onsdag 16 mars 2016

Lus-aktigt

Jag kan förstå Linnés vanmaktskänsla lite grann.
Jag minns när jag själv hade hittat så  mycket blodriskor av mycket god kvalitet
(utan det minsta lilla maskangrepp).
Jag kände mig som mors lilla Olle när jag glad återvände hem med de välfyllda korgarna
som jag tillfälligt för några timmar lade ut på balkongen i skuggan.

En bakåtblick på vår vandring med Lena och Martin på Teneriffa i år

Tanken var att jag skulle ta hand om svampen senare,
men jag måste iväg på ett möte medan min mamma tog hand om barnen (då små)
När jag kom hem igen kom hon emot mig med en förfärad men samtidigt lättad min
Hon hade slängt de "gamla" grönaktiga svamparna och räddat familjen från en nästan
säker matförgiftning!
Jag minns inte längre vad jag sade eller vad jag tänkte men i vilket fall som helst så
hade några middagar rykt även om det var i bästa välmening.
Det är sällan man hittar så fina blodriskor som jag hittade då.
Faktum är att jag inte har gjort det sedan dess...
Snart fyrtio år sedan

Gammal vattenkanal bredvid en av modernare slag.
Jaha, ja, vad har Carl von Linné med det här att göra då?
Ingenting annat än att jag förstår den vanmaktskänsla han måste ha känt
(säkert mycket större än min, förstås).
Carl von Linné hade för avsikt att försöka föda upp koschenillöss i Sverige. 
År 1755 kom en försändelse från Surinam– avsändaren
var hans ”lärjunge” Daniel Rosander– i vilken bland annat några koschenill-kaktusar fanns med.
Exemplaren var fulla av löss.
Olyckligtvis var inte Linné hemma vid leveransen.
När hans trädgårdsmästare såg de många insekterna sköljde han omsorgsfullt bort dem.
Linné berättar själv att han fick en svår migrän när han fått klart för sig vad som hade hänt och sedan avskedade han trädgårdsmästaren. ( allt detta har jag läst mig till på Internet, förstås)
Nej, tanken att avskeda mamma föresvävade mig aldrig.
Jag tycker att Linné tog i lite väl mycket, för löss finns det och fanns det.
Han kunde väl ha sänt efter en ny omgång,
Trädgårdsmästaren gjorde det han trodde var det enda rätta

Koschenillsköldlus (Dactylopius coccus) den  insekt som odlas för att tillverka färgämnet koschenill.

Och det är här det lus-aktiga kommer in i min egen berättelse.
På Teneriffa fick vi se koschenill-sköldlössen med egna ögon.
Martin berättade och visade....

Kochenillkaktus

Under mitten av 1800-talet uppstod en enorm produktion av koschenill på Teneriffa
och de andra Kanarieöarna. Efterfrågan på karminröd färg var stor..
Förhållandena för främst den fattigare befolkningen blev bättre
men de fick slita hårt för att få ihop den mängd löss som krävdes...
det skulle till många, många

En lus mindre i världen och Martins fingrar blev rödfärgade
Färgämnet fick redan under 1500-talet stor kommersiell betydelse och spanjorerna hade skaffat sig monopol på handeln som varade s.g.s. i fyrahundra år
Senare utvecklades de syntetiska färgämnena och
koschenill-industrin dalade och priserna sjönk


Det och mycket, mycket mera fick vi lära oss om koschenill-lusen men vi vandrade vidare på vår väg
som faktiskt fortsatte via den här dörröppningen. 
Jag berättar mera en annan gång lite längre fram

ps. fröställningen i headern tog jag bild av under vandringen. Det är ingen maskros....men jag vet
inte vad det är, tycker bara att den är vacker. Fröställningen är ca fem gånger större än en vanlig maskrosfröställning

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

28 kommentarer:

  1. Så fint du berättar och väver ihop! Har träffat koschenilllöss på Gran Canaria. Spännande att veta dess historia.
    Om du meddelar mig din adress så ska jag slakta en tomat och skicka några Wilmafrön:) anette.brunsell@blixtmail.com
    Allt gott
    /Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anette!
      Så roligt! jag ska genast sända mejl till dig!
      Kram

      Radera
  2. Kommer ihåg att jag använde koschenill när jag växtfärgade garner för längesedan. Märkligt var naturen kan. HÄrlig berättelse, tack!
    Ha det bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så har också jag gjort för längesedan då jag gick en kurs i växtfärgning, fast koschenill-lusen inte är en växt på något sätt men det måste ju testas. Jag minns att det var dyrt men det var det värt med tanke på resultatet.
      Tack Lena!
      Ha det bra du med!

      Radera
  3. Jag trodde faktiskt det var en maskros på din header. Det är fantastiskt vilka färger naturen kan avge. Att färga garn är en bra sysselsättning när man vill testa sig fram. Snart går det att stå ute och göra det. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att färga garner från naturens eget skafferi är speciellt roligt. Nyanserat och vackert blir det också.
      Ja, vid havet skulle det vara roligt att stå med en gryta kokande och en hel massa växter. Tillsvidare får jag bara drömma om det.
      Kram

      Radera
  4. Trodde också det var en maskros :-) Ja, när du skriver om lössen minns jag att jag läst om dem förr, och färgen de utsöndrar. Roligt att få lite mer matnyttig info.
    Era vandringar alltså ... Om du vill, och orkar, får du gärna skriva mer om dem. Sen måste jag fråga, har ni lekt med tanken på att vandra Camino de Compostela? DET har jag!
    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ursprungligen kommer lössen från Sydamerika har jag för mig.
      Bra att man kan avlusa kaktusen och använda de små till vacker röd färg. Det är på kommande igen...sakta mak.
      Jag vill nog, men det tar tid att skriva om vandringarna, därför blir det lite nu och då men det kommer absolut mera, lita på det.
      Vi har inte diskuterat Camino de Compostela, men vi har nog båda tittat åt det hållet, ja. Man vet aldrig med oss.
      Mitt i allt Annika så möts vi där.
      Kramar!

      Radera
  5. Ja det är otroligt så mycket färg det finns i dom små liven. Du presenterade det så himla snyggt! tack för det! Jag fick en lektion när vi var i Mexiko om dom små lössen! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Veiken!
      Ja, det är otroligt så färgrika de är och med tanke på utseendet så kan man inte ens föreställa sig vad som komma skall.
      De lär ju härstamma från Mexiko och Sydamerika.
      Kram

      Radera
  6. Bäst då man själv får slänga det man vill. Ingen kan ju veta...

    Du berättar med sån inlevelse och illustrerar så fint.

    Kul att vara tillbaka! :) kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Troligen är det så, fast....blodriskorna, så fina hittar jag inte igen, men mamma ville bara väl.
      Tack Lisbet, det är roligt att du är tillbaka, verkligen!
      Kram

      Radera
  7. E120 som ingår i rött godis lär vara karminsyra gjord på extrakt på koschenillöss! Åtminstone enligt en lista i Expressen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äkta naturlig karminröd färg lär vara på väg tillbaka igen, läste jag någonstans. Dags att börja ta reda på, hänga med....kul är det om de konstgjorda färgerna får stryka på foten.

      Radera
  8. Tänk vad mycket man kan lära sig via nätet.
    Ibland undrar jag hur man klarade sig tidigare. Men allt är en vanesak givetvis.
    Spännande att läsa om "dina" löss.
    Era vandringar tycks vara väldigt givande.
    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det konstaterar man med jämna mellanrum. :)
      Man lär sig hela tiden någonting nytt på Internet och i bloggvärlden.
      Du har helt rätt, våra vandringar är för det mesta mycket givande.
      Kramar!

      Radera
  9. Oj, så trist med de härliga blodriskorna - förstår precis hur du kände dig! Fina blodriskor i lagom storlek är en raritet, men det är klart att din mamma gjorde det hon tyckte var bäst, för de är ju inte vackra när de blivit ärggröna :)
    Spännande läsning om kochenillössen ... om Linnés trädgårdsmästare och försändelsen med löss har jag läst tidigare, men glömt, så tack för påminnelsen. Hittade en intressant faktasida om kochenill/ karminrött - http://www.shenet.se/ravaror/karmin.html
    Önskar dig en härlig dag!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du förstår det där med blodriskorna om någon gör det! :)
      Känslan går inte att beskriva. Men ibland blir det så här....
      Tack för länken, den ska jag läsa!
      Önskar dig detsamma!
      Kram

      Radera
  10. Jag har också färgat med koschenill en gång på det glada 70-talet. En väninna och jag tog "ledigt" från familjerna, laddade upp med god mat, gott vin, flera kilo ullgarn och en hel kemilektion full med färgmedel, både inköpta och hopsamlade. Det blev ett dygn att minnas och resulterade i många stickade tröjor, mössor med mera som fortfarande hänger med.
    Kram /Kerstin

    SvaraRadera
    Svar
    1. 70-talet var det ja! :)
      Det är roligt att färga garn och gärna då i goda vänners sällskap. Då blir det ännu roligare och går som en dans.
      Växtfärgerna håller så bra, blir bara lite blekare med tiden.
      Kram

      Radera
  11. Löss och blod
    mycket kunskap som stod
    för mig helt ny
    inte fy
    skam
    jag blev berikad
    - och risk-or finns med allt
    Fröställningen sår frö i sinnelivet :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Löss och blod, ja, det är precis vad det handlar om.
      Lus-blod som blir karminrött och vackert som bara den.
      Grymt men sant.
      Tack Tove, du ordlekande vän!

      Radera
  12. Det var verkligen intressant att få se och läsa om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eivor!
      Så kul att du tycker det!

      Radera
  13. Mycket intressant att läsa. Visste att lössen blev till färg men inte till vilken. Kände samma vanmakt för en tid sedan när jag hällde ut en flaska med något sorts konstigt innehåll som jag trodde var från forntiden. Sen kom jag på att det var en flaska för håret som jag hade köpt dyrt hos frissan för ett tag sen. Jag hade totalt glömt bort det.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du Ingrid, vanmakt känner man nu och då över sitt eget förfarande. Men bäst är ändå att kunna skratta åt sig själv hur galet man än beter sig. Jag känner igen mig...
      kram

      Radera
  14. Interesting post, thank you :-)
    xx

    SvaraRadera