söndag 25 oktober 2015

Hur naturligt som helst

Det hände i slutet av femtiotalet

Vi barn på gården var mycket förtjusta i honom och såg framemot att hans
arbetsdag skulle ta slut, för då visste vi att han alltid, trots lång dag,
gav sig tid att sitta ner och småprata och skoja med oss.
Ibland sparkade han lite fotboll med någon av oss
eller ägnade tid åt någon av gårdens hundar innan han tog kväll.



Var hans arbetsdag lite kortare någon gång så hjälpte han våra mammor
med att spänna upp linor för att hänga upp tvätten på,
han fixade någons cykel eller bara satte sig ner och drack
en kopp kaffe och slog käft med sällskapet, oftast endast kvinnor
Skrattsalvorna ekade över gården
och glimten lurade i ögonen på honom, ja, på alla närvarande
Alla tyckte om honom. Han hörde till oss.

Han levde ensam och hans bostad bestod av ett rum, med kokmöjligheter,
med ingång under golvet till första våningen.
Det låter kanske märkligt men så var det.
Rummet kändes inklämt, ungefär som om det var ett lönnrum som inte skulle synas
Ett fönster måste ha funnits för den enda gång jag var där så behövde inte lampan tändas,
man såg hur bra som helst ändå
För att nå rummet måste man ta källartrappan några trappsteg ner
och stanna på första avsatsen
Där till höger fanns ingången till hans rum 


Mammas kaffekoppar var ofta rosenmönstrade


En dag, när allas våra mammor träffades i vårt kök och drack kaffe,
vilket hände rätt ofta, (lattemorsor fanns det då också)
så märktes det att det var någonting speciellt på gång
De var så hemlighetsfulla och lågmälda så vi barn, som befann oss i rummet intill,
lystrade till lite extra
Öronen blev stora som grytlock och själva blev vi också tysta(re)
för vi ville ju veta vad som var på gång

- "Ja, konstigt är det, men min behå har försvunnit från tvättlinan"
-" Mina strumpor är också försvunna"  och så fortsatte samtalet mellan kaffeklunkarna
och knaprandet av hembakta kokoskakor (mammas favorit)
Alla hade blivit av med någonting förutom min mamma

Så gick dagarna och allt var som det brukade vara ända tills min mössa försvann
Vi letade och letade men mössan fanns inte
Jag blev jätteglad för jag tyckte inte om den fastän det var inne att ha öglade mössor
Mamma hade en röd och jag hade en gul, eller hade haft en, förhoppningsvis

Det var som att ha en kaffepannsmössa på sig....

Ni förstår ju själva att jag var glad som en lärka på våren
över att min ryamattsmössa med oklippta öglor inte fanns mer
På den tiden fick man vara nöjd med det man hade om man ville eller inte
Och nu låg en strålande öglemöss-lös tid framför mig.

-"Du får ta min röda nu", sa mamma och där for den glädjen ner i stövelskaften i ett huj
Inom mig önskade jag hett att den också skulle försvinna
Jag blev nästan som Ida i Sommarvisan, jag trodde nästan att jag var Gud
för nästa dag var den också försvunnen.
Borta! Precis som statskassan...

En dag fick jag följa med mamma och en av de andra mammorna 
på upptäcktsfärd för att söka kläderna som hade gått upp i rök
Troligen hade de hemlighetsfulla mammorna redan viskat till varandra vad de
anat, för vi gick genast en trappa ner mot källaren, stannade på avsatsen och steg in
i det lilla rummet....

Allas vår goda vän var på jobb men en av mammorna hade nyckel,
för hon brukade städa åt honom.
Nu, så här många år senare förstår jag ju att vi inte följde lagens långa arm,
vi störde sannerligen hemfriden men utan att störa den som bodde där.
Det är förstås en senkommen tröst,
men troligen är det till synes oupptäckta brottet preskriberat vid det här laget

Det tog inte lång tid för mammorna att hitta alla sina kläder i översta byrålådan
Alla underkläder, strumpor och de där förbenade ögelmössorna
Suck...jag slapp inte undan, suck, suck, suck, SUCK!

De tisslade och tasslade en stund, mammorna.
Sedan gjorde de någonting som jag aldrig hade förväntat mig
De sköt försiktigt fast byrålådan igen och såg till att de inte lämnade spår efter sig
Så tassade vi ut . Alla försvunna kläder fick ligga kvar...min mössa också!
Mamma spände ögonen i mig och sade att du är tyst om det här, Karin! 

Givetvis, vad som helst, jag hade ju sluppit öglemössan.
Den låg ju där den låg och skulle aldrig bli min igen
Och jag hade en hemlighet tillsammans med mamma och den andra mamman
Bara det var något extra
Jag har hållit tyst ända tills nu, drygt femtio år senare

Nu visste mammorna vart deras kläder hade försvunnit
En korsett och en underklänning försvann efter det, men ingen sade ett ord
annat än bara som ett konstaterande över kaffebordet hemma hos oss
Jag förstod att de korsett- och underklänningslösa inte heller tyckte om sina kläder,
jag tyckte ju inte heller om min mössa
Då är man glad att det bara försvinner saker
Papporna fick nog aldrig veta någonting, det är jag nästan säker på
Det här var blott och bart kvinnornas värld förutom barnens med de
stora grytlocksöronen


Långt efteråt förstod jag vad det hela handlade om
och förundrades över hur oerhört toleranta kvinnorna på min barndomsgård var,
långt innan Hbtq ens blev ett begrepp
Och det var inte första och sista gången de här mammorna
lät nåd gå före rätt, de skipade rättvisa på sitt sätt när det behövdes
Ibland räckte det med att skjuta in en byrålåda, hålla tyst och låta livet gå vidare

Det händer nu och då att någon yngre klok människa försöker förklara
för mig som är en mogen kvinna vid det här laget, vad det egentligen handlar om,
detta med transvestiter, homosexuella osv....
Gärna det för min del, det gör mig bara glad, berätta mera, öppna upp
Vi har alla ett berättigande, hur än vi är

Man är aldrig först att upptäcka hjulet, så enkelt är det,
men tack och lov så finns det inget tissel, tassel och gnissel om den saken längre
på den här lilla ön i havet.
Många har jobbat och jobbar för öppenhet, kunskap och förståelse
Stor heder åt dem alla och envar!

Tankarna går till min hulda moder, död sedan länge
Jag ser hur hon ler lite grann åt mig och vår gemensamma hemlighet
som inte är hemlig längre
Sen tycks hon inte ha tid längre och
vänder ansiktet mot de andra runt kaffebordet
De har mycket att prata om medan kokoskakorna försvinner i rykande fart
Lattemorsorna, tänker jag ömt med hjärtat fullt av kärlek,
ler och går vidare i min värld
Tacksam för att jag har fått vara med om dem

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska 

Samtliga bilder är hämtade från Internet

28 kommentarer:

  1. Fantastiska kvinnor! Det var ju mer eller mindre brottsligt på den tiden att vara "annorlunda". Vilken oerhörd styrka och tolerans de visade genom att inte förråda den stackars mannen. Fint och intressant inlägg!
    Kram från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Säg inte annat. De var fantastiska på så många sätt. Det hände mycket i de två husen som fanns på min barndomsgård och alltid fanns kvinnorna där för varandra och för andra.
      Tack Ingrid!
      Kram

      Radera
  2. Dessa underbara mammor har säkert gjort underverk också i sin barnfostran och gett er alla ett rätt sinne inför medmänniskorna. Man tänka sig att denne man i en annars intolerant tid ändå hade ett skapligt liv tack vare sin omgivning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Underbara var de på många sätt.
      Jag skulle tro att det har givit oss alla en tolerant syn på våra medmänniskor. Kan inte komma på att någon av alla barndomsvänner är intoleranta på något sätt.
      Han kände sig nog väldigt hemma i alla familjer på gården :)

      Radera
  3. Vilka fantastiska kvinnor! Jag blir glad ända ner i tårna när jag läser din berättelse. Så kloka och empatiska de var. De hade varit ett föredöme idag med, när allt är så hårt och kallt. Kanske de kunnat ruska lite vett i en del personer som inte tänker ens så långt som näsan räcker. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. De var det! De stod för stor solidaritet och klokskap.
      Förhoppningsvis så spökar de och ruskar om där det behövs.
      Skulle inte förvåna mig alls :)
      Kram

      Radera
  4. Vilken underbar berättelse om fantastiska kvinnor. Som jag alltid har sagt, minnen är något underbart och tack för att du delar med dig av dina.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mitt i allt så kom jag ihåg och skrev ner allt. Bäst att passa på medan minnet fortfarande hänger med :)
      Tack Marina!

      Radera
  5. tack, för denna mänskliga värmande och sanna berättelse!Den visar på motkraften som finns även i dag på ett självklart sätt utan större åthävor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gunilla!
      Utan större åthävor är en bra benämning i sammanhanget, absolut

      Radera
  6. Ja, vad fint av dem att inte förråda honom. Klokt.
    Och säkert klokt att inte säga ett ord till männen om det hela, då hade det säkert blivit annorlunda.
    Idag är det lättare att vara HBQT, men alldeles lätt är det inte någonstans tror jag.
    Det var intressant och fint att läsa om detta!!
    Kram från mig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den tanken fanns nog inte överhuvudtaget hos dem. Det är jag säker på
      Naturligtvis så är det inte lätt i dagens läge heller men mycket mycket bättre än då.
      Tack Annika!
      Kram

      Radera
  7. Vilken underbar berättelse och jösses så fina och toleranta kvinnorna var..redan då! Jag tror att kvinnor har lättare för att acceptera det lite udda och konstiga. Det har bevisats många gånger och det är ju väl att det faktiskt blir bättre och bättre på alla håll och kanter. Att alla har lika rättigheter och får leva sitt liv som man vill. Kram till dig och så hoppas jag du har en fin mössa att ha på dig nu för tiden!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack eWa!
      De var det, hur mycket som helst.
      Dessvärre är det lite dåligt med mössa just nu, men det ska åtgärdas endera dagen och det blir absolut inte en öglemössa ;)
      Kram

      Radera
  8. En berättelse jag blir alldeles glad i hjärtat av att läsa, vad fint du beskriver hela förloppet Karin. Kram

    SvaraRadera
  9. En toppenberättelse!
    Vilken upplevelse! Tänk att du klarade att behålla en hemlighet så länge.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eva!

      Det som är naturligt för min del är egentligen inte så mycket att prata om, men när det gäller hbtq är det viktigt att berätta om hur det var en gång. Det var inte vanligt med tolerans på den tiden.

      Radera
  10. En fin berättelse till innehållet, men nästan ännu mer till uppbyggnaden! Den öppnar sig lite mer, lite mer, man tror... Men hans rum? Varför? Den lilla arkitekten i mig funderar på husets konstruktion...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack !:)
      Rummets läge hade inget som helst med honom att göra annat än att han bodde i det. Huset byggdes tidigare. Antagligen kunde man gå in i rummet också från annat håll men förmodligen utnyttjades rummet till uthyrning på det här sättet och att man använde endast en dörr från källarhållet till. Men jag är inte säker, jag var som sagt bara där en gång. Jag har funderat en hel del på rummet jag också och på ingångsplaceringen. Men jag har en barndomskamrat jag ska fråga, han brukar minnas mycket mera än jag. Intressant att också din lilla arkitekt funderar, min gör det också

      Radera
  11. Underbar berättelse och skickligt återgiven. Det blir ett fint kapitel i den bok om barndomsminnen! Och visst fanns det en tolerans och förståelse, även förr i tiden, för det annorlunda och det var inte mer med det. Man insåg och gjorde inget väsen av det, i bästa fall, som din mamma och de andra mammorna. Men det fanns förstås de som rörde upp himmel och jord och fördömde och höll på. Desto mer hjärtevärmande att läsa om kloka, förstående kvinnor som accepterar, diskret och med empati.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Karin! :)
      Toleransen, förståelsen fanns och man höll tyst.
      Då, som liten jänta förstod jag inte alls, men senare insåg jag vilka kraftkvinnor de var på alla sätt och vis.
      Alla dessa personligheter som rymdes på gården borde jag skriva om.
      Ett brett färgspektrum minsann. Kanske det rinner till igen som det gjorde med det här inlägget?

      Radera
  12. Vilken helt underbar berättelse! Så varmt, fint och så medmänskligt återberättat och så fint gjort av dig att hålla den hemlig i alla dessa år.
    Du borde skriva en bok!
    Ha det gott!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anki! :)

      Det kändes som att det var dags att allt lyftes fram i dagsljuset, precis som det var.
      Ha det gott du med!
      Kram

      Radera
  13. Väldigt fint skrivet! Min fantasi drog iväg till hemska saker, har sett för många thrillers om samlare ... innan jag du ledde mig på rätt spår.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Kul att det var lite spännande på vägen mot svaret.

      Kram :)

      Radera
  14. Underbar berättelse! Du är fantastisk på att berätta!

    Jag känner bara igen det där med att det inte var Så Förskräckligt som vi nu brukar prata om att det var "på den tiden". Mina föräldrar som var djupt religiösa och levde efter Frälsningsarméns ganska så hårda reglemente, berättade redan när jag var barn att det fanns såna som tyckte om andra av eget kön och att de två gamla damerna de umgicks med, naturligtvis var kära i varandra fast de inte låtsas om att de var annat än två vänner som levde tillsammans. Inte ett dugg fördömande omdömden hörde jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Bloggblad! :)

      Nej, precis, det var inte så förskräckligt för dem som hade en tolerant syn men sedan fanns förstås den andra sidan och det var väl just därför man inte pratade särskilt högt om hbtq-frågor. Nu finns en annan kunskap och öppenhet. Härligt är när folk inte fördömer andra.

      Radera