måndag 21 november 2016

Bombom...



När orden inte räcker till, när man inte kan ett språk tillräckligt bra för att
förklara och berätta som man vill göra det så får man ta till ett språk som alla förstår
Där jag satt tillsammans med kusken bakom hästen Nicola,
som drog oss längs strandpromenad och kajer i stadsdelen Yialos på ön Symi, då vi var dit i september
fattade jag genast galoppen när han, den unga kusken, ville berätta för oss om kriget
Vi hade just frågat honom om en sak, vad denna sak var för någonting och han försökte säga
att det var ett minnesmärke från det senaste världskriget som restes år 1949

Men ordet krig (war) kunde han inte så han sade helt sonika bombom och under
ruttens gång förbi affärer, cafeér, restauranger och mycket annat
så blev det många bombom  i samtalet vi förde.


    Det är egentligen den här typen av turistande jag tycker allra mest om, att få ett bra samtal med
    någon som bor på ort och ställe där man är. Det känns äkta i jämförelse med de s.k. turistfällorna som
    inte kan undvikas alla gånger, även om vi försöker gå i krok för dem.
    På sätt och vis så var ju den här lilla hästdragna rutten också en sådan men vi fick en bra spontankontakt,
    Nicolas kusk och jag. Ibland känner man att man känner varandra fastän man inte alls gör det.
    En ekvation som går ihop, jodå! 😀


    Det var det där lilla tåget vi tänkte oss att ta men så hittade jag Nicola och hans kusk
    och tåget fick tuffa på utan oss.
    Min svägerska har svårt att gå på grund av en liten skada i höften, så för att få se litet mera av stället
    tog vi chansen och åkte med hästekipaget istället
    På de knappt tre timmar vi hade till vårt förfogande så hinner man
    inte med att utforska särskilt mycket men litet grann från ovan och med en hästkraft framför
    så räknade vi med att få uppleva lite till i alla fall. Vi hade ätit en lätt lunch tidigare, strosat lite av och an,
    men det fanns fortfarande någon timme kvar av vår tid att göra någonting av.
    Dessutom tvekade jag inte alls i valet mellan häst och tåg och de andra tre
    sade inte emot, de hoppade på och satte sig bakom oss två, som satt på kusksätet.
    Så ville kusken ha det.

Mattvättarstället

    Kusken var född i Albanien och kom till Grekland/ Symi som 13-åring och nu var han 35 år gammal.
    Han kom igång  med sitt berättande, om än på knagglig engelska, men ändå. Vi förstod varandra.
    Jag ställde bara en enkel fråga om han var därifrån , han frågade var vi var ifrån. Sen flöt pratet på
    som om vi hade känt varandra hela livet.
    Hela rutten pratade han om sitt liv, om föräldrarnas liv och om bombom med jämna mellanrum.


   Ja, han berättade nog vad kyrkorna hette, men, men....byggnaderna blev liksom,
   lite grann, som ett förbi-kommande bara,  hans personliga samtal var och
   gav så mycket mera om hur samhället fungerar just där.
   Han hade en liten son; han jobbade hela tiden, alla dagar i veckan hela året runt
   men var förstås ledig under de stora högtiderna.
   Hans far var i restaurangbranschen, hans mor gjorde precis allt hon kunde göra
   där det fanns arbete tillgängligt. De överlevde på bästa sätt. Arbetslösheten är stor i Grekland
   Någon mor till sonen nämnde han inte alls och jag frågade inte.


   Fem månader i året är det högsäsong på Symi, då kommer många turister hit, sade han. Resten av året
   bor ca 400 personer där bakom ett antal av husfasaderna. Just det, mycket av det vackra är kulisser,
   för att det ska se snyggt ut när turisterna kommer med båten. Bakom kulisserna gömde sig en annan bild,
   kanske inte bakom alla vackra fasader, men bakom många förstod jag.
   Allt är som sagt inte guld som glimmar
 

    Det fanns inget sjukhus där, bara en läkare med mottagning
    ( mitt sällskap påstod senare att de hade sett en ambulans?
    förmodligen hade läkaren en lite större mottagning)
    så när någonting riktigt allvarligt inträffade var det helikoptern som gällde
    för transport till ett sjukhus någon annanstans.
    Varje höst, när säsongen var slut på Symi, reste han till Alexandroupolis där han levde resten av året.
    Han berättade vad han jobbade med där, men jag kommer inte ihåg längre vad det var.
    Minnet är bra men det är kort, bara att konstatera fakta.
    Han tyckte att grekerna är lata, de vill helst bara ha pengar men de vill inte jobba! Jaha, ja!
 



   En fiskebåt hade ledigt för dan. Förmodligen lade den ut till kvällen och fiskade hummer, krabbor,
   bläckfisk och säkert en del fisksorter till.
   Vi märkte att många jobbade natt där det fiskades, kanske en orsak till att de var lata på dagarna ?
   Jag måste ju ta grekerna lite grann i försvar.  Sanningen är alltid relativ.
  

                       Se där! Det ligger lite bombom-grejer där!
                       Vi kom till vägs ände, till utgångsplatsen.
                       Nicola ryggade till lite grann, frustade och stannade mitt i trafiken.
                       En man satt där han inte skulle sitta och kusken ropade :
                       Go away! It´s a horse-parking! Den glassätande turisten såg förskräckt ut ,
                       steg upp och gick sin väg. Nicola var nöjd och ställde sig på sin plats.
                       Ordning och reda ska det vara.

                       Vi steg av, tackade för oss.  Kuskens ögon hade tappat  något av den glöd
                       de hade haft när vi pratade under rutten. Nu återstod att vänta på nästa
                       turist som ville åka med honom. Om någon ville.
                       Vi började sakta gå mot båten som
                       skulle föra oss tillbaka till Rhodos igen.
                       Jag stannade upp och gick
                       tillbaka till kusken och tackade honom en extra gång
                       Han blev glad, riktigt glad och ögonen fick lite av glansen tillbaka igen.
                       Mina ögon med, tror jag, för killen hade gjort min dag!

                       Så snart båten hade lagt ut, såg vi hur alla turistföretagare började plocka undan
                       för dagen. Vi hörde dörrar stängas.. Hoppas att de hade fått sälja bra!
                       Jag hade en ny solhatt på huvudet i alla fall!
                      
                        ps. jag föreslår den som är mera intresserad av Symi att googla på namnet.
                        Det finns många länkar

                       Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska
                      

28 kommentarer:

  1. Att få tag i en så personlig och duktig guide är guld värt. De stora turistattraktionerna kan man oftast läsa om, men det är det där lilla extra som är så spännande att få höra något om, och gärna berättat på ett personligt vis. Som turist blir man nog ibland lite lurad och får bara se det som anses sevärt. Det behöver inte överensstämma med vad man själv är intresserad av.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland har man tur. Det är precis som du skriver, man får det där lilla extra, som känns äkta och vardagligt, man kommer nära på ett annat sätt. När hela resan var slut och jag tittade mig bakom insåg jag att det här var en av de absoluta höjdpunkterna.

      Radera
  2. Så trevligt att komma på att ta en skön häståvagn tur i Grekland och därmed få bra guidning också.
    Har bläddrat tillbaka lite i din blogg och kollat lite vad ni har haft för er i höst.
    Bli glad av att läsa att det går framåt för gubben din , hoppas att förlamningen släpper och att höger armen blir till hjälp såsmåningom.

    Tjingelingen från Rantamor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var nog mera rena slumpen att jag såg hästen med vagn och kusk, och då fanns liksom ingen återvändo :)
      Jodå, bästa Rantamor, Uffe blir sakta men säkert bättre men tillsvidare är hans hand fortfarande lam men det är knappt åtta månader sedan stroken. Vi ser framtiden an med tillförsikt, som det brukar heta.
      Ha det gott i Barcelona!

      Radera
  3. Så fint berättat igen av dig man hänger så bra med ,kramen Nette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nette!
      Jag blir glad för dina ord! <3

      Radera
  4. Riktigt fin tur och att var turist på det sättet och förmedla upplevelser till sina läsare är som "utbygd turism".
    Heja dig & sitt gäng!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Utbyggd turism, det kan man säkert kalla det. Tack Tove! :)<3

      Radera
  5. Kul att ni lyckades få till det så bra. Det är alltid underbart om man träffar på någon som kan berätta på det viset du beskriver. Och som sagt, det går alltid att förstå varandra på något vis - bombom!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man kan om man vill. Kroppsspråk och symbolik som just bombom kommer man långt med :)

      Radera
  6. Vilken fin hemsida. Jag "trillade in" här för att jag ser dig hos Tove då och då. Tänk vad man helt oväntat kan hamna mitt i något vackert, gripande och spännande skildrat.
    Önskar dig en fin dag.
    Mia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är glad för att du trillade in här Mia! Jag gjorde detsamma hos dig just därför, och hittade mycket fint att läsa och titta på. Det är bra med "kontakter" ibland, t.ex en som Tove :)
      Jag önskar dig detsamma!
      Karin

      Radera
  7. Vilken fin skildring av er dag med Nicola.
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lisbet! Det blev ca 1 timme, men den timmen gjorde hela min dag! :) <3

      Radera
  8. Vilken underbar dag! Precis så här ska man uppleva andra länder och kulturer. Det är lyx att få vara med om det. Jag tror att div grekiske vän var lika nöjd med dagen som du! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så tycker jag också, lite närmare kontakt med dem som bor där permanent, lite grann bakom kulisserna. Det känns fint :)

      Radera
  9. Njutbara bilder och berättelse. Mycket behövligt i det väder som råder här hos oss nu. Ja jag säger då bara tänk om man kunde språket engelska på riktigt men nog går det an en hel del att "picka o visa" också trots att missförstånd då kan lura emellan. Gissar att även ni har regn o rusk men ha en bra dag ändå-

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Jag antar att jag undermedvetet söker soligare, varmare ögonblick nu när det är den allra mörkaste november. .)
      Kroppsspråket är bra att ta till, när det kníper. Jadå, vi har nog rätt liknande väder just nu.

      Radera
  10. Härliga bilder och en fin berättelse!
    Man kan prata mycket med få ord och kroppsspråk.
    Ha en bra dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, till all lycka så är det så!
      Detsamma Lena och tack för titten in!

      Radera
  11. Hej! Vilken fin berättelse om din dag på en grekisk ö. Tack!
    Jag har bott i Grekland i många år, men på fastlandet. Jag tycker grekerna är underbara på många sätt, starka, uthålliga, familjekära och mycket vänliga och hjälpsamma. Perfekt är ingen människa förstås, grekerna har sina sidor precis som alla andra.
    Som svensk med en helt annan modern historia kan det vara svårt att fullt förstå en greks mentalitet och tankesätt. En äldre grek/grekinna har under sin levnad upplevt världskrig, invasioner, inbördeskrig, diktatur, inkompetent politiskt styre, djup ekonomisk kris och den utsatthet som den geografiska positionen ständigt bidrar till.
    Just lat är dock ingenting som jag förknippar grekerna med alls. Kanske har detta att göra med att de flesta turister kommer till öarna mitt i heta sommaren när tempot av hälsoskäl måste bli lugnare. Vad vet jag? I den statliga sektorn finns det lata tjänstemän, formade av ett system som inte fungerar, det håller jag med om. Men alla andra greker jag känner jobbar minst lika mycket som alla svenskar jag känner. De flesta mer. Synd att den här missvisande bilden finns. Det grekiska folket behöver liksom inga fler sparkar. :(
    Albanerna och grekerna är inte så lika varandra trots att de är grannar. De har precis som vi svenskar och våra grannar norrmännen eller engelsmännen och fransmännen ofta starka åsikter om varandra. :)
    Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Maria! Så roligt att du kommenterar och förklarar så bra, du som kan Grekland på ett helt annat sätt än vad en tillfällig turist kan. Personligen håller jag förstås med dig, det var mera med en glimt i ögat jag tog emot det kusken sade om lata greker. Han hade förstås sina personliga frustrationer och lät det gå över dem som inte kunde försvara sig. Jag försökte däremot lite grann, för jag tar det för vad det var. Jag har läst mängder av böcker om Grekland och kände igen mycket av den mentalitet som du skriver om, jag kände igen den i vardagslivet där och i också i mig själv, så lite grek är jag också, känns det som. :) Det är säkert som du skriver, lite övergränsen-åsikt länder emellan, så tror jag också. Däremot upplevde jag att kusken nog trivdes väldigt bra där han levde och var, mera grek tidsmässigt än albanier dessutom. Vi far tillbaka till Grekland igen, har fått blodad tand. Jag har mycket kvar att berätta om vår tid där så få se om jag får till det. Maten är ju gudomligt god och skämtsamma är de, glada och spontana trots att man i vissa ögon såg mycket annat. De har ju varit med om väldigt mycket och har det inte helt lätt nu heller men de talade inte om det, det bara märktes om man ville se det!
      Karin

      Radera
    2. Så fint du skriver! Precis så är det med de glada/sorgsna ögonen. Det ska bli spännande att få läsa mer om dina upplevelser i Grekland. Härligt att ni turistar med öppna sinnen och mycket kunskap. :)
      Så är det ju med dig, mig, kusken och alla andra. Vi har alla våra egna upplevelser, vår synvinkel, vår "sanning". Har man alla sinnen öppna och tar till sig tillräckligt många sanningar kan man forma sig den där mer mångfacetterade bilden som väl är så nära rättvis man kan komma. Tyvärr stannar alldeles för många vid den svartvita bilden. Kanske för att det är bekvämast så. Just det där med latheten har gjort mig ont. Det har ju skrivits mycket om lathet, särskilt de första åren av krisen när det helt gick överstyr med journalistiken i en del utländsk press.
      Kulturkrockar orsakar ju många missförstånd. För en utomstående ser det kanske illa ut att se en arbetslös man sitta på ett café mitt under lågkonjunktur. Oansvarigt, slött. I Sverige går man ju inte på café varje dag. Säkerligen har mannen inte många kronor på banken och garanterat är det samma frappe han har framför sig ända tills han lämnar caféet. Grekerna älskar ju det sociala livet och vill inte gärna sitta inne. Hur tungt livet än är så försöker man skratta, prata, älska, leva. Ja, t.o.m. vid begravningskaffet får man skämta och skoja. I början hade jag lite svårt att hänga med i det där, men nu uppskattar jag mycket den där förmågan att inte bara överleva, utan l e v a, även i de mörkaste stunder. Särskilt i de mörkaste stunder. Denna förmåga tror jag är en stor orsak till att landet fortfarande har sin starka kultur kvar, trots alla förändringar och oroligheter som skett under århundradenas gång.
      Oj, nu tar jag upp hela ditt kommentarsfält. Tack för intressant läsning! Ha en fin dag!
      Maria

      Radera
    3. Du får så gärna ta upp utrymme i kommentarsfältet Maria! Jag förstår din kärlek till Grekland och dess folk.
      Vi hade många härliga stunder när vi var ut för att äta. Ett härligt minne har jag med mig när jag köpte bikini. Måste nog få till detta tillfälle i bloggen på något sätt. Ibland måste saker upplevas, är svåra att skriva om. Jag såg faktiskt inte många som inte arbetade men vi såg att det var svåra tider, även om det kanske har svängt en del. För varje flygplan med turister som kom var vi glada för grekernas skull. Turisterna har blivit flera fick vi veta och det är fint. Och som sagt, vi far till Grekland igen, vi har redan bokat resan till nästa höst :)
      Ha det gott!
      Karin

      Radera
  12. Halkade in på din sida och fann en underbar reseskildring. Bloggvärldens pluspoäng... alla får ta del av, det gäller bara att hitta fram...

    Grekiska hus brukar väldigt ofta vara väldigt fina.. blåmålade, i alla fall fönsterkarmar, ser att det är så även på Symi.. Som sagt, tack för ett fint inlägg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt Mia, du får så gärna halka in här, det gör mig glad.
      Det fanns av alla de sorter där vi var men förstås också de vita och blå. Tack för titten in!
      Karin

      Radera
  13. Det här var nog den finaste reseskildring jag nånsin läst! Tror ni fick ut mer på tre timmar än många på tre veckor. Möten är så viktiga. Det är de som fastnar.
    Allt gott och kram
    /Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anette!
      Det kändes nästan så, tre veckor istället för tre timmar.
      Och även om det är vackert som en dag där på alla ställen, så är det den mänskliga kontakten, mötena som känns mest och bäst.
      Allt gott till dig med! <3

      Radera