tisdag 6 oktober 2015

En märkeskvinna

När ordet märkeskvinna kom till mig så behövde jag inte fundera
särskilt länge på vem jag ville skriva om.
Det är inte bara en och två gånger som jag har upplevt att ens liv
går i cirklar på något sätt.

Aldrig i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att den äldre svartklädda kvinnan
i sällskap med annan lika svartklädd, som jag artigt neg för varje gång vi möttes
på trottoaren i mitt barndoms Mariehamn, var den Emmy som jag så
småningom skulle få "möta igen" mycket längre fram i livet.
Men på ett helt annorlunda sätt än då.

Då, i slutet av femtiotalet minns jag att hon hade en vänlig blick.
Det märktes att hon tyckte att det var helt i sin ordning
att en liten jänta neg för henne och hennes väninna, trots att
vi inte alls kände varandra. Mariehamn var verkligen en liten
småstadsidyll på den tiden och även om man inte kände alla
så hälsade man på alla man mötte.
Det hörde helt enkelt till.
Jag minns tydligt att vi möttes i hörnet av Köpmansgatan-Östra Skolgatan
Jag var på väg till skolan och de båda kvinnorna på väg neråt i backen,
troligen för att handla i ÅCA:s mjölkbutik,
för där hade jag sett dem tidigare

Så gick livet och mycket vatten rann under mina broar och förstås
också under Emmys, den tid hon fortfarande hade kvar av livet
(hon dog den 8 februari 1965)

Första gången jag var till Finnö, den by jag lever och bor i nu,
var jag tretton år gammal då
min kusin gifte sig med en flicka från byn
Jag minns att jag tillsammans med  min mor och min faster
gick ut och promenerade en stund efter middagen
Det var varmt och trångt i bröllopslokalen, dansen hade påbörjats
och vi behövde lite frisk luft.
Jag hade en rosa klänning på mig

Vi gick förbi det hus som nu är mitt hem,  men då fortfarande folkskola i trakten
och det var här som Emmy hade varit lärare i många, långa år
men det visste jag förstås inte då

En ung Emmy

Det visste jag inte ens när jag flyttade hit för femton år sedan
Det gick rätt länge innan det gick upp för mig vem Petta var....
eller vem som blev kallad Petta

När jag ville ha en ateljé i huset, så skulle den ha ett namn
Eftersom Uffe kände till att lärarinnan i den skola som fanns här tidigare
hade varit en suverän hantverksmänniska som kallades Petta av eleverna
så föll det sig helt naturligt att det blev Pettas ateljé.

Det vi inte visste, varken Uffe eller jag,
var att Petta inte kallades till Petta medan hon var mitt uppe i sin glans dagar
Enligt etnolog Siv Storå som var en av Emmys elever
var hon alltid Lärarinnan, åtminstone för barnen under pågående skolgång.
Siv antar att namnet Petta blev till när f.d. elever som senare i livet behövde
ett annat namn på henne än Lärarinnan.

Till en viss del tror jag att Siv har helt rätt men jag vet också, numera,
av f.d. elever som har varit hit ,att man helt sonika kallade henne så för
att man kanske var lite rädd för henne eller kände att man hade blivit orättvist
behandlad som skolelev
Så är det ju i livet. Det finns alltid två sidor på medaljen

Emmy med elever i skolsalen, som nu är Pettas hantverkscafé och hembageri. Stolen i bakgrunden fanns kvar till för ett år sedan, då vi gav den till Emmys elev Siv Storå då hon firade sin åttioårsdag här hos oss med middag för vänner och nära kära

Emmy, som egentligen hette Emilia Charlotta Aurora Pettersson, utbildade sig
till lärarinna i Ekenäs i början av 1900-talet.
Att vara lärarinna på den tiden krävde sin kvinna. Målen i undervisningen
var högt ställda när det gällde att fostra unga kvinnor som skulle utöva
lärarinnans, på den tiden, höga kall.
Nå, det finns hur  mycket som helst att skriva om detta, men det här inlägget
har redan blivit långt så jag hoppar över en stor del av Emmys historia

Emmy sökte platsen som lärarinna i Finnö högre folkskola under våren 1910.
Hon förband sig att skaffa slöjdintyg eftersom ett sådant tydligen förutsattes
i platsannonsen.  (Det är i "hennes" slöjdsal som jag har min ateljé just nu)
I tjänsteintygen från de anställningar som hon redan hade haft och hade fick hon
beröm både för undervisningstalang och förmåga att upprätthålla disciplin.

På den tiden, år 1910, var inte det här huset som jag bebor uppfört ännu, utan skolan
fanns i granngården, ett stenkast väster om oss. Men från år 1914 fanns Emmy
här i den alldeles nya skolan, byggd under åren 1912-14.

Emmy åkte med hästskjuts från Mariehamn till Finnö när hon kom för att tillträda sin tjänst,
andra färdsätt fanns inte då.
Hon verkade här i trettiofem år och bodde förstås i samma byggnad 
Enligt protokoll (Siv Storås forskning) fanns ingen regelbunden skolbespisning.
Det var ett segslitet bekymmer under många år.
År 1936 finns antecknat att Finnö skola återigen
var utan bespisning. Fem av tio pojkar var underviktiga.
Det framgår inte om barnen hade med sig mat hemifrån, vilket jag tror att de hade,
för hur skulle annars Emmy ha hunnit med?

Lärarinnans roll var inte endast att ha hand om undervisningen
i en skolfastighet på landet.
Det skulle eldas i plåtkaminerna för att hålla skolan varm
under vintern och flera f.d. elever har berättat att de fick turas om att bära in ved
fastän det också finns dokumenterat att vedhuggning, inbärning och eldning
sköttes av personer utifrån.


Skolgården och trädgården skulle hållas i skick...på den tiden fanns många äppelträd på gården
Emmy var inte "bara" lärarinna,
hon fick också agera fastighetsskötare och en hel del till

Emmy var en rapp slöjdlärare enligt en elev.
"Hon hyvlade och sågade så det stod härliga till" kan man läsa i en Getakrönika
Hon skötte samtidigt flickornas handarbete i klassrummet på nedre våningen och
pojkarnas slöjd i vindsvåningen.
Det var många steg i trappan hon gick både uppför och nedför
för att granska sina elevers arbeten...

Ja, hur som helst så var Emmy en lärarinna med stor auktoritet och hon kunde
tydligen hålla ordning på alla klasser samtidigt.
Siv Storå, en av eleverna, skriver själv att hon knappt vågade viska åt sin bänkgranne
att han skulle vända bladen i deras gemensamma räknebok lite långsammare....

När Emmy pensionerade sig 1945 flyttade hon tillbaka till Nagu,
där hon var född och uppvuxen
men 1957 tog hon beslut om att flytta tillbaka till Åland igen.
Hon bodde i ett hus i hörnet av Östra Skolgatan och Köpmansgatan i Mariehamn
Det var där jag mötte Emmy allra första gången men vi träffades också när jag
sopade ut julen hos henne någon gång.
Jag kände stor respekt för henne, för trots vänligheten var hon något avmätt
och liksom krävde hyfs och ordning.
Spontant lade jag band på mitt rätt spralliga humör

Jag knyter ihop säcken om Emmy, märkeskvinna på många sätt, här.
Om Emmy finns det hur mycket som helst att berätta för min del
men jag får säkert anledning att berätta mera om henne flera gånger om.
Hon finns fortfarande i mångas minnen och det går inte en endaste en sommar
utan att jag blir påmind om kvinnan i svart med den vänliga men smått nådiga blick,
som jag neg för som liten flicka.

Nu lever vi på sätt och vis i samma hus

De övriga som deltar i lördagstemat är: Anki, Anna, Birgitta, Gnuttan, Helena, Karin i St-holm, Klimakteriehäxan, LivsrummetMusikanta , Olgakatt , Pettas , Pysseliten, Tove, Ulla

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

20 kommentarer:

  1. Det känns som en helt annan värld i en helt annan tid, fast ändå är det ju inte så där fruktansvärt långt bak i tiden... Häftigt att ni nu bor i det hus hon en gång huserade och tagit över efter henne... Det är alltid spännande med byggnader som har en historia.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju det också. Totalt annorlunda fastän det inte är så längesedan trots allt.
      En gammal skola har ofta mycket att berätta och vi har lärt oss mycket om husets historia tack vare gamla elever och barn till elever som har gått här en gång. Emmy/Petta lever så länge hennes elever lever och minns det som var en gång

      Radera
  2. Vad roligt Karin att få bakgrunden till Pettas! Vilken märkligt levnadsöde, men så var det nog med många av de där lärarinnorna. Tänk att hon både hyvlade och sydde m skolbarnen! Härlig läsning och tider som flytt och samtidigt lever kvar i en ny tid!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår det Anna. Många har funderat över varför vårt företag heter Pettas.
      Vi visste inte hela historien själva när vi tog namnet men sånt är livet. Nu bakar jag dessutom Emmy-kaka, Lotta (Charlotta) och Auroratårta för att hedra henne. Petta kom förstås efter Pettersson. Tack!

      Radera
  3. Emmy skulle ha varit stolt över verksamheten i hennes gamla skola! Utan dig hade hon dessutom fallit i djupare glömska när allt fler av hennes gamla elever faller ifrån.
    Och kakan är ju himmelskt god!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vill tro att det är så, att hon skulle ha varit stolt. Det känns så .
      Emmys rabarberpaj flyger iväg långa vägar varje sommar....nu också Lottas hallonkaka och någon gång även Auroratårtan.

      Radera
  4. En helt fantastisk berättelse. Så roligt att du vet så mycket om vem som var Petta och att du nu bor i det huset. Det blir så mycket värdefullare och intressantare när man känner till lite om bakgrunden. kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gunnel! Egentligen så har jag bara skrapat lite på ytan vad gäller Emmy (Petta) men det finns gränser för hur långa inlägg man skriver. Jag vill ju inte att ni som läser min blogg somnar. Våra gäster älskar att höra om Petta och om hur livet har varit här i huset innan vi blev Pettas. Kram

      Radera
  5. Det är så intressant att få ta del av vanliga människors historia. Jag tycker det är viktigt att lära av historien men leva i nuet - som du har gjort med huset.

    SvaraRadera
    Svar
    1. För mig så är det troligen omöjligt att inte intressera mig för dem som har levt och verkat.
      Jag borde nog ha blivit etnolog istället men det får jag ta nästa liv ;)
      Tack Ulla!

      Radera
  6. Det är märkligt det där hur människors liv flätas i varandra. Det händer ganska ofta tycker jag. Här flyttar också alla krukor allt närmare friggeboden där de ska bo i vinter med termostaten på 5-6 grader. Men ännu så länge är ingen frost i sikte.
    Kram /Kerstin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Javisst är det så och jag håller med dig om att det händer ganska ofta att man märker det också.
      I natt har vi haft minusgrader på södra sidan av huset, inte på norra
      så nu är pelargonerna på väg in. Idag ska det ske
      Kram
      Karin

      Radera
  7. Vad vacker hon är, Petta! Och vilka starka kreativa och modiga kvinnor, dessa lärarinnor som fick ta sig an så mycket utöver undervisningen.

    Vi har en liknande lärarinna "i familjen". Hon bodde och undervisade i den skola som senare skulle bli mitt barndomshem. Det visste varken hon eller min mamma, när mamma arbetade på Falu lasarett, och där hon vårdades strax innan hon dog, Frida Åslund. Trots att hon var svårt sjuk var hon i full färd med att renovera lärarinnebostaden och i sjuksängen hade hon olika tapetprover som hon bad mamma hjälpa henne med. Mamma valde en vacker bredrandig tapet till vardagsrummet. Den tapet som jag senare skulle växa upp med!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hon är vacker! :)
      På bilden var hon studerande vid lärarseminariet.
      Vilken härlig historia, din mor som väljer tapet till det hem som hon inte visste om att skulle bli hennes. Tala om cirklar som knyts ihop.

      Radera
  8. Intressant inlägg! Kul också att få veta vad namnet Pettas kommer ifrån. Jag har faktiskt undrat över det.
    Kram
    Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Ja, det är många som undrar över namnet :)
      kram

      Radera
  9. Intressant! Tack för ett fint inlägg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annukka för att du tog dig tid att läsa mitt inlägg! :)

      Radera
  10. Mycket intressant!
    Tänk så annorlunda det blivit. Sådana auktoriteter finns inte längre :)
    Ha en fin dag!

    SvaraRadera
  11. Tack för en fin berättelse ,livets vägar är många ,kramen Nette

    SvaraRadera