Att BIDA sin tid

Det är så jag tänker när jag ser veckans rubrik Bida,  som Tove har givit oss att skriva om.
Det finns många synonymer till ordet bida men jag överlåter åt läsaren av denna blogg att själv
googla om intresset finns. För min del handlar det om att vänta ut någonting när jag ser ordet.

Så måste det ju vara för ett litet frö, eller ett större frö, storleken spelar ingen som helst roll
Förmodligen tänker inte fröet som jag tänker, det bara blir någonting om det bara kommer
i jord och får lite vatten på huvud och fötter nu och då.
Väntan är förstås min högst personliga, men
som vanligt upplever jag att allt är väsensartat.
Någon form av intelligens måste ju allting ha?

Nähä??
Protester???
Protestera bara, jag tänker som jag tänker och som jag mår bra av, i alla fall! 😉

15-åring i dagsläget

Jag känner ju att jag har goda relationer med det mesta som växer.
T.ex vår enbuske vid köksingången. Den har verkligen bidat sin tid i många år
här hos oss ända från det att den var två barr stor. 
Vi såg den lilla plantan när den var riktigt nyfödd och en sådan kan man
bara inte rycka upp, ett oskyldigt litet "Två-barr" som enbusken döptes till.
Nej det går då rakt inte.
Vi pratade med vårt lilla "Två-barr" och berömde det när det blev flera barr högt.
Vi ville ju ha en enbuske vid vår trappa och så fanns den där en dag:
- "Hej, här är jag !  "😀

Två-barret i knopp, sina egna och någon annans

Sen blev Två-barret en liten fin buske,  jämn och fin.  
Vi nickade förnöjda och klappade Två-barret
i förbifarten nu och då.
Sen hände något. Två-barret kom i trotsåldern!
Den lilla enbusken slängde med armar och ben
åt alla håll och kanter så det inte såg riktigt klokt ut.

Grannarna som också såg trotset, berättade att man kunde klippa enbuskar så de blir riktigt fina.
Uffe tog fram sekatören och klippte av lilla "Två-barret"  nästan på hälften
och jämnade till armar och ben lite här och där.
Enbusken såg nästan stympad ut.

Vild och busig och med många kompisar runt sig.

Oj, stackars "Två-barret"!
Men det tog inte länge innan busken åter hade vuxit sig jämn och fin och hög igen.
När Två-barret kom i yngre tonåren fick det mera eller mindre stora fötter, sådana där
som snubblar överallt, armar som hängde och slängde och en stam/kropp som stretade hit och dit.
Då klippte Uffe till igen och jag tog till andra förbindliga åtgärder
och drog ett tjockt snöre om allt det stretande, varligt förstås men bestämt.
Det är bra med gränser när man är tonåring.

Två-barret har en kompis som slingrar sig runt omkring och överallt och som blommar så klematisvackert i början av sommaren. Ibland vill kompisen ha lite näring och givetvis får Två-barret suga i sig lite samtidigt.

Nå, tonåringar bidar kanske inte sin tid i meningen att vänta ut någonting.
Nu är "Två-barret" fortfarande tonåring, ca 15 år gammal och börjar visa
tydliga tecken på att ta sig egna vägar igen.
Det är där vi befinner oss nu.

Nå, nu i juletider hänger vi upp stjärnor och säkert lite till innan julen är inne.
Två-barret tycks förnöjt trots en viss tydlig trots.
Men det är som det ska. Vi bidar vår tid både Två-barret och vi.

Så här kan det gå, jag tänkte faktiskt skriva om halloweenpumpan i vårt köksfönster,
från frö till slutstation i kastrullformat, men
Två-barret tog över, precis så där som bara en tonåring kan.

De andra som deltar i veckotemat är:

Anki, Anna, Birgitta, Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt, Tove,  Ulla

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska



Kommentarer

Gunnel sa…
En underbar berättelse! Det är precis som om du beskriver ett barn som växer upp. Hur kommer Två-barret att bli som vuxen, tro? Hälsningar från ett halt Skåne. Jag höll på att slå en "värmylla" idag när jag hämtade in posten.
Tack Gunnel! Det är just det vi funderar på också, hur Två-barret blir som vuxen. En pelar-en ? Kanske. Här får vi bida vår tid och hoppas att Två-barret lever länge än. Värmylla var ett nytt ord för min del. Jag förstår att det inte är roligt att slå en sådan på sig själv och är glad att du är hel och utan blåmärken. Här är också halt på sina ställen. Godnatt Gunnel!
Musikanta sa…
Tänkte på den kinesiske filosofen som sa att den som planterat ett träd - eller som här en buske som nästan är som ett träd - har inte levat förgäves. Jag tror också att alla växter lever sitt eget lilla liv.
Kram
olgakatt sa…
1979 hjälpte min mor oss med trädgårdsanläggningen och visade vad hon dragit opp, nämligen en ca tre cm hög ekplanta med tre miniatyrblad och ollonet ännu fast i rottråden. Den satte jag i en kruka och grävde ner i jord igen. Sen bidade vi i några år, plantan växte sig större och en vacker dag tog jag bort krukan och vi valde en plats för en ek. Nu har vi bidat snart 40 år och eken är ett STORT träd! Många meter högt och arboristen får vårda det emellanåt så pass att vi också fått en hel massa ved att elda med. Tanken svindlar när man betänker att allt detta bodde i det lilla ekollonet!
Så sanna ord Ingrid!
Ett träd som man har planterat eller sett växa upp får man en speciellt fin känsla av. Man blir vänner helt enkelt. <3
Javisst är det svindlande när man inser vad allt ett lite frö/ollon rymmer. Det är STORT!
Marina sa…
Jag förstår nu att det är det vi har vid stugan, en massa tonåriga enbuskar. Frågan är om vi ska försöka tukta dom till hyfs eller o med ska få fatta det själva...;)
Det kanske hjälper att visa sekatören, lite så där i förbifarten. Mitt i allt tar tonåringarna och hyfsar till sig själv. Vi har också ett gäng likadana i omnejden :)
Vilken underbar historia! Två-barret har verkligen personlighet. Jag fick nästan en tår i ögonvrån och tänkte fråga vad hen ska få i julklapp. Kanske blir det en ny ansning, vem behöver inte fixa till sig lite inför julen.
Ha det så gott
/Anette
Tack Anette!
Få se vad som händer, något måste ju Två-barr få som står där varje dag under året och håller trappvakt :)
Ha det så gott du med!
Karin
Vilken underbar berättelse om lilla två-barr! Och vilken lyx att ha en enbuske hemma på gården! Vi får kanske höra mer om två-barr framöver? Det kanske blir en hel familj kring trappan så småningom! :-)
Tänk att bida så fint om uppväxten, en skön sann historia att glädjas av - klappar om den lite då och då .. bilden av tvåbarret är underbar!!
<3
Karin sa…
Jättefin femtonåring!

Och alla dessa små fröer och nötter och rötter som vet precis vad de ska göra och (mestadels) när de ska göra det. Man blir ju alldeles rörd och full av beundran!
Tack Anna! Ja, man kan ju inte veta så noga vad som händer. Ett syskon kunde Två-barret få, på andra sidan trappan men det kanske vill vara ensambarn. :)
Tack Tove! Givetvis så klappar vi om Två-barret! Tror nog att det får agera äppelträd för fåglarna ett tag framöver. <3
Ja, hur i alla fridens dar kan de veta det, egentligen?
De är kloka och visa de små :)
Anki sa…
Vilken fin berättelse om det trotsiga Två-barret! Det gäller som sagt att sätta gränser för tonåringarna :)
Ha en fin helg!
Tack Anki!
Gränssättning är inte alls lätt men man måste ju försöka :)
Ha detsamma!
Lena i Wales sa…
Härlig läsning om Två-barret, man glömmer nästan bort att det rör si gom en växt och inte en mänsklig tonåring. Tack!
Musikanta sa…
Vem är det som sätter rubriker på Veckans tema nästa år i januari?
Julkramar till Uffe och dig från Ingrid
Tack Lena!
Tänkte spontant på uttrycket "djur är också människor", så kanske växter är detsamma? :)
Jag vet inte Ingrid! Inte ännu.
Tack snälla du! Vi ger julkramar till dig och Kent också!

Populära inlägg i den här bloggen

Ett oförglömligt fyrverkeri får avsluta året

Veteranbil nr. nio och tio