lördag 29 oktober 2016

Ernas längtan / I väntans tider

Mitt i allt så är oktober nästan slut och jag får lite bråttom att skriva
den sista temarubriken för den här månaden, nämligen  " I väntans tider"

Det finns så många olika slags väntan
Väntan är också en längtan till någonting
Längtan är en väntan.
Jag väljer att återge Ernas längtan till huvudstadens brus
men också samtidigt hennes väntan på våren som ger henne möjlighet
att ge fullständigt sjutton i att hålla plåtkaminen varm.


Dikten har jag läst tillsammans med min svärmor Birgit, som snart har varit död i två år.
Vi kröp ofta upp i en av hennes soffor och tittade på fotografier och läste brev tillsammans
från förr i tiden, hon och jag.
Birgit älskade att göra det och berättade med varm glöd om hur det var på den tiden
det begav sig, som hon sade.
Jag tyckte mycket om den samvaron

Erna och Birgit var mycket goda vänner alltsedan ungdomsåren och följde varandras
öden i torrt och i vått.
Som tack för att Birgit och svärfar Hakon, hjälpte
folket på Strandgårds på Borstö, där Erna levde med sin familj,
med att få en del till deras plåtkamin sänd dit ut så skrev
Erna "Långa längtans sången" till dem som tack.
Jag passade på att skriva av den eftersom jag tyckte att den var
både humoristisk men också belysande på  hur det är att vara utskärsbo när
snön viner runt knutarna utanför.



Långa längtans sång
Jag ligger uti kammaren på golvet på knä invid vår gamla plåtkamin,
och blåser flitigt på den sura veden tills jag är både röd och gredelin
av mödan o av ilskan om varandra
Du vet det kostar på ens runda buk allt medan sot och aska flyger kring en,
att kravla svärande omkring på huk

Därute viner nordan kall och bister och snön i sjok och mängder vräker ner
Och brasan dånar, rök ur skorsten stiger, kvicksilvret åker neråt mer och mer
Som vålnader vi skrida om varandra, vi kura var och en uti vår knut
Och vädrets alla makter ruskar om oss och lär oss nu om nånsin veta hut.

Vi fryser smått och surar åt varandra men brasan flammar värmande och glad
Jag fyller litet vatten i Johanna och skriver lite smått i mina blad
Då höres plötsligen en välkänd vissling från övre ändan av min plåtkamin
För tusan bövlar! Morr och "tandagnissling"
Nu har jag orsak bli helt gredelin

Se upp min fru! Där är vad man behöver
Visst var det ett beklagligt mellanfall att kaffehurran skulle koka över
Men snart är åter allting som det skall
Och medan brasan sakta falnar neder vi styrker oss med brygden stark och fin
Och värmen känns i alla frusna leder, själv blir ens nuna mindre gredelin.

I brasan sen de sista kolen glöda. I Österfjärden blinkar fyrars ljus
Här sitter jag i nattens ro allena och längtar hett till huvudstadens brus
Jag drömmer om kaféer och teatrar, reklamerna på Mannerheimintie
Flanörer, skåda fönster, boulevarder och skådespel som aldrig jag får se.

Men vad mig bjuds det är helt annorlunda, en frusen ö i havets kalla famn
Med nakna träd, omvälvd av snö och stormar
En okänd lik, som lever utan namn!
Ett folk som sitter här i sina stugor och livet rinner undan år för år
Här sitter vi som höstens sista flugor och längtar att det åter ska bli vår

Ty när det våras över havet, solen lyser varm och fin
Ska jag inte mera elda i våra gamla plåtkamin
Jag ska dra en suck av lättnad att ej mer på falnad glöd
Som en blåsbälg nödgas pusta ömsom gredelin och röd.
 skriven av :  Erna Louise Andersson


 
 De andra som också skriver Veckotema hittar du här:
 Anki, Anna, Birgitta, Karin i Stockholm, Livsrummet, Matfreaket, Olgakatt, Tove,  Ulla

Copyright; Karin Eklund, Pettas ekologiska

35 kommentarer:

  1. Underbar dikt!

    Rolig och gripande och drastisk på samma gång. Jag fastnade särskilt för den här raden, som fångar den där vinterkänslan när det är som värst och man bara är sammanbitet inriktad på att klara av det!

    "Som vålnader vi skrida om varandra, vi kura var och en uti vår knut."

    PS. Livsrummet har fixat novemberteman:

    5 nov Ögon
    12 nov Fiber
    19 nov Sits
    26 nov Grått

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så tycker jag också, att den är underbar. Erna var jättduktig på att skriva dikter, kväden och också många gånger på dialekt.
      Hon skrev också plötsligt på finska i dikten, Mannerheimsvägen blev Mannerheimintie, men annars skulle det förstås inte ha rimmat.
      Funderar redan på nästa tema Ögon :)

      Radera
  2. Mera PS: Du hade redan koll på november, upptäckte jag just! Novembertemana finns ju i din högerspalt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ps, härifrån också. Englundskan var själv ute i god tid och berättade :)

      Radera
  3. ÅÅÅÅ Karin & Birgit som i soffan får dela på Ernas fina; jag blir rörd och berörd och det går rakt in i själen min! Så enkelt och livvgivande besvärligt - dina bilder bekräftar!
    <3 och god helg till pettassarna!

    SvaraRadera
    Svar
    1. och du tack för inspirerande rubriker i oktober :-)

      Radera
    2. Där skulle du också ha tyckt om att vara Tove, tillsammans med oss. :) Erna var en fena på att beskriva vardagslivet på ett fint sätt.
      <3 tackdetsamma från pettassarna!

      Radera
    3. Jag hade tyckt mycket om det jaa ..

      Radera
  4. Vilken helt underbar liten berättelse ... och en helt fantastisk dikt. Ser Ema framför mig där framför kaminen :)
    Tack för spännande rubrikteman Karin!
    Nu såg jag att du hittat novembers rubriker också - så bra :)
    Trevlig helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Erna tyckte om att dikta, att få ihop ord och hon var väldigt bra på det också. Ja, dikten är beskrivande, jag ser också henne framför kaminen :)
      Trevlig helg önskar jag dig också! Kom ihåg att vrida klockan en timme tillbaka

      Radera
  5. Vackert, gripande och målande!
    Ha en fin helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lena!
      Detsamma önskar jag dig!

      Radera
  6. Underbart! Tack för dina fina teman denna månad. Observera att jag också är med i Veckans rubrik, även om jag inte varit så flitig.
    Hälsningar
    Birgitta, Pensionären på ön

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Birgitta! Så roligt att du också är med, jag ska genast lägga in dig på deltagarlistan.
      hälsar Karin :)

      Radera
  7. Kanske du har mera av Ernas penna att dela med dig av vid tillfälle! Ett väldigt fint sätt att beskriva den hårda tillvaron hon hade och ett bevis på en litterär begåvning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det kan tänkas att jag hittar någonting till :)
      Erna hade begåvning, helt säkert.

      Radera
  8. En mycket fin dikt som andas humor mitt i allt elände. Det är så roligt att gå in och läsa hos er som är med i Temaskrivandet, för ni tolkar rubrikerna så olika. Ibland ger det mig idéer till nya inlägg hos mig, och det tackar jag för. Trevlig helg

    SvaraRadera
    Svar
    1. När inget annat finns och det är knappt om det mesta är det bra att kunna ta till humor. Det är det som är väldigt roligt med temaskrivandet, vi har alla våra egna funderingar på samma rubrik. Man får tänka till själv också; ibland känns det omöjligt men plötsligt så händer det! Jag har själv upplevt samma sak som dig Gunnel, när jag läser andras temaskriverier, man får idéer som man själv förverkligar på sitt sätt. Inspiration är alltid bra. Trevlig helg önskar jag dig också!

      Radera
  9. De där brottningsmatcherna i med vrendskande eldstäder har jag upplevt. Jag trodde jag kunde överlista dem alla men så mötte vedspisen i fäboden. Den vann.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vedspisen i fäboden kanske "tarvar" ett eget inlägg från din sida? Det låter som om den vore värd det, den mest vrenskandes.

      Radera
  10. Surt virke... jodå då kan man sura till själv..
    Härlig dikt! Tack för den! och fint inlägg!
    Och tack för oktober, har varit jättekul!!
    kram<3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Allra minst kan man bli sur för surt virke. Ser för min inre syn det där speciella pyrandet som surt virke står för.
      Tack Matfreaket! <3

      Radera
  11. Denna dikt väcker minnen - min mormor som högg ved att elda med när koksen var slut, ute i ur och skur året runt, regn och snö. Så skönt det var för henne och morfar att få bo i en lägenhet de sista året av sitt liv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vedhanteringen värmer på många sätt. Jag har också vuxit upp med vedhuggning, både hos mormor o morfar men också hemmavid fastän vi bodde i stan. Nu är det nästan rena lyxen att hugga ved för att sätta sig ner framför kakelugnen, bara för att njuta. Tiderna ändrar.

      Radera
  12. Lustigt hur litet Svenskfinland är... hur kom det sig att din svärmor var bekant med Erna Andersson? Har anledning att tro att en av Ernas söner bodde nära oss i Nagu, och sonsonen tycks nu ha hand om hemstället på Borstö. Har jag fel så har jag, men det har väl inte funnits så många Anderssöner på Borstö och Ernas man var visst hemma från Pernå, var det länken till din svärmor? h. Inga-Britt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, världen är liten överlag när det kommer till kritan. Svärmor och Erna gick i folkhögskola tillsammans ( jag minns kanske fel men jag tror den låg i Pjukala). Då var Birgit 16 år; jag tror Erna var något år äldre. Du har helt rätt att en av sönerna bodde i Nagu. Sonsonen har säkert hand om Borstö, Strandgårds men bor troligen inte där året om utan är på somrarna (enligt Uffe som var rätt mycket på Borstö på sommarloven och har en viss kontakt med dem som fortfarande lever och har med Bortsö att göra) Birger, Bie kallad var helt rätt från Pernå men kom under kriget till Bortstö och på den vägen blev det.

      Radera
    2. Ja, det blev en del stavfel i svaret men du förstår säkert vad jag menar Inga-Britt :)

      Radera
    3. Roligt med såna sammanträffanden, Åbolands folkhögskola låg och ligger fortfarande i Pjukala, Pargas. Sonsonen, Henrik, bor i föräldrarnas hus i Nagu kyrkby, bägge föräldrarna gick bort tidigt. Men på sin fb-sida har jag sett att han har jättefina bilder från Borstö.h. Inga-Britt, som själv är utflyttad ålänning och hamnat på andra sidan landskapsgränsen.

      Radera
    4. Se där, då mindes jag rätt angående Pjukala. Jag hade det för mig att det var så folkhögskolan hette/heter.
      Härligt att Borstö lever vidare på sitt sätt; det var rätt tomt där ett tag då alla "gamla" hade dött. Ja, jag vet att både Erna och Bie dog tidigt.

      Radera
    5. Fast oj, nu hittade jag en bild av en annan Andersson från Borstö på ett foto, Sven A. Och nu undrar jag allt om det inte är hans son och sonson jag pratat om. F.ö. kan jag glädja dig med att Borstö Lasses son (söner) befolkar ön sommartid, de är väl pensionärer redan kan jag tro.

      Radera
    6. Sven och Ragnhild Andersson fanns på Nygårds men den sonsonen du talar är troligen Magnus Anderssons son. Magnus var hemma från Strandgårds, alltså Ernas hem, men bodde själv som vuxen i Nagu. Vi har tänkt oss länge redan att vi ska fara till Borstö på besök, men tillsvidare har det bar blivit "tänkt".

      Radera
  13. Fin dikt som är skriven med både humor och allvar🙏 Vackert och gripande!
    Ha en fin kväll!

    Kranm G

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, dikten är riktigt fin och rymmer mycket.
      Ha detsamma Ghugge! <3

      Radera
  14. Underbar dikt. Särskilt det där om att vi sitter som höstens sista flugor som väntar på våren. Här har vi det varmt och skönt, alla maskiner, bilar och datorn fungerar så livet är ganska trevligt fastän regnet faller utanför fönstret. Och än har det inte varit elavbrott som det brukar bli när det blåser och stormar.
    Kram från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, en riktigt fin dikt och var och en hittar sin egen rad.
      Det är skönt att vara på insidan just nu, ute börjar vi också känna av storm, regn och snö; dock tacksamma för att ni i Sverige tar emot det mesta innan vi känner av "eländet". Dottern med sönerna for hem över havet ikväll och det gungade rejält fick jag meddelande om. Imorgon är färjorna inställda. Nu börjar det igen...hösten/vintern är här.
      Kram till dig med Ingrid!

      Radera