onsdag 8 mars 2017

Kvinnokraft

På något sätt är det magiskt att dra garnet genom en maska och se hur ett mönster växer fram...
De flesta av oss som stickar, stickar ofta till någon speciell.
I och med det låter vi vår kärlek och omtanke om varandra växa, en maska i taget.
Att sticka är en form av meditation, handens arbete ger sinnet ro och själen fria tyglar
"Du klarar det!
Ta bara en maska i taget, ta bara ett steg i taget."
Det är ungefär som att se livet framför sig.


Ovanstående får stå som en symbolik för ordet Kvinnokraft.
Omtanke, kärlek, kvalitet, trygghet, ro och fria tyglar är inte det kvinnokraft om något?
Den som bär oss framåt och ger oss styrka i livet

Självklart har jag ett antal gånger fått höra  (ur kvinnomun)  att kvinnor som handarbetar, medverkar till förspilld kvinnokraft.
Jag har alltid slagit dövörat till och nästan tyckt synd om dem som har en så snäv kvinnosyn.
Ingenting är förspillt, allt hör livet till rakt upp och ner.


Jag är lyckligt lottad som har fått och får vara med om så många starka kvinnor i mitt liv
De  i sin tur har stärkt och stärker mig och jag vet att det har gått vidare till min dotter
 men också till sonen
Kvinnokraft förmedlar man till efterföljande och omkring varande.
En sådan kraft håller man inte för sig själv, den ska förmedlas vidare

Men inte enbart till kvinnor
Jag minns när mitt första barnbarn Timothy föddes och min dotter steg upp
från förlossningssängen och jag körde dem båda hem.
Hissen var upptagen och den nyblivna, lite tagna modern tog ett kraftigt tag i
den bärbara babybagen och började gå upp för trapporna istället.
"Starka kvinnor föder starka män", sa´ hon och vips så var hon på tredje våningen.
Orden sagda med stor glöd.
Och precis så är det!

På en ö i havet där många kvinnor har haft och har sina män på havet i månader, skapas starka kvinnor
De får ta hand om allting, barn, hem, arbete, typiska karl-jobb, ja, precis allting.
Det föder starka  kvinnor med god självkänsla

Jag minns en inflyttad väninnas ord och hennes förundran över kvinnorna på Åland
"Ni går lite framåtböjda som om ni alltid går i motvind, till synes starka som vidjor,
med högburna huvuden och karaktärsfasta ansikten. 
Kanske att det är så?

Jag ser i alla fall till att gå mera upprätt nu för tiden, även om det är motvind
(motvind handlar inte bara om väderlek, det handlar om livet)
Att gå framåtböjd kan ju inte var hälsosamt i längden😉

Min barndomsgård....nu ett minne blott. Inget finns kvar längre

Kvinnorna där jag växte upp på Köpmansgatan, stod för en sammanhållning av guds like.
Jag undrar om den typen av kvinnokraft är lika tydlig idag som den var då ?
De skötte sig själva och sina familjer, men träffades regelbundet över en kopp kaffe hos någon
nu och då, stickade, sydde och lappade samtidigt som de stötte och blötte allt mellan himmel och jord.

Självklart fanns det intriger, förtal och liknande, men de höll
varandra om ryggen när det verkligen brann i knutarna.
De var varandras själavårdare, för alla hade sina berg att bestiga,
sina livskriser och vardagsbekymmer att övervinna.
Livet var mångfacetterat då, precis som nu,  för var och en.

Det hände, att vi  barn som ofta lekte ute, mitt i allt kunde  få höra hur ytterdörrarna slogs igen med en smäll
och snabba fötter som tog sig ner för trapporna i de två husen på gården.
Ut strömmade mammor med bestämda steg.
Vi höjde knappt på ögonbrynen.
Vi  såg våra mammor, som just hade lämnat allt de hade för händer,
ta sig till staketet, "hoppa" över det och försvinna in i ett av grannhusen.


Då visste vi att tant X tänkte hänga sig igen.
Det hände rätt ofta en tid.
Vi visste till och med var hon skulle hänga
Vi hade gjort studiebesök 😉  och hört på med öron som var stora
som grytlock, när tant X hade ringt någon gång
och sagt att nu orkade hon inte längre, nu skulle det ske.

Första gångerna följde vi med utan att mammorna knappt märkte det.
Så vi visste nog.
Jag minns att jag  (som alltid har varit praktiskt lagd ),
tyckte att upplägget inte var riktigt bra och undrade hur det egentligen skulle gå till...
Risken var större att tant X skulle falla ner för trappan istället och bryta nacken
innan hon hängde sig. 
Må mina tankar vara förlåtna. När jag tänkte dem var jag inte ens sex år.
Självklart var allt väldigt dramatiskt och traumatiskt

Men vi barn tog det med ro och fortsatte lugnt med det vi höll på med,
vi visste ju att allt skulle ordna sig nu när kvinnotruppen/den samlade kraften, var på plats.


Tant X. överlevde nästan alla av dem,  som en glad, stark och lycklig kvinna. 
På den tiden var det inte vanligt att gå till psykolog eller terapeut när man mådde dåligt.
Man visste knappt att sådana existerade
Då tog kvinnorna hand om varandra
Var det inte tant X som behövde hjälp så var det någon annan som hade något bekymmer.

Kvinnokraften talade sitt tydliga solidariska språk.
En för alla, alla för en!
(även män i alla åldrar inkluderade, ej att förglömma)
Om det hade behövts hade de förflyttat berg.
"Peanuts", hade de säkert sagt och så hade de gjort det, förflyttat berget,
dammat av händerna och gått vidare i livet.
Jag är helt säker
 

Matfreaket är kvinnokraften bakom veckans rubrik.
De andra som deltar i temat finns uppräknade i kolumnen till höger i bloggen.
Titta gärna in hos dem också!

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska 
Bilden från Köpmansgatan tog min exmake Guy Andersson någon gång på 1970-talet.

30 kommentarer:

  1. Vilket härligt inlägg! och visst finns det gott om starka kvinnor, många fler än man tror.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marina! Som jag själv ser på det så är även den som visar sig svag, väldigt stark. Det krävs mod om något.

      Radera
  2. Du är helt fantastisk. Vilken berättelse. Jag känner igen mig i mammornas sammanhållning. Så var det när jag var barn också och jag minns hur de träffades hos varandra och sydde om gamla kläder som de delade mellan sig, stickade, gjorde hattar och bakade och allt med stor glädje. Det var då ingen förspilld kvinnokraft. De gjorde alla det jobb som nu innehas av affärer, psykologer, förskollärare, familjeterapeuter m.m. De var den tidens allkonstnärer som utförde obetalda jobb dagligen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gunnel!
      Härligt att du också känner igen dig.
      De var en styrka, var och en för sig men ännu mera tillsammans. De lånade ut kläder åt varandra ibland, hattar och handväskor. Det den ena inte hade hade den andra. Det är fint att få ha varit med om dessa kvinnor. Allkonstnärer är ett bra namn för dem och ingen av dem tänkte ens på att de skulle be om betalning.

      Radera
  3. Du är en pärla Karin som låter stickningen löpa som livstråden i din berättelse!
    Så är det och det står för mig klart och tryggt i front!
    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är pärlor i ett halsband tillsammans! <3

      Radera
  4. Om någon kvinnokraft alls är förspilld vore det väl den som består i vård av frisk man och som sen tackas med skilsmässa, dålig ekonomi och usel pension.
    Just idag rapporteras om kvinnors större uthållighet innan de blir trötta jämfört med män trots de senares större fysiska styrka. Jag har också sett flera kvinnor bland mina flyktingvänner som varit de som förmått hålla ihop familjen och ge barnen styrka medan männen helt givit upp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, där satt den förspillda kvinnokraften! Det ÄR förspilld kvinnokraft, absolut, fastän alla erfarenheter i sig ger styrka ,men det är knappast någon tröst för den som har det så.
      Det svaga könet är starkt, starkt.

      Radera
  5. Kvinnor kan, kvinnan kan. Jag tänkt mycket på kvinnan i dag, kvinnan förr för inte så länge sedan här i vårt land... kvinnan nu, nära eller långt borta, i elände utan mat åt barna. Tankarna kommit och gått, fram och tillbaka.
    Nå, ny dag i morgon. Tror jag håller på att bli förkyld, sitter och nyser. Inte kan det ju vara dammigt här!
    Jo, ännu en sak. Också jag fått höra om förspilld kvinnokraft.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, oj, så kvinnan kan! Även jag har tänkt i de banorna idag, tänkt på alla som var med under krigsåren, på bl.a. svärmor.
      Nej, nog är det säkert en förkylning på gång men egentligen är det ju bättre med damm.
      Låt det ligga, tids nog tar du bort det.
      Jag slår dövörat till när jag hör ordet förspilld kvinnokraft. Ids inte förspilla min tid på att lyssna på sånt "paller".
      Kram

      Radera
  6. Vilket passande tema på Internationella kvinnodagen och så fint tolkat.
    Jag tycker generellt vi kvinnor är mycket sämre på att hålla ihop och hålla varandra om ryggen än män i dagens samhälle, där kan vi verkligen lära av historien, göra en uppryckning och hjälpa oss själva.
    Allt gott och kram
    /Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anette!
      Jag håller med dig, vi är inte lika bra på att hålla varandra om ryggen i dagens samhälle, förunderligt nog. Uppryckning, absolut!
      Allt gott till dig med! <3

      Radera
  7. Så fint inlägg på temat! Förspilld kvinnokraft ... hm... jag kan inte varken sticka eller virka, men att det skulle vara förspilld kvinnokraft det tycker jag verkligen inte.
    Förhållandet till min mamma var aldrig riktigt bra, men jag beundrar henne för den kraft hon hade att klara sig i alla svåra livssituationer...
    Ha det gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anki!
      Att kalla hantverkande till förspilld kvinnokraft är helt fel, absolut. Snudd på mobbning men säger nog mera om den som säger så än om den som utövar hantverk av olika slag.
      Vi har förebilder att imponeras av, de flesta av oss.
      Ha det gott du med!

      Radera
  8. Jag ångrar att jag själv inte skrev om kvinnodagen igår. OH well, jag får satsa på nästa år. Eller skriva om det en annan dag.
    ja, jag har också starka kvinnor i mitt liv, min mamma som är som styrkan och modet självt vid 76. Min mormor som blev 97 och var pigg tills hon var 94 och som bodde ensam på sin gård fram tills att hon var 86. Starka som bara den. Min moster som trots sin ovanliga cancer i ryggen kämpar på med allt hon brukade göra som frisk. Stark som tusan vid 75, trots allt. Sliter på vid sin skäristuga och har det så fint. Min mormor vävde, virkade, broderade och stickade. Jag har så många av hennes alster idag,, dukar, gardiner, överkast, vävda dukar, tröjor hon stickat, sockor hon stickat. Ingen förspilld kvinnokraft bara SÅ vackert och så bra för mitt välbefinnande. Kvinnor KAN! OCH kvinnor borde bli lite bättre på att hjälpa varandra, kan jag tycka. Min moster, som jag skriver om ovan, var den som öppnade våra ögon för kvinnokampen på 70-talet. Tacksam för det. OCH jag kan alla de gamla kämparsångerna från den tiden, befrielsen är nära och ÅÅÅ tjejer vi måste höja våra röster för att höras mfl. Tacksam. Nu skulle jag vilja ha en en rosa pussy hat, fick ju aldrig tag på en sådan när jag gick med i marschen den 21 jan, tyvärr. Får be min mamma att sticka en!!! Ha en riktigt bra dag!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kvinnodagen kan man skriva om alla dagar året runt, tycker jag.
      Jag vet att du har starka kvinnor bakom dig och har haft. Din mormor var ju en hejdundrande kvinna, minst sagt. Fina förebilder, sådana behöver vi alla. Helt rätt, kvinnor KAN.
      Jag måste erkänna att jag inte kan orden till kampsångerna men minns bra när de var aktuella och på tapeten. Där borde de förstås finnas hela tiden. Lycka till med pussy hatten!
      Ha det bra du med Annika!

      Radera
  9. Wonderful post! So true in any part of the world, that's why we have an International Women's Day. Sadly not so much today, the society has changed, we move away and loose contact, but we still have strong women :-)
    xx

    SvaraRadera
    Svar
    1. Thank You Radka!
      You are right, the society has changed, but we still have strong women! You are one of them!
      <3

      Radera
  10. Underbart inlägg! Förspilld kvinnokraft har jag bara hört i samband med hushållsarbete, handarbete
    är väl tillvaratagen kvinnokraft om något! Men kvinnor som praktiskt taget har varit/är "bundna vid spisen" hade nog kunnat uträtta en hel del annat också som de skulle ha tyckt bättre om och kanske ha kunnat uträtta storverk av annat slag i en annan tid med andra möjligheter. Vilken fin berättelse, den om den stackars grannkvinnan som mådde så dåligt. Men vilken uppslutning! Annat än dagens långa väntetider. Ingen väntetid där inte!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anna!
      Allt har sin tid, tror jag, även vad gäller att sköta om hushållsarbete. Numera är det ju mera regel än undantag att männen är lika aktiva i hushållet än tidigare. I de flesta fall, skulle jag tro.
      Förr fanns inte möjligheten på samma sätt som den finns nu. Kvinnor hade inte ens möjlighet att skilja sig om de ville, de fick bita ihop och gå vidare även om livet var surt som bara den. Det var inte bättre förr :)
      Mera liknande kvinnokraft behövs och i all synnerhet när man tänker på väntetiderna. Också här mår många dåligt utan att få nödvändig hjälp i tid. Tyvärr!

      Radera
  11. Där sitter du på den vackraste av öar och skriver så vackert om skärgårdskvinnorna. Du ska veta att StormskärsMaja för alltid är inpräntad i min själ, hette tv-serien också så, minns mest den vackra melodin. Den karga skärgårdsmiljön är mycket speciell och även om jag inte är uppväxt där så är jag ändock en havets flicka, bodde alldeles vid havet i Helsingfors. Jag läser mycket historiska böcker och beundrar människorna som levde före oss. Speciellt kvinnorna och kvinnokraften. Tack för läsningen och trevlig helg

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var Lasse Mårtensson som stod för den vackra melodin i filmen om Stormskärs Maja. Mycket vacker komposition. Han var en skärgårdsmänniska så storstadsmänniska han var :).
      Tack Paula för titten in! Jag är glad att du tycker om det jag skriver här.

      Radera
  12. Fint och intressant inlägg om Kvinnokraft. Kvinnorna kunde stötta varandra på den tiden när ingen arbetade utanför hemmet. Nu för tiden är även de gifta kvinnorna ensamma om de har problem som de inte kan dela med sin man. Inte konstigt att så många är sjukskrivna.
    Vad beträffar stickningen håller jag helt med dig om att allting i hantverksväg är värdefullt. Ingen tycker att det är förspilld manskraft om mannen snickrar en möbel eller täljer smörknivar. Snarare att han är beundransvärd.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ingrid!
      Ja, de hade sin egen värld på den tiden, sin hemmavärld.
      Men några av kvinnorna/mammorna arbetade nog, men ofta på kvällstid eller hemifrån. De räckte till ändå för många andra och för varandra.
      De som inte jobbade tog hand om de andras barn. De stöttade varandra, verkligen.
      Jag tror att det är stressen och prestationsångesten som stjälper så många människor i dagens läge. Pressen från arbetsgivare osv. Jag tror också att det gäller både kvinnor och män. I dagens läge är jämställdheten tydligare och vanligare än den var på femtiotalet. Det har blivit bättre men att folk mår dåligt och sjukskriver sig tror jag att handlar om arbetssituationerna och att få vardagen att gå ihop på så många sätt.
      Jag känner flera män som gärna stickar och de lyfts till höjderna. Av kvinnorna!
      <3

      Radera
  13. Ett fantastiskt fint och bra inlägg! Så bra skrivet! Ett stort tack för att du satte dessa ord på pränt!

    SvaraRadera
  14. Underbart inlägg om kvinnokraft.
    Viktigt det där att ta vara på varandra och finnas för varandra.
    Härlig historia om tant X, fast lite skrämmande också.
    Gillar att du tycker att stickning är kvinnokraft, det gör jag också.
    Ha det bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lena!
      Oerhört viktigt är det att finnas för varandra och
      att man vet att det finns någon "bakom knuten" som kan hjälpa en
      då man verkligen behöver det.
      Framför mera kvinnokraft!
      Detsamma!

      Radera
  15. Både insiktsfullt, sant och på alla sätt trevligt läsa ditt inlägg om kvinnokraft. Garnet går som en röd tråd genom det hela. Själv har jag blivit tvungen sluta sticka trots att det är så roligt. Mina händer och armar klarar inte av det. Sist blev jag justerad för nästan 6 månader. Nu har jag lämnat bort både stickor och garn.
    Tänk om vi kunde ha det så även idag att kvinnorna ser om varandra och frågar hur det är, hjälper och så vidare. I det avseendet var det nog bättre förr.
    Nu har jag lagt in dig i listan över rubrikbloggare även hos mig. Trevligt göra dig bekantskap.
    Hälsningar
    Yvonne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Yvonne!
      Det känns säkert ledsamt att inte kunna sticka längre när du tycker om att göra det. Men ibland kan man inte välja själv utan får finna sig i att livet ändrar.
      Vi får se till att hålla den tråden levande, den att se till varandra, fråga och hjälpa. Att bli som dom var en gång.
      Trevligt säger jag också för min del vad gäller din bekantskap.
      hälsar Karin

      Radera