torsdag 18 augusti 2016

En av de sista dagarna...

innan vi stängde caféet för den här sommaren,  kom en ensam ung  man hit för att fika
Det regnade ute.
Han satt helt ensam vid ett bord i Gula salen, så jag stannade upp en stund och pratade med honom
i förbifarten när jag gick dit för att titta till om ljusen fortfarande brann på borden.
Med en del människor känns det som  att man fortsätter ett samtal
som man aldrig har avslutat, trots att man har aldrig har träffat varandra förr.


Så var det med oss
Vi pratade en hel del.
Bl.a. om hur det är att vara ung i dagens läge, om hur världen
ser ut i allmänhet, allt otäckt som händer, folk på flykt, hetsen, stressen...


- Jag har gjort mig av med tv-n", sade han plötsligt, "och jag försöker
låta bli att vara ute på Internet.
Jag vet om allt som händer ändå, men om jag hela tiden är någon annanstans så har jag inte mig själv.
Jag vill hitta mig själv först!
Och jag kan faktiskt inte göra så mycket mera för omvärlden än vad jag redan gör. Jag tror
att det är bättre att få tag i sig själv först och sedan utgående från den plattformen göra det bästa
man kan i det lilla.
Jag vill och orkar inte gå omkring och känna dåligt samvete för att jag inte räcker till någonting som
jag upplever att andra förväntar sig av min person.
Jag kan ju bara ta ansvar för mig själv och mina handlingar"


Så kloka ord.
Jag förstod honom bra för även jag har den känslan gnagande inom mig med jämna mellanrum.

Vi diskuterade vidare om varför det har blivit som det har blivit, varför så många i våra närområden och grannländer hetsar varandra, ungefär som om vi stod i olika läger.
Vi diskuterade livet som tycks ha blivit så svart och så vitt. Så mycket antingen eller
Varför det är så viktigt att man ska tycka si eller så för att man ska känna sig bekräftad och godkänd.

Vart har respekten och  förståelsen för olika åsikter tagit vägen ?
Var har misstänksamheten smugit sig in ? Alla märkliga beskyllningar och pekfingrar?



Jag hörde att det kom flera gäster till caféet och måste avbryta vår diskussion.
När jag gick ner för trappan tänkte jag på vårt samtal och insåg att det är många som känner likadant
och många som inte vågar ha åsikter alls om detta
För vågar du ha en annan åsikt än vad gemene man tycks ha så blir du lätt stämplad
och då är det lättare att vara tyst eller bara att hålla med även om man kanske innerst inne inte gör det.
Vem som sedan bestämmer vilken åsikt som är den enda rätta är frågan ?
Att vara ung i dagens läge är allt annat än lätt.


Attitydklimatet har hårdnat.
De vardagliga orden har blivit farligare
Ju oftare en hatisk och vulgär retorik används och får förekomma desto lättare vänjer vi oss vid den.
Vilket i sig kan leda till att vi blir avtrubbade och att gränserna för vad som är acceptabelt
och s.k. normalt förflyttas.
Det är mycket viktigt att hålla fast vid demokratin och dess principer när  vindarna
blåser snålare i samhällsdebatten. Reglerna måste vara desamma för alla som håller sig inom
lagens gränser.


Vi har alltid varit stolta över rätten till åsiktsfrihet. Låt oss värna om den utan
att ta heder och ära av varandra.
När argumentationen tryter ska man bli tyst och inte
kasta osakligheter på varandra.
Ja, jag vet att det är lätt att säga men
ibland kommer man till korta.
Varför inte acceptera det? Man måste inte alltid ha rätt...
Man kan inte ha rätt alla gånger, det är en omöjlighet



Att vara caféinnehavare handlar inte bara om att servera kaffe med dopp,
det handlar också om spontana samtal och möten människor emellan. 
Uffe brukar säga att man ska kunna prata om allt. 
Från samtal om blöjbyten till samtal om kärnfysik. 
Ungefär så.  




Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

24 kommentarer:

  1. Kloka ord, värda att fundera på. Både det ständiga jämförandet (framförallt på nätet, men annars också) och nätanonymiteten som gör det möjligt att vräka ur sig vad som helst i affekt, utan att behöva ta ansvar för det, bidrar till stressen och ängsligheten, tror jag.

    Dock finns det ljuspunkter, som den kloka unga man du träffade. Eller de som söker upp nättroll och konfronterar dem med motargument. Och de som slutar jämföra sig med andra, som en elvaåring som jag skulle simma med häromdagen. Det var på ett rätt befolkat bad och badkläder är obligatoriska. Det hade hon inga med sig, men vi löste det med ett par avlagda shorts och någon slags solsnibb. Så himla skönt att se hur hon glatt poserade i sin udda badmundering och sa att det här blir nog det nya badmodet! Elva år! I den åldern var jag noga med vad jag satte på mig och ändå lite orolig för "vad andra ska tycka"!

    Vilket underbart "huvud" och så fina bilder i övrigt också!

    SvaraRadera
  2. Det finns mycket klokhet i ungdomarna.
    Helt säkert bidrar nätanonymiteten till stress och ängslighet.
    Det är lätt att utsätta andra för otrevligheter utan att själv ta ansvar över vad man ställer till med.
    Tack och lov så finns det ljuspunkter som bryter mönstret.
    Den elvaåringen har god självkänsla. Härligt.
    Tack Karin!

    SvaraRadera
  3. Måste bara läsa ikapp mig hos dig, jag har ju inte haft någon uppkoppling på vår resa denna gång så jag har inte hunnit följa med vad som har hänt.
    Men man kanske inte alltid behöver vara uppkopplad, bara man hittar tillbaka till varann...annars är det ju inte värt någonting, om man inte har varandra i tankarna.
    Dig har jag i mina tankar.

    Tjingelingen från Rantamor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Till all lycka så finns det inte så mycket att läsa ikapp, för jag har varit usel med bloggandet denna sommar, men du har helt rätt Rantamor, bara man hittar tillbaka till varann så är det precis som det ska. Jag har inte varit in till dig ännu, men snart, snart så är jag där!
      Jag har också Dig i mina tankar, så är det bara! Barra, som vi säger här på ön ;)
      Allt gott så länge!

      Radera
  4. Hoppas att det inte var uttryck för missmod i allmänhet som den unge mannen gav uttryck för - även om det finns en hel del att känna missmod inför i omvärlden. Det är alldeles för lätt att numera uttrycka sig grovt och hatiskt anonymt till skillnad mot under den tid man var tvungen att se den man talade med i ögonen och stå för sina ord. Om man inte klippte och klistrade bokstäver ur en tidning och skickade anonyma brev, förstås. Men det krävde i alla fall viss eftertanke.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, så var det nog inte. Han insåg bara att om han själv ska utvecklas utgående från sig själv, så måste han ta avstånd från all stress, hets och allt som känns fel enligt honom. Missmod handlade det inte om, men en viss sorg för hur många människor i världssamhället har det idag.
      Ja, det krävde lite mera förr att vara anonym och visst förekom det då också men så lätt som det är nu har det knappast varit tidigare.

      Radera
  5. :-) Very interesting post. And great pictures!
    xx

    SvaraRadera
  6. Jag håller fullständigt med dig om detta. Högt i taket och kritiskt tänkande i alla lägen. Människor är alldeles för kritikslösa åt alla håll och "köper" mycket som sägs utan att ens tänka efter. Då kan det slå fel även om meningen är god. Samtidigt irriterar det mig alltid i Finland hur öppet främlingsfientliga många människor är. Det är helt ok att säga vissa saker som inte är ok i Sverige pga mentalitetsskillnad i samhället. Alla människors lika värde kan man aldrig kompromissa med. Samt att tänka vänligt om varandra i första hand.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag fastnar särskilt för din sista mening...att tänka vänligt om varandra i första hand. Så oerhört viktigt, för kommer man med förutfattade tankar om andra så blir det oftast helt fel.
      Högt i taket och i all synnerhet konstruktivt eftertänksamt tänkande är jätteviktigt.

      Radera
  7. Ett mycket värdefullt inlägg att läsa med mycket fantastiska bilder till som för min del gav en fördjupning; servera kaffe med dopp och samtala om allt som Uffe säger!
    Tack med kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. :) Kaffe med dopp och samtal om allting är livsviktigt.
      Nu är du riktigt Toveisk! Kram till dig med!

      Radera
  8. Vilka fantastiskt kloka funderingar. Hoppas att han "hittar sig själv" i allt det här, och som du säger, det är inte lätt att vara ung idag...

    SvaraRadera
    Svar
    1. För hans del är jag inte alls orolig. Han är på god väg :)
      Nej, att vara ung idag är en utmaning, minst sagt.

      Radera
  9. Vilket skönt möte. Det hade förmodligen aldrig uppstått om den unge mannen hängt över mobilen medan han fikade.
    Tänk om alla kunde ta ansvar för sig själva och sina handlingar. Då hade vi kommit långt.

    Allt gott
    /Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var ett skönt möte som gärna hade fått fortsätta en stund till för min del. Men den stunden som var, var fin.
      Att ta ansvar för sig själv och sina handlingar kräver en viss mognad, självkännedom och också insikt om sina begränsningar. Jag håller med dig Anette, vi hade kommit långt om var och en skulle leva så.
      Detsamma! :)
      Karin

      Radera
  10. Hej Karin!
    Fint inlägg! Det är inte så lätt att vara gammal heller... Eller äldre, mognare... vad vi nu ska kalla det. På min arbetsplats är det "jobba-fortare-tid" hela tiden, stress eller inte men så är det. Dem nya yngre arbetskamraterna har ju ingen rutin att falla tillbaka på eller för den delen kunskap om "att det var bättre förr" (vet jag inte om det var men det var annorlunda emot idag) men det har visat sig att när jag (eller någon annan) uttrycker en åsikt om något som inte fungerat så bra, (vilket chefen höll med om) så är jag "så negativ", vad hände med saklig... Med andra ord så ska vi bara svälja våra kommentarer, hålla med och se glada ut, för annars är man obekväm. Vilket jag i och för sig inte är rädd för men om det inte leder någonstans var i är vitsen att ens försöka... jag grubblar mycket på detta nu... Jag vidhåller att jag måste vara obekväm och säga ifrån men det är tungt... vad vill jag säga med detta då? Jo att den unge mannen kommit väldigt långt i sig själv. Vi skulle behöva stänga av många saker, ta ett kanske två tre steg tillbaka och fundera... över den stress tillgängligheten för med sig. Och om det faktiskt är nödvändigt? Jag tror inte det men måste nog fundera lite mer på det.

    Välkommen tillbaka till bloggvärlden!
    Varm kram!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har rätt Helena! Man kan säkert sammanfatta det med att det helt enkelt inte är lätt att vara människa, oberoende av ålder.
      Jag känner igen det du beskriver och förstår hur resignerad du måste känna dig när man får veta att man är negativ osv då man framför konstruktiv kritik. Det är just det som är problemet, att det inte går att diskutera något på rätt sätt, utan folk går genast försvarsställning och ger motargument som inte ens hör till saken. Det är det jag menar med att det är bättre att inse att man inte kan allt, att man kommer till korta, men till det krävs förstås självkännedom och mognad.
      I sådana fall som du beskriver så borde det hållas kurs med coaching, så att alla skulle bli införstådda med arbetet på samma sätt. En tanke bara.
      Den unge mannen har inte haft det helt lätt på vägen förstod jag. Han har kommit fram till att han måste få tag på sig själv och då utan att jämnt vara uppdaterad på olika sätt. Det bara stressar och förvirrar. Jag tror att vi alla är medvetna om stressen som tillgängligheten för med sig. Jag tror också att var och en måste stoppa världen för ett tag och hoppa av för att må bra, bättre.
      Tack Helena!
      Varm kram!

      Radera
  11. Vilket trevligt möte ... och samtal. Många kloka tankar och funderingar. Jag håller med dig, för visst har det blivit konstigt på något vis. Stressigt och hårt och en otäck avsaknad av empati. Ibland orkar man (eller vågar) inte argumentera och riskera att bli ovän med någon. Ja, så känner jag i alla fall.
    Underbara bilder!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett fint möte på många sätt. :)
      Dessvärre är det så, tyvärr.
      Jag känner precis likadant Anki. Ibland går jag undan jag också för att inte bli ovän med någon.

      Tack snälla du!
      Kram

      Radera
  12. Jag känner igen det där från min tid på biblioteket. För många var en pratstund viktigare än böckerna. Och det gav också mig mycket. Trenden just nu är att hjälpa till långt borta. Bli fadder till barn i andra världsdelar. Adoptera hundar från sydliga länder osv. Visst, det är bra men risken är stor att vi glömmer allt i vår närhet och det är där vi borde börja. Varför utsätta hundar för omtumlande flytt till en helt okänd miljö när hela Hundstallet är fullt av hundar som behöver omplaceras. Varför inte börja med alla ensamma barn i vår närhet som behöver hjälp och kontakt. En svårhanterlig tonåring är förstås inte lika hjärteknipande som ett litet svältande barn med stora bruna ögon, men hjälpen är lika välbehövlig. Gräv där du står, är ett bra uttryck som vi kanske borde ta till oss lite mer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gräv där du står! Så bra sagt! Det sammanfattar allt på ett fint sätt och i och med det ger det ringeffekter utåt. Mycket klokt.
      Tack Kerstin för din genomtänkta kommentar. Så där är det ju!

      Radera
  13. Det bara är så. Ibland träffar man någon som känns som en tvillingsjäl. Någon som man kan diskutera allt med.
    Empati, respekt och känsla för varandra har åkt rakt ner i en byrålåda. Vi måste öppna den lådan igen! Ha det gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det! :)
      Vi får kasta bort locket till lådan, det är oerhört viktigt att med empati, förståelse, respekt för andra än en själv.
      Kloka tankar Veiken!

      Radera