måndag 27 april 2015

Oredigerade anteckningar

Min svärmor var knappt 20 år när fortsättningskriget bröt ut den 25 juni 1941. 

Birgit står till höger i bild

Med blyertspenna har hon antecknat följande på ett rutigt ark
Vi fick läsa allt detta i oktober 2014 och för Uffe, sonen var det absolut första gången 
som han fick veta vad som hade varit. 
Ingenting ovanligt alls, för de som var med på olika sätt under kriget
valde att inte säga så mycket om det som hade hänt när freden åter var ett faktum.
Av förståeliga skäl....ibland vill man helst glömma och gå vidare

Jag citerar Birgits anteckningar: 

"Det var ont om arbetskraft på alla våra sjukhus och då ryktet spred sig om någon sorts 
hjälpskötarkurs som Finlands Röda Kors Hjälpsysterorganisation ordnade,
var det många som hörsammade kallelsen. 
Mest skolflickor och andra unga
På ett år anslöt sig drygt 2000 nya medlemmar." 

"Jag (Birgit) minns inte om det var via djungeltelegrafen eller tidningen som vi fick höra om kursen
i Åbo. Det blev diskussion hemma i Pargas innan vi fick lov att delta i kursen.
Det var långt från Pargas till Åbo, 23 km
Vi cyklade fram och tillbaka varje kväll under två veckors tid för att kunna vara med på kursen."
(Vi var Birgit och en av hennes fyra yngre systrar, vilken av dem framgår inte av anteckningen, men 
senare fick vi veta att det var Marita) 

Birgit syns i förgrunden

"Vi lärde oss lägga förband, TVÄTTA HÄNDERNA (med versaler, för att poängtera hur viktigt 
det var med rena händer) och annat som hörde till sjukskötsel.
 Sen blev det sjukhus. Till kursen hörde en månad på sjukhus.
 Båda till Pemar tuberkulos sjukhus.
(Båtmössa)
Kläder, "förklen", egna. Lillasyster i Operation, jag på Avdelning.
Där var redan bl.a. rikssvenskar, som skrev brev/tåg, bad, Hangö?
Visste aldrig varifrån patienterna kom. Vägglössen. Tåg. Byta. Hela dagen. Tomater.
Bädda, ta temp, ta puls, dela ut mat (smörknappen) tvätta, mata dåliga, torka damm, tömma ämbar, kissflaskor, värdinna i matsalen"


Pemar sjukhus 1941

"Min syster fick nog. Jag fick kommendering till Hyrynsalmi
 2 bomullsklänningar + vita förkläden, 3 kantduk. Inget hår fick synas.
Det enda jag fick var RK båtmössa + resebiljett på tåget. 
Fick bara order med det och det tåget och byte en gång. Kan inte komma ihåg var. Vi var fyra hjälpsystrar som kom på en gång, åkte hela dagen. Lastbilsflak i Kontiolahti. Sjukhuset "skolan med toa ute" men visste inte om varan på tåget.  Framme fick vi tomt bolstervar o dynvar. En hög halm på gården. Fylla halmen i varen. Skulle bo i papptält. Börja regna. Jag spände upp mitt paraply o halmen hölls torr i dynan.
Kvinna som dog. Flicka under 2 år.
Arbetsamt, ta tempen,pulsen, bädda, torka damm...byta bandage. 

Birgit står till höger

Då tågen kom på natten, badades alla och fick rena pyjamasar. Gipsen klipptes upp, fulla med löss. Gastygsbindor plockades med pincett och tvättades (de som dög). Fuktiga bindor i klump. På den lilla lediga tid man hade måste man riva loss ur klumpen och rulla de tvättade bindorna som skulle desinficeras. 
Här hade vi vanliga sängar.

Birgit sitter bredvid kvinnan med barnet (Hyrynsalmitrappa?)

Stor skillnad mellan sköterska och pikkusisar (hjälpsköterska) Inte dua....
Läkarna var närmast Gudar.
Sportplan. 
Sjukhuset stängdes och röktes för alla löss, vägglöss och torakaner. 
FLYG.
Bröllop. Översköterskan och apotekarn gifte sig.
Senare dagtraktamente, fritt uppehälle på krigssjukhus 
Sportplan
Under kriget tjänstgjorde 3553 hjälpsystrar. 

Tofsmes.

Första bombningen av Helsingfors togs Fiskartorpet som Krigssjukhus
Stora entrén med sitt stenbelagda golv blev operationssal
Herrtoa som nödoperations utrymme i fall av svårt bombardemang
Runda salen var förrådsutrymme, kaféet en bäddavdelning, där stod sängarna i långa rader.


Citatet slut. 

Som sagt, alla anteckningar är oredigerade och bilderna är tagna på Pemar sjukhus
och någon annanstans.
De ser glada och lyckliga ut på bilderna.
Det var säkert ett sätt att ta vara på dagen och 
stunden samt att göra det bästa av situationen 

Idag är det nationella Veterandagen i Finland och vad passar bättre då än
att minnas Birgit lite extra en dag som denna och alla som var med en gång,
att visa någonting som var en av verkligheterna, en bit från fronten.

ps. det finns några ord inskrivna i noteringarna, t.ex tofsmes och tomater
Vad de betyder i sammanhanget är en gåta. Med lite vild fantasi så kan 
man tänka sig att de kanske var förtäckta kodord  :)
Om inte annat så gör de livet en aning mera spännande

Copyright: Karin Eklund, Pettas ekologiska

44 kommentarer:

  1. Det var hjärtknipande att läsa detta. Krigets fasor. Påminner om Jean-Jacques Agapits bok "Säg dem det".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Knapphändigt antecknat men ändå så mycket som blir sagt mellan raderna. Vi förstår nog inte allt vad de var med om. Tack för tipset om boken. Noterat förstås :)

      Radera
  2. Pemar, är det Paimio? Fin dokument och tack att du delar med dig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är Paimio!
      Jag tycker att det är viktigt att Birgits anteckningar grundad på erfarenhet kommer flera till kännedom än att bara ligga kvar i en låda för sig själv.

      Radera
  3. Fint skrivet och rörande.
    Fridens!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eive!
      Det är både jag och Birgit som skriver! :)
      Fridens!

      Radera
  4. Så rörande och fint du skriver. Kram

    SvaraRadera
  5. Tack för att du delat med dig. Ska läsa åt min man nu.
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ha en fin läsestund med mannen!
      Kram

      Radera
  6. Spännande och intressant med skildringar av gångna tider. Även om det var tufft och ingen dans på rosor.
    Tänk så annorlunda det var för inte alls så länge sedan.
    Vad fint att man kommer ihåg veteranerna i Finland.
    Kramar!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Krig är aldrig roligt och vi som inte har varit med om hur det var och är förstår förstås inte vidden av allting men kan kanske ändå känna lite grann av historiens vingslag i det hela.
      Papperstält och halm...tur att Birgit hade paraply.
      Ja, man kommer ihåg veteranerna, även om de blir allt färre. De är gamla nu de som fortfarande lever. Men hur som helst så har jag för mig att man kommer ihåg dem i alla fall och förstår vilken stor betydelse de har haft för oss efterkommande.
      Kramar!

      Radera
  7. Intressant! Du kanske inte vet att min pappa uppe i Vilhelmina ficks stänga hela Frälsningsarméns verksamhet och göra flyktingförläggning för kvinnor, barn och gamla som kom från Kittilä och fått hus och hem nedbrända. Det var några år in på 40-talet. Han skrev flitigt brev om allt det till min mamma, som var kvar i Nrkpg. När de ringde, hade de kodord...de skojade om det i breven, hur telefonisterna skulle tycka att de gav ovanligt många väderbeskrivningar..."de skulle bara veta..." Skrev de. Så förmodligen är de där orden koder.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marianne! Mycket intressant att få ta del av vad som hände på den svenska sidan i Wilhelmina och säkert på många andra ställen.
      Jag cyklade genom Kittilä för många år sedan och då fanns fortfarande "ruiner" kvar av hus som hade bränts ner av tyskarna under andra världskriget.
      Troligen var orden koder, trots att jag tog till min vildaste fantasi. Så kan det gå!

      Radera
    2. När jag var barn var "sagorna" om de finska flyktingarna det bästa jag visste. Pappa tog sig verkligen an de här människorna. Roligaste var när han berättade att han lånade en filmapparat och riggade upp en duk för att visa film. När det var mörkt och filmen drog igång, upptäckte han att alla satt vända mot filmapparaten och tittade på den.

      I breven till mamma skrev han om två små barn som blev sjuka och dog under tiden där, sen 2004 när jag reste upp till Vilhelmina för att se allt han skrev så poetiskt om, hittade jag en gravsten med namn på alla dem som dog under tiden som flyktingar, bl.a. de här små barnens namn... det tog mig hårt, att läsa om dem i känslan av realtid - och sedan se att de varit döda i 60 år.
      Av en kvinna här i stan som också bodde i Vilhelmina då och med flyktingar, fick jag veta väldigt mycket också om det hela. Hon berättade för mig efter att jag hade läst breven, något år innan hon dog.

      Radera
    3. Jag småler åt bilden jag får när alla sitter vända åt fel håll. Det är inte helt lätt alla gånger att förstå sig på moderniteter. Jag minns i min tur hur det var i skärgården när tv-n kom dit. De äldre satt och tittade på när färgerna ändrade i testrutan i väntan (ibland i timmar) på att det ev. skulle komma någonting att titta på. Vi är alla barn av vår tid :)
      Du har verkligen fått vara med om det finska flyktinglivet på ett påtagligt sätt. Skriv ner allt Marianne! Nu när vi inte har så många som minns längre så är det guld värt.
      Arma människor då och arma människor nu som flyr för sina liv. Vi förstår nog inte hur himla bra vi har det.
      Tack för allt du delar med dig av här!

      Radera
  8. Vilket fantastiskt tidsdokument egentligen, nedklottrat på rutblock, fantastiskt att det fanns kvar. Tänk vad mycket i den här vägen som bara kastats, medvetet eller omedvetet! Och det ger ju en så mycket större närvaro av historiska händelser än när de finns i böcker tycker jag...

    SvaraRadera
    Svar
    1. För min del är sådant här rena skatter. Ett fantastiskt tidsdokument som du skriver är ett bra uttryck i sammanhanget. Mycket mycket har säkert gått upp i rök men inte så mycket hos min svärmor som har sparat på mycket under hela livet (nästan 95 år).
      Historiens vingslag känns påtagligt ibland.

      Radera
  9. Så intressant att få ta del av så mycket historia. Vilken skatt att få läsa och höra om vad privatpersoner upplevt. Det blir mycket mer verkligt än när man läser historieböcker med kalla fakta. Kan undras vad kommande generationer kommer att tycka om vårt sätt att leva när de ser på våra foton och läser våra bloggar....om de finns kvar då. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det händer att ett A-4 stort rutigt ark kan inrymma hur mycket som helst :)
      Jag är glad att ha fått ta del av vad som hände då, nu redan för många år sedan. Ändå har jag inte hört varken min svärfar eller svärmor berätta om hur det verkligen var. Så är det med många som har varit med om krig. Det gör för ont ....
      De som kommer efter oss kommer bara att förundra sig över hur mycket plast och annat skräp vi har lämnat efter oss...bloggarna har säkert försvunnit då. Att spara i Molnet behöver inte betyda att det finns där för evigt. Mitt i allt kommer någon på hur man förgör och förstör allt som finns där. Människan är en påhittig varelse på både gott och ont.
      Vi får kanske börja anteckna med blyertspenna på rutiga pappersark vi också Gunnel? :)
      Kram

      Radera
  10. Intressant läsning här hos dig idag. Känns som att jag läst lite om sådant jag med när min farbror som var i kriget var en duktig dagboksskrivare.
    Han hamnade nog på Åland på sjukhus där han senare avled av sina skador.
    Vet att det senare kom ett brev till hans mamma, min farmor, från en flicka på Åland som han hade sällskap med, men har ju inte breven kvar, dom försvann av någon mystiskt anledning när jag var i tonåren.
    Minns att jag med spänning satt å läste dessa brev uppe på kallvind på sommaren.
    Sen finns nog fotoalbumen kvar hemma i Kronoby hos gamla mor, och Ragnar var väldigt duktig att skriva mycket i albumen.

    Hörde också att det var veteranernas dag igår.
    Finns ju inte så många kvar nu när snittåldern börjar bli nittio.

    Tjingelingen från Rantamor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant läsning i din kommentar också Rantamor!
      Så synd att breven inte finns kvar men sånt händer.
      Nej, det finns inte många veteraner kvar, helt rätt. Men vi får hoppas att minnet av dem och vad de gjorde för vår skull aldrig dör. Här finns det många som deltar i firandet även om
      de inte själva har deltagit i kriget, men för att hedra dem som var med en gång så är de med och "firar" minnesdagen.
      Tjingeling från mig till dig!

      Radera
  11. Så spännande och vad fantastiskt att det finns kvar! Det är så enkelt att saker slängs bort som skulle kunna ge så mycket. Tack för att du delar med dig, fantastiskt kul att läsa. Och precis som du säger, de där "kodorden" får vi fundera vidare på...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den papperslappen hade mycket lätt kunna försvinna så jag är glad att vi fick läsa den.
      Kodorden är spännande. Vad menade med tofsmes? Med tomater? På den tiden fanns knappast någon tomat överhuvudtaget i detta land. Spännande. Synd att vi inte frågade henne medan hon ännu levde.

      Radera
  12. Tänk, så mycket krigshistoria som ryms i de anteckningarna! Så din svärmor var Pargas-flicka, jag är inflyttad till Pargas och inte alls inkommen i folklivet här, men ändå vore det intressant att få veta hennes flicknamn och hemvist.
    Hälsningar från Inga-Britt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hon fick in mycket på ett ark. Ja, Birgit var Pargasflicka. Hon hette Lindholm som flicka
      och var hemma från Lielax.

      Radera
  13. Förutom ett tidsdokument så ger det en bild av en människas insats, hennes personlighet kommer upp för mig ännu djupare då jag nu får veta detta och tanken går till att hon regisserade sin egen begravning. Stolt och självständig tar hon de placeringar hon får och ger sig i väg på cykel och ler! Fantastisk läsning, Karin och dessa bilderna! Vilken skatt Uffe och du har i papperslapparna ...som du delar med oss bloggvänner!
    "Birgit"kram till dig!
    Ibland missar kommentaren, så är det hos mig också har jag förstått ... men jag återkommer så det löser sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Birgit var en personlighet, absolut. Det skulle behövas en bok för att få till allt. Hon gjorde inte stort väsen av den här delen av sitt liv och sig själv och sina insatser i kriget. Hon var en av alla och jag vet att det var så hon tänkte i detta sammanhang.
      Tack Tove för Birgit-kramen!
      Kram till dig med!

      Radera
  14. Verkligen en intressant inlägg med foton till. Varmt tack för denna läsning!
    Vad gnäller vi för som har det så bra om vi tänker efter?!?! Vi behöver inte ha den bästa lyxen utan det räcker bara med att ha mat och husrum. Inga löss och inga stela tunga kläder med mera. Sådana här inlägg behövs verkligen. Du skulle nästan behöva gå till en skola och berätta om detta så att de yngre också förstår. Tänker just nu på de i Nepal och säger sen fy vad vi har det bra.
    / kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Spanaren!
      Ja, nog kan vi ifrågasätta vårt eget gnällande ibland och det med fog. Vi har det bra, tillräckligt bra.
      Jag tänkte på samma sak när jag såg hur de har det i Nepal och hur flykten över Medelhavet är. Vi har mycket att vara tacksamma för och vi har mycket att tacka dem som var med i kriget på olika sätt.

      Radera
  15. Vilken fantastisk läsning, jag blandas av gåshud och tårar. Också mycket trevligt med bilderna.
    Vilka fantastiska dokument att bevara för framtiden.
    Ha en trevlig långhelg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ibland finns det skatter på ett rutigt smått solkigt papper, nedskrivna med blyerts för hand.
      Jag känner stor vördnad för vad gjorde för oss som kom efter.
      Ha detsamma du med Lena!

      Radera
  16. Tack Pettas!!! Du har verkligen mycket att bjuda på. Tänk om flera hade skrivit mera på små anteckningsblock!! Det gjorde för ont att tala om det så det här pratade man inte om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv Eva! :)
      Det gjorde för ont, helt säkert....men jag är glad för raderna som skrevs så vi som kommer efter vet lite grann om vad som var en gång

      Radera
  17. Jo, det var en underbar stund. Vi hittar många sådana. Ofta i pysslandets tecken, tiden flyger iväg, sen finns det inte tid för att städa undan, det är ingen tid att drömma sig i.
    Ha en fin vappen! Kanske vi hörs!
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas på fina stunder jag också med Wilhelm men i övermorgon först. Har catering på gång i helgen. Önskar dig en fin vappen! Hörs kanske?
      Kram

      Radera
  18. Ja, vilken rikedom det är med dessa dagböcker och anteckningar. Det finns i min familj också, tacksam för det.
    Verkligen tacksam.
    Så fint du skriver om Birgit, jättefint inlägg. OCH intressant för mig att ta del av.
    Kramar!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt rätt Annika! Det finns mycken rikedom i allt det gamla som har antecknats, mycket att ta till sig och att ta vara på för alla dem som kommer efter oss.
      Tack snälla du!
      Kramar!

      Radera
  19. Vad roligt att du delade med dig av hennes livshändelser. Starka sådana dessutom. Vemodigt och sorgligt. De lär få ha upplevt alldeles för många saker, sånt som ingen bör få uppleva.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hon fick en hel del att rymmas på en enkel papperslapp. :)
      Tack för att du tittade in här Lisa!

      Radera
  20. Vilken gripande och intressant bit samtidshistoria det är, bilderna och anteckningarna tillsammans! Jag undrar om det inte kan ha varit så att Birgit tänkt skriva mer utförligt om detta. En bok? Och så skrev hon dessa anteckningar som stöd för minnet. Det skulle kunna vara en alternativ tolkning till att tomaterna och tofsmesen dyker upp, för så gör man ju ofta. Man vet precis vad hela berättelsen handlar om, men sticker in ett ord för att man inte ska glömma att skriva om det. Eller kanske det är utkast till brev? De gåtfulla orden kan förstås vara kodord också, samtidigt.
    Tack för historielektionen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi fick fick ta till oss anteckningarna först och när vi hittade bilderna senare blev vi lyriska, minst sagt. Någon bok har nog aldrig varit aktuell, det är jag säker på men hon var aktiv medlem i Krigsveteranerna så jag kan tänka mig att anteckningarna har använts vid något speciellt tillfälle när de har haft möte.
      Tack själv Karin!

      Radera
  21. OCH denna majdag är det ju fölsis, på riktigt!!! HURRA!!
    Hoppas du har det riktigt bra idag!
    Ja, det är så fint med allt detta som är dokumenterat av Birgit. Vilken gåva till eftervärlden.
    Bra att vi bloggar och skriver dagböcker och annat :-)
    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack kära Annika!

      Jag har det toppen! :)
      Ja, jag tänkte faktiskt på det tidigare. Att det är himlabra att anteckna och skriva dagbok.
      Hur skulle vi annars veta och de som kommer efter oss veta?
      Kramar!

      Radera