lördag 4 mars 2017

Gurkkriget

Jag vaknade tidigt en morgon med tanken på att jag kanske borde odla frilandsgurka i år.
Ibland känns tanken färdigt bearbetad under natten via drömmarna.
Men redan i sängvärmen tog jag beslut om att det inte blir frilandsgurka i år.
Vad tänkte egentligen tanken?
Jag slog den ifrån mig illa kvickt
Nej, i år ska jag odla växthusgurka....


Och så blir det som det blir ibland när man nymornad ligger i sängen och låter tankarna
vandra sina egna vägar innan man stiger upp.
Det "Stora gurk-kriget" som jag har haft fördelen att vara med om tornade upp sig i minnet.
Nu undrar kanske någon hur ett krig kan vara en fördel att få vara med om?
Ibland är det faktiskt så.
Det är inte alla förunnat att få vara med om  livfulla,
hetlevrade människor med mycket temperament  och som trots allt förgyller ens vardag
på ett oförglömligt sätt. 

Det hela började helt oskyldigt med att jag fick ett erbjudande om  att odla gurka på två,
ca 15 meter långa  rader i ett större land tillsammans med en manlig granne,
som hade en rävfarm i skogen nedanför mitt hem där jag bodde på den tiden då detta begav sig.
Själv hade han sått gurka på minst tjugo lika långa rader och när hans frön tog slut
återstod två rader och då fick jag möjligheten att använda dem.



Gentilt, tyckte jag och antog erbjudandet, tackade och for till stan och valde ut frön 

Allt löpte på som det skulle, gurkplantorna växte och blev fina
Jag fick ihop så mycket gurka på  de två raderna att jag t.om. kunde sälja en del av dem
åt min dåvarande makes arbetskamrater.

Men framgångsrik gurkodling kan ge upphov till avundsjuka, misstänksamhet och missunnsamhet....
Jag såg nog den manliga grannens blickar.
De mörknade när han såg på mig där jag låg med rumpan upp i gurklandet och såg glad ut
medan jag sorterade ogräs i en korg och gurkor i en annan
Gurkorna som behövde plockas varje dag för att hålla rätt storlek
och kvalitet "ynglade glatt av sig" och blev många, alltför många för min egen familjs del.
Att han hade börjat kratta jorden runt sina egna rader lade jag märke till
men jag tänkte inte på det hela särskilt mycket.
Han fick ju göra som han ville....

En dag när jag for till gurklandet kom min granne Hilma med mig, bara för att fördriva tiden
lite grann när jag plockade ihop dagens skörd.
Hilma, numera salig och i mitt hjärta kärt bevarad, var en hejare på att lägga in stora gurkor
i sockerlag, ättika, kanel och nejlikor. Gurkorna skulle vara rejält förvuxna, gula i färgen och
nästan oätliga på grund av beskhet.
Då var de som bäst till den omtyckta inläggningen som hon brukade göra.
På mina två rader fanns förstås inte en enda stor gurka; jag höll ju efter varje dag och plockade bort
dem när de var i precis rätt storlek.

Gurkor som dansar vals och mazurka

Men så fanns förstås de där andra gurkorna, omgärdade av krattad jord.
Vår gemensamma manliga granne som jag delade gurkland med
hann inte sköta om alla sina rader på samma sätt som jag hann med mina två.
Av förståeliga skäl, det är skillnad på tjugo rader och på två rader.
Och han hade många, många stora, förvuxna, gula gurkor i sin del av landet.
Helt perfekta till Hilmas inläggningar

- "Jag tar några ", sa´ Hilma och plockade sitt förkläde fullt.
-" Men, ska du verkligen göra det?"
    Jag hade ju sett de mörka blickarna och hade mina skrupler
    Den krattade jorden visade också på misstänksamhet. Spår syns i sådan....
- "Ja, han kan ju ändå inte använda dem eller sälja dem.
    Jag berättar det för honom när han kommer förbi."

Där stod hon med ett trettiotal gurkor i förklädet och höll i snibbarna
för att de inte skulle falla ut i landet igen.
I och för sig var det ju logiskt, det hon sade. Gurkorna skulle inte kunna användas
och säkert skulle det ordna sig

Sedan åkte vi hem igen när jag hade gjort mitt.
Hilma hade så många gurkor i famnen att jag körde henne ända  fram till hennes trappa
Precis när hon steg ur kom den manliga grannen i full karriär i sin pickup så gruset sprättade vida omkring.
En touch av vilda västern kunde anas
Aha, tänkte jag och anade oråd.
Gurktjuven är avslöjad!



Han bromsade in och kastade sig  ut ur bilen,
arg som en galen tupp,
"Har du stulit mina gurkor"? skrek han.
"Jag såg fotspåren i landet!"

"Stulit och stulit", sa´Hilma,
 ertappad med alla förvuxna gurkor framför sig.
"Jag har tagit hand om sådana som du ändå inte kan använda!"
Sen blev hon topptunnor ilsken och började skrika hon också.
Tydligen  kom hon ihåg alla oförätter
som de hade outsagda sedan förr.
Han fick veta att han var född, lita på det!
Bäst att  förekomma än att förekommas

Allt drogs upp i ljuset, allt som tydligen hade förorsakat knutna nävar i fickorna en längre tid.
Nu skulle det rensas så luften blev ren som ett nybadat barn.
-" Men är det så du ska ha det så varsågod, här  har du dem!"
Hilma stegade fram till hans bil och tömde sitt förkläde rakt på flaket.....Arg som ett bi.




I sin tur tog han upp gurkorna en och en
och började slänga dem med kraft in i Hilmas trädgård under äppelträden
"Han skulle minsann inte ha dem"! ?
Hon  kastade dem tillbaka på honom och på bilen så det hördes tydliga splasch om dem då de
gick sönder så fröna sprutade åt alla håll och kanter.

Under tiden gurkorna gick hädan, skrek de alla möjliga och omöjliga otidigheter åt varandra,
kriget trappades upp och de blev argare och argare
Själv stod jag en bit i från och skrattade hejdlöst. Jag kunde inte låta bli
De såg så komiska ut och med tanke på ärendets "allvarliga dignitet" så blev det ännu roligare.







Han avslutade det hela med att slänga sig in i bilen,
göra en rivstart och dundra iväg ner mot sin
rävfarm i skogen.

Hilma stod kvar med händerna i sidorna
och lät som en osande furie i sina glansdagar.
Aningen glad för att på sätt och vis ha fått sista ordet.

Kvar på gräsmattan under ett av äppelträden låg tre gurkor,
de enda som hade överlevt kriget.

Dem kastade hon på hans flak när han körde förbi på vägen tillbaka









Sens moralen?
Ta aldrig förvuxna fula gurkor av någon utan att fråga om lov allra först!

Och vad hände sen?
Efter det stora kriget?
Följande dag kom rävfarmaren förbi med en stor kasse förvuxna gurkor till Hilma
Det var hans vita flagg och önskan om ett "eld upphör".



Men Hilma var inte på det humöret

"Ta du dina gurkor och dra så långt pepparn växer!"
Jag såg åter gurkor vina in i hennes trädgård

Men den här gången plockade hon upp dem
och tog dem tillvara.
Gruffandes någonting för sig själv
medan hon plockade....


Så infann sig freden på jorden igen
och i all synnerhet i gurklandet.
Jag fick till och med beröm för att jag
hade så fina gurkor och prydliga rader.
Och nog hade han sett att det inte var mina
fotspår i hans del av landet.😉







Rävfarmaren och Hilma drack kaffe med varandra igen, som om ingenting hade hänt.
Så där som de ofta gjorde

Och vi fick alla inlagd gurka senare under hösten. Mycket goda

Ordningen var återställd!

Jag har dock aldrig delat gurkland tillsammans med någon annan
sedan dess.
Det är lugnast så, tror jag.




Men jag är oerhört glad och tacksam för att jag har haft förmånen att ha fått vara med
om dessa människor.
Livet pulserade alltid, det var aldrig slätstruket när man
hade med dem att göra.
Förhoppningsvis håller de frid i sin himmel.
Om inte, så kan det ju vara bra med lite liv där också!


Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska 
Alla bilder i inlägget har jag hämtat/llånat från Internet.  
Headern är dock min egen bild på mina egna gurkor 😉 

20 kommentarer:

  1. Ååhh Karin ... vilken härlig berättelse! Sitter här och skrattat högt för mig själv och ser alltihop framför mig! Ser och hör alltsammans, som om jag vore där!
    På den tiden vi odlade gurkor då hade vi även höns och hönsgödslet lades i botten av gurklisterna ... och gurkorna trivdes... och växte fort, fort - ja, precis som gurkor brukar göra! De åren åt vi gurka på längden, på tvären, inlagd, saltat och syltad. Roliga minnen så här många år senare, men oj så less jag var på dem då :)
    Ha det gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anki! :)
      Ibland måste man bara skriva ner minnen när de dyker upp.
      Allt var väldigt komiskt om man ser det lite grann från ovan.
      Ja, det är mycket med gurkodlandet och när det vill och det vill det ju oftast, så blir det hur många som helst att ta hand om i slutändan.
      Ha det gott!

      Radera
  2. Du skriver så finta att man ser allt framför sig .Jag skulle nog ha skrattat åt eländet jag med.Odlade också gurkor en gång men det blev mest blad och dom växte som bara den vi hade tydligen bladgödning istället för gurkgödning .-10 grader hos oss idag ,kramen Nette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nette!
      Ett skratt förlänger livet och jag kunde inte annat än att skratta åt "eländet" som du beskriver det :)
      Jag tror att kväverik näring är bladgödande. Jag tror det beror en del på sommaren också, hur den är och om det finns tillräckligt med pollinerare i farten.
      Här har vi minus tre för tillfället, solsken och småblåsigt! <3

      Radera
  3. ÅÅÅÅ gurka i krig och kärlek - de gröna som hängde i vårt växthus då jag var barn och åt som glass nästan.
    Grönt är njutet i denna härliga berättelse om människors lynne och gurkors beskaffenhet!
    Du kan du!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. I krig och kärlek är alla medel tillåtna heter :) Till och med att kasta gurkor på varandra.
      Växthusgurkor är som glass, nästan! Jättegoda att äta!
      Tack Tove!

      Radera
  4. Vilken underbar början på en söndagsmorgon. Jag skrattar så tårarna rinner. Nu kommer jag aldrig mer att kunna äta gurkor och hålla mig allvarlig. Ha en fortsatt bra söndag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gunnel, jag är glad för att kunna förmedla lite skratt!
      Det är just det som händer med mig titt och tätt, i all synnerhet när jag ser en frilandsgurka. Då ler jag per automatik och kommer ihåg gurk-kriget samtidigt som hjärtat blir alldeles varmt.
      Ha detsamma!

      Radera
  5. Underbart! Oj vilket gott skratt jag fick, tack för det! Jag kom att tänka på Lennart Hellsing och hans gurkor som dansade mazurka. Vilket härligt minne! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Veiken!
      Hoppas ditt liv blir förlängt! Ett gott skratt ska ju förlänga livet sägs det. :)
      Ja, ett härligt minne är det, absolut!

      Radera
  6. Hi hi . . . vilket gurkkrig det blev och vilken härlig historia.
    De blev väl vänner igen hoppas jag.
    Nej något gurkkrig har jag aldrig hamnat i, tror inte det kommer hända mig.
    Men vad vet man om livet, jo att man ska aldrig säga aldrig, 'fniss' . . . .

    Må väl/ Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. :). De var aldrig ovänner egentligen, hade bara häftigt humör. Som jag skriver i inlägget så drack de kaffe igen ett par dagar senare tillsammans, precis som de alltid brukade göra.
      Man ska nog aldrig säga aldrig, mitt i allt så...;)
      Må väl du också Eva, akta dig för frilandsgurkor! ;)

      Radera
  7. Det var allt en berättelse det. :)
    Jag kunde se gurkorna fara genom luften. ;)
    Att odla själv kan nog vara lugnare många gånger.
    Vi försökte odlar gurkor i trädgårdslandet i Enebyberg men det gick inget vidare vad jag minns.
    Ha det gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vinande gurkor var det, ja!
      Odlade gjorde jag nog själv redan då ,men nu delar jag inte gurkland med någon annan. Vis av erfarenhet :)
      Gurkor kan vara småknepiga, kräver upphöjda bäddar och värme i början, samt pollinerare förstås.
      Ha det gott du med!

      Radera
  8. Haha, ja kul!
    Nej, ngt gurkkrig har jag inte varit med om själv :-)
    Peters pappa odlar gurkor i sitt land. De blir hyfsat goda :-)
    Mormor och morfar hade växthus ett tag då jag var liten. Känner än doften av det goda. Men minns kanske främst de goda, små söta tomaterna man plockade direkt från plantan och åt. MUMS!!
    Ha en bra måndag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. :). Jag vågar nästan påstå att gurkkrig är rätt sällsynta i sitt slag.
      Körsbärstomater är som godis, man kan äta hur många som helst, bara påta i sig de solvarma småttingarna.
      Ha en fin tisdagskväll!
      Jag har varit en sväng till Sverige av och an, därav sent svar. :)

      Radera
  9. Minsann en sann fröjd med odling. Tänk vilken mångfald till "skörd" den kan ge. :)
    Önskar dig en härlig tisdag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker om att odla, känner mig "jordad" och vill gärna göra det.
      Ja, mångfald kan vara så mycket.
      Önskar dig detsamma!

      Radera
  10. Vilken berättelse!!! Och vilket gurkkrig!
    Tack för att du delar med dej och ger oss lite skratt och tankeställare.
    Ha en bra dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så fröna sprätte till och med :)
      Ha det bra du med!

      Radera