fredag 3 oktober 2014

Minnesplats

     Här stannade jag till...



    Per automatik så slog jag genast ner på takten
    och blev stilla, andaktsfull
    Det här stället står för sorg, för minnen, för stolthet, 
    för mycket känslor och skönhet



    Havets frihet och broderskap
    Kap Hornklubben har rest det vackra monumentet
    

    Mannen vid ratten är rest till minne av de ålänningar
    som funnit sin grav i haven
    Skulpturen skapades av Emil Cedercreutz och restes 1936
    Skulpturen räknas som Mariehamns första minnesmärke 
    och donerades av lantbruksrådet
    Eliel Sundström som själv miste sin far, kaptenen 
   och handelsmannen John Edvard Sundström
    i en storm på Atlanten år 1905.

 

Nära Mannen vid ratten står en mur byggd av minnesstenar med namn på åländska sjömän som  omkommit till sjöss. John Edvard Sundströms namn är inte med bland namnplaketterna på muren, utan hans minne sägs representeras av själva skulpturen

Om John Edvard Sundström finns mycket att berätta men det får bli en annan gång....




 
Ankaret och den långa kättingen bakom Mannen vid ratten är från barken Plus som förliste under inseglingen till Mariehamn den 14 dec.1933, nästan, nästan hemma i hamnen. 
Fyra av de sexton besättningsmännen räddade sig genom att simma iland till Korsö

Jag är säker på att jag hade både stora ögon och öron när jag fick höra berättelsen om den hemska förlisningen av min lärare Margit Berg när jag gick i andra klass i småskolan. Jag minns ännu hur inlevelsefullt hon berättade om barnhemspojken som kom hem från sin långa resa ut i världen, glad för att kunna dela med sig av allt han hade varit med om, med presenter till alla de andra på barnhemmet. Han kom aldrig hem igen, bara nästan...väldigt nära
Senare funderade jag förstås på hur i all världen hon kunde veta att han hade presenter med sig

Under nittiotalet bärgades ankare och kätting av dykarklubben Nautilus med finansiell hjälp av en av traktens män. (Anders Wiklöf). Titta lite extra på kättingen! Den är lång och sammanhängande...
Kanske en senare konstruktion och sammanslagning med andra kättingar, men den räcker till att använda som staket runt minnesplatsen



    Rosor är alltid rosor..... alltid


   Naturens eget stilleben på en bänk vid 
  minnesmuren med plaketterna



    Vid det här laget kände jag mig nästan vemodig så jag kastade 
    en sista blick mot Svibyviken och vände näsan mot centrumhållet
    till. Någon måtta får det väl vara när man får en oväntad 
    semesterdag
    Att stå där och bli lipsillig av sig liknade ju ingenting....
    allt är ju som det är
   

    Jag hann bara över gatan så hittade jag den här dimklockan 
    från fyren Gustaf Dahlén i Skiftet
    Magiskt att stå där en stund och tänka på hur den hade låtit 
    när dimman stod tät på havet...


    Ålands Sjöfartsmuseum skymtade till mellan prydnadsväxterna
    Där ska Pettas hålla Afternoon tea den 9 oktober
    men det är då det....mera om det senare



                  En kort sekund stannade jag till vid Havets folk
                                         


    Jag hörde hur det brummade till lite grann ombord på Birka...
    de tänkte ge sig i väg över havet
    Jag svängde min håg in mot stan


                     Esplanaden låg framför mig
                     Ja, jag är inte klar med min måndagspromenad ännu....
                     Nästa gång går jag till andra sidan av Mariehamn

19 kommentarer:

  1. Vacker plats som stämmer till eftertanke! Fina bilder.
    Känner u till Sångsagan Gerda? Om en kvinna som miste sin man nära Åland, de bodde i S:t Anna nära Söderköping. Hon blev ensam med tre små barn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu hakade det upp sig. En av mina kompositörer skrev en rad sånger om hennes liv, en författarkollega skrev fina texter som sen blev ett sags musikal.

      Radera
    2. Tack Marianne!
      Nej, jag känner inte till sångsagan Gerda alls.
      Borde ju vara någonting för oss ålänningar att lyssna och se.
      Jag har i alla fall missat "Gerda"

      Radera
  2. Så fort jag ska rätta slarvfelen hakar det upp sig. Det ligger säkert kvar en hemsida om du googlar på Sångsagan Gerda. Den har spelats på Åland också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Se där fick jag svaret med en gång...förstås har den varit här och gästspelat och jag har tydligen bara jobbat och jobbat samt missat. Ska googla:)
      Tack igen!

      Radera
  3. Har inte riktigt hunnit med bloggvärlden de senaste dagarna. Ser att du varit ute på långpromenad. Så vackert.
    Och ser också att texten blivit mycket större nu.
    Kul att följa med dig på promenad. :)
    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så blir det ibland, också för min del. Ibland hinner man med mera än man hinner med ibland;)

      Uppriktigt sagt trivs jag inte med att förstora texten så mycket, jag skriver normalstorlek normalt, men det lär inte synas hos en del bloggläsare som ser min text som minimal
      och därför har jag skrivit i stor text. Men det finns inställningsmöjligheter för var och en att ändra sin text i egen dator.
      Kul att du fick tid att komma med!
      Kramar!

      Radera
  4. Så många namn på det minnesmärket... så mycket sorg bakom. Fast jag haft familjemedlemmar och vänner till sjöss har jag inte förlorat någon till havet. h. Inga-Britt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltför många namn, ja.
      Man känner sig liten och mycket ödmjuk när man står där framför minnesmärket

      Ha det gott Inga-Britt!

      Radera
  5. Känner igen en del från vår senaste Ålandssemester. Fint!

    Ha det så bra,
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, så roligt att du är på gång här Lotta!

      Ha det så bra du med!
      Kram

      Radera
  6. Jag känner inte till mycket om Ålands historia, därför tycker jag det är så intressant att läsa dina inlägg. Väntar med spänning på fortsättningen av promenaden. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gunnel!
      Någon gång kanske jag får till det lite mera om Ålands historia.
      Inte helt enkelt men kanske i korta drag på något sätt.
      Det är så fint att du vill vara med på min promenad, lite nostalgitripp samtidigt
      Kram

      Radera
  7. Ja, många är de verkligen som funnit sin grav i havet. Jag brukar också känna stor respekt framför de monument som du visar.
    OCH även då man kommer till öar där ngn/ngra drunknat och man hittar enkla minneskors, och minnesstenar, mitt i naturen. DÅ ryser jag. Just havet, stormar, att drunkna, att förlisa med ett stort skepp...Eller i en liten båt. SÅ hemskt. Monument som det du visar vill jag alltid stanna vid. Jag vill läsa namnen, och tänka på sjömännen, och kvinnorna bakom de inristade namnen.
    Vad gäller texten, och att du inte gillar att skriva så stort, alla kan ju ställa in egen textstorlek på sin dator, det är verkligen en lätt inställning. Skriv du i den textstorlek du känner dig bekväm med.
    Trevlig helg!!!
    Kramar från mig!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror och tycker att det är bra att ha minnesplatser att stanna till vid, att komma närmare sig själv och livet som det är. På gott och på ont.
      Tack Annika, ha en fin helg du med!
      Kramar!:)

      Radera
  8. Mycket fint och stämningsfullt! Havet ger och havet tar!
    Stämningskram :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Havet ger och havet tar...
      Tack Tove!
      Kram!

      Radera
  9. Fin promenad. Och visst saktar man stegen – och stillar tankarna – när man passerar minnesmärken av det slaget. Som Estoniamonumentet på Djurgården, i Stockholm, sorgligt aktuellt häromdagen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Estoniakatastrofen glömmer man aldrig bort...aldrig.
      Jag hade fördelen av att få vara med ombord på skonerten Linden
      den 2 oktober samma år, när hon seglade till Helsingfors. Vi stannade till
      där Estonia just hade förlist och höll minnesstund
      för alla dem som havet tog den gången. vi kände oss små, små men upplevde ändå
      någonting stort i alltet. Då, några dagar senare låg havet stilla och blankt

      Radera