torsdag 13 februari 2014

Always look on the bright side of life

Det jag tycker mycket om hos min svärmor är hennes speciella humor
och det underbara är att trots att hon har svår demens så
finns glimten i ögat kvar,  humorn som förenar och förenklar,
som får oss båda att fnittra som två tonårsflickor
Det uppstår stunder där vi  nästan går i "spagat" över livets alla "tokigheter"
eller skrattar hejdlöst befriande åt nästan ingenting


Trots minnesförlusten, som blir allt allvarligare,
så tycks inte humorn ha fått sig en törn av livets hårda skola
Eller kanske just därför?
Det känns som om hennes hjärna kompenserar minnesförlusten på något sätt med klurigheter




" Jag har blivit glasögonoman", sade svärmor mitt i allt när vi gjorde en vanlig runda
för att söka någonting, i det här fallet hennes glasögon.
Hon utvecklade det en aning under sökandet..."jag förstår inte var jag får alla glasögon ifrån?"
"Jag måste ta dem av andra människor som jag träffar, kanske i gymnastiken på torsdagarna?"

(Jag har förståelse att det kan bli så, för jag har själv varit pennoman, 
fast det förstås är en viss skillnad på ett par glasögon och en penna
För den som blir av med dem i alla fall. )


Vi hittade många glasögonpar på vår sökrunda i hennes hem.
Väldigt många
Vi fnittrade...och när jag slutligen sade tanken högt som också bubblade under ytan hos henne,
så stod vi bara där och storskrattade med armarna om varandra
 " Tänk så många  som går omkring och är blinda nu bara för att du har norpat deras ögon" ....
-" Hahahaha...alla är vi blinda, ingen vet var de är och hur de tänker," sade svärmor.
Och vi skrattade bara mera och mera...
Helgalet!
Visst, men det hjälper föga att gråta


Tre par glasögon med bara ett öga hittades, ett par som var totalt utan glas, två par solglasögon, tre par som troligen är salig svärfars, men som man nog kan använda om man vill i alla fall, tyckte svärmor, snart 94 år.
"Men det kan du ju inte göra", tyckte jag, svärdottern," de är ju gjorda enbart för hans syn..."
och så skrattade vi igen över livets tragikomik.
"-Jovisst, jag ser två stycken av dig, när jag använder dom", sade hon och lade dem på sin näsa.
-"Ibland ser jag dig som i en dimma om jag tar de här...eller är det dom där? Eller...."
Hon såg konfunderad ut


-"Men var har du dina egna glasögon, dem vi söker?"
"-Här, svarade söta svärmor och halade upp dem ur gömmorna i behån,
nu totalt omedveten om att vi hade sökt dem i en halvtimme allra minst.
De hade hängt runt halsen på henne hela tiden
"-Det spelar ingen roll," tyckte hon, "för jag kan ändå inte läsa med dem"
???????


Däremellan finns inget minne alls...och man får upprepa samma sak i det till synes oändliga.
Ibland känns det som om jag ville dra Box utanför Helsingfors i ett tjockt gummiband till Åland,
bara för att få ha henne närmare än vad hon är, få ta hand om henne,
låta henne sitta vid bakbordet och stapla kakformar medan jag bakar.
Hon älskar att stapla saker, att bläddra med papper, kort och bilder

Men nej, ålänning tänker hon absolut inte bli!
" Men om du tycker att det blir för jobbigt låter jag bara bandet åka ut och du är tillbaka hemma igen,
på ett huj," sade jag med ett leende.
Hon log med hela ansiktet när hon tyckte att hon också kunde dra i bandet när hon ville
så att vi plötsligt var hos henne i ett huj;)



"-Det är någon här och städar hela tiden.
Jag vet inte var jag har mina saker längre...."
Att det är hon själv minns hon inte
Nå, vi konstaterade tillsammans att tråkigt får hon aldrig när hon behöver sin tekopp
"-Tekoppen, var är du?"
Den och många andra saker förflyttar sig varje dag
och så gav vi oss ut på tekoppssökning när det var dags.
Så där förflyter dagarna nu för tiden, nu när demensen har kommit för att stanna

När Uffe och jag gick ner för trapporna mot bilen för att fara hem,
stod hon kvar uppe på trappan med tårar i ögonen och tyckte
att jag gott kunde falla och slå mig så att jag måste stanna kvar
Så skrattade vi, så grät vi lite till och vinkade adjö så länge vi såg varandra.


En stund senare kom hon inte ens ihåg att vi hade varit där
Det berättade svåger L.
När han hade ringt och frågat om vi hade farit iväg kom hon inte alls ihåg att vi hade varit där.
"-Inte på många månader.....de har så mycket att göra"

32 kommentarer:

  1. Så gulligt du skriver om din svärmor. Jag sitter här och blinkar bort tårarna när jag läser. Ni verkar trivas så bra ihop och ha väldigt kul. Även om hon inte minns så mycket efter ett tag, så har du åtminstone alla fina minnen kvar. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Gunnel!
      Vi trivs ihop, har många gemensamma intressen som förenar och humorn framför allt.
      Jag samlar på de goda minnena, verkligheten är vad den kan vara med humörsvängningar och liknande som hör sjukdomen till.
      Kram

      Radera
  2. Vilka fantastiska blommor du visar idag! Madeira måste vara ett nästan "tropiskt paradis" även om det givetvis inte hör till tropikerna.
    Men så fint du skriver om din svärmor. Jag både log och fick tårar i ögonen om vartannat. Min mamma blev mest arg och sur för att hon kände sig förvirrad. Underbart att din svärmor har humorn i behåll.
    Varm kram!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Magnolia, dombeya och tulpanträdsblomma är med på bilderna.
      Blomsterprakten är enorm och jag kan bara ana hur det ser ut där när det inte är vinter. Det subtropiska klimatet på Madeira är troligen orsaken till att det finns en så stor mångfald av det mesta.
      Svärmor blir också arg och irriterad, absolut, det hör till det också, men just därför är det så fint när humorn trots allt finns kvar i vissa stunder. Den har på sätt och vis blivit en ventil för hennes frustrationer, hon tar till den när hon inte vet varken in eller ut med sig själv och sin förvirring.
      Varm kram!.

      Radera
  3. Demens är en bedrövlig sjukdom! Och likaså att vara långt ifrån dem man älskar och vill hjälpa.
    Ni verkar ha en fin relation, sin svärmor och du. Det är däremot vackert, liksom ditt sätt att skriva om henne på.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den är bedrövlig, sorglig, hemsk.
      Avståndet är för långt, men hon vill absolut inte flytta hit eller någon annanstans.
      Också förståeligt, det är ju hennes hem och så länge hon kan vara där så är det bra.
      Vi har en bra relation, mycket som förenar,men vi är bra på att vara arga tillsammans också:)
      Just nu är hon som en skör liten fågel, men konstigt nog väldigt urstark mitt i allt detta.

      Radera
  4. Hon känner tydligen igen er när ni är där - det är ju alltid en tröst. Just det här med upprepningen är tydligen väldigt vanlig. Min mamma var aldrig dement i den betydelsen, men jag fick berätta samma sak flera gånger varje gång jag var där. Själv berättade hon också samma sak flera gånger. Härlig glasögonhistoria.
    Kram från Ingrid som önskar dig en fin alla hjärtans dag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hon känner igen oss både där och här, men hon minns inte att vi har ringt, vi har pratat med varandra, att vi har varit där annat än precis i nuet. Närminnet är väldigt, väldigt kort.
      Jag gissar att vi alla mera eller mindre får liknande minnesförluster äldre vi blir, men Alzheimers sjukdom är vad den är.
      Önskar dig detsamma Ingrid!
      Kram

      Radera
  5. Härligt med humor i det läget. Det hjälper och tröstar och inte minst: det muntrar upp alla inblandade. Känner igen en hel del från min pappa som fick en slänga av afasi i samband med en mindre stroke. Han hittade på lösningar, finurliga språkliga omskrivningar. Eller rena felsägningar, som han fnittrade åt. Afasi åstadkommer ju "ordbävning", dvs jordbävning i ordförrådet och orden finns inte alltid på rätt plats på hyllan. Då kan det bli hur tokigt som helst. Och roligt, faktiskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Humor underlättar i en så svår situation som det faktiskt är att ha Alzheimers sjukdom.
      Hon är ju med, men frånvaron av minnet spelar henne alla möjliga spratt och då är det verkligen en gudagåva att kunna plocka fram humorn och omvandla det svåra, göra livet lite glättigare än vad det är, hitta något där vi alla kan skratta åt galenskaperna.

      Radera
  6. Härlig berättelse om din sjuka svärsmor glada sida! ... och de fina bilderna - idag alla favorit - de gör en blomstrande fin värme till berättelsen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Tove!:)

      Blommorna är tillägnade, först och främst henne, men även alla bloggvänner på grund av dagens status.
      Ha en fin fortsättning på dagen!

      Radera
    2. Tack för blommorna du tillägnad även oss bloggvänner! En blomma till dig också för dagen i går och i dag! Ja, ta hela helgen! :)

      Radera
    3. Tack Tove!
      jag tar hela helgen!:)

      Radera
  7. Vad härligt du skriver, man både skrattar och gråter! Förstår att du är en älskad sonhustru, med den värmen du har..

    Åsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Åsa!

      Rena berg-och dalbanan, är vad det är.
      Ena stunden si andra så, det gäller att ta vara på de fina stunderna
      och spara dem inom sig

      Karin

      Radera
  8. Så varmt du beskriver det! Jag känner ju igen det från min mammas sista år. Hon hade också humor - hon kunde säga: Gå hem nu, innan jag har glömt att ni har varit här... och fnittra åt sitt dåliga minne.
    Men hon kunde också bli väldigt irriterad när hon hörde på min röst att jag bara höll med fast jag visste att saker och ting inte var så som hon sa... när hon traskat iväg på fel dag till optiker/vårdcentralen och de ringde efter mig för att komma och hämta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marianne, jag känner enorm värme för henne, nu i all synnerhet när hon är så skör.
      Det är just det som är så speciellt, att hon vet att hon glömmer, men så glömmer hon också det, att hon glömmer. Det är skönt att kunna skratta åt alltihopa tillsammans, när det går att göra det. Och självklart finns andra sidor också, frustrerande, irriterande, ilskna..ja, allihopa.
      Jag känner igen det du beskriver!:)

      Radera
  9. Livet är ett enda stort sökande...vi är många som känner igen oss. Och alla vackra foto.
    Ha en riktig trevlig fredag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klokt sagt Eive!
      Vi är sökare hela livet igenom
      och troligen blir det bara värre vad tiden lider:)
      Tack!
      Önskar dig detsamma!

      Radera
  10. Det är en välsignelse i eländet när demensen trots allt har en humoristisk sida. Men så oroligt det måste vara att ha din svärmor på så långt avstånd.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju det som är det värsta. Avståndet!
      Sjukdomen är som den är med alla sina sidor, men hon skulle verkligen behöva mera närhet och inspiration än vad hon erbjuds
      Det är inte roligt alls, men hon var på bra humör när jag pratade med henne idag,
      Då tittade hon på tv-n för att ha någon att lyssna på och prata med, som hon sade.
      Skönt när någon pratar i ensamheten. Suck!

      Radera
  11. – Hoppas jag blir underhållande om jag blir gaggig, sa mamma. Hon blev aldrig gaggig. Svärmors minne glappade betänkligt på slutet och hon var irriterad på personalen som stökade till i hennes skåp. Personalen var inte tacksam över att svärmor försökte sköta sina skåp själv.
    Vi kan nog lära oss mycket om oss själva när vi försöker umgås med dementa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var ett bra önskemål, för hellre underhållande än bara gaggig. Tur att hon slapp bli det din mamma.
      En sak som förundrar mig är att dementa personer ofta behandlas som mindre vetande. Det är ju inte fel på intelligensen, det är ju bara minnet som sviker Ett handikapp att ta hänsyn till. Du har helt rätt, vi kan lära oss mycket om oss själva och också lära oss tålamod och närvaro samtidigt. En bristvara i dagens värld.

      Radera
  12. Härliga svärmor din!
    Och härliga bilder! Var har du fotat dem?
    Stora vänkramen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lisbet!

      På Madeira är bilderna tagna.
      Stor vänkram till dig med!

      Radera
  13. Välkomna hem! Hoppas nu att ni haft så bra som ni brukar!!!! Jättefint med svärmor som har humor trots allt. Det behövs sannerligen. Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Eva!

      vi har haft det bra, kanske på ett annat sätt än tidigare, berättar mera längre fram.
      Humor får man aldrig nog av. Hoppas du mår bra!
      Kramar!

      Radera
    2. Jo tack jag haltar iväg till träningen som är så viktig. Ingen mer operation i sikte utan en ortos d.v.s. ett utanpå förband med stålskenor som jag ska ha när jag går på knöligt underlag. Den är ganska skön och kan has under långbyxorna.....Kramar till er båda!!!

      Radera
    3. Så skönt Eva, att du har kommit så pass långt på vägen som har varit väldigt lång och plågsam. Skönt att det börjar ljusna på den fronten! Toppen!
      Kramar från oss båda!

      Radera
  14. Välkomna hem!
    Härliga bilder och fina fina textrader både i detta och det förra inlägget!

    Jag pausar min blogg ett tag men återkommer vad det lider... och hälsar på här så ofta jag kan:).
    Varm kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack HeLena!

      Det är skönt med paus emellanåt, bloggen finns kvar och väntar när det blir dags.
      välkommen åter!:)
      Varm kram!

      Radera