måndag 6 oktober 2014

När jag var barn...


    fick jag lov att gå ensam hem en sen kväll i augusti från brandkårsfesten i Badhusparken
    där min pappa stod vakt vid ingången.
    Var min mor höll hus just den kvällen minns jag inte längre
    Det hörde inte till att jag fick gå ensam i normala fall, men då hände det i alla fall
    även om jag såg en viss oro i pappas blick när han släppte iväg mig

    Det var spännande att ta sig hem i mörkret, gåendes i Esplanaden, lindallén som
    är ett trevligt promenadstråk mellan hamnarna i Mariehamn
    Jag minns att lövverket hängde så långt ner att jag kunde ta i det
    om jag sträckte upp armarna.
    Ibland fick jag lov att hoppa litet för att  nudda "taket"
    i den lummiga tunneln som ljöd av mjuka mättade sensommarljud.
    Vi har ju inte syrsor på våra breddgrader men det är roligare att kalla vårtbitarna för det
    Jag minns att jag mötte endast en person under hela vandringen på nästan 1 km....

   Jag minns inte när, men det börjar bli många år sedan man insåg
   nödvändigheten av att kapa lindarna
   för att de skulle kunna leva vidare. Stadsborna var upprörda
   när de vackra lummiga lindarna plötsligt var mera än halverade
   De stod där och såg  stubbiga ut
   Men snart börjar lindarna se ut som förr igen
  

    Jag tog (givetvis) många fotografier av många hus, kända för mig, men om jag skulle visa alla bilder
    från den här måndagspromenaden som gick av stapeln för en vecka sedan, så fick jag skriva inlägg
    ända fram till jul...eller något ditåt i alla fall ;). Dessutom är det många av mina bloggvänner som
    inte är så hemtama i de här kvarteren så jag visar några hus längs Esplanaden som har mera officiell
    status. Ryska konsulatet syns här ovan. Jag tog några lite mera närgångna bilder samtidigt men
    slutade när en svart stor bil sakta körde förbi, synande mig, i vad jag tyckte var sömmarna...haha...
    naturligtvis så flög fantasin iväg med mig, jag tänkte  på Putin och skiftnyckeln.
    Nå hur som helst så hade jag ingen skiftnyckel med mig så jag vandrade för säkerhets skull vidare
   

   till Mariehamns kyrka som invigdes i slutet av 1920-talet och som  är ritad av Lars Sonck.
   Kyrkan är en gåva av sjöfartsrådet Karl Troberg och hans hustru Johanna
   Min pappa, då 14 år, var med och sjöng med andra ungdomar när festligheterna gick av stapeln.
   Själv blev jag konfirmerad i kyrkan som är helgad åt St Göran.

   När jag jobbade som småbarnspedagog på Steinerdaghemmet Ringblomman
   som då fanns  ett litet stenkast
   från kyrkan lärde jag mig någonting nytt om själaringningen av ett par av barnen vars
   far skötte klockringningen. "Nu har en tant dött" sa´Julia en dag när vi hörde klockorna ringa
   Hur vet du det? frågade förstås jag, förvånat.  Och så fick jag veta att man ringde olika länge
   om det var en kvinna, en man eller ett barn som hade dött. "Ja, sa´Julia med lillebror Anton
   nickande bredvid sig, så gör man om inte pappa kommer för sent till kyrkan, förstås".


    När jag nu en gång är inne på det här med daghem...
    Mitt emot kyrkan, på andra sidan av Storagatan
    ligger det gamla rådhuset, numera daghem. Även när jag var barn var det daghem och min
    hulda moder gjorde några tappra försök att få mig att bli social med andra barn
    innan jag började skolan. Den första gången hon lämnade mig där minns jag att jag stod
    på staketet och skrek så Hesa Fredrik-sirenen skulle ha bleknat i jämförelse.
    Naturligtvis så kom hon tillbaka och hämtade mig :)
    Nej, jag blev aldrig ett daghemsbarn på "riktigt".
    Ett par gånger till gjordes försök att få mig hemmastadd, men...ja, hur som helst, en viss fröken
    Sommarström satte sig på tvären så alla berörda gav upp till slut och så fick hon vara hemma
    tills skolan började. Så kan det gå....



    Ja, snart tror ni att jag är totalt hopplös, för inte gick det särskilt mycket bättre på det här stället
    heller, en liten bit österut från daghemmet.
    Kusin Ulla tog mig med till detta hus för att jag skulle gå i söndagsskola
    Jag var förstås motsträvig men när glansbilder utlovades så följde jag med
    Tror ni att jag fick några glansbilder? Nej, nej, nej...(stackars Ulla). Jag ställde till med ett
    liv så det stod härliga till. Man försökte få mig att förstå att man inte kunde
    få glansbilder den första gången, men det tyckte förstås jag....varför hade man lovat mig det
    annars? Jag minns att jag låg under en stol och att ett par människor stod med huvudena ner
    och tittade på mig mellan stolsbenen i ett försök att få mig att förstå
    Nej, det blev inte någonting med det heller....konstigt nog så såg min mor nästan nöjd ut
    när jag kom hem från söndagsskolan fastän jag nästan hade blivit relegerad redan första gången.
    Troligen hade mina föräldrar olika uppfattningar om min söndagsskolegång, för pappa såg
    uppgiven ut och suckade. Jag kan tänka mig att de hade slagit vad om utgången av
    mitt söndagsskolegående och att mamma vann.


    Här sitter man och har möte på Visit Åland...koncentrerade ser de ut. Hoppas att de fattade
    bra beslut om vårt turistÅland

  

   När jag hade gått förbi Visit Åland kom jag på att jag borde ha bett någon ta bild av mig:)


   Jag såg också att Viking Line bjuder på bus...


             Där Statens Ämbetshus finns i dag så fanns en affär precis här i hörnet
             Man gick en liten trappa ner.  
             Jag minns inte vad affären hette, men man fick köpa kött och kanske också fisk i den
             Det jag minns med bestämdhet är att damen som innehade affären kallades till
             Bombardina. Vi i vår familj gick inte så ofta dit men jag kan än i denna dag känna 
             hur det "doftade" där inne  


   Ålandskungen Julius Sundblom, står staty vid torget.... Julle kallad i folkmun
   Där stannar jag den här gången och ber att få återkomma någon gång längre fram när andan
   faller på. Som ni förstår så hann jag ta en del bilder på min sex timmar långa promenad.
   Vid det här laget hade jag bara vandrat en timme.
   Långsamt.......

  

35 kommentarer:

  1. Haha! Tänk att du hade så bestämda åsikter i unga år! Det hade jag inte trott. Att det rings olika tid har jag aldrig vetat om. Är det likadant överallt, tro, eller det är nåt typiskt för Åland? Du kanske också blev fotograferad av några i den där svarta bilen. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. :D. Jodå...snäll men bestämd och gillade inte att bli lovad saker som man inte höll. Lite likadan ännu.
      Jag tror inte att det är någonting typiskt för Åland, vad jag har förstått så har man liknande seder i församlingar på andra orter. åtminstone i Finland. Då visste jag inte om det men sedan lärde mig pappan till barnen som visste, lite mera om ringningen. Det var rätt kul egentligen, för det tog inte länge förrän alla barn lyssnade noggrant på ringningen och kunde räkna ut om det var kvinna, man eller barn som dog. Oftast ringde det när vi var på väg in i matsalen...och alla räknade högt och så kom svaret i korus när ringningen upphörde. Det är underbart med barn:!) Ja, mitt i allt så satt den någon bakom bilfönstret och plåtade mig,haha....kram

      Radera
  2. Jag känner inte igen något på bilderna trots att jag tillbringade tre dagar i Mariehamn för 25 år sen... konstigt? Nej, inte alls. Vi höll oss mest vid vattnet.

    När du skriver om lindallén fick jag ett liknande minne, första gången jag verkligen tänkte på det där med hösten och gula löv. I en sån allé i Uppsala, var väl ca 7 år, och allt var gult. Kändes som om hela världen var gul, jag sparkade i löven och såg bara löv - överallt. En sån där stund som etsar sig fast liksom din allépromenad.
    Roligt med dina dagis- och söndagskoleminnen! Så där grät jag när jag var på kollo en vecka varje sommar... fröknarna var förtvivlade... Men från söndagsskolan blev jag bara hemskickad en gång... vi bodde ju i samma hus och pappa var chefen på Frälsningsarmén. Nåde den son eller dotter som misskötte sig och vanhedrade familjen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh ja, här har det sparkats gula löv i lindallén också. Både som barn och som vuxen tillsammans med barn. :)
      Det är bra att ha de där gråtminnena kvar, man förstår lättare hur ett barn känner sig när man känner igen sig själv.
      Jag förstår att det var lite bättre pli på dig än på mig vad gäller söndagsskolan. Jag var nog helt enkelt för ung för att förstå vad det hela gick ut på. För mig var glansbilderna det viktigaste och den konfekten blev jag lurad på:)

      Radera
  3. Det måtte vara en mycket omfattande promenad du gjorde med tanke på alla inlägg du skulle kunna skriva. :)
    Träd kan väcka starka känslor. Tänk på almarna i Stockholm.
    Jaha, så även på lilla Åland kan man bli misstänksam när foton tas. Jag hade ju samma upplevelse i somras utanför Social Security-kontoret i Yreka.
    När min mamma lämnade mig i lekskolan första gången grät jag en bra stund. Men jag "överlevde" och sedan gick det bra. :)
    Var du inte trött efter en så lång promenad? Tack i alla fall för att vi får följa med.
    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så omfattande var den inte alls, bara i tid. Mariehamn är en småstad och det går fort att gå från ena sidan till den andra, från väster till öster, från söder till norr och vice versa. Det går snabbt att ta bilder också och minnen finns det. Det är ju min barndomsstad.

      Säkert hade jag överlevt jag också, men jag grät inte precis, jag skrek så hon hörde det två kvarter bort...det som slår mig nu långt efteråt är att ingen i daghemspersonalen kom fram till mig och försökte få mig på andra tankar, jag stod ensam där och skrek tills mamma återkom. Då kom föreståndaren till staketet, men först då. Undra på att jag skrek!:)
      Nej, jag var inte trött alls, jag är van att vandra men jag tog det ju i lagom takt för det mesta.
      Kramar!

      Radera
  4. Underbar läsning. Kändes som jag var med dig, i varje steg. Ska läsa upp texten för mor i morn. Jag brukar läsa det du skriver för henne. Ryska konsulatet, ha ha dit går mamma ofta. Och hesa Fredrik har man ju hört talas om. Pusskram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Karina!
      På sätt och vis så var du det också, vi är ju smågalna båda två. Ligger säkert i generna:)
      Kul att faster Anita också får ta del av Mariehamn på det här sättet.
      Pusskram till dig med!

      Radera
  5. Det där med själaringningen fick jag också lära mig att skilja på när jag var liten.
    Ja, träd som ansas och beskärs ser så lessna ut efteråt, men snart tar de sig. Härligt.
    Tack för turen i Mariehamn. Gillar den staden, fastän jag mest sett det som ligger närmast hamnen.
    Kramar!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Får du tid över någon gång så känner du till lite grann i alla fall om du tar en tur på stan efter det här Annika!
      Det är högst nödvändigt att beskära även stora vackra träd om man vill bevara dem lite längre. Ja, det tar sig rätt snabbt efteråt.
      Kramar!

      Radera
  6. Fina bilder, men svårt att läsa igen :-(
    Kram från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ingrid!:)
      Du kan själv förändra textstorleken i din egen dator.
      Jag använder normalstorlek i min dator men tydligen blir den mindre hos dig än hos mig.
      Gå in på inställningar så hittar du hur du ska göra.
      Kram

      Radera
    2. Jag igen Ingrid, på min dator högerklickar man på skärmen och då kommer det text upp där man kan välja hur stor man vill ha sin text. Kanske det fungerar lika enkelt i din dator?

      Radera
  7. Fler än jag som klarat sig genom livet utan vare sig daghem eller söndagsskola alltså...

    SvaraRadera
    Svar
    1. :D. Ja, det fungerade ju bra också, eftersom det fanns en förälder hemma för min del..

      Radera
  8. Men min kommentar försvann! Ligger den och lurar i något spamfilter månne? Jag har bytt modem, så våra datorer kanske inte känner igen varandra längre?

    I alla fall skrev jag att jag uppskattar promenaderna med dig med de fina bilderna. Och att jag förstår din dagisvägran. Om alternativet är ett fritt och spännande liv, kan det te sig instängt med dagis. Vårt "dagis" var föräldrarnas snickarverkstad, skogen och senare också närbelägna bondgårdar och farmors stuga vid sjön, där vi disponerade ekan fritt, brorsan och jag. Jag önskar att jag hade haft vett att tjuta som en siren när jag skickades till sommarkollo i sexårsåldern. Inte fick vi bada när vi ville, fast det fanns en sjö. Inte fick vi springa ut i skogen. Det var så innerligt tråkigt att jag efter ett tag bestämde mig för att inte prata med någon. Borde ha sittstrejkat, matvägrat eller nåt, men det visste jag ju inte att man kunde göra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns någon som knaprar på kommentarer i cyberrymden tror jag. För sådant händer för mig också nu och då. Jag tror att det är Bloggerknapraren.
      Tack Karin!
      Jag hade ett fritt och spännande alternativ där mina pojkkompisar fanns. Så jag hade mitt dagis i alla fall hemma i kvarteret.
      Sommarkollot låter nästan som ett litet fängelse...verkligen tråkigt i jämförelse med det fria livet i hemknutarna:)

      Radera
  9. Texten är bara 10 punkter på min dator och inget händer när jag högerklickar på min skärm, tyvärr. Nu när jag skriver kommentaren är det 12 punkter som blir mindre när kommentaren publiceras.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ska se vad jag kan göra åt mina egna inställningar så att de ev. passar alla andra bloggvänner utan att det blir problem. Min text är fullständigt normal i min dator, även den du har i kommentarerna till mig. Måste ha någonting med att jag fick ny dator i början av sommarn. Hade du svårt att läsa mina inlägg då också? Våra datorer synkroniserar tydligen inte som de har gjort förr
      Kram

      Radera
  10. Tack för den trevliga promenaden... vissa minnen stannar kvar för evigt. Söndagsskolan tvingades jag till mot min vilja, men dagis klarade jag mig undan :)
    Ser gärna fler bilder från din hemstad!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv Anki för att du har vandrat den med mig på bloggen!
      Man bär rätt så mycket av barndomen i sig genom livet, litet beroende på
      Det kommer nog mera så småningom, blir lite annat här emellanåt
      Ha en fin helg!

      Radera
  11. Härlig promenad med många minnen. Mariehamn är inte så olikt "vår" stad Borgholm och själaringning har vi här varje tisdag. Med vår åldrande befolkning kan det bli hela symfonier ibland.Den enda "kända" person från Åland som jag känner till heter Dreijer. Jag arbetade under många år tillsammans med ett av hans barnbarn.
    Kram kram /Kerstin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är inte riktigt säker på vilken dag som Mariehamns församling håller själaringningen..men antingen måndag eller tisdag. Det är en vacker sed som får en att stanna upp i sinnet en stund även om man inte vet vem det rings för.
      Jag antar att du tänker på Matts Dreijer som nu har varit borta i flera år redan. En färgstark personlighet
      Kramkram till dig med!

      Radera
  12. Vilka härliga bilder från ditt Mariehamn. Den där allén av lindar skulle jag också kunna tänk mig att gå igenom och drömma lite. Runt mina kvarter hade vi fina alléer av almar men de drabbades av almsjukan och de har sågats ned och sen ersatts med nya träd, små :(. De växer ju till sig men under tiden så känns det tomt. Det blir faktiskt ett riktigt trauma när stora, gamla träd sågas ned! Ha en fortsatt skön helg, kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack eWa!
      Alléer är speciella, ombonande på något sätt.
      Det är något extra med träd, de blir personliga eller vi gör dem sådana och sörjer när vi
      måste såga ner dem.
      Ha en skön helg du med!
      Kram

      Radera
  13. Jättefina bilder!
    Jag gick också på söndagsskola och jag har ofta som vuxen undrat varför... fast jag förstår ju, det gör jag men ändå...
    Jag menar att som barn är det ju svårt att välja, utan man lockar med allt möjligt knasigt... jaja..

    Ha en skön helg!
    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Helena!:)

      Som barn väljer man inte utan blir föst i olika riktningar av sina föräldrar och andra vuxna. Man kan ju inte välja själv och är nog inte kapabel att göra det alla gånger.
      Jag minns mest den där känslan av att ha blivit lurad...

      Ha en skön helg du med!
      Solskenskramar från andra sidan havet

      Radera
  14. Tack lilla Du för den fina promenaden i Mariehamn. Där jag inte varit, mer än bara typ vänt i hamnen, ja då blir det två ggr. Men efter din beskrivning vill jag verkligen sätta fötterna på marken och göra ett ordentligt besök.
    Så trevligt du ändå hade det om barn, ja du var bestämd och inget fel med det.
    Vilket roligt namn 'Bombardina', hi hi hi . . .
    Det var en mkt intressant berättelse tycker jag.
    Trevlig helg/ Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så roligt Eva att du gick med mig på promenaden i Esplanaden:)
      Hoppas att du tar dig tid för att gå i land och bli lite mera bekant med Åland.
      Det är många som bara vänder i hamnen och aldrig lär sig mera om vad Åland är och står för. Du är välkommen och hör gärna av dig.
      Min barndom var fin på många sätt. Rik, fastän vi hade det knapert rent penningsmässigt, men pengar är långtifrån allt.
      Det är nog just därför jag inte glömmer bort Bombardinas namn, för att det var så speciellt.
      Nu är helgen förbi och den har varit fin. Hoppas du får en fin vecka!

      Radera
  15. Väldigt fin berättelse och massor av fina bilder. :-)
    Trevlig helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket!
      Önskar dig en trevlig vecka!

      Radera
  16. Roligt att få ta del i ditt tidigare liv och att se bilder från Mariehamn där jag aldrig varit. Jag har själv aldrig varit på dagis men blev överlämnad till hembiträden och barnflickor när jag var liten. Inte heller så kul alla gånger. Men så hade jag min farfar som jag älskade och som älskade mig. Mamma kommer jag inte ihåg så mycket av...
    Snäll mamma du hade som kom och hämtade dig från dagis. Har själv aldrig haft den möjligheten med mina egna barn, även om de varit ledsna, eftersom jag var tvungen att jobba för att livet skulle gå ihop sig.

    Kram från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske det blir en resa till Åland också för din del? Man vet ju aldrig eller hur?
      Jag kan ju inte påstå att jag har varit på dagis jag heller men några försök gjordes dock med mindre framgång. Naturligtvis så är det inte roligt alla gånger att bli hänvisad till andra människor när man helst vill vara nära sina kära.
      Visst var min mamma snäll, men om sanningen ska fram och det ska den, så hade hon nog gärna låtit mig stanna kvar men när jag skrek så det hördes i flera kvarter så hade hon nog inget annat val än att hämta mig. Helt lätt var det inte att vara min mamma...jag hade humör så det hördes långa vägar;)
      Tvungen att jobba var även jag när mina barn var små, fastän jag önskar att jag hade kunnat stanna hemma med dem mycket mera än jag var. Säkert ett dilemma för många av oss. När jag var barn så var det vanligt att mammorna var hemma även om det inte fanns pengar i större mån. De fick ihop det på något märkligt sätt i alla fall.
      Kram

      Radera