fredag 14 mars 2014

Katt


Atlas. Den killen gick inte av för hackor. Om honom kunde det skrivas en hel bok
Katten har alltid haft en väldigt STOR plats i mitt hjärta

Det var någonting som jag tänkte särskilt mycket på den dagen för snart tio år sedan
när vi tog farväl av vår kära Randamanda/Blixtungen  ( kärt barn:))

Randamanda/Blixtungen....
Vi bestämde oss för att inte skaffa flera katter just då, dels för deras egen skull men också för vår skull.
Har man djur ska man ha tid med dem, de är familjemedlemmar, lika viktiga som alla andra och vi gjorde bedömningen att vi inte skulle ha tillräckligt mycket kvalitativ tid för dem ett antal år framöver.
Dessutom ville vi ha möjlighet att röra på oss litet mera och litet längre bort
Som det var då blev det bara kortare resor för vår del......det fanns alltid ett par katter
som drog oss tillbaka hemåt som om de vore magneter.
Finns det ingen som tar över och sköter om på det sätt som vi vill att man ska göra det,
så reser man helt enkelt inte bort någon längre tid.
Man stannar vid sin läst, klappar sina katter och är nöjd med det.

Jutta
När vi i alla fall for iväg någon gång så var antingen glädjen högt i tak när vi anlände eller
så demonstrerades det!
 "Ha! Tror ni att vi har saknat er? Pyttsan heller, stick iväg ni bara!"
Inom parentes hörde vi att de kallade oss för skitstövlar!
Men det där småirriterande gick snabbt över och så var de söta vänner med oss igen.

Mårdi
Men plötsligt en dag så hade vi inte någon katt längre och vi blev förstås vilsna i våra själar.
Vi hade ju båda två var för sig, haft katt alltsedan barnsben och allt blev så tomt, så tomt.
Många gånger öppnade jag ytterdörren för att se om någon av dem, Jutta eller Randamanda
satt på trappan och ville in.
Ibland tyckte jag till och med att de jamade...hjärnan spelar en spratt

Isidor
Lilla Jutta som hade lämnat världen ett halvår innan Randamanda,
låg alltid på en egen dyna mellan Uffes och mitt huvud i sängen.
Jag som är rörlig av mig även på natten, blev ofta väckt av en liten envis
katt som tryckte sina tassar hårt mot min panna så mycket hon orkade.
Hon såg mäkta irriterad ut när hon motade bort mig
Jag hade kommit in på hennes sovrevir och det gillades inte.

Augusta
Att hon fick en egen dyna berodde på att hon
ofta lade sig på antingen min eller Uffes dyna, men när hon väl hade fått en egen, så fick vi vara ifred.
Ja, egentligen inte Uffe som var hennes stora favorit i livet.
Det hände att hon lade sig runt hans huvud
och kurrade så det dånade.
Om han motade bort henne? Nej, nej....:)
Från min horisont såg det ut som om han hade tagit en mössa  på sig,
typ en sådan björnskinnsmössa som drottning Elisabeths livgarde har på sig.
Tala om att ha det hett om öronen:)

En katt vi  träffade på vår levadavandring till Estreito (Madeira)
Som barn vande jag mig aldrig med hur man såg på de små kattliven där jag växte upp, men
senare i livet har jag trots allt ändå förlåtit det som då kändes som ett enda stort svek
Men det tog tid för mig att försöka förstå
Det var inte bara jag, utan även mina lekkamrater som fick vara med om att sommarkattungen
som man hade fått plötsligt bara togs bort och avlivades, när hösten kom.
Någon direkt förklaring fick man inte, det var bara så det skulle vara.
Generationen före hade också haft det så...

Två små som värmer varandra  (också någonstans på en levadavandring)
Det lilla flickhjärtat blödde ymnigt medan dynan i sängen blev genomblöt av tårar.
Min allra sötaste, mjukaste lilla vän fanns inte längre
Sättet man dödade kattungarna på var inte förenligt med god etik överhuvudtaget
Att dränka dem i en säck med tunga stenar i eller slå ihjäl dem mot en husgrund var vardagsmat
för den vuxna människan men inte för det lilla barnet.
Att låta en veterinär sköta om saken kom inte ens på tal, det kostade pengar
Katten hade inte hög prioritet
Tur att det har ändrat rejält på den punkten, att respekten för katten har vuxit

Ibland vandrar de levada de också...den här pratade och pratade och pratade och pratade....en riktig pratkatt :)
De katter som har bott hos mig och som har haft mig till sin människa sedan jag blev vuxen,
har haft det bra från början till slut
Man lär sig mycket av livet och det har helt enkelt blivit en hederssak
att visa respekt för allt levande sedan dess mina barndomskatter fick sätta livet till
på ett oförtjänt grymt sätt
Även när de blev sjuka så gjordes inte någonting speciellt åt saken...dog de så dog de
Krångligare än så var det inte

Det här är min grindstolpe!
De går aldrig ur....och på sätt och vis så har de inte dött förgäves
Att visa ömsesidig respekt för allt levande har blivit en ledstjärna för min del sedan dess
Kanske den stjärnan fanns redan då, men jag tror att den lyser än starkare
på grund av upplevelserna och erfarenheten som jag egentligen inte ville ha

Nu måste jag sluta även om jag känner att jag kunde fortsätta skriva hur länge som helst....

De övriga som också skriver lördagstemat hittar du här:

Den här katten räckte ut tungan åt mig, också på en levadavandring
Varför visar jag en röd vacker katt när jag har sagt att jag har slutat skriva inlägget?
Det är en liten uppdatering på grund av det här inlägget!
Kanske denna katt rentav är en ättling till någon av Winstons katter?
Winston var ofta och länge på Madeira.

En uppstoppad katt, troligen en ursprungskatt, står på hyllan i ett litet museum i Botanical Garden i Funchal

34 kommentarer:

  1. Den där sista måste väl vara en kax?
    Ett outtömligt ämne!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror så, men dessvärre fanns ingen förklaring till vad det var för en katt.
      Det finns ingen ände, ämnet är evigt och stort

      Radera
  2. Haha, inte behövde du spara några bilder till lördagstemat som jag föreslog. Du hade ändå då det räckte och blev över. :-)
    Underbart inlägg och jättefina bilder på katterna.

    Ha en skön och trevlig helg trots att det är snövarning.
    Varm kram (i alla fall) från Ingrid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, här behövs inte sparas bilder vad gäller katter och andra djur. Det finns resurser som man brukar säga lite skämtsamt.
      Tack Ingrid!
      Önskar förstås detsamma till dig också. Vi får väl se vad som komma skall när det handlar om snö och vintrigare dagar igen.
      Varm kram

      Radera
  3. Tur att jag inte är med på lördagstemat idag - blir alldeles kittlig i näsan bara av att se på bilderna. ;)
    Tyvärr är jag kattallergisk. Trots detta tycks katter alltid söka sig till mig.
    Alla katter som kommit till dig har säkert haft de allra bästa kattliven som de kunde ha. Respekt för djur är tyvärr inte alltid något som människor har. Som jag skrev på en annan blogg (hon är dagens "Horse Whisperer" tror jag) - vi människor har en enorm karma till djuren på vår Jord.
    Du har verkligen fångat katternas själ i dina bilder. :)
    Och det där med sommarkatter och hur de behandlas vill jag inte ens tänka på. Det är så hemskt.
    Michael hade två helt vita katter - bror och syster - och trots allergin var de verkligen mina vänner.
    Kramar!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det måste vara jobbigt att vara kattallergiker. Stackars dig!
      Katter inspekterar en rejält innan man godkänns. Kloka djur, vilket nog alla djur är i och för sig. Det är grymt när djur inte respekteras på rätt sätt (för att inte tala om människor).
      Det händer nu och då att det finns en sommarkatt i de här trakterna, dessvärre, men det har blivit bättre. De får det svårt, mycket svårt. Har du möjlighet att ta någonting som hjälper mot allergin?
      Kramar!

      Radera
  4. Detta är inte kattbilder, det är kattporträtt. Jättefina! Och så fastnar jag förstås för den här meningen:
    "Atlas. Den killen gick inte av för hackor. Om honom kunde det skrivas en hel bok" Och vem skulle passa bättre att skriva den boken är du, tänker jag då!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Karin!
      Jag skriver Atlas på en lapp och lägger den i burken med alla andra lappar:)
      Atlas, Nimrod kallad av min mor, förtjänar en egen bok. Kanske jag ska skriva den tillsammans med mina barn, de har så fina minnen av den killen. Oj, nu blir jag alldeles varm i hjärtat...

      Radera
  5. Åh vilka fina katter! Jag gillar också katter men just nu är huset fullt av hundar! Vi hade en underbar katt som hette Gustav, en perser, men han fick i sig råttgift och dog. Det var sorg väldigt länge i huset. Så himla ledsamt. Sen har vi inte skaffat någon ny.

    Ha en fin helg!

    Kram Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. :D, jag är också hundmänniska, tycker mycket om dem också, fastän de är totalt annorlunda än den självständiga katten. Vi hade två labradorer för rätt länge sedan, men de är också sådana som aldrig går ur, som alltid fattas en på något sätt. Det är gott att minnas alla raringar man har haft. Det är grymt med råttgift och är en stor fara för katten som gärna tar råttan.
      Ha en fin helg du med Anna!
      Jag har följt dig ett tag, men ganska tyst och jag tycker du är toppenduktig! Hejaheja!

      Radera
  6. Du skriver, beskiver och lägger till bilder, ja porträtt som någon sa här ovan. Ser dig där i livet med katterna omkring! Skriv boken, skriv om mycket kan du Karin! Sättet du förmedlar är i mina ögon fantastisk! Bildlig är du också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj! Tusen tack Tove!
      Jag blir nästan förlägen nu
      Vete gudarna vad som händer på skrivarfronten. Nu ska det i alla fall bakas! Levebrödet kallar!

      Radera
  7. Det låter så väldigt mysigt, utom möjligen att ha en kisse om halsen när man sover.
    Allergisk som jag är går det dock inte att ha katt till allas sorg. Det skulle ha passat oss så bra och jag tror den skulle blivit så älskad.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det måste vara mardrömmen att vara allergisk för katter när man tycker om dem. Finns det inget piller för sådant? Jag tror också att den skulle bli mycket älskad hos er .
      Ps. De är väldigt duktiga på att fånga insekter;)
      Jutta låg runt huvudet, som om hon var en pälsmössa, så halsen klarade sig.

      Radera
  8. Vi har två katter. Hunden och katterna är inte vänner, eller så är de. Svårt att veta för de kan inte vistas i samma rum :)
    Fina kattbilder du visar.
    Ha en skön dag!
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lisbet!
      Det är väl med hundar och katter som med oss människor. Personkemin ska fungera. Jag har också haft hundar och katter samtidigt och för det mesta gick det bra, men ibland gnisslade det ordentligt och det var alltid hundarna som fick ge vika. :). Oftast sov de dock tillsammans i en hög
      Ha det bra du med!
      kram

      Radera
  9. Jag tittar förundrat på den långa konstiga katten... hoppar sedan upp till spegeln och beskådar min skönhet. Nog är jag vacker i all min pälsprakt ;) Om du kommer hit Karin så kan du få kamma mig, mata mig och berätta hur stilig jag är. Mjau från SnyggSofina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lilla söta SnyggSofina!
      Du är klart mycket vackrare och sötare än den långa konstiga katten, men jag gissar ändå att du ska vara väldigt glad för den långa och konstiga. Det är din anmoder så utan henne skulle du knappast finnas alls. Nähä? Det tror du förstås inte på! Du är nog en riktig katta du! Hälsa din matte så mycket och mjaukram från mig till er alla!

      Radera
  10. Så många fina kattbilder. Jag minns också det där hemska som hände med kattungarna. O, vad man tyckte att de vuxna var elaka, men det gick helt klart inte att ha hur många katter som helst. Kanske humanare att göra så än som nu när alla sommarkatter släpps vind för våg när semestern är slut. Men det kunde ha gjorts på ett mer humant sätt tycker man ju. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. :D, tack!
      Det var så bara! Men svårt och hårt var det. Men man steriliserade och kastrerade inte katter på den tiden så risken fanns att de skulle bli för många, vilket de också blev. Så till den delen har jag full förståelse nu, men inte då. Och precis som du så tycker jag också att man kunde ha varit humanare, mycket, mycket mera.
      Kram!

      Radera
  11. Det var det finaste inlägg jag sett på länge. Dessa underbara varelser, som man fäster sig vid så mycket. Det var många vänner Ni haft-
    kram från Hajan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Hajan!:D
      Jag har just varit och träffat Augusta och Isidor . Vi har haft många vänner, många fler än vad som finns på bilderna.
      Kram!

      Radera
  12. Så underbart härligt att läsa om dina katter och sorgligt att själv dra sig till minnes att just så som du beskrev att sommarkatterna behandlades, även var en verklighet i min tillvaro. Jag fick min egen katt som 9-åring och han hette Jonas och jag älskade honom så! Eftersom vi bodde i stan, så blev han påkörd av en bil och ingen talade om för mig vad som hänt utan jag letade och letade och han kom aldrig hem igen. Först ett år senare så berättade en tant i affären att hon sett det hela men hon visste inte att det var min katt, så jag antar att det var Jonas för beskrivningen stämde å väl. Nästa katt hette Kajsa....Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tror att vi är många som känner igen oss från barndomen.

      Ett så fint namn på en katt! Jonas och Kajsa.
      Kalle, Maja, Abraham (blev gammal;)) Figge och så vidare, hette mina katter, men det fanns några till på den tiden.

      Kram

      Radera
  13. Tyvärr anser fortfarande många att katter är förbrukningsvara.
    Många i Sverige känner inte ens till lagen som säger att man har ansvar för sina katter och ska se till dem minst två gånger per dygn!
    Fnatta Isidor från mig nästa gång ni ses!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har faktiskt varit till Isidor och Augusta och fnattat med dem idag, flera timmar. De såg till och med utröttade ut när jag for därifrån:). Men nästa gång får Isidor en Olgakatt-omgång, jag lovar.
      Det är tyvärr så, som du skriver. Fortfarande finns det folk som tar sommarkatter och sedan lämnar dem vind för våg. Vi hade en liten sötnos här för två år sedan, men till all lycka har den blivit omhändertagen och har det bra. Vi har Djurskyddsföreningen som gör massor för att upplysa folk om hur man behandlar djur och till en viss del har det tagit skruv, men sedan finns det rötägg som helt enkelt inte ska ha djur men ändå har.

      Radera
  14. Alla djur man haft har en plats i hjärtat. Mina får, Brunafina, Lammamamma och allt vad de hette kan jag verkligen sakna ibland. Hundar har vi alltid haft liksom hästar. Katter gillar jag men de går inte alltid ihop med fågelskådning. Vi har också haft kaniner, kalkoner med mera med mera. Men katter börjar sakta men säkert stiga i värde. Alltfler försäkrar sina katter och gör vad som helst för dem när de blir sjuka. Jag har arbetat i branschen i 25 år och sett utvecklingen. Kattförsäkring var till en början bara för raskatter men det har verkligen ändrats.
    Nu ska jag inte skriva en hel avhandling (känner att jag börjar minnas gamla tider) så jag slutar här.
    Kram /Kerstin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det för min del också, alla djur har plats i hjärtat. Temat heter katt och då blev det mycket katt:)
      Här har det också funnits hundar, får, kaniner, marsvin, undulater, en korp och en kråka, en snok, vandrande pinnar, fiskar, sköldpaddor...gud vet allt. Barnen har förstås bidragit med en hel del under årens lopp.
      Katter börjar få ett annat värde och det är verkligen på tiden. Du får gärna skriva en avhandling Kerstin, det är intressant!:)
      Kram
      från ett vårvintrigt Åland

      Radera
  15. Katter är söta och fina och underbara!
    men vi kan inte ha ngn pga allergier. Trist.
    Tänk att ni har haft så många fina katter. ÅÅÅ….
    Kram!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tycks vara många som är allergiska för katter!
      Trist förstås om man tycker om dem och gärna skulle ha

      Kram!:)

      Radera
  16. Underbara kattbilder...och jag är också så förtjust i katter! Jag har tur som har ett ljuvligt "Kattbarnbarn" sedan dottern skaffat en alldeles underbar liten kattpojke!
    Ha det fortsatt gott vännen
    Kram Lollo

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lollo!

      Det är bra när man inte har egen katt att man kan vara kattmormor eller kattfarmor. Jag är bådadera till all lycka!:)
      Ha det fortsatt gott även du!
      Kram!

      Radera
  17. Om än en katt sägs ha nio liv hinner det passera en hel del katter på ett människoliv. Alla med sina personligheter och fixideer. Att behandla djur med respekt håller jag med om, det har jag fått lära från barnsben, uppvuxen på landet. Vi lekte i och för sig med våra kaninungar på somrarna och slaktade dem sedan på hösten, utan problem, men det var ju i alla fall för att få föda. Att bara åka ifrån sin sommarkatt är dock verkligen fruktansvärt. Som uppvuxen i ett populärt turistområde såg man otroligt mycket sådant, och det gjorde verkligen ont att se. Man kunde ju heller inte riktigt göra något till en början, innan man visste om det verkligen var en ifrånrest sommarkatt eller ej.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att man äter upp sina vänner någon gång, vilket händer när man bor på landet och håller jordbruk och boskap, är en naturlig sak. Att visa respekt och sköta om dem medan de lever är A och O. Lyckliga grisar pratas det om, men det gäller alla djur.
      Att lämna en katt efter sig när sommaren är slut är mera än grymt. De som gör det vet inte hur illa en katt kan fara och jag i min tur undrar om de verkligen har haft katt för att de har tyckt om den eller om den bara var ett litet gulligt tidsfördriv . Det är oerhört grymt av flera skäl. Jag blir förbannad bara av att tänka på det.

      Radera