i ett par år. Jodå, så hemskt är det men så blir det när sjukdom knackar
   på dörren. I år är jag frisk och stark som en oxe igen, allt löper på som det ska.

   I övermorgon ska jag ta tag i det stora växthuset och sedan ska alla tomatplantor ut i
   glashusen.
   Vädret är sommarlikt och det lär fortsätta ett tag framöver ännu, så nu gäller det att
   få undan utejobbet.  


   Ja, bondpionen måste jag förstås visa.  Den har alltid varit stor men i år är den större än
   någonsin. I år måste den ha två stolar att sitta på. I fjol räckte det gott och väl med en.
   Nu är den bara i sin begynnelse, den har just stuckit upp sina gröna sköna stjälkar, blad och
   knoppar ur jorden; snart syns inte stolarna alls.

   Härliga maj, full av arbete och glädje, en månad som man aldrig hinner med
   men som man ändå njuter av, fullt ut.  Men det är torrt, torrt i markerna. Det märkte
   vi bra när vi gick över stock och sten på dagens vandring. Mossan bara knastrade
   under våra fotsulor där vi gick. 

   Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

Kommentarer

Lisbet sa…
Så fint av er att ta hand om den döda duvan. Sorgligt är det.

En otroligt somrig maj har vi i år.

Jag ska upp tidigt så därför är jag uppe sent. För jag måste vara trött och somna bra! Låter inte klokt, det förstår jag.
kram
Det är viktigt att sova gott om man ska upp tidigt, jag förstår, men det låter förstås inte riktigt klokt ;)
Ha en bra dag Lisbet! Kram
Gunnel sa…
Så tråkigt med ert duvpar. Man fäster sig vid dem när de bestämmer sig för att bo i ens trädgård. Vårt par brukar ligga i skuggan under ormhasseln när det är som varmast på dagen. Jag är så förtjust i ditt bondpionstöd. Tänk att komma på något så snyggt! Det smälter så fint in i naturen i stället för plast eller metallstöd. Varmt är det här med, så jag försöker ta ett par trädgårdsjobbetimmar på morgonkvisten, sen drar jag mig inomhus. Hoppas ni får fortsatt soligt väder, men gärna lite regn under natten.
Anki sa…
Så sorgligt med duvan ... men den fick ändå en fin begravning och pilfinkarnas barn fick ett extra mjukt bo - så är det ... som sagt - naturens gång.
Växthuset ja ... det behöver både tvättas och städs. Nu fick jag nästan lite dåligt samvete, men inte sämre än att det får vara till slutet av veckan :)
Ha det gott Karin!
Ja, det är tråkigt och ledsamt. De blir ju ens husdjur på sätt och vis, år efter år har de kommit hit och varit här. Ibland har de lyckats få någon unge också. De bygger ju inte de bästa redena precis...
Det är så enkelt att använda gamla stolar utan sits som stöd. Stolen står stadigt hela sommaren och håller faktiskt några år innan elden tar hand om de sista resterna.
Sommar fick vi mitt i allt, bara för några veckor sedan låg snön här bakom knuten. Otroligt vilken fart naturen har just nu. Hoppas detsamma Gunnel, sol på dagen, regn på natten!
Ja, det är sorgligt, den hörde ju till, men till livet hör döden.
Och pilfinkarna har det fint i sitt bo, helt säkert. Varmt och gosigt.
Det är skönt att ha växthuset städat och rengjort. Mitt dåliga samvete är mindre dåligt just nu :)
Ha det gott du med Anki!
Ditte sa…
Så trist med ert duvpar! Verkligen! De har ju varit hos er länge. Ohc en fin begravning blev det. Sån vackert allt blommar hos dig! Och väldigt fint med den stora petunian i i bykgrytan. Fuchsian och stjärnlobelian i den stora vackra blå krukan är också så fina tillsammans och passar jättefint i krukan.
Det gläder mig att läsa att du i år är frisk och stark och har ork och lust att tag tag i vbåde växhus och mycket annat. Och så roligt att se all fröda som kommer upp.
Bondpionen är ju enorm! Så fin! Tänk när den blommar.
Tack för att du delar med dig av allt vackert och jag njuter av att få se det.
Ja, det är tragiskt att se den ensamma duvan som letar sin vän just nu. Men livet är, som det heter.
Det är verkligen skönt att vara frisk och stark igen. En rikedom om något.
Bondpionen trivs och frodas, blir bara större för varje år som går. Tack Ditte för titten in, det är alltid lika roligt att få besök av dig.

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Veteranbil nr. nio och tio