torsdag 27 mars 2014

Medan jag bara sitter här

och väntar på att tiden ska gå så skriver jag ett litet inlägg....
Det är mitt i natten och jag ska snart fara till stan för att hämta hem Uffe
Han har varit till mörkaste Småland på äventyr ett par dygn:)

Jag har tänkt berätta för er att jag har hållit kurser i mjölksyrejäsning och
hemvetebrödsbakning, men som vanligt blir det som det blir
Jag går med hull och hår in för det jag gör, plötsligt
har timmarna bara rullat iväg och bilderna jag har tänkt ta
har blivit otagna.
Där ligger kameran och ser förskjuten och bortglömd ut
Men kul har det varit och deltagarna har varit nöjda och glada när de har
farit hem med mjölksyrade grönsaker och hemvetebröd med sig

Knäböjer

Från det ena till det andra så hittade jag andra bilder att visa er
Medan vi väntade på bussen som skulle ta oss till Botanical Garden i Funchal på Madeira
den 5 februari i år, kom jag på att det här med höjder och höjdrädsla
är förunderligt. När jag själv går på höjderna och tittar ner, går det hur bra som helst,
men när jag står på slät mark och tittar på hur andra trippar på som getter högre upp
får jag nästan svårt att andas och vill helst titta bort


Ingen livlina, ingenting som säkerhet annat än en trolig vana att leva så som de gör alltsedan barnsben
befann sig två män på taket mitt emot där vi stod i väntan på bussen......


Presidentens tak reparerades...och vad gör man inte för sin president? Huj...galenpannor som lägger takpannor och fick min panna i djupa veck. Hur har de egentligen det med arbetarskyddet på Madeira?
Sedan kom bussen och vi for iväg från den nervkittlande åsynen


Jag vill inte påstå att det är riktigt lugnt när man åker buss på de smala vägarna upp mot höjderna heller
Här måste bussen som kommer uppifrån backa till fördel för som den som kommer nerifrån (där vi satt)
Så är reglerna! Bilarna som låg tätt bakom den backande bussen fick vissa problem de med och vi i vår buss tittade på med stort intresse. Hur ska de klara det här? Men de är tydligen vana


Det hör till att det ska vara så !
Jag undrade förstås hur det är med logistiken i det bussbolaget?
Eftersom man vet att man alltid möts på vissa trånga ställen en viss tid, så kanske man kunde
ändra litet på starttiden för den ena bussen?
Då skulle de slippa det onödiga backandet...eller hur?
Bra träning får de i alla fall och jag behöver inte bry min hjärna med trafiklogistik över huvudtaget
Det är nog bättre att låta hästarna tänka, för de har mycket större huvuden än jag har

Nu ska jag ta mig ut i den nattliga trafiken på vår egen lilla ö i havet...
jag tror inte jag möter särskilt många bilar den här tiden på dygnet,
 men däremot kan jag få se både rådjur, harar, rävar och andra fyrbenta varelser
så det gäller att ha ögonen på dikeskanterna
De fyrbenta bryr sig heller inte om någon trafiklogistik


Gääsp...klockan är bara två och femtio, idag blev det en tidig morgon!
Ha en bra torsdag alla!


24 kommentarer:

  1. Kanske har de något att lära av schweizarna - besökte en gång en by, i bergen, den vägen var enkelriktad åt olika håll vid olika tidpunkter på dagen. Tider baserade på postbussens kommande och farande.
    Hoppas du har fått sovmorgon i dag!
    Margaretha

    SvaraRadera
  2. En bra poäng med enkelriktningen i Scweiz!
    Absolut någonting för maderianerna att ta efter, men ibland får man känslan av att de vill ha en viss spänning i tillvaron, ungefär som om de försöker komma snabbare förbi "fällorna" än kompanjonen i andra bussen. Hiiiii...jag hann först den här gången! :)...eller att tji fick du, du måste backa!
    Busschaufförens höjdpunkt på dagen kanske i det som i mina ögon inte alls är slentrian men kanske i deras.
    Jodå, jag har sovit några timmar nu på morgonen, skönt!
    Ha en fin dag Margaretha! Här skiner solen från en klarblå himmel och vi har 4 grader varmt

    SvaraRadera
  3. Schweizare och madeiraner, det är väl ungefär som natt och dag? Den enda schweizare jag mött i levande livet var pedant ut i fingerspetsarna, så där körs det knappast buss hur som helst. Måste beundra deras körskicklighet, och tur man inte behöver kunna backa!
    h. Inga-Britt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske att man blir pedant ut i fingertopparna när man tar sig fram bland alptopparna?
      En medfödd talang?:)
      Körskickligheten är beundransvärd...helt otrolig egentligen!
      De måtte vara besläktade med bergsgetterna!
      Ha det gott i vårsolen Inga-Britt!

      Radera
    2. Det finns nog alla sorters schweitzare. Jag har varit tvungen att köra genom Geneve i drygt 90 km, för att hänga med den som visade vägen. Att det slog om till rött just som hon kom fram till trafikljusen, gav hon blanka katten i - och jag med. En annan gång körde jag efter en vägvisare som körde på fel sida om refuger, och tog lätt på de flesta trafikregler..
      M
      som slutar innan
      hon berättat om
      hela bekantskapskretsen

      Radera
    3. Även jag känner schweizare som står för undantaget i pedanteri:)
      Du borde skriva en bok Margaretha! Du har varit med om så mycket spännande och annorlunda upplevelser i ditt liv så här långt. Det kunde bli en riktig bästsäljare

      Radera
  4. Ja du där fanns det nog ingen höjdrädsla, säkert några gästarbetare
    som knappt får någon lön för sina vådliga arbetshöjd.
    Och det där med bussar som ska mötas på smala gataor, säger som dig...varför,
    men dom tycker väl om att backa och se om dom klarar sig.

    Hoppas du körde försiktigt i natten så att allt gick bra,
    och att du fick hem din kära gubbe.

    Tjingelingen i solen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, några gästarbetare var det inte, det är oftast maderianerna själva som tar de höga posterna:). De är vana sedan barnsben, har det i blodet helt säkert och vippar omkring på kanterna både här och där som om de gick på en bred gata på låglänta marker. Beundransvärda, verkligen. Imponerande!
      Det finns några ställen som är särskilt smala att mötas på och vissa kurvor som är speciellt utsatta på vägarna i Funchal. Ibland är det rum för en dagstidning mellan hus och buss. Hisnande upplevelser att bara åka buss...ibland gör vi så någon dag, sätter oss i en buss och åker dit näsan pekar. Rena äventyret det också
      Två bilar, en cyklist, en hare, en katt och ett rådjur mötte jag i natt tur och retur när jag kom hem med min gubbe:) Det gick bra förstås!

      Ha det fint i solen, den skiner här med!

      Radera
  5. Nej, upp på taken vill man inte. Och försiktigare blir man med åren. Eiffeltornet är inte att tänka på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. :D. Jag drömmer nog om Eiffeltornet ännu...
      men visst blir man försiktigare, förståndigare? med åren, helt rätt

      Radera
  6. Jag är precis som du, får ilningar i benen bara genom att titta på andra som är på tak och bergstoppar. Fast jag får ilningar också själv genom att titta ner. Kan knappt gå ända fram till skranket till orgelläktaren utan att känna av det. Jag kände t.o.m obehag häromdagen när jag åkte buss över en bro i Stockholm och den låg nära räcket. Det blir värre med åren.

    Glömmer aldrig när jag var reseledare en gång i tiden och lurade min busschaufför att åka in i gränderna i Amsterdam. Han fick backa några kilometer för att komma upp på vägen igen. Efter det var jag inte populär...
    Kram från Ingrid

    SvaraRadera
    Svar
    1. Njaa, Ingrid, jag får inte ilningar i benen, jag bara får svårt att andas när jag ser hur människor vandrar längs takrännorna och liknande utan att ha säkerhetslinor på sig. Jag har ju inte höjdskräck annars, men på det här sättet upplever jag obehag
      De kunde ju ha druttat ner mitt framför ögonen på oss. De steg bakåt och åt sidorna utan att ens fundera på om de stod med halva foten på utsidan...puh:)
      Tur att de är säkra på foten!

      Du lider verkligen av höjdskräck, verkligen, det måste vara hemskt!

      Haha, jag kan förstå att du var populär den gången, men å andra sidan kan man väl se det från den ljusa sidan av livet också. Hur många har fått vara med om en liknande upplevelse?
      Att åka buss baklänges genom smala gränder i Amsterdam! Något att skryta om
      Kram
      Karin

      Radera
  7. Det är så snyggt det där takteglet som är lite bulligare. Undrar varför vi inte har sånt. Kan det ha med köldtålighet att göra?

    Skönt att din nattliga färd gick bra, men vem i allsin dar är ute och cyklar vid den tiden på dygnet?!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samma funderingar hade jag också. Det är fint det bulligare takteglet. Men det kanske är förbehållet presidenter för jag har inte sett ett liknande taktegel någon annanstans.

      Troligen en bagare!:) Cyklisten svängde nämligen av i vägskälet till Ålands största bageri

      Radera
  8. Jag med, det isar i benen då jag ser folk på hög höjd. Som fönstertvättare på skyskrapor…
    OCH takläggare, och sådana som ska hoppa bungy jump etc. Det gör så ont i mina ben då…
    Kan inte ens föreställa mig att åka buss på smala serpentinvägar.
    HUA!!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Is i benen har jag inte känt av.
      Intressant är att både du och Musikanta känner så för höjder. Självklart måste det vara en ren pina för er. En mardröm. Jag är glad att jag har sluppit den delen. Isåfall skulle jag inte kunna vandra på höjderna som jag gör och det skulle vara en pina för min del

      För mig är det hemskt att se folk som dumdristigt går utan skyddsnät, skyddslinor och dylikt på höga tak som på bilden. Det känns så onödigt om de skulle falla ner. Troligen gör de inte det men tanken uppstår givetvis. Det kan hända och det skulle i såfall vara så totalt onödigt när det finns möjligheter att klara sig med en liten enkel lina runt midjan fäst i någonting. Bara av den tanken kan jag få obehag.
      Kram!

      Radera
  9. Usch, jag avskyr höjder och den där balansakten på taket ser inte bra ut! Jag få stora darren när jag ser något sådant..tänker inser inte människan själv att det är förenat med livsfara!?
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, balansakten på taket ser inte alls bra ut, men det tycktes inte bekomma dem alls. De tittade sig inte ens bakom när de vandrade av och an precis som om de vara på släta marken. Darren fick jag också av att bara titta på dem
      Kram

      Radera
  10. Här kommer det en hälsning från, om inte mörkaste, så åtminstone Småland. Det har varit en solig och ljus dag. Vårtecknen blir fler och fler. Påskliljorna blommar trots att det är långt kvar till påsk... och inte klagar jag!

    Hoppas att du unnar dig lite avkoppling mellan alla kurser och annat!

    Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, inte såg det särskilt mörkt ut i dina trakter när vi for förbi där i höstas på väg mot Skåne. Jag minns att jag tänkte att någonstans där bor Aila!:)
      Undrar varför man använder ett sådant uttryck som mörkaste Småland. Det har jag hört sedan barnsben och aldrig tidigare reflekterat över det förrän nu.
      Här skiner solen i tidig morgon, gräsmattan gnistrar av tusentals iskristaller. Krokusarna böjer sina kalla huvuden mot marken men snart är allt som det ska igen bara det blir plusgrader. Var det snö och is kvar som det brukar vara den här tiden på året så skulle vi tala om dagsmeja, men i år är det annorlunda. Varma, soliga dagar, kalla nätter. Det är inte långt kvar till påsk längre, otroligt nog!
      Nej, varför skulle man klaga? Det lönar sig inte ens, dagarna är som de är och ska vara.

      Ha det bra Aila!
      Kramar!

      Radera
  11. Hej, nu är jag här, etttag sedan nu då vänstern taget över, jag får vara rationell.
    ÅÅÅÅ så jag blir påfylld av dina texter, dess innehåll och hur du skriver! Må bara påminna dig om det! Verkligt och bildligt talat! Som jag tidigare sagt så väl här som annorstädes så är kommentarer också av godo! Min höjdskräck sitter i mina knän, varit så sedan barnsben. Kram på dig rediga kvinna :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tove, du enhänta, för tillfället. Jag har full förståelse för att du måste vara rationell just nu. Du är urduktig som klarar av att finnas som du finns trots allt.
      Tack för vänliga ord, jag tar åt mig, suger i mig...:)

      Jag är glad att jag slipper ilningar och höjdskräck i knän, ben, hjärna och hjärta och är tacksam för att jag kan vandra på de höjder jag gör. Jag trivs som allra bäst då..jordnära oxkvinna som jag är, konstigt nog.
      Kram till dig med rediga kvinna!

      Radera
  12. Mjölksyrejäsning har jag hört talas om, men vad är hemvetebröd för nåt? Höjder är inget som jag gillar precis. Att klättra uppåt går väl an, bara jag slipper se hur långt det är ner till marken. På nervägen blir det till att klättra baklänges. Det är väl konstigt att när man står på en hög höjd och kikar ner så är det precis som om man dras neråt. Lite läskigt! Jag blir aldrig någon bergsbestigare. Ha en solig och fin helg. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hemvetebröd är ett traditionellt ålänskt bröd. Det heter hemvete helt enkelt för att man förr bakade av sitt eget vete på gårdarna. Grahammjöl, vetemjöl, vatten, jäst, salt men sedan finns det variationer på detta också. Naturligtvis, för som alltid har man sin egen fason även på recepten.
      Skönt att du bor i Skåne Gunnel! Där är platt och stadigt. Bra för någon som inte tycker om höjder.
      Ha en lika solig och fin helg du med!
      Kram!

      Radera