fredag 21 november 2014

Det allra svåraste

Spanaren fortsätter att leverera rubriker till lördagstemat i november


Hur kan man avgöra vad som är det allra svåraste?
Det känns omöjligt för mig att säga det.
Allting är relativt och baserat på personlig erfarenhet
på mognad, kunskap, vetskap...
Vi är alla olika och klarar olika grader av svårigheter



Någon gång har jag trott att jag har varit med om det allra svåraste
och att ingenting kan bli svårare. Någonsin...
Men livet rullar på igen efter ett tag
En dag så står man åter där på grenens yttersta spets och tror att ingenting kan bli svårare.


Naturligtvis så tänker jag, precis som alla andra, att det svåraste är
att förlora någon av dem man älskar av hela sitt hjärta...
Givetvis så är det också det allra svåraste, på sitt sätt,
men konstigt nog så går livet vidare för de flesta som drabbas av sorg
Det finns det hur många bevis som helst på.
Livet går vidare. Det måste ju göra det
På något sätt


Det allra svåraste kanske är att inte bli ett offer och att börja tycka synd om sig själv
Det allra svåraste kanske är att möta sig själv, se på sig själv med så ärliga ögon man kan
och förmår

Ni märker, jag har inget entydigt svar.
För mig finns inte någon facit på dagens rubrik.
Jag känner mina rädslor för vad jag inte vill vara med om....


Jag tänker på  det lilla barnet (något namn behövs inte, för de är så många)
som förlorade hela sin familj i ett krig någonstans i världen, (det kan vara var som helst )
Alla blev misshandlade, ihjälslagna, våldtagna, skjutna mitt framför barnets
ögon där det låg under en säng och gömde sig
Barnet blev tillfångataget av dem som hade tagit livet
av alla kära och nära och blev förd till ett läger
där det utbildades till barnsoldat
Barnet fick lära sig att döda....
"Gör du inte det, så dör du själv"


I två läger hade närmare 30.000 familjelösa barn samlats för att fostras till soldater
Försökte de fly så sköts de ihjäl.
Men barnet lyckades fly och tog sig på långa och svåra vägar under en lång tid
till gränsen där det blev räddat och fört i säkerhet.

Trots de ärr barnet bär och kommer att bära livet ut,
så reser det nu som en vuxen människa över världen och berättar om
hur det är att vara barnsoldat mot sin vilja
Barnsoldaten lär nu andra hur man ger kärlek åt varandra, lär andra att visa respekt...
Barnet är fortfarande mycket ung men vuxen, ja väldigt, väldigt gammal i själen

Som jag ser det, så har det barnet, de barnen varit med om och också överlevt det allra svåraste

De andra som deltar i lördagstemat finns uppräknade här till höger i bloggen

Copyright Karin Eklund, Pettas ekologiska

46 kommentarer:

  1. Fantastiskt och tänkvärt inlägg! Jag får tårar i ögonen när jag läser det. Underbara bilder också - så är livet som blommans...
    Varm kram från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ingrid!:)
      Från knopp till vissnad blomma händer det mycket på vägen
      Varm kram till dig med!

      Radera
  2. Nog finns det grader i helvetet, alltid, men vad som är svårast vet inte jag heller.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det handlar om graderingar, ja.
      Vad som är allra svårast ? Omöjligt att veta för min del

      Radera
  3. Du skriver så vackert om någonting väldigt svårt och illustrerar med de vackraste bilder...tack ! :-)
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du tar del av det skrivna!:)
      Kram

      Radera
  4. Vilket svårt tema! Du har lyckats att med både bild och text illustrera hur tankegångarna kan vara. Det svåraste är kanske att aldrig veta säkert, för i nästa ögonblick kan det bli ännu svårare? Å andra sidan bra, att inte veta. Vems och vilka svårigheter ska vi tänka på? Någonstans, just nu... och nu och nu... händer det saker. Svåra saker, svårare saker, svåraste saker.

    Trevlig lördag, kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ett mycket svårt tema idag, för vem kan veta vad som är allra svårast. Allting är så relativt, beroende på så mycket.
      Trevlig lördag för din del också Aila!
      Kram

      Radera
  5. Damen har tjuvstartat med sitt inlägg ;.)
    Tycker om dina kloka ord och tankar och tycker om att du har lagt in ljusa blå vackra blombilder för att väga upp tungt med lätt. Ja vad är det allra svåraste ... klokt inlägg! Tack och ha en bra dag/ kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nja, tjuvstartat och tjuvstartat. Veckans lördagstema kan man ju skriva både före och efter innan nästa lördag eller hur?;) Så brukar det bli ibland för många av oss deltagare, beroende på hur man har det med tid för bloggandet.
      Tack Spanaren, den afrikanska liljan är vacker att vila ögonen på när man skriver om svåra saker.
      Ha en bra dag du med!
      Kram

      Radera
  6. Så klart att du har rätt i det ;.)
    Ja en ljuvlig blomma / kram

    SvaraRadera
  7. Visst är det så, man kan inte säga vad som är det allra svåraste. Och man vet inte om man ännu har mött det.
    Ha en fin helg!
    Kram, Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det är det allra svåraste :)
      Ha en fin helg du med Ingrid!
      Kram

      Radera
  8. Tänkvärt inlägg i allra högsta grad. Den frågan lär dock förbli obesvarad, för det är nog så individuellt och så beroende av förutsättningar så den är alldeles omöjlig att svara på...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så upplever jag det också. En omöjlig fråga att besvara....

      Radera
  9. Tror inte att det går att egentligen definiera det svåraste eftersom det är så individuellt.
    En person upplever en sak som det svåraste medan en annan person kanske inte alls berörs på samma sätt.
    Bra att få tänka till litet och filosofera.
    Kram!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det allra svåraste är rubriken så det är dessutom superlativt, det ultimata. En omöjlighet att veta så länge man lever, det kan alltid komma någonting ännu svårare
      Och precis som du skriver, allt är individuellt, beroende på vad man har med sig i sitt eget bagage:)
      Kram!

      Radera
  10. Så fint skrivit! Och vackra bilder! Det är så svårt att säja vad som är svårast, men du har fått med mycket i din sammanfattning. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lena!
      Ja, för mig är det svårt att säga vad som är det allra svåraste, säkert för de flesta av oss

      Radera
  11. Ja visst är vi alla olika i både sätt och tänkandet, lika så vad som är det allra svåraste.
    En del kan tycka att vadå den där lilla petitessen är väl ingen märkvärdigt, men för just DEN
    personen är det absolut det. Så vi har alla olika erfarenheter av livet och vad livet bärt med sig till var och en.
    Du skrev mkt tänkvärt och bra och den vackra Agapanthus som slår ut är helt underbar.
    Tack för fina bilder också.
    Önskar trevlig helg/ Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi upplever svårigheter på olika sätt, så är det bara.
      Tack Eva!:)
      Önskar dig en god fortsättning på helgen!
      Karin

      Radera
  12. Jag njuter din text, när gör jag inte det förresten? :) Bilderna till illustrerar med värme - och ljus! Sista delen och sista bilden likaså :)
    En kram i mötet i texten, vi hade några beröringspunkter. Mötet med sig själv är ett svårt, för många ett mycket svårt möte!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Tove!:)
      Det är ju så att det finns ett ljus även när det är som mörkast, det kan inte bli mörkare än mörkast, bara ljusare
      Att möta sig själv är inte lätt alla gånger, man vet ju knappt vem man är själv. Det krävs en hel del mod att se sig själv ärligt i ögonen.

      Radera
  13. Så vacker den är den blå liljan... från början till slut.
    Vi tänkte ganska lika om detta svåra ämne... du skrev mer av det jag kände att jag inte orkade... om barnen som tvingas bli soldater... såå svårt att ta till sig...
    Önskar dig en fin söndag och en fin ny vecka!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den afrikanska liljan är vacker i alla skeden, även när den har bildat frön, men den bilden är inte med nu.
      Ja, jag märkte att vi tänkte lika i våra inlägg. Det finns så mycket som är svårt att ta till sig med tanke på allt som händer i vår värld idag, man värjer sig för att kunna andas normalt
      Önskar dig detsamma Anki!
      Kram

      Radera
  14. Så vackert skrivet. Så tänkvärt. Ibland är livet så oerhört svårt, vi vet alla att vi kommer över men det hjälper inte i de svåra stunderna.

    SvaraRadera
  15. Välfunna vackra foton till de kloka tankarna!

    SvaraRadera
  16. Det temat kanske inte alla vill tömma ur sig på sin blogg. Inte jag. Hur som helst, du skriver tänkvärt om saken.
    Och IS-krigarna borde få varsin drönarbomb i skallen. Har lite svårt för det sällskapet. Dessvärre finns det fler.
    Trevlig söndag ändå!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har helt rätt, det är inte heller något jag vill tömma ur mig så att säga, för jag kan inte ens göra det, för vad är det som är allra svårast. Omöjligt för mig att svara på. Det blev lite allmänt sisådär. IS-krigarna, ja, jag har mycket svårt för det sällskapet, inte ens lite. Världen är inte vad den borde vara alla gånger, nästan aldrig och väldigt fläckvis.
      Trevlig söndag på dig med!

      Radera
  17. Mycket tänkvärt!! Mycket tankar som kommer igång efter att ha läst ett inlägg som detta...!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!:)
      Allt är relativt också när det gäller det allra svåraste, ha en fin dag!

      Radera
  18. Vilket jättesvårt tema. Jag vet inte om jag själv ens skulle orka börja skriva på det, ens en gång. Men jag tycker du fick till ett mkt tänkvärt, och även fint, inlägg. OCH jag håller med Scottish Moments. Din text väcker tankar. Kramar!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, väldigt svårt. Jag funderade själv ett tag på att låta bli, för för min egen del kan jag inte svara på vad som är allra svårast, för hur kan man egentligen veta det? Men så blev det så här i alla fall i ett hastigt ryck :) .
      Tack Annika!
      Kramar!

      Radera
  19. Å, Karin. Det här var svårt men du hittar orden, du formulerar dig så utomordentligt bra och jag blir berörd. "Det allra svåraste kanske är att inte bli ett offer och att börja tycka synd om sig själv
    Det allra svåraste kanske är att möta sig själv, se på sig själv med så ärliga ögon man kan
    och förmår" - ja, så är det nog! Och det lilla barnet som blir utsatt men som trots allt hittar en röst, som kan berätta om sina upplevelser och ge kärlek till andra, då har man överlevt det allra svåraste och kan till och med vara en hjälp för andra. När människor kommer samman och delar sina erfarenheter, då kan något ont och hemskt vändas och möten kan inge hopp och tröst, även när man mött det allra svåraste.

    Varm kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns så mycket som är svårt i vår värld och i all synnerhet för de mest oskyldiga, barnen, djuren, men förstås också vuxna människor. I krig och terror tycks vettet fullständigt vara bortskalat ur människors hjärnor och hjärtan. Ofattbart, men dessvärre sant.
      Ja, egentligen har jag inte ord för det här, det är bara så hemskt, hemskt.
      Därför är det så oerhört stort och mäktigt när man ser att det finns överlevare som orkar tänka annorlunda, som vill annorlunda, som t.ex barnsoldaten

      Varm kram till dig med Lotta!

      Radera
  20. Mycket mycket välformulerat och tänkvärt!
    Så vacker blå liljan är då!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eva!:)
      Tack också för de hängande trädgårdarna.

      Radera
  21. Jag tänker genast på att förlora sitt barn. Visst går det att gå vidare, men den upplevelsen är nog det svåraste man kan vara med om.

    Vackert skrivet!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog det som vi alla tänker, vi som har barn. Tanken är så svår att det inte går att tänka den ens....
      Tack Lotta!
      Kram

      Radera
  22. Ett svårt ämne att ha ett entydigt svar på. Det är så olika för olika människor. Jag hade nog också svarat att det svåraste måste vara att mista ett barn. När min dotter var 6 år fick hon leukemi och vi var nära att mista henne. Tack och lov klarade hon sig, men det var många av de barnen vi lärde känna som inte gjorde det. Även om vi hade tur, så finns rädslan fortfarande kvar och det blir inte lättare nu när jag har barnbarn. Alla gamla minnen gör sig påminda. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett mycket svårt ämne...
      Du har "smakat" på det värsta och jag förstår rädslan.
      Den finns med säkerhet hos alla föräldrar, och man blir säkert aldrig fri från
      en liknande upplevelse som du har varit med om.
      Jag har vuxit upp med två döda syskon. Det låter säkert märkligt men innan jag föddes
      förlorade mina föräldrar två barn i en eldsvåda. Redan som barn förstod
      jag att det värsta som kan hända är att förlora ett barn...de fanns där, alltid, Erik och Anna,
      ända tills mina föräldrar själva dog. Och då var jag 39 år...de gick aldrig ur.
      Varm kram!

      Radera
  23. Visst är det så; det finns inget facit och det hela är väldigt individuellt, fast visst är dessa många offer av krig och våld några av de som fått uppleva de mest omänskliga av upplevelser. De säger att människan är en civiliserad art, men visst undrar man många, många gånger. Hur kan människor behandla andra människor på detta sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det också när det handlar om det allra svåraste, individuellt
      Det är ofattbart att människor kan behandla varandra så som de gör, fullständigt ofattbart. Mitt förstånd räcker inte till för att förstå det överhuvudtaget....

      Radera