onsdag 21 januari 2015

Vi vet inte vem....


Ett knippe fotografier låg i en hög med ihopknycklade kuvert och papper vid 
den öppna spisen hos svärmor när vi var där på besök senast....
Tanken var troligen att allt skulle gå upp i rök, men vid en närmare titt på 
de kasserade fotografierna så åkte kameran fram
Ett stycke finländsk krigshistoria förevigades

Paus vid vägkanten....en cyklande patrull behöver vila och bakom dem står hästarna som drar det tyngsta lasset, kanonerna
Vem som är med på bilderna vet ingen av oss.
Allt vi vet är att bilderna är tagna under fortsättningskrigets första år (1941)
Troligen har bilderna en gång i tiden kommit som ett arv till släkten
via Uffes gudmor Senja som också var moster åt svärmor Birgit
Kanske att Uffes gudfar Tauno finns med bland soldaterna?
Det får vi aldrig veta.....

Unga män en sommardag under krigsåret 1941
På grusväg i fosterlandets tjänst
Soldat utan gevär
På väg genom skog och mark....kom de någonsin levande tillbaka ?
Samling på bryggan innan avfärd
Kanske de är på väg till någon befäst ö i havsbandet för att försvara vårt land?
Unga män
Promenad i ridbyxor/stövelbyxor
Avståndsmätning är på gång
En vacker yngling . Hur gick det för honom?
En talande bild
Ett ovanligt inlägg blev det idag.
Ibland blir det så men jag vill i alla fall dela med mig av de bilder som nästan gick upp i rök
Ett stycke historia som påminner om hur mycket vi alla har att vara tacksamma för.
De okända soldaterna har banat väg för oss som finns just nu.

Copyright Karin Eklund, Pettas ekologiska
Fotografierna är fotograferade och förstorade ca tio gånger.

24 kommentarer:

  1. Tur att du hann fota bilderna innan de försvann. Intressant med gamla bilder. De här är ju ovanligt välbevarade.
    Kram från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har fotograferat de små bilderna och förstorat dem en del men visst är kvaliteten väldigt bra trots åldern. Svartvitt är svartvitt. Hade de varit i färg så hade det inte funnits någonting kvar att titta på.
      Kram

      Radera
  2. Kände så väl igen dessa fotografier med ojämna kanter.
    Hemma hos mor i Österbotten har vi två album som är min farbrors.
    Han var duktig att skriva och skrev mycket under varje fotografi från kriget,
    skrev namn och platser.
    Han blev skjuten längst ned i södra Finland av en förlupen kula,
    alltså kunde det ju ha varit en egen som sköt honom.
    Han hade en flickvän på Åland, vore kul om jag visste vad hon hette,
    finns nog säkert inte kvar i dag, men ändå.
    Min far var ju också i kriget och tre av hans bröder, men han pratade sällan om vad han upplevt
    där ute i kriget. Men jag vet att han var lastbilschaufför och körde dom som omkom,
    och grävde upp dom döda ur skyttegravar som raserats av ryssarna.
    Sådant ville han nog säkert inte minnas, men det hade ändå varit intressant att veta,
    men nu är han död så nu får jag inget veta mera.
    Rantafars far lever ännu, fyller 91 i år, och han har många minnen från kriget,
    men vill heller inte prata om det.
    Men vi fick se ett foto när han ryckte in i kriget där han står med geväret som är lika långt som han var själv, en liten pojke.

    Ja det är många minnen som dör med dom som var i kriget dom är inte så många kvar nu.

    Tjingelingen från Rantamor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är fint att det fanns någon som hade kamera och som tog bilder.
      Vi som kom efteråt vet egentligen så lite om hur verkligheten var när kriget var ett faktum.
      De flesta vi kände som har varit med om kriget berättade väldigt, väldigt lite...ibland inte alls om allt de hade varit med om. Säkert så hemska minnen att de inte ville prata om dem, förståeligt nog.
      Det hade varit roligt att veta vad flickvännen hette :)
      Svärmor är krigsveteran, en av de allra sista. Nu minns hon inte så mycket mera p.g.a demens. Frågar vi så kanske svaret vi får inte alls stämma. Hon blandar ihop om hon överhuvudtaget minns någonting alls. Allt är förgånget och historia vid det här laget.
      Men det finns anteckningar som jag ska citera någon gång längre fram. Jag känner mig rörd och sorgsen när jag ser dessa fotografier av alla unga pojkar och män,
      Många av dem gav sitt liv för fred och självständighet.

      Tjingeling bästa Rantamor!

      Radera
    2. Ja det fanns ju inga krisgrupper den här tiden när killarna kom tillbaka från kriget, så man kan verkligen förstå att dom förblev tysta och inbundna.
      Min far kunde aldrig se en film på tv där dom sköt och det var krig, tålde heller aldrig höga ljud, så vi barn fick en å annan örfil när vi busade, orättvist tyckte vi, men idag förstår vi bättre.

      Radera
    3. Ja, stackars människor. De hade det inte lätt...
      Vi talade om det ikväll, Uffe och jag. Hans far och mor var med på olika sätt och vi har aldrig hört talas om hur det egentligen var. Kanske det är därför som fotografierna aldrig fick namnen påskrivna, att de blev liggande i alla år...? Frågor som inte får svar, men man ville säkert inte bli påmind om det som var en gång.Minnena gör/gjorde för ont.
      Med facit i hand förstår man bättre.

      Radera
  3. Svar
    1. Tack Eive!
      Respekt är ordet, absolut!

      Radera
  4. Så glad man blir när man hittar gamla foton, och så trist det är när inte någon finns kvar som kan berätta vem som är avbildad och när kortet togs. De där vågiga kanterna är så fina. Jag har en del foton av mig som baby och då är det vågiga kanter. Min ena dotter släktforskar och då är det av stort värde att bevara allt gammalt. Man kan faktiskt få hjälp från oväntat håll via nätet ibland både när det gäller foton och gamla adresser. Ha det bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är rätt så märkligt med gamla fotografier. Även om jag inte alls känner till personerna på fotona så kändes det som att häda om jag inte förevigade dem och berättade om dem. Mitt i allt så kanske någon känner igen någon på fotografierna från fyrtiotalet. Det händer mycket i Internetvärlden. Ha det bra du också Gunnel!

      Radera
  5. Oj så hemskt det måste ha varit. Jag har tre pojkar och bara tanken att skicka dem till kriget gör mig helt sjuk. Morfar och farfar är döda nu men de ville aldrig prata om kriget. Farfar skrek på nätterna i sömnen bara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fruktansvärt hemskt...jag kan knappt tänka tanken om min son måste ut i krig. En verklighet för så många i världen just nu. Krig är fullständig galenskap.
      De som har varit med om krig vill inte prata om det . Man kan bara ana vad de har varit med om. Jag ryser vid tanken

      Radera
  6. Blev riktigt berörd av dessa bilder och tänker, att fortfarande idag finns det krig. Krig, krig, krig! Kan människorna aldrig lära sig?! Är född strax efter krigsåren och uppvuxen till krigsberättelser, hört om död, lidande och lemlästade människor. Sett liknande bilder om detta vansinne... sitter nästan med tårar i ögonen just nu. Har bara ett ord i huvudet: Varför?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man blir berörd av bilderna, ja. Och undrar varför. Så är det och aldrig tycks människan lära sig...det kräver många generationer, tydligen.

      Radera
  7. Ett fantastiskt stycke historia! Så synd att det inte finns någon som kan berätta om dem, det skulle säkert bli en intressant berättelse. Visst är det lite trist när man hittar en massa bilder och kommer på att det är för sent att fråga någon om dem...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Javisst är det synd att man inte vet mera om personerna på bilderna, nu kan man endast spekulera. Det är trist, absolut och vad lär man sig av detta? Att skriva namn, datum och liknande antingen på baksidan av ett foto eller så lägger man in dem i ett album. Nu har vi vår digitala värld som dessvärre också blir lite bortglömd p.g.a. mängden foton man kan ta. Rumpan är alltid bak som det heter :)

      Radera
  8. Alltid spännande att hitta gamla fotografier.
    Synd bara att ingen kan berätta bakgrunden till dessa fina bilder.
    Fotografier som togs med den äldre sortens kamera har en helt annan kvalitet på något sätt än digitalbilderna.
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag var förvånad över att bilderna var så bra trots sin litenhet. De höll måttet när jag förstorade dem, glädjande nog. Det finns flera bilder från den tiden, troligen tagna av samma fotograf, som jag tänker visa lite längre fram. De verkar hålla samma goda kvalitet. Det är de facto över sjuttio år sedan som fotona togs.
      Kramar

      Radera
  9. Oj, vilken skatt med dessa bilder och vad mycket de säjer av hemskhet och krig, men också visar vanliga människor liv under denna hemska tid.
    Blev riktigt rörd! Man undrar vilka som kom tillbaka, hur deras liv blev och de som inte kom tillbaka.
    Vad bra vi har det och tack för att du genom dessa bilder får oss att tänka så! Ha det bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. En historisk skatt är det. Jag blir också rörd och känner stor vördnad och respekt för dessa människor som var en gång. Det var många, många som aldrig kom tillbaka, varken på den finländska sidan eller på den ryska. Krig är förfärligt.
      Ha det bra du med Lena!

      Radera
  10. Jag känner så väl igen den sortens bilder. Min morfar var i sjöbevakningen under kriget. Som tur var inte vid fronten, utan i trakterna utanför Närpes. Kaskö som bas, men de for längs kusten.
    Men, dessa bilder du visar...så bekanta.
    Vilken skatt. OCh de där vintrarna som lär ha varit så KALLA.
    Och alla som inte kom hem...
    Karin, på tal om ngt annat, kan du inte lägga ut reportaget från Året Runt? En kompis till dig hade gjort det på FB, men det gick inte att läsa allt. Vore SÅ kul att läsa!!
    Kramar!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alla som har och har haft med Finland att göra känner säkert igen bilder av detta slag.
      Vintrarna lär ha varit kallare än kalla...också mina föräldrar brukade tala om krigsvintrarna med fasa i rösten.
      Jag kan inte göra det ännu, tidningen kommer till Åland först nästa vecka och artikeln finns inte på webben, tyvärr. Det är lösnummer som gäller så det måste bli senare. Jag har inte läst artikeln själv ännu, bara korrekturet.
      Kramar!

      Radera
  11. Intressant få se... Mina föräldrar föddes ungefär den tiden i Finland...

    SvaraRadera
  12. Så vemodigt... Fina bilder.. Tack för att du delade med dig av dem.

    SvaraRadera