fredag 16 januari 2015

Skräp

Olgakatt tänker sig ett lördagstema av det mera skräpiga slaget den här veckan ;)

Det finns mängder av synonymer till ordet skräp.
Bråte, avfall, sopor, skrot, krafs, avskrap,
smuts, lort, förorening, jox, lump, skrutt, skit, smolk, fnas,
stoftkorn, strunt, smörja, larv, goja, krimskrams m.fl.

Det händer att jag hittar taggtråd i skogen, som jag givetvis tar med mig hem...

Ni som har följt Pettas blogg under de år jag har bloggat har säkert någon gång
blivit varse om att det i vår omedelbara närhet
finns en långsträckt soptipp sedan minst hundra år tillbaka på andra sidan av staketet.
Staketet är så gott som obefintligt i dagsläget, endast några delar finns kvar men i alla fall
Om jag säger utanför tomtgränsen så blir det helt rätt


Soptippen syns inte alls, för naturen har skött om täckningen
av allt som kastades över staketet för många år sedan
Grenar, löv och mossa har bäddat in skräpet med åren som har gått,
men nu lyfter den underjordiska kraften (tjälen)
upp de gamla synderna till dagsljuset med jämna mellanrum
I all synnerhet på våren ploppar sakerna upp

Kanske en blomkruka blir till så småningom?
Lite längre bort över bergen mot skogen till ligger en annan gammal avstjälpningsplats för lantbruksmaskiner och liknande . Där brukar en viss mormor vandra med sina dottersöner
och söka mojänger. Handsmidda plogbillar, spikar och märlor hör till favoriterna
Vi leker med dem ett tag och så får de sin slutstation, antingen på returdepån eller hos en
väninna som gör konst av dem.....

Gamla däck rullar vidare mot slutdestinationen utan att användas alls på något som helst sätt
Bort med skräpet per omgående!


   Här har det rullats någon gång, men nu har rosten låst hjulen orörliga och en rätt så vacker
   installation"förskönar" skogen


   Delar av ett timmerhus har nyligen lagts till ro i skogen,
   där det kanske började sin bana på jorden som några träd
   Nu bryts det i sakta mak till jord igen...
   En cirkel sluts, skräpet försvinner på naturlig väg


    Plast som jag hittar, plockar jag genast upp och lägger i vår soptunna....
    plast ska inte slängas i naturen överhuvudtaget
    Plasten på bilden har omslutit det hö som har lagts ut åt rådjuren en kall vinter
    

       En gammal högaffel?
       Uppdatering: det är en grep. Inga-Britt berättade för mig. Tack för det!


Flera tegelstenshögar finns lite varstans på berget ovanför oss. 
Vårt hus var en skola förr och när de gamla plåtkaminerna revs,
så kastades stenarna ut på berget utanför tomtgränsen.
Det händer att jag återanvänder ett antal av dem i trädgården

"Skjuta mitt i prick-tunnan" . Den rostiga tunnan har använts till måltavla många gånger...................
Det var helt naturligt att man hade en egen soptipp i utkanten av gården, där den inte syntes,
för inte alltför länge sedan
Det fanns ingen som helst sophämtning på landsbygden, någon returdepå existerade inte
Jag har själv vuxit upp med morföräldrar som kastade soporna rakt ut i sjön
Jag antar att man tänkte som så att det som inte syns finns inte,
ända tills morfar en dag fick en rostig säng och en cykel på nätet...
Då blev det plötsligt ändring på sophanteringen.
Fiskenäten fick inte förstöras :)


I stan, där jag bodde som barn, hade vi en soptunna som tömdes varje vecka
Men de osorterade soporna forslades bara ett stenkast bort till Rönnbergs torg
precis vid Slemmerns strand
I och för sig så var det en fröjd för oss stadsungar att ha en öppen soptipp i vår närhet, för vi
hittade alltid någonting som vi kunde leka med
Vi förbjöds att vara där av våra föräldrar men vad hjälpte det, där var vi i alla fall och lät oss inte
skrämmas av råttorna som ilade fram över soporna ibland

Alltefter som staden växte och folk fick en annan  insikt om miljö och hälsa
så togs det politiska beslut om förbättringar som måste göras
och så var den mycket nödvändiga sophanteringskarusellen igång
I dag är det inte enbart en självklarhet att sortera för återvinning,
till förbränning och kompostering.
Det är ett myndighetskrav som ska följas



Varje gång jag går utanför tomtgränsen här hos oss, mot berget ovanför oss 
så hittar jag direkt både det ena och det andra skräpet som tjälen har lyft upp
ur de gamla gömmorna. I slutet av november kom jag hem med en liten tvålkopp...

Ibland undrar jag hur mycket skräp det egentligen finns...det tycks inte ta slut
Jag plockar bort, sorterar och för bort det mesta till returdepån och är nöjd och glad
över de rena markerna, för att bara ett tag senare göra samma sak igen

Det är som ett tveeggat svärd detta.
Jag är förargad över skrotet men börjar också tycka
att det är riktigt spännande
En stycke skolhistoria kan läsas i det som hittas

Lite grann känns det som om jag vore en arkeolog av något slag.
En skräparkeolog
Det är inte bara söndriga saker som hittas....


Otroligt nog så har de här hittade flaskorna inte sprängts sönder av kylan
och andra påfrestningar de utsatts för genom alla år.
En efter en har jag hittat dem, rengjort dem och lagt dem i fönstret uppe i Gula salen.
Tro inte att jag går omkring och gräver efter att hitta dem, de bara ligger där en dag...


men givetvis så finns det sådana som har gått sönder också...
En stor fara för allt levande som rör sig i markerna och som jag genast tar bort
På vårarna brukar jag ta en stor hink med mig, ta tjocka stövlar och handskar på mig innan
jag går ut för att plocka glasflaskor och burkar...
Och varje vår växer det upp nya saker igen

Det finns mycket att skriva om skräp men det får stanna vid det här just nu.
Säkert återkommer jag säkert i ämnet,
när tjälen har lyft upp någonting spännande ur jordens gömslen igen

De övriga som deltar i lördagstemat finns upptecknade i kolumnen till höger i bloggen

*****************
Förra helgen rasade Egon i våra knutar.
Nu är Rakel på gång. Färjorna går förbi vår ö när de inte kan
gå in i Västerhamn och tankarna går till alla som måste vara på det gungande havet för sin överlevnads skull.
Måtte Neptun vara dem nådig och gjuta olja på vågorna! 
Helst med detsamma och därmed basta!

Copyright Karin Eklund, Pettas ekologiska


55 kommentarer:

  1. Karin, det är ju en grep och ingen högaffel! Har säkert mockats en hel del dynga med den, eller vänts i landet.
    h. Inga-Britt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Inga-Britt!
      Jag var väldigt osäker, därför frågetecknet. Nu vet jag. Ska uppdatera :)

      Radera
  2. Vilket vackert skräp!! Fint fångat på bild. I övrigt avskyr jag taggtråd, det är så läskigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Taggtråd symboliserar väldigt mycket som är otrevligt, inte bara en gammal sorts inhägnad inom djurhållningen. Jag är glad för varje liten bit jag hittar och som jag kan föra till returen

      Radera
  3. Skräp kan vara riktigt intressant. Det ser väldigt trist ut när det bara lämpas av lite varstans inne i skogen längs med motionsslingorna. Det skulle ha varit betydligt enklare att kört med det till återvinningsstationen här i samhället, för där är det inte så backigt och svårt att komma fram som i skogen. Dina skrotbilder är mycket vackra. Rost sätter lite extra piff på mycket. Kram från ett soligt och vindstilla Skåne...för tillfället i varje fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Javisst är det så Gunnel!
      Ibland så känner jag hur det hittade skräpet i skogen berättar om tider som var förr och det känns nästan jobbigt när man inte vet hela historien som ligger bakom. Vem som har använt sakerna och deras historia i sin tur, var de levde i den här bygden, vad som fanns före skolan kom till osv. Kram till dig också, från ett blåsigt och sisådär soligt Åland



      Radera
  4. Hej!
    1. Jag har tänkt många gånger, att om världens befolkning skulle bestå endast av "tanter"(som du) skulle världen vara en bättre plats. Det skulle rensas och putsas, tanterna ser inte till sin egen nytta utan till det gemensamma, och är inte rädda för att arbeta volontärt.
    2. Vad fantastiskt hur du skriver om skräp! Ja, en del är ju vintage nu. De där flaskorna har säkert hållit pga sin goda kvalitet, inte bara tur.
    3. Jag har förstått att en stor del av plasten vi sopsorterar bränns ändå upp. Det viktigaste är att sopsortera glaset, för det bryts inte ner i naturen. (Och sakta går det även för metallen.)I London sopsorterar de inte och nog var det en hemsk syn att se deras soppåsar på gatan.
    4. Var ligger er ekologiska verksamhet på Åland? Jag kommer ju från Åbo och har tänkt ta en cykelresa med min svenska man i Åbo skärgård till sommaren. Då ska vi definitivt hälsa på er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej!
      Du har helt rätt, "tanter" tar vara på och städar undan för allas vår skull. Jag har en väninnan som varje dag plockar skräp i dikeskanterna hon vandrar förbi på sin dagliga motionsrunda. När det blir rent på ett ställe så tar hon en annan runda en annan dag för att "städa" upp.
      Troligen är det så som du skriver om flaskorna. De är av tjockt glas...en av dem är från det ryska furstendömets tid med ryska örnen på
      Så är det, mycket av plasten går till förbränning, även mycket av den som sorteras i särskilda plastcontainers på returdepåerna.
      Glas och plast är värst . Järnskrot bryts ner under lång tid.
      Vår verksamhet hittar du här :
      GPS koordinater
      N 60° 22.142'
      E 019° 47.981'
      Du kan också se oss i Google street wiew!

      Vi bor i Geta, Finnö. Ålands nordligaste kommun.
      Du och din man är mycket välkomna till Åland och till oss!
      Hoppas att ni kan ge er tid att stanna på middag så vi får prata lite mera med varandra :)

      Radera
  5. I sin helhet och i detaljerna så kan jag säga det så här: Du har hittat skräpsjälen som jag har i mitt inlägg. Det där fula och vackra och mittfåran .... du ger med dit sätt att skriva och fota detaljer så mycket inspiration, en glädje med djup eftertanke som liksom "svävar" , det går ihop sig helt enkelt!
    Tack för det du som lever i storm nu för tiden!
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt Tove!
      Jag tycker om ordet skräpsjäl, för visst har skräp sin särskilda själ det också.
      Tack för rara ord!
      Stormen har bedarrat, Neptun gjöt olja på vågorna, nu blåser det men inte alls så mycket som tidigare.
      Kram

      Radera
  6. Du är duktig med ord du, att få ett så långt inlägg på temat "skräp",
    och naturligtvis var det också intressant.
    Ja tänk hur det var förr att man kunde slänga skräp i vatten och så var det borta.
    Min pappa gjorde likadant, vi bodde bredvid en å, och jag kan säga att det ligger
    mycket på botten där, hoppas ingen kommer på att bada just där.
    Men numera badar nog ingen i den ån.
    Jag gick i simskola där, och jag kommer ihåg att simlärarinnan sa att vi skulle ha huvudet
    högt och inte ta kallsupar, eftersom alla avlopp var direkt ledda ut i ån !!!!!!
    Simmar än idag med huvudet högt som en skäggdopping...

    Tjingelingen från Rantamor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Rantamor!

      Så var det ju! Man kastade ut skräpet i skogen, i sjön eller där det passade bäst.
      Vips så var man av med det och solen sken, regnet kom och allt var som vanligt. Ingen tänkte
      på skräpet i naturen. Jag minns en sommar för inte alls så längesedan, kanske 16-17 år sedan då jag var i Kalmar. Tillsammans med en kvinnlig vän tog vi ett midnattsdopp vid en strand i staden, betraktade Ölandsbron i bakgrunden, simmade och njöt av tillfället. Följande dag såg vi hur stranden såg ut och blev förundrade över att vi överhuvudtaget hade klarat oss utan skärsår. Krossat glas, trasiga burkar och annat minerade det långgrunda vattnet som vi hade tagit oss igenom för att komma på djupare vatten.
      Förstår väl att du simmar med huvudet högt som en skäggdopping. Jag gör det också...har inte ens tänkt på att det var högst nödvändigt att göra så när man var barn, för visst kunde man möta en skittront nu och då. Allt avlopp gick ju rakt ut i vattnet på den tiden. Jisses, säger jag bara. Tänk att vi har överlevt!

      Tjingeling från mig också!

      Radera
  7. Fina rostiga skräpbilder! Så läckra glasflaskor du har hittat! Blir så förbenat arg när jag ser de som kastar glas och fimpar i dagens samhälle. Det var ett gissel när Sokko var liten för han hittade allt och det skulle in i munnen. Då först så ser man hur mycket som slängs var dag i naturen. Tänk på alla djur som går i glas eller fastnar i vassa saker. Taggtråden är ett gissel *sant* Betalt för att lämna in gamla bilar behövs igen så att det inte läcker ut farliga ämnen i naturen. Vad tänker människor med ... är det ändan eller ...
    Ha en bra dag/ kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du!
      De är verkligen läckra, jag håller med dig.
      Fimpar tänkte jag inte alls på när jag skrev inlägget men du har helt rätt.
      Det är oansvarigt.
      Jag håller med dig vad gäller bilarna. Vi hade ett sådant system tidigare, att man fick en liten betalning när man lämnade in dem till slutförvaring, men nu är det precis tvärtom. Det kostar vilket betyder att många lämnar dem kvar i naturen istället. Absolut så är det ett ändan-tänk.
      Detsamma!
      Kram

      Radera
  8. Det är sorgligt när folk lämpar av sitt skräp ute i naturen. Här lämna man ju det mesta helt gratis på återvinningsgårdarna, så varför inte åka dit med det i stället.
    Förr hade vi en bil som kom en gång i månaden och hämtade metallskrot och en gång i kvartalet hämtade de grovsopor. Det var bara att ställa ut det på vägkanten. Men den servicen är indragen nu.
    Ha en skön helg!
    Kram, Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det Ingrid. Sorgligt. Men märk väl att det skräp jag visar i bloggen idag är gammalt skräp, innan det överhuvudtaget fanns en återvinning . Nu använder alla Returdeponin som vi kallar det men de som lade ut allt som finns i vår närhet finns inte längre sedan många decennier sedan, så det kommer an på andra, t.ex mig att göra jobbet.
      Ha det bra du med!
      Kram

      Radera
  9. Vilka fina bilder! Det är mycket som åldras och bryts ner med behag, dock inte plastförpackningar av olika slag!

    Jag är också uppväxt utan sophämtning. Det fanns inte så mycket att slänga, det mesta kunde återanvändas eller komposteras och de få konservburkar som det handlade om fanns det en lite hög för i ett avlägset hörn av det vildmark som var vår tomt. Och plastpåsar var inte uppfunna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Karin!
      Järn och metall av olika slag blir ofta bara vackert under nedbrytningen. Rostromantik är ju mera eller mindre ett virus i trädgårdsinredningar. Jag kommer troligen att använda någon burk jag också till sommaren. Ser framför mig en stor rostig kruka fylld av grann krasse.

      Så var det ju förr. Man använde allt så mycket det bara gick att använda det och särskilt många konservburkar hade man inte. Någon ärtburk öppnades till söndagssteken minns jag och pappa använde den sedan till maskburk när han metade. Plastpåsarna kom i slutet av femtiotalet om jag minns rätt. Jag kommer ihåg min mors hänförelse över detta vidunderliga som hade hänt världen....och frågan hon ställde sig högt. "Hur i all världen klarade vi oss utan plast förut?"

      Radera
  10. Du är en sann natur- och djurvän som går ut och plockar upp skräp i omgivningen och tar hem. Fast det vet vi ju redan!
    Att gå med barnbarnen och hitta skatter är väldigt roligt. På Öland rör det sig mest om fjädrar från sjöfågel och skelettdelar från örnföda som tas hem i triumf.
    Vackra flaskor i fönstret!
    Kram från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skatter kan man hitta hur mycket som helst tillsammans med barn. Och barnet inom en, det som aldrig dör, får vara med och leta..
      Det mesta jag tar hem går förstås vidare till återvinningen, annars skulle det bli en ny soptipp rätt snart hos oss :)
      Kram

      Radera
  11. Nu du berättar och visar bilder om skräp blir det vackert, spännande, intressant! Det inspirerade mig att tänka på hur synen på sopor ändrats under de år jag kan minnas.

    Tack fina Karin, du lär mig alltid något nytt och får mig att reflektera.

    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Synen på sopor har ändrat rejält och vartefter som insikt och kunskap har tillkommit så har
      man blivit alltmera radikal i frågan, av mycket förståeliga skäl. Det handlar om miljön och framtiden.

      Tack Lotta och stor kram till dig med!

      Radera
  12. Som hästägare är man allergisk mot taggtråd! Jag har nog rivit bort kilometrar gammal sådan längs ridvägar och staket.
    Redan i småskolan lärde jag mig hur viktiga kökkenmöddingar är för arkeologer - där läser man av massor om hur livet var för den kultur man studerar. Nyligen upptäckte jag f ö att yngre personer inte vet vad en kökkenmödding är så undervisning om flydda kulturer är nog annorlunda numera.
    Din högst egna skogskökkenmödding är ju en guldgruva för kunskapen om de som bodde där en gång. Bara en sån sak som tvålkoppen! Härligt skräp!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det kan jag mycket väl förstå. Taggtråd hör hin håle till när den ligger och skräpar i skogen. Undrar hur många fyrbenta vänner som har skadat sig? Jag har ett särskilt taggtrådeseende. Tittar alltid efter sådan i närheten av gamla stolpar....
      Kökkenmödding är inte så vanligt ord för mig heller men jag vet förstås att det betyder avskrädeshög, det hör man ju :) . Det är just det jag upplever också, kökkenmöddingen här är en guldgruva, den berättar mycket för oss.

      Radera
  13. Tänk att man kan ta så vackra bilder på skräp... :-)

    Ha en skön söndag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack ! :)
      Skräp kan vara vackert, det också!
      Ha detsamma, bästa du!

      Radera
  14. Det som kanske är skräp för en person är något brukbart för någon annan! Det är väl det som är återvinning.
    Du har verkligen bevisat att det som kan kallas skräp inte alltid är det!
    Vilken skattkammare du har utanför tomten! Kliar i mina fingrar och fantasin skenar iväg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så är det ju! Det man kanske inte själv vill ha så kan någon annan ta hand om...
      Jag ser med likadana ögon på "avfallsskattkammaren" som du gör.
      Den är överraskande och spännande :)

      Radera
  15. Har tydligen missat dina fina inlägg på sistone men tiden den tiden och orken .Tänk att hitta så mycket fint skräp ,trevlig söndagkväll ,nette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där känns igen Nette.
      Ibland måste man lämna allt som man brukar syssla med, t.ex. att läsa bloggar regelbundet och då missar man förstås både det ena och det andra men det finns en verklighet utanför bloggosfären också som är viktig att ta tag i. Du har min fulla förståelse.
      Detsamma önskas dig!

      Radera
  16. Hjulen fastnade jag för. Skulle man inte kunna dra med dem som installation på tomten? Eller bara som "prydnad".

    SvaraRadera
    Svar
    1. :D. Det är just därför jag vet att de har låsts fast av rosten....jag försökte rubba dem för hemtagning och installation men ensam lyckades jag inte rubba dem. Men jag får kanske hjälp och då vet jag redan var de ska stå. De är ju vackra!

      Radera
  17. Absolut sorgligt med allt skräp som finns i vår natur, men visst är det konstigt att skräpet samtidigt kan vara så vackert!? Fast det kan ju bero på fotografen också...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det värsta är att det aldrig tycks ta slut....Vi som plockar mycket svamp på höstarna i olika skogar, både här och på fastlandet, träffar på både det ena och det andra. Under julen i Roslagen hittade vi en bilkyrkogård en bit in i en skog..
      Rostiga saker har sin särskilda patina och kan ju vara riktigt vackra :)

      Radera
  18. Nej, underligt nog har jag missat att ni bor så nära en tipp. Antar att den inte är direkt nyttjad längre eftersom det sker under så kontrollerade former numera med avstjälpning etc. Minns de gamla soptipparna vid sommarstugan, två stora. Långt upp i skogen. Det var spännande, och lite läskigt, att åka dit med sopor. Nu finns de inte kvar längre. Naturen har tagit över, och vägarna dit har nästan vuxit igen. Men jag minns dem bra.
    På min mormors gård fanns det en plats i skogen där hon gjorde sig av med sopor. Men det som kunde brännas brände hon. Dagstidningar blev till brasstartare och veckotidningar sparades, år ut och år in. På den stora vinden. På skären minns jag inte att de hävde ngt i sjön, men väl i diken. Inte så mkt bättre det. Numera är det ju annorlunda, Noggrann sopsortering av alla, åka till "stjälpen" när den har öppet , slänga rätt etc etc.
    De där gamla rostiga hjulen...jag vet en plats i en öjskog där det finns precis ett par sådana. Vackra på sitt sätt, tidens tand.
    Ja, fina bilder och fint inlägg om skräp!!!
    Kramar o ha en fin vecka!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har säkert varit otydlig nu, men vi har en precis likadan tipp som fanns på din mormors gård. Ingen ordinär soptipp som fanns/finns i varje kommun. Helt enkelt en som man kastade saker på som blev över i hushållet (skolan och de andra som har bott här innan oss) innan sophanteringen blev ett måste överallt. Men ca 70 år och kanske ännu längre har man med all säkerhet slängt saker här på andra sidan staketet. Så vi bor inte nära en soptipp i den mening som du tror.
      Tack Annika!
      Kramar och tack detsamma!

      Radera
    2. Avskrädesplats är mera rätt att säga....

      Radera
  19. Jaa du, hur mycket skräp finns det egentligen. Tänk vad mycket vi producerar själva också. Vi bär hem kasse efter kasse från affären men ofta tycker jag att vi bär ut ännu fler kassar till soprummet.
    Mycket av ditt rostiga skräp är ju ändå vackert.

    Kram Maidi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skräp finns det sannerligen och vi är duktiga på att få till en hel del själva också. Allt förpackningsmaterial känns överflödigt...paket i paket i paket ungefär.
      Kram
      Karin

      Radera
  20. Vilket härligt inlägg! De där gamla skräphögarna var en guldgruva när jag var liten och faktiskt ändå upp i tonåren. Det var ju så spännande att se vad man kunde hitta och hittade jag en hel flaska blev jag jätteglad. Har alla sparade och använder dem faktiskt till olika installationer då och då. Numera blir jag glad för en någorlunda hel zinkhink som jag kan plantera i eller en fin rulle taggtråd som man kan göra nåt av och så blir det ju städat på samma gång.
    Allt gott
    Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!:)
      Ja, det är just det! Att man kan återanvända vackra rostiga saker, gamla flaskor o.d. tillika som man får städat i knutarna!
      Allt gott till dig med Anette!

      Radera
  21. Så bra du skriver! Och fotograferar! Tack du kära Pettas!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack du kära Eva i Tyresö! Alltid lika uppmuntrande! :)

      Radera
  22. Men jösses vad skräpigt det är i dina krokar! Här lever man i villfarelsen att det är rent och fint på landet .. Men en del av skräpet i skogen är faktiskt ganska vackert. Som dina foton.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja och ändå är det inte så farligt trots allt. Det mesta är skrot som är vackert. Nästa gång du hittar hit så får du komma med mig upp på berget och se på skönheten ;) Kanske vi kunde starta en fotosafari? Turistidé?
      Villfarelse lever du i...absolut. Går du ut i vilken skog som helst i dina knutar så tror jag att du kommer att känna dig som en fågelholk (med munnen på vid gavel). Skogen får ta emot mycket den, stackarn. Tack Lotta!

      Kramkram!

      Radera
  23. Du får skräpet att se spännande och vackert ut...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marianne! Kruxet är att det är både spännande och vackert :)

      Radera
  24. Ja, synen på skräp har väl sakta förändrats (för de flesta). Som gammal Skogsmullefröken hoppas jag att det finns några fyrtioåringar som inte glömt mina förmaningar om att stoppa skräpet i fickan istället för att kasta det. Här på Öland sänktes mycket i sjön också. Det senaste jag hörde talas om var förre ägaren av mitt hus som rodde ut och sänkte hembränningsapparaten när det var razzia här uppe på norra spetsen. Jag kan gissa att han inte var ensam ute på havet då!
    Kram /Kerstin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ligger skatter på havets botten. Kan tänka mig att den/de dykare som hittar hembränningsapparaten/erna får sig ett glatt skratt.
      Ett besvärligt skräp är alla ölburkar som slängs i dikena och rakt ut genom bilfönster.
      Hamnar de på en åker så går de sönder av tröskor och jordbruksmaskiner och djuren får skräpet i sig med allvarliga konsekvenser. Vi behöver nog bli mycket mera Skogsmullefröknar allihopa. Det kan inte bli för mycket av den goda varan
      Kram
      Karin

      Radera
  25. Vilken plats! Önskar att jag fick rota omkring där lite. Mycket av det som finns där är sånt som jag tar hand om, när jag kommer över det och återanvänder. Jag får nog planera att åka till Åland i sommar :))) Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är varmt välkommen eWa. Ta stor bil med dig! :) Kram

      Radera
  26. Vilken spännande plats. Roligt att kunna finna så mycket historia!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är en spännande plats. Om det känns tråkigt en stund är det bara att gå ut bland de mossbelupna stenarna på andra sidan staketet så händer det saker och förr i tiden dyker upp :)

      Radera
  27. Ja, nu kom jag på än fler skräpbidrag efter att ha läst hos dig. Jag växte nämligen upp vid sidan av (på toppen av den enorma backen där vi bodde i dalen) en stor, öppen soptipp, där de körde ut soporna från samhället 6 km bort fram till 60-talet någon gång. Så mycket man kunde hitta där! Hade det samma varit i dag är jag dock rädd för att ytan blivit för liten på nolltid. Att slänga ut soporna i havet känner jag också igen från de små byarna i Grönland. Några av dem hade fått byggmaterial till att bygga mindre förbränningsanlägg, men då det inte kom med några instruktioner hur de skulle byggas, blev de bara liggande och förföll... Som sagt; du inspirerade mig till att minnas många spännande historier!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gnuttan!
      Hoppas du skriver om dina upplevelser från både barndomstippen och från Grönland :)

      Radera