onsdag 8 juni 2016

På väg igen


    ( man kan klicka bilderna större)

    Skogsstigen var inte den allra jämnaste att vandra på
    Lite knölig, stenig och kuperad, precis så som Uffe vill att den ska vara
    För varje steg han tar så måste han koncentrera sig på att lyfta den högra foten tillräckligt
    högt så att han inte snubblar.
    För en försvagad vrist och höft är den här typen av vandring perfekt

    Vår vandring började här
    Uffe som fick en stroke (hjärninfarkt)  för drygt två månader sedan,
    går för att kroppen ska komma igång och för att få den att  fungera fullt ut igen.
    Det är inte gjort i ett huj men skam den som ger sig....
    Han  kan dessutom inte använda höger arm och hand.
    Ännu. 
    Jag applåderar och imponeras stort av denna envisa kämpe
    som balanserar sig upp och ner mellan stockar och stenar
    med hjälp av käppen av konvaljeträd, som  han har i vänsterhand.
   
    Själv är jag bäraren och fotografen som går bredvid, framför eller bakom
    I ryggsäcken finns termos med kaffe, vattenflaskor, smörgås och frukt
    en växtflora, kläder samt telefonen, oftast avstängd men bra att ha i fall att....
    Jag mår som en prinsessa på våra vandringar, en svettig sådan ibland, men lycklig,
    tänkandes att det är en nåd att Uffe kan vara med och vandra
    

    Vyerna ändrade vartefter vi stegade på under lördagen på Prästö
    Inne i den här viken har vattnet färgats gult av pollenansamlingar

    Av praktiska skäl så kan jag inte visa alla bilder som togs vid vandringen över berg och
    över berg igen, ibland lite lägre, ibland lite högre.
    Inlägget skulle bli mastodont.
    
    Mastodonta var helt säkert de stenblock man bröt vid Kilviken i närheten av den lilla båthamnen
    På motsatta sidan om den  ligger Bomarsund
  


    Stenblocken användes i fästningens monumentala byggnader
    Den hårda graniten bidrog till ett både stabilt och arkitektoniskt karaktärsskapande
    ytskydd på yttermurarna.


   Det var en viktig förutsättning att kunna införskaffa detta tunga byggnadsmaterial i närheten av byggplatsen
   Praktiskt och bra, men säkert fanns det många ömma ryggar när kvällen blev till natt.
   Tänk om de hade haft Voltarén på den tiden!?

   På många ställen både på Prästö och i Bomarsund ser man spår av huggspår, borrhål och kilar kvar
   i berget och förstås också i de utbrutna stenblocken.  Det krävdes mycket kraftansträngning till att få
   allt detta utfört. Det fanns förstås många starka armar att tillgå och med taktik och teknik så
   klarade de sådant som vi inte skulle klara utan maskinell hjälp idag.


    Direkt efter den lilla båthamnen går man ut på udden mot Prästötornet
    Den här dagen blåste det rätt kallt och i motvind, men vi segade, stegade på...
    Uffe som är marinbiolog i grunden håller alltid ett vakande öga på strandkanterna


    Blåstången vid stranden såg både frisk och riklig ut, glädjande nog
    Den tycks vara på återtåg. Ett tag hittade man knappt blåstång alls..

 
    Längst ute på udden ligger Prästötornet eller det som en gång var ett torn
    Nu finns det bara spillror kvar



    Tack vare att alla konstruktioner noggrant blev uppritade av ryska ingenjörer i Bomarsund så vet vi idag
    hur byggnaderna såg ut då. Idag finns över tusen av dessa ritningar bevarade. 
    
    Prästötornet byggdes först av alla de försvarstorn som skulle byggas
    Endast tre av tolv planerade försvarstorn färdigställdes dock.
    Tornen var 42 meter i diameter och 14 meter höga.
    Försvarstornen var planerade som bostäder.
    Rummen var utrustade med kanoner, spisar, stolar, bord, skåp och långa gemensamma bäddar
    med åtta sovplatser. 
    I tornen fanns även officersbostäder, kök, bageri och toaletter. 
    Det ni, ordning och reda gav löning på fredag eller åtminstone nybakat bröd
    
    Placeringen av Prästötornet visar att ryssarna befarade ett 
    flottanfall norrifrån, men under anfallet år 1854 närmade sig 
    den allierade styrkan, fästningen söder- och västerifrån. 
    Därför spelade Prästötornet en obetydlig roll vid slaget.

    Eftersom ruinen länge användes som stentäkt efteråt , återstår mycket lite av den idag.
    Synd nog, för visst skulle det ha varit en upplevelse av stora mått 
    om man hade kunnat gå in i tornet även i våra dagar. 
   


    I dagsläget ser delar av tornet ut så här....
   
    Jag gissar att många ladugårdar på Åland har byggts med stenar från
    Prästö och  Bomarsund och säkert många andra byggnader och husgrunder till
    Ålänningarna har alltid varit praktiska och ekonomiska av sig
    Man har tagit vara på...
    Vi har alla mera eller mindre, stenhårda minnen i vår närhet från den här tiden på något sätt
    Det hus vi bebor och äger består av 90 000 tegel,
    alla troligen från Bomarsund, forslade sjövägen till Lökholmen
    här i Geta.


   Efter besöket vid "tornet" vandrade vi vidare på Prästö
   På andra sidan sundet syns Notvikstornet på Bomarsundssidan.
   Också en ruin, som jag ska ta er med till lite längre fram i tiden


   Undrar om någon bor i holken vid den lilla båthamnen?
   Vi tog en liten paus för att dricka vatten och sökte samtidigt en papperskorg
   att lägga lite papper i,  men hittade ingen någonstans
   Nå, i ryggsäcken finns alltid en påse för sopor så de fick komma med hem 


        Glädjande nog så fanns det ett par burkar för att fimpa cigaretter i.
        (nej, vi röker inte)
        Så torrt som det är i markerna just nu (4 juni) är brandrisken stor om man
        inte tar hand om eldfängda fimpar.
       ( idag den 8 juni, kom det välsignade regnet och tog oss med hård vind)
        Sorgligt nog så hittade vi många kastade fimpar längs hela vandringsleden.
        Jag blir arg, vilket knappast lönar sig men jag blir det i alla fall
        Dels med tanke på brandrisken, dels för att djur och barn  kan
        få dem i sig men också för att folk inte bryr sig.
        Skärpning!
        Orkar man bära på cigarettpaketet så orkar man också ta med sig fimparna hem!

       Jag har svårt att förstå att man inte tar hem sitt skräp med sig, om det är fimpar,
       plast, glas...ja, allt som kan förorsaka naturen lidande på något sätt. 
       Ofta kommer jag hem med andras skräp som jag har samlat ihop
       i plastpåsen i ryggsäcken...



                                 Det är bra att det kom lite vackert i möte på vägen, för jag ångar på
                                 just nu, märker jag. Ja, jag blir upprörd över dylik nonchalans.
                                 Några äppelblommor får ändra på det :)

                                 Vi vek av på den gamla postvägen


   och kom så småningom till den enkelriktade bron. Här kan man inte ha bråttom, man måste köra
   långsamt över och snällt vänta om det redan finns någon på bron.

   Vi kom fram till det lilla museet som det står Bomarsund på och tänkte att vi skulle göra ett litet besök,
   men tji fick vi. Det är inte öppet på helgerna, bara under vardagarna sommartid.


    Ovanstående bild tog jag dagen efter vår Prästövandring, från Bomarsundshållet
    Vi kunde konstatera att det inte bara var vi som ville besöka museet under helgen, många bilar stannade
    till medan vi satt och drack kaffe vid en av fästningsruinerna
    Ett helt gäng med motorcyklister gjorde också den vita stugan besök under den halvtimme vi
    satt där, men förgäves


   Nå, tillbaka till vandringen igen. Vi  gick förbi museet och vidare på trevliga skogstigar.....
  

   Efter en stund var vi framme vid badstranden på Prästö och där väntade ett stockbord på oss
   så vi satte oss ner och bara njöt medan vi tuggade i oss
   de medhavda smörgåsarna och drack vårt kaffe.
   En svan hade stora rengöringsdagen mitt framför ögonen på oss
   Sämre vy kan man ha eller hur?
  

    Den putsade fjäderdräkten, länge och väl....



   Efter välgjort jobb och fjädrarna i skick så simmade den lugnt iväg ut på det solglittrande vattnet


   Vi tog också upp vandringsstaven efter kaffepausen och efter en stund så smalt jag som smör i solen
   Vilken kaprifol! Vi såg den på många ställen i närheten av den gamla radiostationen


   Nu blir det lite historia igen.
   Efter Krimkriget fastställde man i Paris då man gjorde fredsförhandlingar ( år 1856) att Åland
   skulle bli en demilitariserad zon. Men trots detta så anlände år 1906 drygt 750 ryska soldater till Prästö.
   Man skyllde på att man ville förhindra vapensmuggling till Finland och Ryssland. Så hette det officiellt.
   Men i verkligheten ville Ryssland få till en permanent örlogsstation i en framskjuten position i Östersjön
   och Åland ligger ju väldigt passligt till för en sådan, det kan inte förnekas.
   Men planerna förverkligades aldrig och de flesta
   soldaterna lämnade Prästö på sensommaren samma år som de kom.

   I planerna som spanns fanns också en att man skulle bygga en radiostation här.
   Den blev faktiskt byggd och färdigställd sommaren 1912.
   Kring radiostationen stod fyra, närmare femtio meter höga trämaster som uppbar antennsystemet
   till den trådlösa Marconisändaren. Finska trupper övertog stationen år 1918.
   Sedan dess har byggnaden varit fångkoloni, konservfabrik, skola och barnhem.
   Senare har stationen också använts av ett betongföretag och av ett snickeri...
   Nu såg jag att den är ett museum.


   Jag tror att det här röda huset som ligger lite öster om stationen  kallas Doniken.
   Ursprungligen innehöll det fyra lägenheter avsedda för telegrafisterna och deras familjer

   I de här faggorna fanns också ett militärsjukhus för den ryska garnisonen.
   Det skulle ersättas av det stora militärsjukhuset som planerades väster om huvudfästningen
   i Bomarsund, men det blev som det blev  med det. De allierade kom och alla planer gick i stöpet.
   Sjukhuset på Prästö var i bruk fram till anfallet på fästningen år 1854, då det som all annan träbebyggelse
   i strategiskt syfte brändes av försvararna själva ( alltså ryssarna).  Nu återstår endast ett antal husgrunder
   som vi upplevde att används som någon form av stenmur av de som har byggt hus där i våra dagar.
   Som sagt, ålänningarna är ett praktiskt folk. Man tar vara på....



    Ett litet svepande vingslag från förr kändes när jag läste namnet på gränden vi gick förbi.
    Jag upprepade namnet flera gånger och till slut lät det nästan som musik



   En väldigt vacker byväg på Prästö och återigen den där speciellt vackra kaprifolen i bakgrunden
   Vi kunde se både kajp (rysslök) och vinbärsbuskar i stort sett överallt.
   De berättar om att ryssarna har varit här en gång inte alltför längesedan


                                         Idag stannar jag vid den här vägvisaren.
                                         En etapp av den här vandringen är kvar innan vi åter når vår bil
                                         Vill ni så är ni välkomna med oss på historiska stigar!

                                       Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

22 kommentarer:

  1. Tack för promenaden och historielektionen. Det är så intressant att se bilder från andra platser, speciellt där jag aldrig själv varit....och det är väl tveksamt om jag nån gång kommer att få se det i verkligheten. Jag säger som du...jag är mycket imponerad av Uffes envishet och framåtanda. Den är A och O. Ska bli kul och följa resten av er promenad. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gunnel för att du "orkar" komma med på vandringen i skog, över berg och dal osv....Historia kan kännas torrt och tråkigt för många så det är roligt att få sällskap av dig.
      Ja, Uffes framåtanda är verkligen A och O.
      Kram

      Radera
  2. Underbart reportage....snart vet jag mer om Åland än om Skaraborg. Hoppas rehabiliteringen går bra. Finfina bilder!!!
    Fridens!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eive, snälla!
      Så kan det bli, man vet ofta mera om andra ställen än sina egna hemknutar. Inget ovanligt alls. Hemmablindhet kallas det visst.
      Ja, rehabiliteringen går bra. Ibland känns den står och stampar på stället, men plötsligt så går det att röra en muskel som har varit till synes stendöd. Lite, lite i taget blir bra med tiden. Rom byggdes inte heller på en dag :)
      Fridens!

      Radera
  3. Oj vad jag beundrar Uffe som är så enträgen. Som jag sa hos mig, jag bara känner på mig att det blir långvandring när Uffe blivit (ännu) starkare.
    Ni är grymma bägge två! Tänk att ni vandrar på steniga stigar fastän det inte var länge sen han var såååå sjuk.
    Så vackra stigar också i vackert landskap. Bara skönheten läker. Och visst, picknick ett måste på dessa vandringar. Den smakar ju så gott ute i naturen då man vandrat.
    Bomarsund har jag varit på, vackert. Ett par år var jag på Vårdö en sommarvecka på ett läger. Det var underbart fint och vackert!
    Trevligt och fint inlägg. Uffe, jag säger bara, hatten av!!
    Och till dig med!
    Kramar till er!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, han är mycket beundransvärd. Jag håller med dig till tusen Annika! Det är verkligen kämpigt för honom men han ger sig inte...och jag har fått en helt annan syn på saker och ting, förstår hur en del människor verkligen har det. Uffe har det lindrigt i jämförelse med många, många och ändå får han kämpa som bara den. Givetvis så blir vandringarna bara längre och längre
      Picknick i det gröna är pricken på i-et.
      Bomarsund är fint och då vet du ju att Prästö ligger nära till, bara den lilla bron emellan.
      Tack, jag låter Uffe veta!
      Kramar, kramar!

      Radera
  4. Vilken lycka att få stå med fötterna i Östersjön, och tvaga sig! Glädjande också att delar av havet kryst på sig - hörde på radion i dag att blåstången är på väg tillbaka. Att bottnarna, på sina håll, inte är så friska är förstås sorgligt, kan bara hoppas att även de kan hämta sig!
    Margaretha
    som nästan
    blåser bort
    på sin trapp

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håll i dig Margaretha och om du i alla fall tänker flyga så flyg hitåt! Jag bjuder på te!
      Ja, det är glädjande att man åter ser blåstång...men troligen är det bara några få platser som har kryat på sig men bättre det än inte alls. Vi får nog vänta tills vi blir flera hundra år innan vi har ett helt friskt Östersjön, men svanen den var nöjd den.
      Karin som har varit i lä hela dagen

      Radera
  5. Intressant att följa med på er vandring .Har nog för många år sedan varit i dom trakterna .Vi kommer nog att besöka Åland i mitten på juli men datum är inte bestämt ännu .Vi sitter hår i stormen och myser nu ,det är lite synd om min man som ska till jobbet i morgon om stormen tjuter på ,kramen Nette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nette! :)
      Jag förmodar att du känner till trakterna lite grann isåfall.
      Hoppas att stormen bedarrar ordentligt innan din man ska iväg på jobb. Aldrig roligt att ge sig ut på sjön när det stormar.
      Kram till dig!

      Radera
  6. Är så glad att läsa att det går framåt för gubben din, och att ni orkar kämpa på, men vad skulle man annars göra, vi måste kämpa och tro att allt skall bara bli bättre.
    Och vad fint ni har på Åland, kanske det blir just Åland i nästa år för nu kan vi ji Gotland juh.
    Hoppas att ni får en bra sommar trots allt...
    Tusen kramar från Rantamor å Rantafar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Rantamor!
      Jodå, vi orkar kämpa på, vi ser ju att det hjälper och man måste ju tro, precis så är det. Det vet ju ni också
      Ja, just nu har vi verkligen fint på Åland. Alla blommor blommar ungefär samtidigt. Ingen som helst ordning på dem i år :)
      Hoppas att ni också får en fin sommar. Jag förmodar att ni har kommit hem från Gotland nu.
      Tack för alla kramarna, så jättemånga!
      Lika många till er också från oss båda!

      Radera
  7. Jag har varit fascinerad av Bomarsund alltsedan jag såg ruinerna första gången - för länge sedan. Nu när vi var på Åland fick jag tips om att besöka turistinfon på Jan Karlsgården, och där fanns en verkligt kunnig ung kvinna som berättade, förevisade och lät mig titta på olika böcker - köpte en. Verkligt bra! Hon berättade också att ryssarna inte kunde tänka sig ett anfall från Lumparn, eftersom deras fartyg inte klarade de grunda vattnen. Men på 1850-talet hade sjöfararnationernas fartyg utvecklats, och så gick det som det gick: anfall söderifrån - och från land. Staden Skarpans är också helt fascinerande - de flesta i vårt resesällskap visste inte alls om den. Kände mig nästan som expert! Och på Prästö sökte jag de gamla gravgårdarna redan i slutet av 1970-talet - åtföljd av min helsingforsväninna, tills hon upptäckte ungtjurar i hagen (bland gravstenarna). Då stack hon! en annan vet hur man handskas med sådana...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Där ser man! Någon som vet en hel del om Bomarsund! Jag håller på att lära mig min historia, eller en del av den. Spännande, verkligen. Lumparn är ju grund och lite lömsk, krabb sjö osv men även då kunde de.
      Troligen skulle vi ha pratat ryska här annars.
      Tydligen har man alltid eller väldigt länge haft djur i hagen, bland gravstenarna. Jag har förstås varit där tidigare men det är himla längesedan och minns inte djur alls.

      Radera
  8. Ja.. .då när jag hade enorm sorg "befalldes" jag av min läkare att gå en timme varje kväll, i terräng där jag var tvungen att kolla var jag satte ner fötterna. Verkligt effektivt för själen, och garanterat också för kroppen. Hälsa Uffe!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att vandra är bra för själ och kropp. En lisa för hela människan.
      Tack!
      Uffe hälsar tillbaka!

      Radera
  9. Vilken berättelse minsann. Tack för den. Såå skönt att se att Uffe kämpar på för det är ju det som gäller. Inget ont som inte för något gott med sig. Får känsla av att ni njuter mera av allt. Inte enkelt att tänka efter när vi bara kör på med allt möjligt men allt blir kanske lugnare i såna situationer ni befinner er i. Jag själv blev blev sjukpensionär strax före 50+ för eländig rygg så det tog mig att tänka en hel del. Kom då till att jag skulle försöka ha det så trevligt som det gick under mitt liv men det tog mig två år att acceptera att jag inte skulle jobba mer. Alla har vi något i bagaget.
    Här blåser jättehårda vindar + regn nu. Ha det bra där söderöver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack säger jag också, för att du ger dig tid att läsa och att bry dig om. Det värmer.
      Du har helt rätt, märkligt nog, fastän det är tungt på många sätt och kämpigt, så njuter vi mera nu än tidigare. Vi prioriterar på ett helt annat sätt. Det är precis som Uffe själv sade här om veckan, att det är ju fånigt att det måste till någonting sånt här för att man ska ändra på livet och inte bara köra i hundra knutar hela tiden.
      Jag förstår att det var svårt för dig att acceptera att du blev sjukpensionär så tidigt och så ungt. Ja, vi har alla något med oss i bagaget, så är det och av det lär man sig mycket om sig själv och om livet.
      Just nu har vi ganska hård blåst, rätt så kalla vindar men inget regn. Förmodar att vi får det imorgon, det ni har nu.
      Ha det bra där norröver! :)

      Radera
  10. Vad han kämpar på Uffe. Härligt att se och läsa.
    Det var ingen dålig vandring ni var ute på. Har vandrings“bacillen“ spritt sig från Reston? ;)
    Så vackert och mycket intressant ni fick se.
    Kul att få följa med och lära sig litet historia och se fin natur. :)
    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, han är verkligen en kämpe!
      Nu blir vandringarna längre för varje gång vi vandrar, behöver inte nödvändigtvis bli det, men det blir så. Att vandra längs vackra historiska vägar gör inte saken sämre.
      Tror nog att vi har haft vandringsbacillen med oss redan i många år Anne-Marie! Vi far ju på vandringsresor varje år och vandrar däremellan. Men jag förstår glimten i ditt öga. Det är kul att Annika också vandrar och jag läser hennes inlägg med stort intresse.
      Ha det bra och hoppas att ni har fått ordentligt med regn!
      Kramar!

      Radera
  11. Underbart att läsa och se att det går framåt för Uffe - han är verkligen duktig!
    Tack för ännu en fantastisk vandring genom den Åländska naturen och historien - så intressant! Härliga bilder!
    Jag har en gammal bild på mig (tror jag är ca 10-12 år gammal) där jag sitter på en mur vid Bomarsund... måste nog leta reda på den :)
    Nu ska jag fortsätta med ditt nästa inlägg!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är det bästa av allting att det går framåt så bra som det gör.
      Så roligt Anki att du tog dig tid att komma med en liten bit i den åländska historien och naturen.
      Roligt att du också har varit i Bomarsund på "riktigt".
      Kram

      Radera