fredag 15 augusti 2014

Plopplopp.....

kommer det att låta om ett par dagar här hos oss i köket

Det är skördetider och vi har blivit bönhörda,
för bönor har vi i mängder och gurkor likaså
Det såg osäkert ut för bara några veckor sedan om det
överhuvudtaget skulle bli någonting att skörda alls


  Första skörden är tagen och det var nästan med förskräckelse jag insåg att vi kommer att
  få gurkor i övermått om det fortsätter så här
  Tur nog så är Uffe snudd på gurkoman så för hans del är det enbart till glädje
  

   Och om han är gurkoman så är jag bönoman
   De allra första bondbönorna har plockats, förvällts och klätts av
   Det är mycket skrik för litet ull kan man lugnt säga, men ack så god "ullen" är
   när den väl är färdig att äta


           Femton liter gröna bönor blev också plockade, ansade och förvällda innan....


    de blandades med de skurade, rengjorda, pickade gurkorna i ....


det stora mjölksyrejäsningskärlet.
Den handdrejade lerkrukan har sin egen historia, smugglad från Östtyskland till Västtyskland förbi tulltjänstemännens nitiska blickar av ett, på den tiden ungt par som lämnade sitt hem bakom sig
för att bygga sig en framtid i friheten medan det ännu var möjligt, innan gränsen stängdes för många år framöver

Den unga kvinnan makade kärlet bit för bit framför sig med fötternas hjälp, där hon stod med sin man i en kö som långsamt slingrade sig förbi de myndighetspersoner som granskade deras pass.
Och hon klarade det! Hon ler alltid glatt när hon berättar om bravaden
Hon fick sin mormors gamla mjölksyrejäsningskärl med sig till framtiden p.g.a att det inte syntes
när de kom fram till den långa bänken där alla tjänstemännen stod och granskade alla.....
Den långa kappan skymde föremålet som hon visste att hon inte skulle få ta med sig
Krukan smögs över gränsen
Ofattbart. Den rymmer tjugo liter så den är inte liten precis och dessutom är den tung.
Men när hon ler så charmar hon alla. Det är nog så det måste ha gått till:)

Och det är många burkar surkål som har förfärdigats i den här krukan
När barnen flyttade hemifrån så slutade hon att syra grönsaker själv och tänkte att någon av dem
kanske ville ha krukan som hade en alldeles särskild betydelse för henne, men ingen visade intresse för den sysslan

Och åren gick och så korsades våra vägar
När hon insåg att jag också mjölksyrade grönsaker blev hon extra glad och en dag
kom hon hit med krukan och gav den till Uffe och mig.
Hon ville verkligen att den skulle användas

Nu är hon snart nittio år, hennes man likaså och åldersdomskrämporna gör att de inte kommer till Åland längre.
Vi har varit till dem i Mettmann och krukan kommer alltid på tal...
-"Mjölksyrar du?"
Det är med stor ödmjuk tacksamhet som jag lägger in våra grönsaker till mjölksyrning i den här krukan, det kan säkert vem som helst förstå
Hon gav sin dyrgrip åt oss, med alla minnen som är så starkt förknippade med det som var en gång för länge sedan....


Nu står den här och vi väntar på att den ska börja säga plopplopp...när mjölksyrejäsningen
har kommit igång. Om ett par veckor är gurkor och bönor förhoppningsvis färdiga att
lägga på burk och ställas kallt.
Och på något sätt så knyter livet ihop säcken på ett särskilt sätt

Deras yngsta son har börjat tycka om mjölksyrejästa grönsaker igen och eftersom han är en av våra bästa vänner så får han alltid några burkar med sig hem till Tyskland när han är här på besök
Naturligtvis så tar han alltid omvägen till sina föräldrar som också får en burk

Ni förstår säkert att allt som mjölksyras i denna kruka smakar alldeles särskilt gott
Man kan inte annat än att äta innehållet med största andakt

30 kommentarer:

  1. Så roligt det är att använda saker man fått av vänner - i synnerhet föremål med en historia!
    Bondbönor hör till mina favoriter - tröttnar du på att äta dem kan du göra halsband av dem. Jag har (möjligtvis hade) ett sådant.
    Margaretha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skulle nästan kalla det en kärlekshistoria. För L. betydde den närhet till det som var en gång, till en människa som hade stor betydelse för henne.
      Tror inte att jag någonsin ledsnar på att bondbönor, men tack för tipset!

      Karin

      Radera
  2. Oj vilken fin skörd ,trevlig helg ,Nette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, verkligen en fin skörd och då är det bara början ännu. Otroligt!
      Trevlig helg för din del också Nette!

      Radera
  3. Jag syrar rotsaker men har aldrig syrat gurkor. Hur gör du med dem? Jag brukar sätta igång syrningen med en slatt vassle från silad A-fil, kan man göra likadant med hela smågurkor eller har du på bara saltvatten? Blir de knapriga? Jag har ätit ryska surgurkor och tycker mer om dem än ättiksgurkor som ju är söta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du kan sätta igång syrningen av gurkor på samma sätt, men det är viktigt att gurkorna inte är för stora och jag pickar alltid hål i dem med en gaffel, för att de inte ska bli mjuka på insidan. Mindre de är blir de fastare. I år har jag en sorts gurka som jag inte riktigt vet hur reagerar, den danska Muromsk drue tillsammans med den svenska Favör 2. Nästa laddning blir enbart på den svenska gurkan, för säkerhets skull. Vi äter också helst surgurkor. Jag tillsätter lök och vitlök samtidigt med bönorna, fyller mellanrummen mellan gurkorna bra. Även svartavinbärsblad, lite dragon, ibland lite pepparrot, inte denna gång, senapskorn, dillkvistar...

      Radera
  4. Ojoj så fin skörd och vilken fantastiskt vacker kruka med en otroligt spännande historia!
    Nej jag är dålig på att syra....det ska ju vara så nyttigt och gott...får försöka lära mig det nån gång...fniss.. :)
    Ha en fortsatt fin helg
    Kram Lollo♡

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi har blivit rikligen belönade med stor skörd så här långt. Just nu regnar det vilket ger hopp om mera, vi har haft så förtvivlat torrt.
      Vi tycker om syrade grönsaker, men även på annat sätt, varierar. De stora gurkorna, som är för stora för syrning, blir till andra inläggningar, ättiksgurka, relisch osv..
      Du kan googla, det finns mycket bra beskrivningar på nätet om hur man syrar om man är intresserad.
      Ha det bra du med!:)
      Kram

      Radera
    2. en sådan fin story, tack för den. ja det är helt fantastisk vilken bakgrund av saker och ting. Själv syrar min dotter jätte jättegott . själv gör jag ättiksinläggningar, just nu stora nypon. både vackert och gott margareta

      Radera
    3. Så är det ju med det mesta i livet, allt har sin story, men man tänker inte på det.
      Nypon som inläggning var någonting nytt för min del. Säkert riktigt gott det med, jag brukar äta dem direkt från buskarna, vintertid, eller när den första frosten har nypit till. Då är det söta och goda
      Karin

      Radera
  5. Jag blir riktigt rörd av historien om krukan! Fantastisk att den får leva vidare hos en som förstår sig på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det känns ansvarsfullt dessutom. Undrar vem som tar hand om den efter oss? Måste hålla ögon och öron öppna...:) men tillsvidare får den leva här hos oss så länge som möjligt

      Radera
  6. Härlig historia om krukan och vilken härlig skörd ni fått.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!:)
      Var just ut och skördade ännu mera...i år blir vi gurkrika, helt säkert

      Radera
  7. Oj vilken häftig historia! Och att ni fick krukan tillslut! Ibland är det menat att man ska stöta på vissa personer!
    Menar du att ni lägger in bönorna? Jag har massor av olika bönsorter (snart färdiga) och vet i ärligheten namn inte riktigt vad jag ska göra av dem.... Lägga i blöt, ta bort skalet, koka och frysa? Tips?
    Kram Maja

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så kan det gå:)
      Vi mjölksyrar bönor men fryser också in dem i portioner.
      Googla på mjölksyra om du tycker om mjölksyrade produkter, så kan du läsa exakt hur du gör. Annelie Schöneck har också givit ut en liten bok som säkert finns på biblioteket, Tareq Taylor har gjort detsamma. Men om du fryser ner dina bönor så ska du förvälla dem hastigt, så de inte bli mjuka, utan att de fortfarande håller spänsten (a´la dente-typ) innan du sköljer dem i kallt vatten och paketerar. Bondbönorna däremot kräver lite mera...när man har plockat ut dem ur baljan så förväller man dem lätt, skalar dem och sedan är de färdiga att ätas eller att frysas in för senare användning. Passar utmärkt i mjölksyrningskärlet som utfyllnad med andra bönor och grönsaker. Jag har mera bondbönor i trädgårdslandet som jag kommer att frysa in, den första omgången blev mjölksyrad.

      kram

      Radera
    2. Tack för dina fina tips! Kram Maja

      Radera
  8. Tänk vilka historier som olika föremål har. Man hade troligen inte röntgenapparater på den tiden vid gränserna. :)
    Mjölksyrat har jag alltid haft litet svårt för. Det är smaken jag inte riktigt vant mig vid. Jag vet att det är mycket nyttigt och bra för kroppen. Kanske jag skulle kunna vänja mig.
    Roligt med stor skörd av bönor och gurkor.
    Kramar!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, någon röntgenapparat var det inte tal om:). Bänken där tjänstemännen stod var hög och kappan lång, kön långsam, så hon hade all tid att skjuta krukan framför sig utan att de märkte det. Mästerligt...våghalsat också, har jag förstått. Man skulle inte få ta med sig annat än det absolut nödvändigaste. Men det var förstås nödvändig för henne
      Det är rätt stor skillnad på mjölksyrat och mjölksyrat, smaksättningen skiljer många gånger markant. Man kryddar förstås inläggningen, men i början kan det vara lite ovant med smaken för den som är van att äta andra typer av inläggningar.
      Kramar!

      Radera
  9. Vilken fin berättelse om krukan. Den blir till en liten filmsekvens i mitt huvud! Och tänk att riskera gränspassagekrångel och allt vad det kan medföra för krukans skull. Vilken underbar prioritering!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hon var väl medveten om risken. Hon visste att hon kanske aldrig skulle få krukan med sig över gränsen, men varför inte chansa...och hon lyckades:)...

      Radera
  10. Vilken trevlig historia bakom krukan. Damen måste ha blivit jätteglad, och speciellt när hon får smaka på godsakerna också. Dina bilder gör att man längtar efter hur det var förr. Min mor tog hand om allt som gick att förvara över vintern. Tyvärr är jag inte lika bra på det, men jag försöker. Kram från ett ganska kyligt Åstorp.

    SvaraRadera
    Svar
    1. När man tänker efter så har ju det mesta sin egen historia:). Man borde kanske bli bättre på att berätta än vad man är, för dem som kommer efter oss?
      Jag håller faktiskt lite på som det var förr, allt smakar så mycket bättre när man vet vad burkarna innehåller och så är det roligt att dela ut åt barnen när de kommer hem på besök och får ta litet med sig hemifrån när de far igen...du vet, lite grann det där med mammas köttbullar;). Vi är nog båda två här sådana som tar vara på, ibland lite för mycket också. Jag har blivit bättre på att låta bli än tidigare.
      Kram från ett varmt, blåsigt, solskens Åland med mörka molntappar som far kors och tvärs...lite åska på gång, tror jag.

      Radera
  11. Nu var det länge sen jag kikade in på din blogg....Många fina bilder här nedan! och så otroligt roligt att få skörda såna godsaker i trädgården! Har inget land längre...men funderar på ett litet till nästa år :))

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt Fjällripan, att du tittade in!
      Fundera inte, skrid till handling!:)
      Ett litet räcker långt.

      Radera
  12. Ja, mkt fin berättelse om den krukan. Roligt att du har hela dess bakgrund.
    Trevligt att ni har så god skörd. Jag älskar både gurkor och bönor. MUMS!!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mums är vad det är!:) Och det ploppoppar riktigt hemtrevligt i köket.
      Kramar!

      Radera
  13. Vilken underbar historia om krukan, det är då saker får betydelse för en och vilken lycka för henne att hon hittade dej att ge den till, som verkligen uppskattar och använder den: Lycka till med syrningen! :-) / Åsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Åsa!:)
      Här plopploppar det nu så det står härliga till i vårt kök

      Radera