tisdag 3 juni 2014

Juni är här!

Det händer att jag kommer på mig själv att tänka att jag inte ska blogga längre...


Det är ungefär som att ha en god och en mindre god person sittandes på vardera
axeln och som använder mitt huvud till någonslags burktelefon...
Den ena ropar in i det ena örat på mig till den andra som sitter på andra axeln och som nästan faller ner
av vindraget som drar fram genom huvudet ut genom det andra örat


Den där andra är aningen lomhörd eller också så faller polletten
långsamt ner,  för svaret kommer sällan genast.
De kan nämligen ta tid,  de där personlighetsfunderingarna och diskussionerna


Lång tid...
och under den tiden så har den där ivrigare, påhejande personligheten redan tagit beslut
om både det ena och det andra, när den andra plötsligt kommer på att ett svar förväntas
på andra sidan av mitt huvud.


Och jag som befinner mig däremellan vet varken ut eller in....
Men när den mera saktmodige av de där personligheterna
har sagt sitt till slut så vet jag att jag ska fortsätta blogga.
(Nej, jag har inte något större fel än normalt, även om jag har stått med huvudet ner
och rumpan upp i stort hela dagen och pratat med maskarna i trädgårdslandet)


Det jag egentligen vill med bloggandet, är att berätta mera beskrivande om det ena och det andra
Men till det krävs
en annan tid, en annan koncentration än vad jag har för tillfället
så jag och de där andra personligheterna som gör sig påminda med jämna mellanrum har
kommit fram till att det blir som det är just nu.


Jag tittar in litet nu och då när det känns rätt, fastän det känns fel, för jag vill ju egentligen
så mycket mera än vad det kan bli.
Jag har min längtans längtan att skriva


Fru Vankelmod är mitt nya namn:)
Nå, hur som helst så har vi tagit oss ända fram till den ljuva juni
och snart, mycket snart öppnar vi för högsäsongen...
Ute är det vackrare än vackrast och jag radar upp bilder som vanligt
Med önskan om att ni alla mår bra och har det bra, så vankar jag vidare...


sjungandes: anka vanka vackelanka vankar vägen fram.....



32 kommentarer:

  1. Din rubrik är första orden i den första riktiga sång jag skrev, för ca 30 år sen... Den ska barnkören sjunga på nationaldagen, och genom åren har den sjungits av många barn på skolavslutningar.

    Du har ju så enormt många läsare, då måste det vara svårt att låta bli. Och alldeles underbara inlägg med fina bilder. Jag tittar in oftare än jag skriver kommentarer. Men jag förstår dig, det tar enormt mycket tid att tänka ut bildordning, bildtexter och att sen svara på alla kommentarer. Jag har tappat de flesta läsare och det blir per automatik mindre roligt att skriva, för jag skulle lika gärna kunna skicka ett mail till de få läsare jag har nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ett så härligt sammanträffande, med rubriken och din första sång!:)
      Jag har ett litet handskrivet häfte med gamla sånger i, 1920-1930-talet, inte noter eller så, men det finns en pärla där som jag borde förmedla vidare. Apropå sånger. Den heter Gamla farmor....kanske den är någonting för dig att sätta musik till?

      Jag tycker om att blogga och det svåra är att jag inte hinner lika mycket mera som tidigare, men också att en liten bit av gnistan inte finns. Jag vill någonting annat med bloggandet, vill förändra det. För mig är bloggandet en viss avkoppling från allt annat.
      Jag gör detsamma som du, tittar in oftare än skriver kommentarer. Det känns onödigt att krysta fram en kommentar. Den ska komma från hjärtat
      Jag har också tappat läsare, men jag tar det för vad det är. Ibland så vill folk annorlunda, så fungerar jag också, ibland blir man säkert tradig och går på i sina ullstrumpor som man alltid har gjort och då kan det förstås bli lite väl mycket yllesmak. Men man har ju många vänner som man har fått på bloggvägen, sådana som man tycker att man känner väl vid det här laget och som man inte vill tappa kontakten med.
      Personligen har jag lite dåligt samvete för att jag inte har haft den tid att besöka andras bloggar på samma sätt som förr...nå, jag vankar på tills jag hittar rätt melodi.
      Hör av dig om Gamla farmor! Vill du ha texten så sänder jag den åt dig:)

      Radera
  2. Hahaha! Jag hoppas verkligen att den där påstridiga personen blir lite hes emellanåt och att den där saktmodiga blir mer och mer lomhörd. Jag VILL inte att du ska sluta blogga! Det gör inget om det inte blir inlägg så ofta...det är så härligt att läsa de som kommer. Ha det gott och skriv när du känner för det. Jag väntar tålmodigt. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. ,:D, tack Gunnel! Du gör mig glad!
      Det är nog den vägen det måste gå! Den påstridiga måste bli hes så det förslår och den saktmodiga ännu mera lomhörd. Just nu är det så....kanske jag sätter en bomullstuss i örat det skriks i?
      Kram!

      Radera
  3. Så du menar att de som inte bloggar är mindre goda människor än de som bloggar?
    Personligen tror jag att den goda sidan av dig - den som gläder oändligt många människor varje dag, med din närvaro och ätbarheter - behöver ett privat utrymme, ett utrymme som inte är avsett för åskådare.
    Margaretha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Naturligtvis så menar jag inte det. ...jag vill ju blogga och ändå suktar jag åt att inte göra det och det är väl det jag försöker förklara med goda och mindre goda...den mindre goda försöker få mig att avstå och den goda vill att jag ska fortsätta. Jag sätter i alla fall inte betyg på andra bloggare utan på mig själv och på mitt vankelmod. Men man kan ju läsa in vad som helst i det hela förstås, så är det ju.
      Det ligger en hel del i det du skriver om privat utrymme...absolut! Jag kanske är lite bloggtrött, helt enkelt
      Karin

      Radera
  4. Så här tycker jag, skriv bara då du känner för det. Om det blir ett inlägg i veckan är det bra, om det blir färre än så är det också bra.
    Tror blogggnistan kan gå upp och ner. En redig paus är fint ibland. Det vet jag ju själv under sommaren då jag tar uppehåll från hela bloggvärlden. Då är det extra kul att börja skriva igen efteråt. Så kör exakt då du vill!
    Jag vet att det är svårt då man har många läsare och kommentarer. UNDERBART också.
    men det TAR tid; att tänka ut VAD man ska skriva, att ta foton, att redigera, att lägga upp, att förstora, att fila och skriva om.
    OCH sen lägga ut.
    Sen svarskommentarer. Det är jättekul, men det tar tid. Så, jag säger igen; blogga bara när lusten faller på!!
    Det är ju HEEELT OK!!
    Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att det är blogggnistan som har fått sig en liten törn...
      Du vet ju hur skönt det kan vara med en liten paus...så är det för min del också när vi tar vår två-treveckors semester. Då stänger jag av...
      Egentligen så tänker man blogg nästan jämnt. Man ser någonting och tänker direkt på att det där ska jag blogga om. Sedan blir det kanske inte av i alla fall men...ja, du känner förstås igen det liksom alla andra gör som bloggar.
      Tack Annika!
      Kramar!

      Radera
    2. Jag vet, jag vet...SÅ är det verkligen, man tänker i bloggtermer hela tiden. Får jag idéer skriver ja upp dem direkt, åker jag på resor tar jag bilder med tanke på bloggen etc etc..
      Det är bara så skönt att stänga av det där ibland, att brejka. Uppehåll är nyttiga, låta bloggen gå i träda. Låta hela bloglandia vila.
      Så jag förstår dig fullt ut.
      Kram igen!!

      Radera
    3. Bloggomani!:)
      Men det blir så, när man har likasinnade och som blir vänner på Internet och också vidare. Tänk så många man får träffa också i verkligheten
      Kram!

      Radera
  5. Jag är så glad över dina bilder och texter, och du har "det"! Hittar mycket inspiration hos dig! Men det ska komma från ens inre som lust, så skriv när du skriver, kom när du kommer! Bästa Karin! Dagens bilder är juni, och den där ska - ska inte... den dyker upp i många sammanhang i tillvaron! Så nu en sommarkram och på gjensyn när det sker! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Tove!
      Du gör mig glad, som vanligt:)
      Det är just där skon kanske är trång, det ska komma in ifrån och inte kännas som ett måste.
      En stor sommarkram till dig också och gjensyn blir det säkert när det sker:)

      Radera
  6. Men du Fru Vankelmod ska inte alls sluta blogga! Nu pratar du dumheter och sluta genast upp med att tänka så! :)) Du ska givetvis fortsätta blogga men så mycket och så ofta som du vill, har tid och lust med. Jag förstår precis vad du menar. Drabbas ofta av de tankarna själv. Jag är också Fru Vankelmod ibland. Snälla snälla snälla snälla du försvinn inte...

    Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det ska hon inte..."vi" kom fram till det!:)
      Jag vet att du förstår Ann-Louise, minns att jag har varit inne hos dig och peppat någon gång, jag också. Vi är säkert lite var till kvinns och mans lite vankelmodiga nu och då, gissar jag. Jag tar det som det kommer och känns rätt:) och rätt känns det att fortsätta blogga.

      Kram<3 till dig med!

      Radera
  7. Inte får di sluta blogga heller! Framåt hösten får du åter mera tid tror jag och just denna hektiska men härliga tid ger inte rättvisa åt vad man hinner och inte hinner med.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nå, int gör hon de heller:) men jag tar det säkert lite lugnare ett tag. Det är nog precis som du skriver, att när det lugnar ner sig på jobbfronten så finns det annan kraft för skrivandet. Men visst tittar jag in här nu och då och till er andra också. På sätt och vis så har det blivit ett behov, precis som att andas.
      Kram!

      Radera
  8. Det är årstiden! Den verkliga verkligheten tränger undan den virtuella och det händer vissa dagar att det känns väldigt långt till bloggvärlden. Men så dyker det upp något som man gärna vill berätta om. Eller en bild som det är kul att visa. Eller en fundering som man vill testa. Och så är man igång igen. Men som sagt, så här års…

    Och det vore ju väldigt tomt utan dina fina bilder och kloka funderingar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Absolut så har årstiden också med vankelmodet att göra. Jag gissar att en del av allt som hände ifjol med dödsfall osv också har hunnit fatt mig och måste få ta den tid det kräver. Kanske jag inte ska fundera så mycket alls utan låta allt komma som det kommer. Då brukar det bli bra:)
      Jag har många påbörjade inlägg på gång.....få se om jag gör dem färdiga, det händer ju som sagt mycket hela tiden som man vill berätta om...De ligger bra där de ligger, tillsvidare
      Tack för dina ord Karin.
      Karin som fortfarande har svårt att kommentera hos dig, men det löser sig säkert det också med tiden:)

      Radera
  9. Bloggen är ju ett sätt att sätta ord på sina tankar. Och ha dem kvar till skillnad mot dem som man använder i diskussioner. Sen ser man ju och upplever sin omgivning på ett annat sätt när man bloggar. Kanske är det här någonting att skriva om eller ta kort på? frågar man sig. Man tvingar sig också att formulera sig något så när korrekt - hitta synonymer t.ex.

    Jag tror det är bra för hjärnan att tänka lite själv ibland och inte bara passivt ta emot alla intryck från media. Korsord är också bra. Sen är det ju kontakten med bloggvännerna, antingen man träffat dem irl eller inte. Vi känner ju varandra väl vid det här laget, båda sorterna.

    Och inte skulle man väl gå ut med kameran så ofta om man inte tänkte på bloggen? Och visst skulle det väl vara synd om det bara var du själv och Uffe som fick se dina underbart vackra bilder av både blommor och djur. Så fortsätt du med bloggen, men ta lite paus då och då. Vi ser ju på listan när det kommer något nytt från dig.
    Varm kram från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kloka kvinnor finns det i min bloggvänkrets, helt säkert och du är en av dem du också Ingrid!
      Du sätter ord på det som vi alla känner från och till, vi blir lite trötta och måste ta tag i oss själva. Bara att skriva hur man känner det på bloggen öppnar upp en diskussion som helar och hjälper en att tänka till. Det är bra för hjärnan att tänka till lite själv...:)
      Jag går förstås ut med kameran för att jag tycker om att ta bilder, men givetvis så tar jag många bilder för att visa på bloggen och andra. Så är det ju, absolut!
      Tack Ingrid!
      Varm kram till dig med!

      Radera
  10. Tycker att du skall följa ditt hjärta och göra det som känns rätt. Skulle tycka det vore trist om det inte fanns några inlägg alls hos dig men samtidigt måste man ju göra det som passar just då.
    Kanske göra som du gör nu med inlägg litet då och då bara.
    Som Annika skriver tar det tid med att ta bilder, skriva och svara på kommentarer.
    Och visst är det så att man funderar på vad man skall skriva om och kanske tar bilder för att ha till bloggen.
    Bloggvärlden är fantastisk och hade den inte funnits hade jag inte fått kontakt med dig. :)
    Kramar!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bloggvärlden är fantastisk! Jag håller fullständigt med dig och många vänner har man hittat tack vare den. Må så vara att vi träffas så här men so what? Det är ett väldigt bra sätt och mitt i allt så träffas man på "riktigt". Jag gör så, tittar in någon gång när det känns helt rätt och om jag känner mig själv rätt så kan det bli riktigt ofta ett tag igen....
      Jag är glad jag också Anne-Marie, att vi har träffat varandra så här.
      Kramar!

      Radera
  11. Visst kan det vara så att även jag ibland funderar över om det är värt all tid jag lägger ner på bloggandet. Men på något vis kommer jag alltid fram till att det är det, nu är jag ju i den sitsen att jag har inte arbetat under min aktiva bloggningsperiod och det kan ju komma att bli lite skillnad när den dagen kommer, då jag inte sitter här i värmen och inte har så mycket annat för mig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att vi alla, någon gång kommer till stunder, då det känns som att nej, inte längre....
      men så som du säger, så kommer man ändå fram till att man vill fortsätta blogga i alla fall.
      Det har blivit en livsstil, ett fint sätt att umgås med vänner sedan många år, man funderar ju på var och en på olika sätt och så är det ett bra sätt att få skriva dagbok på. Jag har många gånger gått tillbaka i tiden för att se vad jag gjorde då och då...ett bra sätt att memorera är det också. Så fördelarna överväger

      Radera
  12. Du vet säkert vad som är bäst, Karin.
    Jag ville bara tjöta igen om dina underbara bilder. :-)
    Fridens och God Afton!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jodå Eive!:)
      Det blir när det känns som det ska kännas inom mig!
      Tack!
      Frid!

      Radera
  13. Trodde det var mina tankar du skrev om ;)

    För så där är det….nu är det klart, tänker jag. Men så är det ändå inte det tydligen. Det är så mycket fint överallt som är skönt att dela. Som du gör fina Karin. Du gör mig glad och lycklig inombords!

    Önskar en fin kväll!

    KRAM
    Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag minns att du också funderade högt en gång på bloggen och jag blev förskräckt!:)
      Troligen är det så för var och en av oss som bloggar och tur är att vi fortsätter. Vi har ju blivit som en stor familj, många av oss.
      Tack Lotta, det är väldigt ömsesidigt!

      Önskar en skön helg!
      Kramkram
      Karin

      Radera
  14. Känner mycket väl till de där motstridiga känslorna, de finns hos mig också. Jag bloggar inte alls lika ofta som tidigare och bryr mig inte om antalet läsare. Men även jag tycker om att skriva och jag tycker om kommunikation, men det finns så många sätt. Hur man än gör, så blir bloggen ibland lite enkelriktad och jagcentrerad och det kan kännas lite... äh, trist.
    Men jag uppskattar kontakten med bloggvännerna och kommer väl också att blogga lite då och då, så hoppas jag att du kommer att göra också. För jag vill gärna följa med vad som händer på Åland!

    Trevlig pingsthelg
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi drabbas säkert alla och envar av dessa känslor nu och då.
      Jag vill ju egentligen blogga mycket mera, men tiden och energin räcker inte till och dessutom
      söker jag en väg att uttrycka mig på, vilken vet jag inte ännu. Tiden sätter det mesta på plats
      så det är antagligen bara att vänta:)
      Jag bloggar när andan faller på och det känns rätt
      Slutar inte, det har jag kommit fram till

      Önskar dig allt gott!
      Kram!

      Radera
  15. Kära fru Vankelmod. Jag kan känna igen mig i det du skriver. Men du ska veta att jag alltid älskar att läsa dina kloka inlägg och att jag njuter av dina vackra bilder.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eva!:)
      Det värmer mitt hjärta, verkligen
      Tittar in till dig när jag har lite mera tid, saknar dina ord jag också!

      Radera